Showing posts with label rollspel. Show all posts
Showing posts with label rollspel. Show all posts

Thursday, December 31, 2009

Utdrag ur Rollspelshandboken

Det här är ett utdrag ur kapitlet "Vad är rollspel?" ifrån min rollspelshandbok. Det är en dubbelpostning för det finns även med på Sidentrosorbloggen.

För att få koll på vad rollspel är är det först nödvändigt att veta vad ett spel är. Det kanske kan tyckas självklart vad spel är, men jag har märkt att definitionerna av spel kan variera ganska kraftigt mellan olika personer och olika sammanhang.

Det finns flera förklaringar till vad spel är. Om du exempelvis läser Katie Salen och Eric Zimmermans bok Rules of Play kan du hitta åtta olika defintioner. Det är en i det närmaste hopplös uppgift att dra tydliga gränser, men eftersom det är ett så luddigt begrepp är det extra viktigt för mig att ge min egen definition, så att du som läser vet vilken utgångspunkt jag har när jag skriver, inte minst på grund av de nya sätt att uppleva berättande på som berättarrollspelen har givit upphov till.

Ett spel har:
• Spelare - spel är en aktivitet som en eller flera spelare deltar i. Spelarna interagerar med systemet för att kunna uppleva spelet.
• En artificiell verklighet - spel är en aktivitet som skiljer sig från verkligheten, både tids- och rumsmässigt.
• Konflikt - spel omfattar alltid någon form av maktkamp. Den här kampen kan variera sig från spelare mot spelare till en kamp mellan spelargruppen och omgivningen.
• Regler - spel innefattar alltid regler som berättar för spelaren vad spelaren kan och inte kan göra inom det system som spelet omfattas av.

Rollspel för mig handlar dessutom om intressant och meningsfullt spelande. Sid Meier påstår att spel är en serie intressanta val, och det gäller i allra högsta grad för rollspel, eftersom det enda hindret för din valfrihet inom rollspel är din egen fantasi. Andrew Rollings och Dave Morris har vidareutvecklat Sid Meiers teori i sin bok Game Architecture and Design. De säger att för att ett val faktiskt skall bli intressant, så krävs det att inga av de val spelaren kan göra är mer fördelaktigt än något annat ur ett helhetsperskektiv, men utifrån sin egen situation kan spelaren välja ett alternativ som passar bäst för just den spelaren.

För att ett spel inte enbart skall vara intressant utan även meningsfullt krävs något mer. Jag citerar Katie Salen och Eric Zimmerman ur Rules of Play:

Meaningful play in a game emerges from the relationship between player action and system outcome; it is the process by which a player takes action within the designed system of a game and the system responds to the action. The meaning of an action in a game resides in the relationship between action and outcome.


Med andra ord skapas mening i spel genom relationen mellan spelarens (tillåtna) handlingar och hur de handlingarna påverkar spelet. Salen och Zimmerman pratar också om att mening i spel är beroende av att de handlingar som du utför i spelet blir tydliga för dig som spelar. Att döda en orch är meningslöst om du som spelar inte är medveten om huruvida det är bra eller dåligt för dig i spelet. Om du spelar ett brädspel och flyttar din spelpjäs är ditt drag meningslöst om du inte vet hur det påverkar din situation i spelet.

För att meningsfullt spelande skall uppstå måste din handling också vara integrerad i spelsystemet. Det betyder att en handling du genomför inte bara ger en omedelbar återkoppling (orchen dör) utan också att den handlingen påverkar dig senare i spelet (orchen var son till orchhövdingen som nu bestämt sig för att bränna ner alla näraliggande byar som hämnd för sin sons död). Handlingen får kort sagt konsekvenser för dig som spelar.

Intressant?

Andra bloggare om:
, ,

Saturday, October 10, 2009

Story Now!

Ron Edwards långa, långa uppsats om Story Now! Narrativism är något jag har försökt läsa gång på gång på gång, men den är sååå långrandig och förutsätter så mycket förkunskaper och framförallt ett deltagande i en diskussion som pågått på "The Forge" under en ganska lång tid. Så vad gör man? Ingenting. Jag får helt enkelt ge upp läsandet, eftersom jag inte kommer någonstans i det och eftersom texten är så hattig och ostrukturerad att även OM jag hade kommit någonstans så är det osannolikt att jag skulle ha förstått syftet med den.

Jo, jag vet. Det är det där med tjejer och rollspel igen. Vi fattar ju helt enkelt inte vad "tänkarna" snackar om, så är det, eller hur? Eller hur? För det kan ju knappast vara så att texten är oläslig utan förkunskaper?

Jag får helt enkelt komma fram till de resultaten som Edwards kommit fram till på egen hand, och utan en massa långa utläggningar om termer som förklarats i andra trådar, bloggar eller uppsatser...

Näe, jag är inte bitter, men jag har ruskigt ont i min fot idag...

Wednesday, September 30, 2009

Är spel konst?

Ernst Billgren har skrivit en bok som heter "Vad är konst?". I den försöker han förklara konstbegreppet och hur konsten agerar för att påverka världen. Med tanke på debatten runt Anna Odells konstverk är det en bok fler personer borde läsa.

Men det är inte riktigt det jag tänker prata om idag, även om det finns beröringspunkter. Det jag tänker ta upp är den - vid det här laget - ganska uttjatade frågan om huruvida rollspel, datorspel och - varför inte - brädspel är, eller har potential att vara konst.

På det senare påståendet svarar jag ett oreserverat "ja". Visst har spel - i alla dess former - potential att ställa frågor till spelaren, belysa problem med samhället och förändra, om än bara för en kort stund, hur vi ser på världen.

Om alla spel besitter den potentialen, hur kommer det sig då att jag inte ser dem som konst? Om konst enbart innebär att presentera en vacker yta för världen, ja, då är nästan alla spel (med ett antal undantag(1) konst. Om det handlar om vacker spelmekanik(2, ja då finns det ännu fler att välja på och framhålla. Handlar det om att genom spelmediet belysa problem, förändra och ställa frågor(3 ... så blir antalet nära noll, med ett fåtal undantag.

Hur förändrar vi den här situationen då? Ett sätt - och det har jag pratat om tidigare - är att ta ansvar för de designbeslut som tas när spelet skapas. Precis som i "Scribblenauts"-fallet kan spel framstå på ett sätt som spelskaparen inte avsåg. Att bemöta den kritiken med ett "men det är ju bara ett spel" tjänar i sig självt till att förminska, trivialisera och att göra spelupplevelsen ointressant. "Det är bara ett spel" reducerar i sig självt spelets potential att vara konst. För om det bara är ett spel, kan det heller inte vara något annat, något viktigt. (Ja, jag tycker att konst är viktigt.)

Både i rollspel och andra spel kan man hävda att spelaren har ett val. Hen behöver inte spela GTA på ett våldsamt sätt, det finns mycket annat att göra än att skjuta prostituerade, osv. Det här är förvisso sant. Spelaren har ett stort antal valmöjligheter. Men spelaren kommer att försöka optimera sin spelupplevelse, om inte känslomässigt så numerärt. Spelaren gör helt enkelt det som spelet belönar hen för.

Belöningssystemet är en direkt följd av designen av spelet. Designern har haft ett syfte med spelupplevelsen och belönar spelaren därefter. Att lägga hela ansvaret på spelaren är oansvarigt av designern. Spelaren kan helt avstå ifrån att spela spelet också, vilket gör ovanstående "försvar" till ett icke-argument.

I dagsläget skulle jag vilja påstå att de flesta spel rör sig i området "hötorgskonst". De är fina att se på, roliga att spela, men det är ytterst få som berör på djupet, som får spelaren att känna något mer än ytliga känslor. Ett landskap, ett gråtande barn, ett rådjur i skogen... det är alla mer eller mindre vackra bilder, men det finns inget bakom dem, inget djup. På samma sätt är det med dagens spel. De är fina att se på, spelmekaniken är trevlig, men när jag har slutat spela finns det inget i spelupplevelsen som stannar kvar med mig.

Spel behöver inte beröra, ställa frågot, förändra. Men om det bara är yta tycker jag heller inte att det är berättigat att kalla dem konst. Så länge speldesigners avsäger sig sitt ansvar med svepargument som att "spelaren inte behöver spela" på ett visst sätt, eller trivialiserar upplevelsen med ett "det är ju bara ett spel", så anser jag att kampen för att konststämpla spelupplevelsen kommer att förloras.

För att spel skall vara konst krävs det att konstnären - designern - tar ansvar för det hen gjort.

För att spel skall vara konst krävs det att samma designer tar beslut, och står för de besluten om spelet skulle vara kontroversiellt.

Konst kräver eftertanke. Den är sällsynt i spelbranschen.

________________________________
1) jag tänker främst på en del minnesvärda rollspel som Neotech, första utgåvan av Mage och andra utgåvan av En Garde!
2) Spelat Neuroshima Hex? Thebes? God of War? I samtliga exempel drabbas jag av en överjordisk wow-känsla. Här pratar vi polish så att mekaniken glänser.
3) Näe, Trivial Pursuit och andra frågespel räknas inte. Det jag menar med att "ställa en fråga" är att gå in under huden på spelaren/ betraktaren och påverka hen så kraftigt att hens uppfattning om världen förändras. Det låter flummigt, men tänk så här: ett spel får dig att få upp ögonen för barnprostitution i Thailand. När du lämnar spelet är du förändrad och tänker "hur kan jag påverka situationen? Vad är min del i den? Vad kan jag göra för att förändra världen?". En sådan spelupplevelse behöver absolut inte vara tråkig. "Förnedringen" som är det rollspelsäventyr jag syftar på, stannar kvar som en av mina bästa rollspelsupplevelser just på grund av att den lämnade mig med något mer än att ha blivit underhållen i ett par timmar.

Intressant?

Andra bloggare om:
, , , ,

Thursday, September 24, 2009

Rollapalooza

De senaste veckorna har jag upplevt vad man kanske skulle kunna kalla en nytändning, eller ett uppvaknande, utstört av dels en förkylning, dels en bedrövlig ekonomisk situation och dels föregående blogposts om maktpositioner problematik, men med tanke på att jag inte står ensam, vad det verkar, så har jag bestämt mig för att lämna just den delen därhän. (Dessutom slogs jag av tanken - hur fan påverkar metadebatten om metadebatten den faktiska debatten? Är det schysst mot min motdebattör att ta upp inlägget som ett exempel på maktspel? Det är kanske inte det, och då har jag isf gjort mig skyldig till samma beteende, om än i syfte att belysa och det känns lite... solkigt)

Därför tänker jag ägna mig åt det jag älskar allra mest. Rollspel! Rollapalooza here I come!

Jag tänker i helgen dels ha Tove och Anders över på middag och kattpåhälsning, fixa det sista med Tumba, prata med Sampo om Stockholms spelkonvent, och faktiskt, faktiskt, fixa med föreläsningarna på Stockholms spelkonvent. Jag skall till och med skriva en själv. Om genus i rollspel. Så det så. IN YOUR FACE; F***ERS! Oops. Sorry... ja... just det.

Det bor en enorm energi och en enorm ilska i mig just nu och jag har liksom inga sätt att bli av med den på. Jag kan plocka fram mina gamla dagböcker och skriva, men så arg som jag är nu kommer det att krävas en bok om dagen för att tillfredsställa mitt avreaktionsbehov. Jag behöver slå någon på käften, helt enkelt. Livet var mycket lättare när jag gick på Helliden och kunde banka sönder gamla lerkrus då och då.

Men - Rollapalooza var det ju.

Jag håller på att skriva en handbok i rollspel. Det är ett arbete som hittills resulterat i drygt 50 sidor råtext och snart kommer det förhoppningsvis även att bli något av det. Just nu sitter jag och tittar på spelsystem och slogs av det lustiga i att berättarrollspel egentligen inte är spel. Det är lek.

I ett rollspel där själva berättandet är den del som omges och styrs av regler har vi nämligen i det närmaste lämnat rollspelen och snarare övergått i en annan form av narrativ. Det finns spel där berättandet ligger på gränsen till teater och där det slumpbetonade elementet helt tagits bort, alltså den delen av spelet som gör det till just ett spel.

I love analysis.

Nu kan jag vara skitelak och säga "du, grabben, du kanske tycker att du är cool och häftig som optar bort alla regler, men det enda du gör är att byta spelet mot en lek".

Nu tycker jag iofs att berättande kan vara nog så roligt. Tittar jag exempelvis på ett par av de bästa upplevelserna jag haft på konvent, så har tärningarna knappast kommit fram ens. "Velour" av Gargarisma svävar i bakhuvudet. Eller kanske "Sagan om Sagan". Men poängen är att den upplevelsen inte var ett dyft bättre än den jag hade i "Baron Cimitiere" på GothCon. Då spelledde jag OCH slog tärningar och skrämde skiten ur mina spelare. Bara en sådan sak.

Mer rollspel och mindre hockey!

Intressant?

Andra bloggare om:
,

Friday, April 24, 2009

Första intervjun uppe!

Jag har intervjuat Tove och Anders Gillbring om Western, konvent och annat roligt. Intervjun finns upplagd på Stockholms spelkonvents hemsida. Enjoy!

Intressant?

Thursday, February 5, 2009

Come on! Act like a man!

Hanne Kjöller pratar i DN idag om Patriarker på is, och om hur "allmänheten" för det mesta bara avser den manliga delen av mänskligheten. Bloggen GenusNytt tycker att det här är dåligt skrivet. Lebensraum har negativa konnotationer, och enligt GenusNytt så är det ett ord som för tankarna till "det värsta", och påpekar sedan något som bekräftar hela Kjöllers debattartikel.

”Patriarkatet i blixtbelysning”, skriver Kjöller om de ”medelålders männens” hockeyövningar med sina söner. ”Mannen som norm, kvinnan som avvikelse”, skriver hon också. Det framgår inte på vilket sätt de medelålders kvinnorna hindras från att öva hockey med sina döttrar.


Kjöller föreslår också precis samma åtgärd som GenusNytt, dvs att dela av halva planen. Så egentligen är de ju överens om åtgärderna, det är bara det att de har olika ingångar på det hela.

För min del är GenusNytts kommentar om att kvinnor ju får röra sig lika fritt på isen som pojkarna - om de rättar sig efter pojkarnas regler - ganska talande. Oops, liksom.

Det här är alltså utgångspunkten för dagens bloginlägg. Det är nämligen så att det här resonemanget förekommer på så många olika ställen att jag bara blir trött. Snusmumriken och jag hade en diskussion imorse om Piratpartiets diskussionsforum (som det i sanningens namn skall sägas att jag inte har läst - my bad - men jag fick lite refererat). Så här sade Snusmumriken om den debatt som förts (och nu citerar jag honom utan att ha rätt att göra det egentligen):

satt och försökte följa med i en "genus är blaha"-debatt om Piratpartiet. Tydligen är PP det enda parti som inte har några som helst problem med normer - trots att normen är traditionellt manlig. Vilket förklaras med "men PP:s grund vilar ju på hackerkulturen och där finns det ju också tjejer"


Hackerkulturen är också en extremt mansdominerad miljö. Här har vi också ett exempel på "act like a man", så får du som kvinna vara med.

Samma sak gäller inom datorspelskulturen - som för övrigt har mycket gemensamt med hackerkulturen - du får gärna vara stark och kicka butt, så länge du inte har något emot att ha en snygg butt, och bete dig som en man. I rollspelskulturen - också en extremt mansdominerad kultur - så gäller samma regler. Michelle Nephew skriver i "Gaming as Culture" att rollspel ofta är bärare av extremt misogynistiska värderingar, och trots att de här värderingarna inte alls behöver finnas med i spelen så petas de in i alla fall, med förevändningen att det skall vara "historiskt korrekt", eller på andra sätt stämma med ursprungsmaterialet. Lustigt är också att ursprungsmaterialet ofta är otroligt misogynistiskt. Vare sig H.P. Lovecraft eller Robert E. Howard, eller för den delen Tolkien var särskilt positivt inställda till kvinnor. Näe, kvinnor är läskiga om de beter sig som sig själva.

Därför är det enda sättet för kvinnor att få vara med på isen att grabba tag i en klubba och börja hacka på samma sätt som grabbarna.

When you vote, you are exercising political authority, you're using force. And force my friends is violence. The supreme authority from which all other authorities are derived.

Jean Rasczak, Starship Troopers


Intressant?

Andra bloggare om:
, , , , ,

Wednesday, January 14, 2009

Reflektioner av Häpnadskvinnan

I och med min kommentar angående tjejerna som spelar spel: det kan ju onekligen tolkas på ett sådant sätt att jag själv inte tror att tjejer spelar. Well, inget kunde vara längre ifrån sanningen. Jag funderar en smula på att använda [ironi]-klamrar när jag är ironisk, men är det inte att vara lite övertydlig?

Sidentrosor rullar vidare, men långsammare nu när jag inte har fritt spelrum att skriva när jag vill. Dessutom har jag andra superhjältar att assistera, nämligen Tove och Anders Gillbring, som förutom att vara grundare och redaktörer för den fantastiska speltidningen Fenix även jobbar med ett annat projekt som är tämligen omfattande.

För den som är intresserad av mer läsning runt ondska så finns det en otrevlig bok att läsa. Malleus maleficarum är nog en av de mest hatiska böcker jag någonsin ögnat igenom. Stackars Sprenger och Kramer. De var verkligen inga lyckliga gossar, med den synen på kvinnor.

Där kanske vi har ett uppslag till ett äventyr. Snövit och de två häxjägarna. Som dessutom är dvärgar. Vad passar bättre som dvärgnamn än Sprenger och Kramer? Det är som Blyger och Trötter fast en aning mer sadistiskt och med en stor dos kvinnofientlighet i grunden.

Ja, jag har startat en blogg till... Det är många bloggar, men det är många ämnen, och förhoppningsvis, inom kort, så kommer jag att kunna flytta hela rasket till devilkitten.se hemsidan. Som jag för övrigt måste pyssla om lite med.

Tid = bristvara = dyrbart

Thursday, January 1, 2009

Gott Nytt År

Idag har jag suttit nästan hela förmiddagen och sammanställt statistik över 45 rollspelsböcker som jag skall använda som underlag i Sidentrosor och magiska amuletter, och snusmumriken har suttit lika länge (längre) och skrivit på en ny bok. En bra start på det nya året.

Just nu flyger jag i World of Warcraft (till Feralas från Tanaris) och skall lämna ett par questar som är klara hos lite folk där. Gamla grejer i to-do-listan. Men det är tydligt vad som måste göras i alla fall. Jag får väl erkänna att WoW inte riktigt håller samma fascination för mig som för snusmumriken. Jag vill mest bygga saker.

SOMA (Sidentrosor...) kan nog bli bra, tror jag. Det är en kritik av rollspel som förhoppningsvis kan ge lite förslag på hur man skulle kunna åtgärda problematiken som finns inom rollspelshobbyn. Jag hoppas det i alla fall. Risken är väl att det inte alls hjälper och att resultatet blir riktigt dåligt, men... jag vet inte vad jag skall göra annars.

Rollspelshandboken klättrar också framåt. Jag tänker skriva ett äventyr som "följer med" boken. Egentligen blir det två, för jag skall göra äventyr på en bok också. Undrar om det är tillåtet. Kanske om man inte säljer. Jag vet inte. Får kolla upp det så att jag inte omedvetet bryter mot upphovsrätten. Jag funderar också på att skriva klart ett rollspel. Mitt inköp av Tunnels & Trolls har inspirerat mig enormt. Undrar varför. Kanske för att det känns Old School så att det kliar i fingertopparna.

Jag läser Mister B. Gone av Clive Barker också. Bra bok, om än lite lätt störande. Den uppmanar mig att bränna den. Men på ett bra sätt.

Friday, December 19, 2008

S.O.M.A. påbörjad

Nu har jag äntligen återvunnit någon form av ro i både kropp och sinne, tillräckligt för att återigen känna mig bekväm med att skriva inlägg på min blogg.

Det har varit en välbehövlig vila, som givit mig mer energi än jag haft på ett bra tag, och mer mental stabilitet än jag har haft på... tja, närmare två år.

Med anledning av det har jag börjat skriva på SOMA. SOMA är min egen förkortning på Sidentrosor och magiska amuletter, det är en debattbok som behandlar det delvis kontroversiella (tydligen) ämnet tjejer och rollspel och rollspelande tjejer.

Jag har skrivit ungefär två kapitel än så länge, det ena handlar om identitet, det andra om tjejer och rollspel och varför tjejer inte spelar rollspel. Jag sticker ut hakan en smula och säger att det har sitt ursprung redan i produktions/ designledet.

Ett kort klipp -------------------8<

Att det ärl män som förlägger, tillverkar och skriver rollspelsprodukter påverkar naturligtvis produkterna och deras innehåll. ASF-gänget, som 2005 gav ut sin friformsbok ”Från Atlantis till Blekinge” säger så här efter att först ha bedyrat att det inte spelar någon roll vilket kön man som spelare har på sin rollperson:

"Tyvärr är det så att de övervägande karaktärerna i den här boken är män. Förklaringarna till det är många. Främst handlar det om att vi som ligger bakom scenariona är män och det är ofta enklare att relatera till karaktärer av samma kön, åtminstone när det gäller att formulera känslor och tankar i skrift. Även det faktum att två av scenariona utspelar sig i en verklighet och historia där kvinnor är mer eller mindre otänkbara som karaktärer har spelat in. Att till exempel ha kvinnor som soldater i Amerikanska inbördeskriget var otänkbart. 

Det bör också nämnas att scenariona från första början är skrivna för rollspelare, vilka sorgligt nog fortfarande är en strikt mansdominerad grupp."


I paragraferna påstås det könet är av ingen betydelse - egentligen - och sedan påpekar de att de har lättare att sätta sig in i vad killar tänker och känner. Med en vanlig motivation som en eftersläntrare i texten. Tjejer spelar ju ändå inte rollspel. Rollspelare är en strikt mansdominerad grupp.

Så könet spelar inte roll - alla kan vara män om de vill - eftersom tjejer inte spelar. 

Kvinnor hör dessutom inte hemma i de världsbilder som männen använder sig av. Det är med författarnas i ovanstående citat egna ord "otänkbart". Frågan som hela tiden dyker upp är varför författare av rollspel och äventyr (inte bara ASF, med andra ord) väljer att lägga äventyr och rollspel i tidsperioder då det är konsekvent otänkbart att kvinnor har en framträdande roll, åtminstone om man skall ägna sig åt "historisk korrekthet" som det så fint heter.

Ronny Ambjörnsson har undersökt manliga myter i sin bok "Mansmyter". Där tar han upp delar av den här problematiken, applicerad på manliga myter som Don Juan, James Bond, Faust och ett par andra välkända manliga litterära figurer som till stor utsträckning liknar de rollpersoner spelarna gestatar i rollspel:

"Vad som naturligtvis inte är ointressant, när  det gäller författarna, är att flertalet av dem är män. Det är mannens uppfattning om sig själv som vi här kommer att få möta. Det är också , indirekt, mannens uppfattning om kvinnan. Det kvinnliga beskrevs sällan öppet. Det är snarast så att inriktningen på hjältens förehavanden har givit det perspektiv ur vilket kvinnan setts. Kvinnan har blivit staffage, den bakgrund mot vilken mannens verksamhet avtecknat sig. I vissa av berättelserna finns kvinnan knappast med överhuvudtaget. Mannen har ensam fått representera människan."


Men är det då så otänktbart att ändra verkligheten så att kvinnor passar in? Så att de också får representera mänskligheten? Eller att de får vara med, men på de villkor som rådde under tidsperioden äventyret avhandlar? Svaret låter förmodligen inte vänta på sig - "det blir ju så tråkigt för dem som spelar kvinnor då". Men blir det verkligen det?

Klipp ----------------------------8<

Det blir mer i den tänkta boken, mer i samma anda, men även lite funderingar runt vad som kan göras och hur det kan gå till.

Friday, November 7, 2008

Så var det dags igen...

Magnus Hellberg har skrivit en artikel om ett tragiskt mord på en 23-årig småbarnsmamma i Hjo.

På inte mer än 3000 tecken lyckas artikelförfattaren få in inte bara EN utan FYRA olika tänkbara skäl till varför kvinnan mördats.


  • Historia (800-talet)

  • Vampyrer

  • Rollspel

  • Sadomasochism



Lägg därtill det faktum att de träffades på nätet och hade en "nätdejt", och så finns nog hela uppsättningen med skräckämnen med för att komplettera vår tids panikämnen. Notera att jag i skrivande stund inte tänker kalla det moralpanik. Jag vet faktiskt inte vad som hände, det vet nog ingen än, men när slutklämmen ser ut så här:
Enligt en annan person med insyn i utredningen har 25-åringen länge fascinerats av 800-talet, rollspel, sex med sadomasochistiska inslag - och av vampyrer:
- Han har hållit på mycket på internet med olika typer av rollspel och han har ju sin roll, en figur som ligger åt det hållet.


Gissa om det känns igen? Spekulationerna formligen flyger från sidan som... ja, vi lämnar det därhän.

Ett annat, lite mer undanskymt citat som kanske kan sprida mer ljus över händelsen är det här:
25-åringen har genomgått en liten sinnesundersökning, en paragraf 7-utredning, i Göteborg. Läkarens bedömning är att mannen kan misstänkas lida av en allvarlig psykisk störning. Dels vid tidpunkten för mordet, dels vid undersökningstillfället.
- Han är manodepressiv, och har det i sina ärftliga anlag, enligt honom själv, säger en källa.


AHA! Han lider av en psykisk störning. Men det kan knappast vara det som fått honom att agera. Det måste vara nätdejtandet, 800-talshistorieintresset och rollspelen. Särskilt det om vampyrer.

Vad säger man om den här typen av artiklar? Spekulation är bara förnamnet.

DN har en annan vinkling på det hela, liksom SvD.

Intressant?

Andra bloggare om:
, , , ,

Sunday, October 26, 2008

Three Dragon Ante

Three Dragon Ante är ett metaspel. Och ett spel på riktigt. Det är nämligen det där spelet alla D&D-filurer sitter och spelar på värdshus och pubbar runt om i Forgotten Realms och svär över och förlorar pengar på.

Det är också ett faktiskt kortspel släppt av Wizards of the Coast. Jag och Joakim spelade det lite igår och kunde konstatera att okej, det var väl bra, men förmodligen skall man vara fler än två, eftersom spelet kunde svänga grymt från en omgång till en annan. Samtidigt uppskattar jag på något vis tanken. Spela kort medan du spelar rollspel, och du kan dessutom spela med din rollperson. Spelet var snabbt, mycket hög betoning på slumpfaktor som spänningsskapare och ganska visuellt, eftersom potten finns tydlig på bordet, liksom vilka kort du har i din flight. Det blir nog mer Three Dragon Ante, fast i sällskap med fler än en.

Det blir både game och metagame i en riktigt härjig mix. Precis som min svengelska.

Intressant? Nja.

Andra bloggare om:
, , ,

Wednesday, October 22, 2008

Dags att lägga av...

...och låta Sveriges rollspelare ha sin herrklubb ifred.

Jag har spelat sedan mitten på 80-talet. Jag har läst de flesta svenska rollspel, och de flesta stora utländska rollspelen. Jag har gjort konvent i tio år.

För vad?

För att jag vill att tjejer som spelar skall få se att det inte ÄR en herrklubb. Men jag har haft fel. Det är en mycket exklusiv sammanslutning, där avvikande åsikter och ifrågasättanden inte får plats. I alla fall inte om man postar på internetforum.

Så jag funderar på att sluta nu. Det kvittar hur mycket jag skriver i Fenix. Det kvittar hur väl mina konvent genomförs. Det kvittar hur mycket bakgrundskunskap jag har, eller hur mycket research jag har gjort på ett ämne.

Lägger jag fram teorier som herrklubben inte tycker om, då ryker allt det på nolltid.

Det har ingen betydelse att jag arbetar som speldesigner. Tycker jag att "this months flavor" bland rollspelarna är dåligt och SÄGER DET HÖGT, då är jag dum i huvudet.

Det har ingen betydelse att jag med mitt arbete med Fenix har läst ett tjog rollspel och sett samma tendenser i allihop, att jag läst en antropologisk studie av rollspel och en antologi om de sociala mekanismerna inom rollspel,gruppdynamik och bildretorik. Säger jag att rollspel har en förjävla dålig kvinnosyn och att det är därför fler tjejer inte spelar, då är jag också dum i huvudet.

Och jag får höra att "vi trodde att du var bättre än så här - vi respekterade dig". För vad? För att jag höll mig inom leden? För att jag som en snäll rollspelare - uppfostrad med Drakar och Demoner och stark försvarare av Kult och andra kontroversiella rollspel - inte höll mig på mattan och höll käften om vad jag tycker är fel?

Hur skall jag kunna existera i en värld där jag inte ens kan framföra en teori utan att bli angripen personligen? Med misstänkliggöranden (låter som Didi och DÖA), med förminskanden (jag trodde du kunde bättre), med förlöjliganden (rabiat feminism, rabiat whatever, mina vanföreställningar och min osaklighet).

Jsg vill inte mer. Jag slutar nu. Så slipper herrklubben några otrevliga överraskningar. Och jag slipper vakna mitt i natten och undra varför jag har en hård klump i bröstet, slipper den sociala bestraffningen över att ha klivit snett i ledet och kanske kan hitta en hobby där mina åsikter, alla mina åsikter, får en rättvis bedömning.

Jag ger upp. Jag slutar arra Stockholms spelkonvent, jag slutar skriva i Fenix, jag slutar arbeta för sverok. Jag vill inte främja den här herrklubben längre.

Jag tror inte att jag kommer att bli saknad.

I fortsättningen skiter jag i att recensera och att producera rollspelsmaterial. Jag skiter i att anordna konvent. Nu får ni klara er själva i er jävla lilla herrklubb.

Men det är mitt i natten, jag håller på att bli förkyld och jag är trött på livet. Och jag älskar fortfarande rollspel.

Tuesday, October 14, 2008

Rollspel FTW!

Tanken på att rollspel faktiskt ger en tydlig vink om vilka de är avsedda för och hur de rent praktiskt tillägnas den publiken är inget jag har gått och burit på sedan jag var liten. Det ÄR bara så. De kvinnobilder jag har träffat på inom rollspel är antingen bilden av kvinnan som ett offer, eller som en sexsymbol. Men när jag växte upp ville jag inte vara vare sig ett offer eller en sexsymbol. Sexsymbol, kanske, men jag visste redan som ganska ung att jag saknade de fysiska företrädena för att bli särskilt populär bland grabbarna. Eller för den delen tjejerna.

Jag ville bli som pojkarna. Jag ville vara en stark person med många möjligheter och stort självförtroende. Så istället för att låta omvärlden forma mig till en snäll flicka så formade jag mig själv. Kanske på grund av att jag inte tyckte om att umgås med andra människor, kanske på grund av att jag fick tydliga signaler redan i skolan om att jag var ”konstig”, jag passade inte in. Jag fick inte vara med.

Att säga att rollspelen blev min räddning är faktiskt inte alls att ta i. Hade jag inte varit mer eller mindre speltokig hade jag inte suttit där jag sitter idag, dvs som en speldesigner för Avalanche Studios.

Vad jag försöker säga är helt enkelt det att jag tänkte inte på hur kvinnor framställs i rollspelslitteratur förrän jag satt med RiotMinds Götterdämmerung i händerna och verkligen reflekterade över hur illa det egentligen är. RiotMinds är nämligen långt ifrån de enda rollspelsskribenter som fokuserar enbart på män. Hunter från White Wolf är ett annat. Dark Heresy, Games Workshop... Listan kan förmodligen utökas med 90% av alla de rollspel jag äger (i skrivande stund handar det säkert om fler än 200 böcker), och myntet föll inte ner förrän Götter. Inte på allvar i alla fall. Fritt fall. Tankar i rymden. Så är det.

Monday, October 6, 2008

Väx upp!

Under mina år som spelledare har jag vid ett flertal tillfällen funderat på gränser, gränsdragning och ansvar.

Vad är det som säger att rollspel inte kan vara allvarligt och kontroversiellt? Vad är det som gör att rollspel - om det nu är en kulturbärare, ett media som många andra - inte får lov att gå över gränser, pröva fördomar, dra saker till sin spets?

Nu pratar jag inte om de förekomster av "lajvande" och "friformande" som har skett, dels på konvent runtom i Sverige och dels i lajvsammanhang, där utomstående inte varit medvetna om att det försiggått ett spel och där deras okunnighet utnyttjats som krydda på spelupplevelsen. Sådant är i mina ögon fel, och dessutom förkastligt och omoraliskt. Kalla mig moraltant om du vill, men man ljuger inte för andra människor bara för att få en intensiv spelupplevelse.

Det jag pratar om är spel som faktiskt undersöker vår samtid, och företeelser som har förekommit på ett sätt som gör det lättare att sätta sig in i situationen. Jag tänker i första hand på "Förnedringen", ett äventyr som gick på SydCon och som handlade om barnprostitution. Det är en av de spelupplevelser som stannat kvar med mig längst. Den fick mig att läsa "Priset på ett Barn" av Marie-France Botte, och den fick mig att engagera mig i min samtid på ett sätt som andra spelupplevelser inte gjort. Ett annat äventyr som ställer moral och framförallt rättvisan på huvudet är Western-äventyret "Hemkomsten", som inte utgår ifrån den uråldriga premissen att allt blir bra när rollpersonerna löst problemen. Istället "vinner" ondskan.

Hur kan man hantera svåra frågeställningar i det här mediet utan att bli pretentiös? Visst kan vi undersöka sätt att spela på och berättarmöjligheter och allt sådant, men är inte en av rollspelandet största styrkor att det med hjälp av spel går att sätta sig i en annan människas situation?

Det är dags att lämna barnkammarens kvinnofientliga våldsskildringar och blodtörstiga koboldslakter och växa upp.

Intressant? kanske för en del rollspelare... annars inte.

Andra bloggare om:
, , , , ,

Friday, October 3, 2008

Bildkonventioner och bildtolkningar i rollspel

Som en del av läsarna av min famösa blogg vet så har jag gjort en statistisk undersökning av bilder i rollspelsböcker. Jag har undersökt undefär fyrtio böcker och kommit fram till att det finns dels en stor statistisk överrepresentation av män på bilderna, dels att kvinnor oftare än män framställs som hjälplösa, sexualiserade eller offer. 57% av det totala antalet bilder avbildar män, medan 23% avbildar kvinnor. Tittar man på antalet bilder som avbildar människor, ligger antalet på 19% kvinnor och 81% män.

Det är inte sällan det finns fler bilder på vapen och prylar än på kvinnor. De som finns där är mer pynt och tjusiga smycken än de heroiska figurer männen utgör. Skall man titta på bildmaterialet och dra en slutsats om vad kvinnor gör i rollspel handlar det oftast om att se vacker ut eller agera statist i mannens berättelser.

Med den här utgångspunkten är det inte svårt att tänka sig att både pojkar och flickor som läser böckerna omedvetet gör sig uppfattningen att det inte är spel som "är till för" kvinnor.

För att citera Gary Alan Fines bok "Shared Fantasy", kvinnor förväntas inte spela. Den inställningen har funnits inom rollspel ända sedan rollspelens begynnelse, och det är en uppfattning som bilderna hjälper till att propagera.

"[...] utöver dessa uppfattade avsedda syften kan bilder dessutom alltid lätt kommunciera för avsändaren omedvetna budskal, värderingar och ställningstaganden. Massmedia, läroböcker, faktaböcker, reklammaterial och olika former av informationsmaterial speglar ofta det moderna samhällets traditionella könsrollsföreställningar"
- Red. Yvonne Waern "Bild och föreställning: om visuell retorik"

Att tro att rollspelsillustrationer är helt frikopplade från vår kultur och vår kulturella bakgrund är önsketänkande. Men det är inte bara bildskaparen som har en del i den här "traditionen". Även bildtraditionen är en bov i dramat. För att spelarna skall "känna igen sig", så måste bildskaparen ta till en viss typ av uttryck i bilderna, och det uttrycket är i stort sett mycket könsrollskonservativt.

Det här är ett problem som förekommer till största del inom genren fantasy, och där tror jag att även fantasyillustratörer som knarkat för mycket Conan Barbaren som barn har en del att svara för. Se bara på Boris Vallejos muskelbarbarer (som förtjänar en egen artikel och analys) för att få en god uppfattning om hur konventionerna uppstår och förstärks. Många illustratörer har också andra illustratörer som förebild, och ibland kan det gå inflation i uttrycken.

Intressant?

Andra bloggare om:
, , ,

Tuesday, August 12, 2008

Stereotypfällan

Det här är faktiskt ett moddat inlägg från siten feminetik om ett fenomen jag tycker är oerhört intressant, och som tas upp av Harold Offeh på en utställning om rollfiguren Mammy i filmen "Borta med vinden", en roll som gav Hattie McDaniel en Oscar, men som satte gränserna för vilka roller hon förväntades spela därefter.

Jag har läst (och recenserat, eller kanske kommenterat) en bok om rollspel i teori och praktik (vilket även är titeln på boken) och sprang över lite intressanta tankar om roller och rollteori. Författarna av boken (Björn Nilsson och Anna-Karin Waldemarson) påpekar att roller är något alla spelar.

Ingen formar till fullo sin egen personlighet Enligt författarna möter och tar vi till oss mer eller mindre färdiga roller. Det är genom att ta till oss och tillägna oss de här rollerna som vi förstår samhället och kan agera i det.

Rollerna blir ett slags bilder av oss, etiketter vi sätter på oss själva och andra för att få ett namn på det vi är och gör, en förklaring av det som hänt och en förutsägelse av det som kommer att hända. Dessa förklaringar och förutsägelser underlättar och är dessutom nödvändiga för att få det sociala samspelet att löpa smidigt. Genom att lära känna de roller och förväntningar som hör till olika sociala situationer kan vi göra dem hanterbara, och vi kan då också agera adekvat.

Det här tänkandet faller under stereotyp/könsroller enligt mig och jag tycker det är intressant hur en bok om pedagogik plockar upp samma tankar som jag själv haft runt beteende, alltså av vad vi som människor ÄR som kanske inte helt stämmer med verkligheten, men som man som "rolltagare" förväntas leva upp till, och som medvetet eller omedvetet formar sättet man bemöts och bemöter andra på.

Det är här den mest intressanta biten kommer in, eftersom vi som individer inte bara har en möjlighet att forma oss efter givna mönster, utan även att forma mönster genom att bli medvetna om hur världen ser ut och aktivt försöka förändra den. För att kunna förändra världen krävs fantasi - i fantasin kan vi reflektera över den nuvarande situationen och därigenom tänka oss hur något skulle kunna vara. Genom reflektionen kan vi också, som tänkande individer, ta steget vidare och börja påverka omvärlden, inte bara genom handling utan genom beteende.

Genom beteendet bryter vi mönster och roller och ändrar dem så sakteliga. men det krävs som sagt medvetenhet och inlevelseförmåga. En möjlighet att se "den andra sidan", och försöka föreställa sig hur livet ser ut för "de andra".

Samhället går att förändra, genom att bli medveten om hur det ser ut nu och att sedan tänka sig ett samhälle där det jag vill förändra till det bättre är förändrat - hur bemöts jag, vilka roller får jag?

Det här är superspännande för mig ur så många synvinklar, eftersom jag själv har sett mig som innehavare av så många olika roller. Jag är dotter, styvdotter, fästmö, speldesigner, rollspelare, professionell, konventsarbetare, sverokaktiv... det finns många roller som flyter in i varandra, men som icke desto mindre påverkar mig. Främst av allt är jag kvinna vare sig jag vill eller inte. Vad jag än är (undantaget familjerollerna) är jag en "kvinnlig" något.

Hur kommer jag ifrån det?

Intressant?

Andra bloggare om:
, , , , , ,

Friday, July 25, 2008

FENIX!

Fenix damp precis ner i brevlådan, och med det mitt äventyr "På besök i det Swedenborgska rummet". Köp den! Jag och snusmumriken har dessutom skrivit krönikan "var 'e bögarna", och jag har recenserat Alpha Omega, Unhallowed Metropolis och Lords of Summer.

Whee!

Sunday, July 20, 2008

Definitionen av ett rollspel?

Jag sitter och utökar min konventshandbok till något lite större, något lite mer omfattande och något lite mer.. matigt för att ge ut det på ett förlag istället för på min blog. En av de första grejerna jag springer in i är problemet att definiera ett rollspel. Det känns som att det finns så många sätt att berätta på. Vad ingår i kategorin rollspel?

En definition:

1. Alla spelare har varsin rollperson
2. Alla rollpersoner har kvantifierbara värden av något slag
3. Rollpersonen kan bli duktigare på det hen gör genom erfarenhet
4. Interaktivitet - rollpersonen agerar och genom sina aktioner påverkar hen berättelsen
5. Berättande - rollpersonen deltar i en berättelse

Det här känns ganska omfattande. Men det exkluderar en del berättarrollspel som inte bryr sig om kvantifierbara värden för sina rollpersoner och även vissa former av friform.

Utöver det här sitter jag och skriver någon form av historia över rollspelen. Bland annat svenska rollspel. Jag tänkte att det kunde vara en bra öppning på en bok om rollspel. Förhoppningsvis kan jag också ta med lite om rollspelens förtjänster och diskutera lite runt den kritik som riktats mot hobbyn av bland andra Didi Örnstedt. Det är trots alla konspirationsteorier så att det finns poänger i boken. Tyvärr omintetgörs ganska mycket av deras sakliga kritik av de osakliga och ibland rätt befängda kommentarer som följer på den sakliga kritiken. Men jag skall sålla och fundera runt boken igen, för att se vad som är berättigat och hur man då skulle kunna bemöta den kritiken.

Annars blir det ungefär samma stuff som konventspaketet. Spelledarpaketet ingår i det och jag skall göra lite ytterligare research på metoder man kan använda för att bli en bättre spelledare.

Intressant?

Andra bloggare om: ,

Tuesday, July 8, 2008

På besök i det Swedenborgska rummet

Efter fyra dagars marathonskrivande är jag nu äntligen färdig med mitt första homosexuella äventyr. Äventyret är kanske inte homosexuellt, men det innehåller homosexuella män. Bögar. Eller puggor som Bögjävlarna kallar sig. Fast det utspelar sig på 1700-talet, så det blir sodomiter istället.

Det handlar om två personer som älskar varandra så mycket att de inte vill dö, och det innehåller en ganska spicy beskrivning av Katarina von Rosens salong, som jag har snusmumriken att tacka för.

Låt mig säga så här:
Jag spenderade natten med att drömma att jag blev jagad av unga män, och det är helt snusmumrikens fel, som han skriver! Usch! Fy! Vad hade mormor sagt?!

Lägg till marathonskrivandet en recension på Alpha Omega och snart även en på Lords of Summer, plus en "gammal" på Unhallowed Metropolis, så kommer vi ganska raskt upp i, hmm.. 76.000 tecken för det här numret av Fenix. Lyckligtvis fick jag hjälp med äventyret av snusmumriken, annars hade det varit undermåligt både språkmässigt och innehållsmässigt. Även om jag där skyller till största delen på tidsbrist.

Nu väntar 20 minuters vila, sedan skall jag göra en presentation på scrum och skriva en massa andra grejer som ligger och gnager på mitt samvete. Jag har en lista som är lång som en arm, och då har jag inte ens BÖRJAT på allt det jag själv vill göra.

Men bara den här veckan på andras grejer. Jag har för fan semester...

Intressant?... det tvivlar jag på

Andra bloggare om:
, , ,

Thursday, June 12, 2008

Sidentrosor och magiska amuletter

Det är en boktitel. En preliminär boktitel. Boken, som det förhoppningsvis kommer att bli av det hela, handlar om kvinnor i rollspel och rollspelande kvinnor. Genus i rollspel, helt enkelt.

Ett citat från den preliminära introduktionen:

Den här boken tog avstamp i en för oss besvärlig diskussion på ett rollspelsforum. Diskussionen gällde vilken hänsyn det tas till kvinnor i världsbeskrivningar i rollspel, och även hur man anpassar regler och stereotyper efter den kontext man kan hitta i världsbeskrivningen.

Vi menar på att man som rollspelskonstruktör kan vara medveten om, och agera på, hur kvinnor ses i rollspelets kultur. Vårt syfte är inte att i första hand förändra rollspelshobbyn som den ser ut idag, utan enbart att göra de som skriver och konstruerar rollspel medvetna om hur rollspel uppfattas och vilka kulturella företeelser de utgår och inspireras av.

Det har inte bara varit självklarheter som har kommit fram under resans gång. Som mångåriga rollspelare själv har vi i vissa fall haft svårt att inse hur vinklade böckerna faktiskt är, och hur hårt motstånd våra analyser skulle komma att möta.

Många har talat om censur, om att inte lägga sig i det kreativa utrymmet som skapas i rollspel, och om en rädsla att en sådan här bok skulle orsaka samma upprörda och ensidiga debatt som den som kom till stånd i och med att Didi Örnstedt och Björn Sjöstedt publicerade “De Övergivnas Armé”. Vi själv hoppas på en öppen diskussion, och att de som läser och blir medvetna om hur situationen ser ut tar ett medvetet beslut om hur de vill att sina rollspel skall framstå. Vi är inte alls ute efter att peka finger, skuldbelägga eller orsaka uppror. Det vi vill är att öka medvetenheten och med det också förhoppningsvis att öka utbudet för kvinnor som ägnar sig åt rollspel. Vårt syfte är alltså inte att begränsa och fördöma, utan att skapa möjligheter att bjuda in fler minoriteter i hobbyn.


Vi i det här sammanhanget är jag och Herr Klokbok, som egentligen är den som övertalat mig att göra något av den ihopsamlade fakta jag har om just rollspel. Det och närmare tvåhundra böcker skall förhoppningsvis kunna ligga till grund för en bra bok.

Intressant?

Andra bloggare om:
, , , ,