Jösses...

Till de som tvivlar på att kvinnor aktivt objektifieras säger jag bara läs. Och läs gärna kommentarerna också, för de är minst lika talande.

Pär Ströms nya bok gör mig skeptisk

Jag undrar om det är en reflektion av att vi kvinnor enligt uppgift skall känna mer än män? Jag vet inte. Som en motpol till Pär Ströms tveksamma försök att sticka hål på myter med fakta som redan från början är vinklade efter hans egen smak - eller vad sägs om det här blogginlägget på GenusNytt? - som består av dels en rad artiklar och dels av något suspekta undersökningar som exempelvis Simon Baron-Cohens The Essential Differences, som undersökt skillnaden mellan "manliga" och "kvinnliga" hjärnors förmåga till empati, så vill jag lyfta fram Cordelia Fine.

Enligt Cordelia Fine, som skrivit boken Delusions of Gender, använde sig Baron-Cohen i undersökningen ovan av ett frågeformulär där den egna empatiska förmågan skulle uppmätas. Den här rapporten har bemötts av en rad olika journalister (hey, Pär Ström kan använda artiklar som referenser, då kan jag också göra det) och två psykologer som i sin bedömning kommit fram till att skillnaderna mellan mäns och kvinnors empatiförmåga minskar radikalt - om försöksobjekten inte vet om att det är det som mäts.Vilket de då gjorde i Baron-Cohens undersökning. Jag citerar ur Delusions of Gender:

In an important review of gender differences in affective empathy, psychologists Nancy Eisenberg and Randy Lennon found that the female empathic advantage becomes vanishingly smaller as it becomes less and less obvious that it is something to do with empathy that is being assessed. (So gender differences were greatest on tests in which it was very clear what was being measured, that is, on self-report scales. Smaller differences were seen when the purpose of the testing wass less obvious, and no gender difference was found for studies using unobtrusive physiological or facial/ gestural measures as an index of empathy.)

Cordelia Fines bok är mycket välresearchad, och as it happens, tar upp många av de källor som Pär Ström tar upp i Sex feministiska myter. Hon fortsätter sedan med att ifrågasätta dem, en efter en. Det roligaste exemplet är den debunking som hon gjorde på Allan och Barbara Pease Why Men Don't Listen and Women Can't Read Maps. Just den här boken finns inte med i Pär Ströms källförteckning, så det kan ju vara ett retoriskt knep instigerat av det genusindustriella komplexet (och mig) att ta upp den. Jag tar upp den ändå, för den visar på hur många aktivt letar efter källor som stämmer med deras egen uppfattning. Och att det är lätt att vrida källor efter sitt eget tycke. Jag säger inte att Pär Ström har gjort det, men av blogginlägget där han ber om feministpunkterande källor att döma är det en teori jag underhåller. Så att säga.

Why Men Don't Listen and Women Can't Read Maps kommer till slutsatsen att män kan stänga av sina känslor när de argumenterar och därför är mer logiska än kvinnor, som hela tiden är genomströmmade av känslor. (Har vi hört det här förut? Ja just det, det var ju vad Philius sade också*. För så där 1000 år sedan, eller något. Inga nya idéer under solen, med andra ord...)

Just den boken säger sig ha källor som undersöker placering och aktivering av känslor i män och kvinnor med fMRI (functional Magnetic Resonance Imaging - man tar bilder av hjärnan medan den används, med andra ord), och det gick till genom att visa känslomässigt laddade bilder för de som deltog i studien. Säger paret Pease. Av de sex källor som används var det bara två som använde sig av fMRI. Ingen av dem handlade om känslomappning. Jag citerar Cordelia Fine igen, för hon är så rolig:

One study did not involve brain research (it is a survey of handedness in gay men and women). The other is a comparison of Corpus Callosum size in right- and mixed-handed people. It might also be worth mentioning that it was a post mortem study. Possibly Sandra Witelson really did present her samples of dead brain tissue with emotionally charged images - but if she did, it's not mentioned in the published report.

Det jag vill ha sagt med det här blogginlägget är inte att Cordelia Fine automatiskt trumfar Pär Ström, bara för att hon råkar ha ett humoristiskt sätt att skriva om ämnet, utan att Fine i exempel efter exempel drar fram tveksam forskning som är starkt påverkad av frågeställarnas egen bias och att de undersökningar vi KAN göra på hjärnaktivitet än så länge är så begränsad och helt enkelt oprecis att vi egentligen inte kan utläsa något av dem. Återigen ur Cordelia Fines bok:

When looking for changes in blood flow (vilket är en metod som används för fMRI, min anm) between two conditions, researchers search in thousands of tiny sections of the brain (called voxels), and many reaearchers are now arguing that the threshold commonly set for declaring that a difference is "significant" just isn't high enough. To illustrate this point, researchers recently scanned an Atlantic salmon while showing it emotionally charged photographs. The salmon - which, by the way, "was not alive at the time of scanning" - was "asked to determine what emotion the individual on the photo must have been experiencing". Using standard statistical procedures, they found significant brain activity in one small region of the dead fish's brain while it performed the empathizing task, compared with brain activity during "rest". The researchers conclude not that this particular region of the brain is involved in piscine empathizing, but that the kind of statistical thresholds commonly used in neuroimaging studies [...] are inadequate because they allow too many spurious results through the net.

Vi som människor har en enormt svår uppgift framför oss om vi med våra egna medvetanden skall försöka läsa av och analysera våra egna medvetanden. Vi kan aldrig komma ifrån vår kultur, vi kan aldrig komma ifrån att vi lever mitt i röran vi försöker reda ut. Vi kan heller aldrig komma ifrån att vi är partiska, och att våra emotionellt laddade åsikter är de som vi har svårast att ändra på. Oavsett om vi är män och rationella eller kvinnor och irrationella. Eller för den delen kvinnor och rationella och män och irrationella. Det finns alla sorter.

Jag tycker inte att Pär Ström är trovärdig. jag är övertygad om att Pär Ström inte tycker att jag är trovärdig heller. För alla er som läser Pär Ströms bok (länk till PDF) vill jag dock rekommendera även Cordelia Fines bok, som ett komplement och som en motpol till de påståenden som Ström kommer med.

__________________________________________________________________
* ”Det manliga är mer komplett och mer dominant än det kvinnliga, närmare besläktat med verklig handling ty det kvinnliga är ofärdigt och i underordning och tillhör den passiva kategorin snarare än den aktiva. Så är också fallet med de två ingredienser som konstituerar vår livsprincip – det rationella och det irrationella. Det rationella som tillhör själen och förståndet är maskulint, det irrationella, känslans område feminint, liksom mannen gentemot kvinnan.”

Philius från Alexandria ca 1000 e. kr.

American Appalling

Precis när jag trodde att det där spåret med att objektifiera kvinnor hade tagit slut för veckan i mitt bloggeri så springer jag förbi Feminist Frequency, som har intervjuat Jennifer Berger från About Face om American Apparel.

Jag är GLAD över att en snubbe som Dov Charney förmodligen - förhoppningsvis - skulle sättas åt som fan i Sverige. Dov Charney är en man som enligt uppgift vill kontrollera sin personal så att den möter hans utseendestandard. Det, mina damer och herrar, är diskriminering.



Läs mer om American Apparel och deras porrreklam och diskriminerande attityd här och här.

American Appalling, imho. Men hey, jag är ju feminist! Och ful! Så det är klart att jag tycker det är vidrigt när kvinnor objektifieras för allt jag vill är ju att bli objektifierad själv. Eller hur var det nu? *ironisk*

Det enda jag egentligen är lite tveksam till är "tänk på barnen" attityden. Den är förvisso helt berättigad, men jag hade hellre sett en "tänk på hur unga kvinnor påverkas av den här idiotiska reklamen och de idiotiska kläderna, som inte bara får tjejer att tro att de måste vara porrsexiga utan även får tjejer att tro att allt de är är sina kroppar". Det kanske var inbakat i undermeningen, men jag hade ändå velat se det lite tydligare i videon.

Slutligen - bojkotta American Apparel. Om du har ens ett uns feminism (eller för den delen självkänsla och stolthet) i dig så ge inte Dov Charney dina pengar. Han förtjänar dem inte.


Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, Feminist frequency, kvinnosyn, objektifiering

Det är klart jag är ful

... jag är ju feminist.

Chloe Angyal från Feministing.com berättar i den här YouTubevideon om en undersökning som visar att det är lättare att få kvinnor att avstå från solariet med argument som att huden åldras, kan bli fläckig och rynkig, än risken för cancer.

Skönhetsjakten pågår. Det som är mest intressant i sammanhanget är något Yes means yes! sammanfattar med bravur. Är du feminist är du ful. Och du är bara feminist för att du ÄR ful.



Så är det. Jag är feminist och enligt rådande skönhetsideal är jag ju ful. Men jag mår bra ändå, tidvis. När jag inte mår bra beror det på det förakt som andra sprider omkring sig.

Intressant?


Andra bloggare om:
feminism, kvinnosyn, skönhetsideal, Chloe Angyal, Feministing, Yes means yes

Ph34r t3h ph3m1n157

Eller på mindre leetspråk - fear the feminist.

Jag har haft en "near-antifeminist"-upplevelse igen, som jag tyckte var mycket intressant, främst för att jag kände igen det för vad det var rätt tidigt i diskussionen.

Den första upplevelsen gällde den där äldre herren som tror att han vet allt och måste sätta en på plats. I synnerhet när det gäller kvinnor. De skall misstros rejält. Kompetens, pwah.

Överlag var det en övning i härskartekniker. När männen ville tala, talade männen. De avbröt mitt i ett resonemang för att framhålla sin egen förträfflighet, de talade ner till mig, skrattade på fel ställen och betedde sig "manligt". Jag fick känslan av att det här var en miljö där männen inte blir emotsagda.

Den andra upplevelsen gav en långt mer sugande känsla i maggropen och fick mig att nästan hoppa till av överraskning. Efter att ha blivit tillfrågad om drivkrafter påpekade jag att jag var feminist.

Reaktionen var omedelbar, både med kroppsspråk och attityd. Från att ha lutat sig emot, vände mannen nu nästan ryggen åt mig och talade till övriga personer i gruppen istället för att tala med mig. Han sade något i stil med att han inte förstod varför tjejer skulle få alla chanser. Eftersom det kom upp i samband med politiskt engagemang, frågade han också om jag var engagerad i F!, vilket jag inte är, i alla fall inte aktivt. Jag försökte förklara att min feminism handlar om en saklig feminism, jag tar det inte personligt, men jag försöker poängtera de områden där jag ser en orättvisa. Den informationen gick inte fram alls.

Efter det förminskades mitt engagemang genom att snubben ville bjuda på kaffe, och tyckte att han var snäll (underförstått - en feminist) som gjorde det.

Den reaktion jag fick, både kroppsligen och muntligen övertygade mig återigen om att feminism är något att frukta, ett dåligt ord, nästan synonymt med att säga att man är nynazist eller rasist eller liknande. Det var skrämmande.


Intressant?

Andra bloggare om:
feminism, stereotyper, reaktion

Steal this film gör mig förbannad

Men det är inte på grund av de värderingar - som jag till viss del delar, till andra delar inte delar - som framförs i filmen.

Det jag blir förbannad på är den totala bristen på kvinnor i "expertpositioner" i filmen. Det finns med fyra tjejer all in all, om man inte räknar berättarrösten. De fyra tjejerna är intervjuoffer man har hittat på stan. De står fnissande och berättar att de piratkopierar.

Nu går inte "Steal this film" att embedda (HAH!) från Babelgum - där jag såg den, så jag länkar istället.

Vad fan är det för jävla film? Är det inte meningen att den skall belysa nya sätt att kommunicera på, en ny empowerment-attityd till gemene (HAH!) man? Hur kommer det sig då att kreativitet och produktivitet, kunskap och passion förmedlas som ett uteslutande manligt område? Experterna är män. Producenterna är män. Kvinnorna är konsumenter. Känns det igen?

Jag blir så jävla förbannad över den här totala bristen på respekt för att tjejer också kan vara en del av ett kreativt internetlandskap. Näe, säger ni med filmen. Tjejer är konsumenter, passiva och glada över att låta sig matas med vad som än faller från männens honungsdroppande fingrar. Kvinnor, säger filmen, är bara med som support. Kvinnor är egentligen inte intresserade och kan absolut inget om fildelning. Vet ni vad den säger utöver det? På internet finns bara män, och det är bara män som får ta del av informationsrevolutionen.

Ta del av det här: Steal this film är en skitfilm. Inte på grund av det explicita meddelandet, utan på grund av det implicita meddelandet den skickar.

Moral Kombat som jag såg tidigare idag på Babelgum är inte särskilt mycket bättre den. Förutom att den har två kvinnor med i expertroller. Slutsatsen är att vi inte finns. Well. Jag postar om en slashvid här för att ni (män) skall fatta hur det där med remix verkligen skall gå till.



Av t. jonesy och killa som vad jag vet är brudar bägge två. Eller så kan man läsa den här artikeln.

*grr*

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om kreativitet, steal this film, kvinnosyn, feminism

Idag är det Internationella Kvinnodagen

Det betyder att kvinnors situation över hela världen uppmärksammas. Det betyder att det förekommer symboliska artiklar i nyhetstidningar som berättar om hur eländigt kvinnor har det.

Det betyder att kvinnor får uttala sig om sin situation, hur de mår, hur långt de har kommit och vad de önskar sig inför framtiden.

Det betyder att imorgon, imorgon så har vi "gjort det där med kvinnor" i år igen. Vi har kommit ihåg, vi har suckat över ojämställdhet och lägre löner, våldtäkter och relationsvåld, krig, trafficking och andra hemskheter, som den missfallslagstiftning som införts i Utah, där kvinnor kan komma att hållas ansvariga för missfall som framkallats genom oaktsamhet, vad det nu innebär.

Imorgon kan vi glömma bort det igen. Vi kan låtsas att Sverige är världens mest jämställda land, trots att vi just nu upplever en backlash. Vi kan luta oss tillbaka och hoppas att de konservativa kommentatorerna på nyhetssiter Sverige runt har drabbats av total utmattning och att de bloggare som låtsas att de handlar om feministisk kritik - men som egentligen bara är drabbade av en outsäglig rädsla för det de inte känner till eller vill ta del av - har fått slut på idéer för ett par dagar.

Den stämning som möter en feminist inom bloggosfären är högst blandad. För alla feministiska bloggare finns det två som tycker att genus är strunt. För alla artiklar som skrivs om kvinnor och feminism och jämställdhet och sexuella trakasserier finns det tjugo kommentatorer som tycker att feminism är strunt och förlegat och att kvinnor skall vara hemma, sluta slåss eftersom, hey, vi har ju kommit så långt redan! Och dessutom är ju feminister bara manshatande, feta och fula kossor som inte fått ligga på ett tag ändå, eller hur?

Jag tror inte vi har kommit så långt. Inte om man tittar på det medvetande som i och med kommunikationsrevolutionen har krupit fram från under en sten och numera högljutt - och ofta anonymt - förkastar allt som har med feminism och jämställdhet att göra. Jag undrar hur många gånger Solanas kommer på tal i feministsammanhang. Dagligen? Det tas på något sätt för givet att Solanas är den ultimata feministen och att alla vi andra aspirerande feminister egentligen, egentligen tycker precis som hon. Alla män ska dö! Alla män är svin! Solanas (och för den delen andra feministers extrema uttalanden) blir på något underligt vis det frikort som behövs för att kunna baktala, nedvärdera och ignorera vilken feminist som helst.

Imorgon är det inte längre internationella kvinnodagen. Då kan vi glömma den igen. Åtminstone i ett år.



Intressant?

Andra bloggare om:
Internationella kvinnodagen, kvinnosyn, feminism

Same old, same old

Via @xboxflickan på Twitter hittar jag den här... rätt unkna "reklamfilmen" för Tekken 6.

Precis som Xboxflickan ifrågasätter jag om det verkligen är värt att köpa ett annars ganska trevligt fightingspel när det marknadsförs på det här viset? Tjejer i bikini som slåss om skor..?

Jo, visst vettu. Om det inte hade varit för att SoulCaliburs senaste installationer lider av samma tuttfixering som DoA och Tekken hade jag sagt "köp det istället", men ärligt talat är den första installationen av SoulCalibur för Dreamcast fortfarande den bästa varianten enligt mig. Kalla mig old fashioned, men där får både manliga och kvinnliga spelarpersoner sig en rejäl skopa av stereotypism, med fördelen att tjejerna förvisso har stora bröst, men de är åtminstone inte försedda med animationer och fysik. Och det är ingen som inbillar sig att de slåss för något annat än det grabbarna slåss för. Dvs ett stort jävla penisförlängande moheffasvärd.

Reklamfilmen för Tekken 6 får mig att i ännu högre grad efterfråga NÅGON slags sans hos förläggare och företag som tillverkar datorspel. Enligt det jag sett hittills lider höstens/ vinterns utgivning en rejäl brist på schysst marknadsförda spel.

Var är eftertanken? När spel marknadsförs med bikinibrudar och löstuttar på gatorna börjar det liksom gå för långt. När Aftonbladet rapporterar om det har det redan gått för långt.

Därför tänker jag citera Shira Chess, en forskare som tittar både på feminism och spel och könsstereotyper i spel (och hon har mycket bra att säga):

Playful does not mean dismissive. Frivolous does not mean ignorant. Embracing one of these things does not automatically mean being associated with the other. Instead,it means that, along with gravity and importance, we must embrace the ridiculousness and lightness of a cause. Along with work we must make time for play. Play is not just for children: masculinity has long integrated play into the everyday and until femininity follows suite (not through emulation but through experimentation) there will be no success in feminism.

Play can play two important roles within the feminist community. As I have demonstrated, it can be a means of activism and also take on a role of advocacy. If feminism, as an activist movement, uses more playful tactics then it is more in a position to be advocate for feminine play—a cause that (as I have demonstrated) is necessary and underrepresented. Our rhetorical style needs to mimic our causes. We cannot possibly know, yet, what feminine play might look like. My mother is looking for her “nice shopping game.” At the same time Bust magazine has been pushing the “fiber arts” of knitting, crocheting, and sewing. But the “frag dolls”, the “riot grrls”,and women in sports all have different ideas. And all of these carry the old essentializations and baggage of the past few hundred years of feminisms. My point is not that any of these acts of play are wrong: but rather that feminists need to start examining play more carefully and examining how it can be used to subvert patriarchal norms, to promote equal rights, and to ignite new forms of activism.

Everyone knows that we live in a time of fractured feminisms. Through finding more feminine forms of play, and through embracing playful activism, feminism can make new headway. Play is unifying, powerful and strong, and although frivolous, play can have a purpose. Because the playful can be political, too.

Sedan tänker jag avsluta med detta:

Det är fanimej dags att vi skapar spel som får oss att ifrågasätta dagens ordning. Det är dags att vi tar reda på vad ett bra spel är, inte bara ur en förmodat maskulin synvinkel. Det är dags att upptäcka hur vi kan använda någon slags feminin erfarenhet i spelen, utan att skriva någon på näsan och utan att skapa spel som är tråkigt propagerande.

Reklamfilmen gjorde mig förbannad, av så många olika skäl. Den största ilskan kommer av att veta att trots att viljan finns här, så är det sämre med genomförandemöjligheterna.

Intressant?

Andra bloggare om:
Shira Chess, reklamtrick, Tekken 6, speldesign, feminism, xboxflickan

Diskussionen fortsätter

Diskussionen gällande min SO-artikel fortsätter på Dataspelsbranschens blogg. Jag får väl säga att mitt hjärta inte riktigt är med i argumentationen än så länge. Men jag postade ett svar på Linus Feldts kommentar, för jag tyckte att han förtjänade det för sitt neutrala och vettiga inlägg.

Jag tänkte dubbelposta här. Det är det enda vettiga jag har skrivit sedan i onsdags, känns det som.

Det finns enligt den research (tvekar att kalla det forskning eftersom jag inte har statistiska belägg) ett par saker som tänder av tjejer helt på spel:
* Tilltal - hur talar man runt spel om tjejer, hur talar man i spelen om tjejer och hur talar tjejerna själva i spelen.
* Utseende - hur ser tjejerna ut i spelen?
* Agerande - vad gör tjejerna? Gör de något alls eller är de bara där som staffage? Är det ett någorlunda facetterat porträtt eller handlar det om madonnan/ horan? Agerar de som en man som ser ut som en kvinna (finns MÅNGA exempel på det)?
* Marknadsföring - hur marknadsförs spelet? Mot en manlig publik eller mot alla? Ofta är det här intresse skapas eller totalt tänder av. Jag läste en undersökning för några år sedan då man hade försökt intressera kvinnor för GBA-spel. Utan att de fick se reklamen fick de testa ett antal standardspel till GBA. Kvinnorna tillfrågades om de kunde tänka sig att köpa spelet (ingen av dem hade spelat förut), ungefär hälften var intresserade. Sedan visades reklamen (som var den där "other things to do in the dark" som visar en sovande kvinna och en snubbe som spelar GBA i sängen. Efter att man hade visat den reklamen var det bara knappt en sjättedel som ville köpa spelen. Tyvärr har jag tappat bort länken till undersökningen, så följdaktligen kan siffrorna vara lite off, men budskapet är ändå vettigt och sammanfaller med många andra undersökningar jag tagit del av.

Där har DSB något att börja nysta i, i alla fall.

Vad det gäller rekrytering så är förmodligen ett av hindren det ständigt återkommande "passion för spel". Jag måste fråga mig varför en passion för spel är så viktigt? Och hur många tjejer svarar ja på den frågan? Förmodligen inte så många, eftersom många av dem får idrillat sig från tidig ålder att spel, det är något killar håller på med. Jag har pratat med otaliga tjejer som alltid inleder med "ja, jag vet ju inte så mycket om spel men..." och sedan visar det sig att de i praktiken vuxit upp framför Nintendo eller en dator. Men de är inte spelare, eftersom de inte passar in i mallen. Se till att skrota mallen först. När den är borta kommer spelbranschen och spelrelaterade utbildningar att få en infusion av intresserade människor, som inte nödvändigtvis har en passion för spel (utan varför inte, en passion för berättande i olika former, eller en passion för lärande - där spelformen blir ett medium och inte ett självändamål), och som inte nödvändigtvis vill göra en remake på det spel som de ser som höjdpunkten under deras uppväxt.

Intressant?

Andra bloggare om:
dataspelsbranschen, datorspel, kvinnoroller, feminism

Nollsummespel

I dagarna har jag och en företrädare för Dataspelsbranschen haft en konversation via Facebook, där jag bland annat ifrågasatt varför ett svar ifrån en intresseorganisation väljer att ta en debatt från ett sakligt till ett personligt plan. Den här kritiken har kommit både ifrån mig och ifrån andra engagerade personer. Talespersonen har istället för att bemöta den kritik som framkommit, som främst handlar om tilltal och retorik, förnekat att ett problem finns, och att andemeningen inte alls betytt det som vi tolkat den att betyda. Tolkningen kvarstår dock, och att den ens uppstod borde tas på allvar.

Nu är tanken att Dataspelsbranschen skall sätta igång en process runt jämställdhet, ett långtgående arbete. Det finns inga ytterligare detaljer runt hur den här processen skall se ut, men min farhåga är att det i första hand kommer att handla om jämställdhet som branschen vill ha den.

Det innebär att trots att jag och andra kritiska röster har påtalat en brist som är relativt lätt att åtgärda, så verkar det inte finnas utrymme att ta åt sig av den kritiken och ta den på allvar. Jag har blivit inbjuden att delta i förändringsarbetet, men min farhåga är att ett eventuellt deltagande i så fall kommer att ske på någon annans villkor och inom ramen för den sorts jämställdhet som branschen vill ha. Jag kan inte jobba med en organisation som inte lyssnar på den kritik som framförs, och heller inte ser ett problem när flera pekat på det.

I mångt och mycket handlar det hela om tilltal, och datorspelare, datorspelsföretag och förläggare har sedan länge etablerat ett språk för hur "oliktänkande" skall behandlas. Vem som helst som har läst ett spelforum, eller kommentarerna på bloggar och liknande runtom på internet har förmodligen sett tendenserna. Antingen är något bra, och då är det jättebra, eller så är något dåligt och då är det jättedåligt. Problematiken med den här typen av debatt är så klart att den blir väldigt ensidig och handlar i första hand om åsiktspositionering. Du har rätt, jag har fel. Du har fel, jag har rätt. På det viset blir också en debatt ett nollsummespel. En sida vinner. En annan förlorar. Men en debatt ÄR inget nollsummespel, och det är heller inte möjligt att vinna eller förlora i ett samtal. Det som händer är istället att ett utbyte av idéer och nya sätt att se på världen sker. I ett idealiskt samtal vinner båda parter på diskussionen. När det handlar om kritik av spel handlar det istället om att motparten, dissidenten, är mindre kunnig om datorspel och vad datorspel är. Kort sagt är det kutym i dylika diskussioner - och för den delen diskussioner överallt runtom på nätet - att klämma åt personen istället för budskapet. Jag vet att jag själv gjort mig skyldig till formuleringar som kan tolkas så, men det är något jag jobbar hårt på att förändra hos mig själv. Kritik måste vara befogad, saklig och konstruktiv. Annars är det bara ovidkommande.

I datorspelsvärlden har många samtal som inbegriper kritik ofta handlat om hur dåligt det är med datorspel, och hur dåligt och farligt det är att spela datorspel. Det här har av förklarliga skäl gjort att många datorspelsförespråkare hugger direkt när kritik framförs. Datorspel kan per definition inte vara dåliga. Det är en oskriven lag bland datorspelare. Gentemot omvärlden står vi enade. Gentemot kritiker står vi enade.

En annan sida handlar också om vilka som har "rätt" att uttala sig om datorspel. De som har "rätt" är för det mesta män, för det mesta hardcore gamers och för det mesta mycket skeptiska till kvinnors kompetens.

Problemet för mig blir då att eftersom jag ÄR väldigt kritisk till både rekryteringsmetoder och de spel som spottas ut ur den gigantiska kopieringmaskin som är datorspelsbranschen, så hamnar jag ofta i en position där min kritik förblir ohörd, i många fall också betecknad som obefogad. Utöver det så har jag problem att bli tagen på allvar, eftersom en person som kritiserar datorspel och datorspelsbranschen by default är okunnig, inkompetent och så vidare. För att inte förglömma att det förmodligen rör sig om en moralpaniker.

Det jag menar är att den här typen av retorik sprider sig inte bara på forum som flashback och Newsmill utan även till seriösa debatter som omfattar sådant vi ALLA vinner på att det förändras. Retorik - och framförallt schysst och saklig retorik - är en bristvara på nätet. När en intresseorganisation för datorspel förblir blind för det egna sättet att uttrycka sig finns det ett problem i den organisationen.

Nu kommer jag till kärnpunkten - jag som kvinna i en mansdominerad bransch har fortfarande svårt att styrka min trovärdighet (1). Mycket av attityden ute på arbetsmarknaden, och inte bara där, handlar fortfarande om att "tjejer inte spelar". Och om "tjejer inte spelar" så finns det inte heller några tjejer som GÖR spel, det faller sig naturligt. Misstänkliggörande är ett normaltillstånd för mig. Ifrågasättande av min kompetens är ett normaltillstånd för mig. Att konstant bli upphöjd, nedgjord och utpekad är både tröttsamt och irriterande (2). För att jag skall kunna göra mitt arbete krävs ofta att jag först bevisar att jag KAN göra mitt arbete och det innefattar inte helt sällan att "bevisa" mitt spelintresse, att jag "kan" spela och att jag är intresserad av spel. När inte bara jag ifrågasätter hur jag blivit presenterad i en replik till en debattartikel som handlar just om det här, och när det ifrågasättandet går helt förbi talespersonen för en intresseorganisation som säger sig företräda mina intressen inom mitt yrkesområde, måste jag konstatera att den kritik som inledde debatten fortfarande i allra högsta grad står kvar, och att det förtroendekapital som Dataspelsbranschen haft hos mig är förminskat.

Feminister talar ofta om strukturer. Datorspelsmarknaden, datorspel och företagen som tillverkar datorspel sitter fast i en struktur, som i första hand handlar om hur de beter sig dels mot utomstående, och dels mot kvinnor. Det är inget jag varit opåverkad av, men jag jobbar på att förändra mina attityder - hela tiden.

Det allra jävligaste är att personer som inte tror på strukturer inte ser dem. Det allra jävligaste är att det är så förbannat lätt att avfärda mig med ett "ja, men om du blir så dissad så är det förmodligen ditt fel för att du är inkompetent". Jag vet inte hur många gånger jag har hört det. Särskilt från människor som inte känner mig, som inte vet vad jag kan. Det är alldeles för lätt att avfärda mig med en axelryckning.

Det som är ännu jävligare än det allra jävligaste (jo, jag vet, språklig misshandel!) är att debatter jag sätter igång - och tro mig, de är många (jag är en riktigt kontroversiell typ, som exempelvis tycker att vi borde ha fler kvinnliga spelarpersoner i spel, fokusera på berättande, inte låta oss styras av teknik m.m.), ofta hamnar i det läget att de fokuserar på mig som person. Går jag i svaromål då - ja, då är jag allt som oftast körd i den omgivningen under en mycket lång period. Jag tror att jag fortfarande är mer eller mindre pariah på wrnu, till exempel.

Jag är jävligt trött på att befinna mig i den positionen. Jag är jävligt trött på att vara ett UFO, en anomali, ett normbrytande monster. Men vill jag ändra på mig? Nej. Varför skall jag ändra på mig när det är omvärlden det är fel på? Varför skall jag tvingas bort ifrån ett i normala fall givande, kreativt och underbart arbete? Varför skall jag, varje gång jag uttalar mig, riskera att bli dissikerad, exemplifierad och uthängd?

Intressant?

Andra bloggare om:
datorspel, feminism, roller, dataspelsbranschen, retorik, debatt, Personligt

________________________________________________
1. Mina förändringsstrategier:
Bara för att slippa kommentarerna om "ja, men vad gör du för att förändra då?" så tänkte jag lista en del av de saker jag ägnar mig åt för att ändra på attityder runt spel:

• Jobbar inom branschen.


• Diskuterar runt problematiken med mina arbetskamrater på varje arbetsplats jag hamnar på.


• Skriver debattartiklar och blogginlägg om vad jag ser och hur jag reagerar på det.


• Hjälper till både gratis och mot betalning på skolor och utbildningar runtom i landet. Game Maker Arvika, SuperMarit, Högskolan i Skövde, BTH, Academedia och nu Futuregames Academy på RMI Berghs


• Ger av tid och energi till de initiativ som kontaktar mig med idéer och funderingar


• Har jobbat aktivt inom Sverok - Sveriges roll- och konfliktspelsförbund (den som tror att attityden bland datorspelare finns enbart hos datorspelare misstar sig)


• Jobbar aktivt med konvent och föreläsningsserier på konvent


• Skriver en bok om kvinnor i rollspel


• Skriver en handbok om rollspel


• ... med mera, med mera, med mera...

2. Det innebär också att ett konstant fokus på mig som person gör att jag har lättare att tolka in negativitet i diskussioner runt mig och om mig. Det handlar om inlärning. Syftet med dylika diskussioner har oftare tenderat att framställa mig som ett pucko än på ett positivt sätt.

Backlashen har definitivt kommit till Sverige...

I SvD idag finns det en artikel om Socialstyrelsens förslag om att tvångsvårda gravida kvinnor som är missbrukare. Lyckligtvis har JO och Kammarrätten avvisat förslaget och riktat kritik emot det.

Det betyder dock inte att det inte kommer att dras igenom. Och har vi börjat där... hur lång tid dröjer det då innan situationen som Faludi beskriver i Backlash är verklighet? Att kvinnor inte får bestämma över sina egna kroppar, att samhället i stort ser sig som "uppfostrande". Och värst av allt kanske - att aborträtten attackeras.

Det finns mycket man kan - och kanske även bör - säga om abort. I slutändan måste ändå det beslutet ligga hos dem det berör - mannen och kvinnan som har avlat barnet, och ytterst hos kvinnan, eftersom det handlar om hennes kropp.

Jag inser att det här är en skräckvision, men icke desto mindre känns den inte helt avlägsen. Särskilt inte när man läser kommentarerna och blogginläggen som refererar till den.

Intressant?

Andra bloggare om:
feminism, Backlash, SvD, graviditet

WTF?!

Jag drabbades under min morgonläsning av ett rungande WTF!?

Richard Swartz har skrivit en svamlig och egentligen helt poänglös krönika i SvD. Näe, förlåt, poänglös är den inte. Poängen verkar vara att eftersom kvinnor får barn så bara MÅSTE de ju vara bättre på att ta hand om telningarna än männen. Omvårdandet sitter liksom i kroppen på dem.

Män, skriver han, behövs till väldigt lite.

Nja. Jag är tveksam till Swartz uttalanden. Han pratar om skillnader som är av "naturen givna". Visst har han rätt. Kvinnor är svagare. Män kan inte få barn. Men mellan det kvinnliga och manliga intellektet, mellan intelligens och drivkraft finns det som otaliga sagt innan mig, inga större skillnader. Skillnaderna är större på individuell nivå än de är på "könsnivå".

Vi är människor. Vi kan tänka, vi kan dra slutsatser, vi är inte begränsade av våra kroppar för vad vi kan göra. Bara genom att sätta sig på en cykel, eller som jag gör nu, bloggar, har vi överskridit vad våra kroppar på egen hand klarar av.

Jag förstår inte hans poäng, eftersom det i texten inte verkar FINNAS någon poäng. Kort sagt - vad fan var det för pseudopoetisk sörja och vad var syftet med den?

Intressant?

Andra bloggare om:
SvD, feminism, mansmyter

Positiv psykologi? Jag är kritisk

Idag skriver Johan Wennström om två böcker som handlar om positiv psykologi i SvD. Han drar bland annat följande slutsatser:

Mycket av det som bidrar till att göra människor lyckliga, nöjdare med tillvaron och därmed starkare som individer är nämligen institutioner och sociala företeelser som entusiastiskt har övergivits. Dit hör exempelvis stabila familjeband, långvariga äktenskap och andra typer av varaktiga förhållanden. Stadiga gemenskaper i allmänhet, kan man säga.

Att leva i ofrivillig ensamhet eller å andra sidan aktivt sträva efter att vara en ögonblicksvarelse befriad från sammanhang är förkrossande för människan. Det är tillsammans med andra, när vi tar vår roll som beståndsdel i en större samhällsväv på allvar, som vi mår som bäst. Martin Seligman visar till exempel att personer som gifter sig och håller ihop är lyckligare än andra. Dessutom är de mer tåliga i olika krissituationer. Institutionen äktenskapet spelar roll; människor i samboförhållanden är mindre nöjda med sina liv än de som inför en gud och församling lovat varandra evig trohet.

Eftersom jag nyligen läst Susan Faludis bok "Backlash" som jag rekommenderar, ifrågasätter jag genast forskningsresultaten som lett fram till de här slutsatserna. Jag skall vara lite försiktig och säga att jag inte har läst de båda böcker som Wennström använder som utgångspunkt, MEN - enligt den mesta forskning jag har läst så handlar det snarare om att MÄN blir lyckligare i äktenskap, i fasta relationer och med traditionerna hängande om halsen. Kvinnor blir det inte. Av egen erfarenhet kan jag dessutom utan omsvep säga att mina lyckligaste år dels ägde rum när jag levde helt ensam, och dels nu, när jag lever med en person som gör minst hälften av hushållsarbetet.

Eftersom alla författare till de här böckerna mycket riktigt också är män, misstänker jag att deras statistiska grund och undersökningsgrupp är just män. Kvinnor brukar i många sammanhang (inklusive medicinska) förbigås ganska effektivt genom att man helt enkelt inte frågar dem.

Jag skall som sagt var dock inte säga för mycket, utan istället hitta böckerna och läsa dem.

Intressant?

Andra bloggare om:
relationer, forskning, människor, feminism

Diss på nätet

Jag läser en krönika av Karin Thunberg som dels handlar om det personliga ansvaret för att utelämna en annan människa, och dels om en ung kvinna som har en fasasnfull berättelse att berätta om sin far och mor.

Det som skrämmer mig mest är dock kommentarerna på krönikan.

Ska vi tro på en människa bara för att hon är kvinna?
Bevis, tack

.

Det är viktigt att belysa sådana här problem så att de som verkligen har varit i en sådan situation kan få hjälp och upprättelse, om möjligt. Det går inte om en massa individer och feministgrupper missbrukar det för politiska och andra mål.

Tyvärr (eller kanske tacksamt?) är berättelserna numera sällan sanningsenliga. Det har gått samma väg som med våldtäktsberättelserna. Nästan 90% verkar numera ha blivit endast sätt att få uppmärksamhet, hämnd för något helt annat, pengar, mm.

Det fanns en gång för inte så länge sedean när man kunde varit ganska säker på att en sådan här berättelse var sann. Tyvärr har feminismen, och dess brist på moral och etik, gjort slut på detta. Nu berättar de flesta den här typen av story för att hämnas, för att få medlidande, bli känd, få pengar

Nu är det bara ett fåtal som har kommenterat, men tittar jag vidare på exempelvis Newsmill finns det knappt en kommentar som inte innehåller något liknande om det handlar om våldtäkt, feminism eller familjesituationer. Eller för den delen Anna Odell.

Det här knyter tillbaka lite till mitt inlägg om tone of voice. I det fallet handlade det om Piratpartiet. Men problematiken verkar generell och enligt min högst ovetenskapliga uppfattning ser tendenserna ut att öka, snarare än minska. Feminismen är den ideologi som oftast får stå med hundhuvudet, men toleransen mot konst och humanistiska ämnen online verkar också minska markant.

Attityden är skrämmande. Eftersom en person eller rörelse "gjort bort sig" i elittyckarnas ögon (dvs de som har tid, ork och lust att sitta och konstant kommentera) så är det helt plötsligt okej att bete sig hur som helst och skriva vad som helst om den personen eller rörelsen? Enligt lag är det i vilket fall tillåtet, åtminstone till en viss gräns. Olaga hot och förtal får inte förekomma. Inte heller hets mot folkgrupp.

Frågan är hur långt förtalet kan gå innan någon reagerar?

Ofta sägs det att offentliga personer får tåla mer än privatpersoner. Men när är man en offentlig person? Är Anna Odell en offentlig person? Har hon, eftersom hon genomförde ett konstprojekt som sedemera läcktes till pressen av David Eberhardt som var överläkare, förverkat sin rätt att få lov att vara privat?

Det är många som påstår att Odell i egenskap av konstnär har uppnått det hon ville, dvs en jävla massa (för det mesta negativ) uppmärksamhet. Odell själv säger rätt ofta att det har varit en nackdel att hon uppmärksammats. Så vem skall man tro på? Åsiktsmaskinerna eller Odell själv?

Nåväl det var en sidonot.

Det som oroar mig är inte bara dissarna, utan den totala ansvarslösheten som går att uppnå genom anonymiteten. Inte nog med att den du talar till är anonym och empatin för den personen förmodligen är ganska låg, om den ens finns, du själv kan vara anonym och bete dig hur jävla illa som helst, för på nätet är det inte nödvändigtvis så att de som är som mest rabiata behöver stå till svars för vare sig sina uttalanden eller de "fakta" de sprider vidare om andra människor. Det här leder till en progressivt mer polariserad och mer aggressiv debatt, som innehåller färre och färre sakdiskussioner och fler och fler personpåhopp. Är det ett internet vi vill ha?

Är flashback det ultimata debattforumet? Vad händer med de som inte tål det klimatet?

Intressant?

Andra bloggare om:
debatt, kommunikation, feminism, Anna Odell

Dålig stil

Jag läste Smultrons blogpost om hur hon upplever sin utbildning på Academedia imorse och blev fly förbannad.

Det är dålig stil, men jag är långt ifrån förvånad. Den beskrivningen kunde ha anbringats på nästan vilken arbetsplats som helst som jag har jobbat på. Ja, till och med på Avalanche, som ändå hade *gasp* 15% tjejer anställda.

Det är lite paradoxalt med tanke på att jag nyligen snackade på Futuregame Academy om hur roligt det är att jobba i spelbranschen och dessutom lyssnade på två andra tjejer som sade samma sak. Problemet, poängen, grejen med det hela är förstås att man vänjer sig. Och vänjer man sig inte så blir man som Smultron säger - en bitch.

Eller varför inte en okunnig, rabiat feminist, fanboy (hur det nu gick till), inkompetent och idiotisk tjej som inte kan något. Nämnde jag att man tydligen förlorar all den erfarenhet som man tidigare fått beröm för? Ignorant sade jag kanske inte, men det ingår. Dessutom vill man censurera, klä grabbarna i kjol och ta ifrån dem deras skjutvapen.

Ja, jag rantar lite. Men som jag och en kamrat sade när vi diskuterade problemen inom spelbranschen för inte länge sedan - det är meningen att vi skall uppmuntra unga kvinnor att ge sig in i en miljö där vi helst inte ens vill spendera fem minuter själva. Hur gör vi det med gott samvete?

Intressant?

Andra bloggare om:
Academedia, Smultron, spelbranschen, feminism, idioter

Framsteg!

GLAAD, Microsoft och EA har enligt GayGamer.net startat ett projekt för att komma åt homofobi i virtuella världar och på online communities. Det är ett projekt jag applåderar med tanke på att det verkligen behövs.

DN har en artikel idag om "mannens comeback i hyllan" vilket innebär att de har tagit en slaskigt snabb titt på vilka tidningar det finns om/ för män och kommit fram till att det är många. Artikeln är inte särskilt djuplodande, men det är i alla fall en början. Jag hade önskat en lite mer ingående analys, men det är väl för mycket att begära av DN nuförtiden.

En av kommentatorerna rekommenderar Faludis "Stiffed" och det gör jag också. Ronny Ambjörnssons "Mansmyter" funkar också bra tycker jag. Det ger i alla fall en lite mer nyanserad bild av vad mansrollerna har varit om än inga direkta svar på vart de är på väg.

Som vanligt nuförtiden så får feminismen sig en känga också, så är det avklarat... Trots att det är feminismen och genusvetenskapens förtjänst att det faktiskt ens diskuteras.

Intressant?

Andra bloggare om:
DN, mansmyter, feminism, HBT

Camilla Lindberg gör samma misstag...

...som Pär Ström.

I sin debattartikel pratar hon om jämställdhet och det är BRA åsikter. Åsiker som jag som feminist håller med om. Det finns en ensidig debatt i det politiska Sverige idag.

Men lösningen på problemet är inte att säga som Camilla Lindberg

Stå på dig man, annars gör någon feminist det!

Den sortens debatt - där motsatsförhållanden på något vis måste råda - leder ingenstans. Lindberg säger det själv:

Båda sidorna borde vara fokus. Men så är det inte. Fokus är nu lika ensidigt och lika könsbundet som det var när vi tog de första stegen mot jämställdhet, men det har skiftat från mäns förminskande av kvinnor till att ständigt utmåla männen som problemet.

Jag säger att det snarare är så här:

Fokus har skiftats till att utmåla feminismen som problemet. Av samhället. För att männen inte vet hur de skall agera för att faktiskt jobba för sin egen jämställdhet. Självklart borde vi hjälpa dem. Och självklart hjälper jag till så ofta jag kan, om jag kan, när jag kan.

Men hur hjälpbenägen blir jag när jag får höra att jag är rabiat, radikal, extremist, skyller allt på männen, ägnar mig åt offertänk, inte TAR TAG i SAMTLIGA jämställdhetsproblem som FINNS på hela jävla JORDEN helst IGÅR!!

Inte särskilt.

Visst kan vi diskutera. Men då måste debatten sluta vara så överjävla polariserad, och BÅDE män OCH kvinnor måste inse att debatten ÄR polariserad och extrem och fylld med stereotyper och fördomar.

Camilla Lindberg, jag håller med dig. Det fokuseras för lite på männen i jämställdhetsdebatten. Det fokuseras för mycket på att tycka synd om, det fokuseras för mycket på hur dumma alla feminister är. Och om vi skall stå och kasta skit på varandra så kommer vi ingenstans.

Intressant?

Läs andra bloggare om:
Camilla Lindberg, feminism, jämställdhet, Newsmill

Konservativa röster på Newsmill

Jag upphör aldrig att förvånas över de konservativa röster som gång på gång gör sig hörda på Newsmill.

Nu handlar det om äktenskapets helgd. Vikten av att få leva med mamma och pappa. Det leder till små välanpassade individer utan problem, serrö. Hävdar i alla fall både Charlie Weimers och Bo Hallqvist. Den senare är rätt gammal ur bloggarsynvinkel, men what the heck.

Charlie Weimers säger att skilsmässobarn mår dåligt. Enligt en undersökning som det rapporteras om i DN 2002 (oj, det har verkligen förlorat sitt nyhetsvärde...) så påstår forskarna Bente och Gunnar Öberg det motsatta. Det går bra för skilsmässobarnen. Eller i alla fall inte sämre än för andra. "Tänk på barnen" faller bort. Stenhårt. I alla fall i mina ögon, varandes ett dylikt skilsmässobarn.


Bo Hallqvist å sin sida säger i sitt inlägg så här:

Skälet till att vi väljer tvåsamhet framför ensamhet är att det senare är förbannat tråkigt och ytligt. Även om gräset kan tyckas vara grönare på andra sidan ån är jakten på lyckan, i form av den perfekte partnern, en chimär. Att ständigt träffa och ytligt lära känna nya människor är intressant ett tag, men jobbigt i längden. Alternativet som enstöring, att ligga och stirra i taket är föga lockande.

Vilket till synes nedvärderande uttalande om singelpersoner! Jag blev helt paff. Vissa utav oss väljer singellivet för att just det är tillfredsställande för oss. Under en period av mitt liv - sex år för den som träget måste veta - levde jag ensam. Celibat. Så den där teorin om att alla singlar har one-night-stands stämmer kanske heller inte riktigt.

Utöver den protesten kan jag ju tillägga att kvinnor mår sämre av att befinna sig i förhållanden än män, om det är ett dåligt förhållande.

Så vilka vinner på den här retoriken om att helga äktenskapet och tvåsamheten? Är det kanske så att de goda herrarna argumenterar i eget syfte, snarare än allmänhetens bästa? Är det månne - som Herr Klokbok påpekar i sitt inlägg - ett utslag av truthiness vi har att göra med? Ryggmärgskänsla? "Det här känns bäst för mig, alltså kör jag på det. Och jag har rätt. TÄNK PÅ BARNEN!"

Jag kontrar med samma poäng. Tänk på barnen. Ingen mår bra av att befinna sig i en relation, vare sig det är man och hustru eller barn, som inte fungerar. Det är inte bara min förstahandserfarenhet av det här förhållandet jag refererar till.

Angående skilsmässobarn:

- Vi har inte funnit några som helst
belägg för fördomen att det oftare går åt helvete för barn vars föräldrar har skilt sig än för barn från kärnfamiljer, säger Bente Öberg. Om mannen och kvinnan gör sitt bästa för att försonas och visa varandra respekt och fortsätter att vara närvarande som föräldrar - då går det oftast väldigt bra för barnen.
- Nästan samtliga av de numera vuxna skilsmässobarn som vi har intervjuat mår utmärkt och har lyckats bra i livet, säger Gunnar Öberg.

Angående kvinnor i relationer:

Om äktenskapet är knackigt tar kvinnans hälsa stryk i större utsträckning än mannens, antyder en studie. Hennes risk att drabbas av hjärt-kärlsjukdomar ökar — men inte hans.

Ytterligare ett skäl till långa sjukskrivningar hos karriärkvinnorna är bristen på jämställdhet i hemmet.

-  När de här kvinnorna blir mammor så vill de inte att det ska märkas på jobbet att de har barn. Och hemma, där ska det inte märkas att de jobbar. En omöjlig ekvation även för en perfektionist.

Män vinner ekonomiskt på att flytta till storstan, gifta sig och skaffa barn genom högre lön. Kvinnor däremot missgynnas ekonomiskt av samma faktorer. Giftermål och barnafödande har lett till lägre lön jämfört med när kvinnorna var singlar.

Så det är kanske inte så konstigt att det är "kvinnorna"* som förespråkar skilsmässor - eller för att vara lite noggrannare andra sätt att närma sig relationer - och att det är "männen"** som vill hålla kvar vid en uråldrig institution som syftat på att hålla koll på brudarna så att de inte har sex med vem som helst och pajar ättelinjen.

Edit:Karin Thunberg kommenterar i SvD.

_________________________________
* "Kvinnorna" för att det säkerligen finns de ibland oss som tycker att kärnfamiljen är bäst av allt.
** ... och dito män som tycker att skilsmässa faktiskt är ett hållbart alternativ till att bråka sönder hela familjen.



Intressa... nä, inte en sån där jävla feminist till...

Andra bloggare om:
Klokbok, feminism, kvinnoroller, relationer, Newsmill,

Pär Ström och feministerna

Nu har Pär Ström - som jag beundrar för hans ställningstaganden gällande den personliga integriteten - satt sig på samma potta som han påstår att "feministerna" sitter på.

Vad kan jag säga om inlägget på Newsmill, förutom att Ström har en tendens att tillskriva oss feminister en fantastisk massa åsikter och egenskaper? Som "vi" i sin tur tydligen tillskriver män. Vi anser ju att män är djur. Eller hur? Tvärtom skulle jag vilja påstå.

Efter att ha läst Wennstams bok "En riktig våldtäktsman" är jag snarare förbannad å männens vägnar som tillåter sig att bli sedda på det viset. Där är vi iofs överens, Ström och jag. Konstigt, med tanke på att jag är feminist och alltså enligt Ström borde anse att män är djur. Dessutom bör jag tacka Larsson för hans feministiska "beställningsverk" som målar upp mannen som ett djur.

Precis som jag skrev i mitt tidigare inlägg om Eva Lundgrens analys av Lisbeth Salander har jag inte läst millenietrilogin. Det är kanske dumt att uttala sig om man inte vet vad man egentligen diskuterar, men med det i åtanke kan jag i vilket fall som helst kommentera Ströms uttalande.

Tyvärr ligger det ett politiskt budskap under ytan som jag anser orättfärdigt och som påverkar samhällsklimatet på ett mycket negativt sätt. Det handlar om den feministiska världsuppfattningen.

Det här är ju en kategorisering och generalisering utan dess like. Vad menar Ström ÄR den feministiska världsuppfattningen? Det kommer, men först etablerar Ström att Stieg Larssons böcker stöttar den:

vrångbild av samhället som feminismen under många år (mycket framgångsrikt) kämpat för att etablera i människors sinne.

Vad är det då feminismen går ut på á la Ström?

män begår våldtäkter, genomför grovt sadistiska akter mot kvinnor eller "bara" misshandlar dem. Det är regeln. Så är män.

Och böckerna hjälper till att:

befästa den feministiska (djupt orättvisa) vulgärbilden av mannen som Det Skyldiga Könet.

Sedan går Ström vidare - utan att på något sätt själv motivera sina påståenden med mer underlag än ett maktspråk som är rent fantastiskt påstridigt - genom att påstå att Stieg Larssons hjältinna är en ikon, och att feminister hatar män. Allihop. Snacka om generalisering.

Jag har förstått att deckarsvitens huvudperson, Lisbeth Salander, blivit en ikon för feminister. Det är kanske inte så förvånande, mot bakgrund av det manshat och den grova ensidighet som kommit att prägla stora delar av den svenska feminismen.

Ge mig en källa herr Ström? Var finns manshatet och den grova ensidigheten hos den svenska feminismen? Exempel, tack! Om något så präglas många av de diskussioner JAG har läst snarare av respekt för det motsatta könet. Men vi läser väl inte samma böcker. Eller så tolkar vi dem kanske på olika sätt. Vill man bara se angrepp och oresonligt hat så fungerar hjärnan tyvärr så att man bara ser angrepp och oresonligt hat.

Huruvida Lisbeth Salander är en "ikon" eller inte har jag ingen aning om. Inte för mig. Jag vet inget om henne. Däremot vet jag att vi feminister ofta tillskrivs en massa ikoner som skall uttrycka Vad Feministerna Står För. En person - som oftare än inte - har ganska extrema åsikter eller på annat sätt kan vändas till en negativ tolkning av Vad Feminismen Är.

Till Per Ström ger jag följande lästips:
En riktig våldtäktsman - Katarina Wennstam
Porr, horor och feminister - Petra Östergren
Stiffed - Susan Faludi

Läs dem. Och kontra med minst tre böcker från 90-talet och framåt som uttrycker ett så kategoriskt och onyanserat manshat som Pär Ström verkar uppleva varje dag.

Intressant?

Andra bloggare om:
Pär Ström, Newsmill, feminism, idioter

Come on! Act like a man!

Hanne Kjöller pratar i DN idag om Patriarker på is, och om hur "allmänheten" för det mesta bara avser den manliga delen av mänskligheten. Bloggen GenusNytt tycker att det här är dåligt skrivet. Lebensraum har negativa konnotationer, och enligt GenusNytt så är det ett ord som för tankarna till "det värsta", och påpekar sedan något som bekräftar hela Kjöllers debattartikel.

”Patriarkatet i blixtbelysning”, skriver Kjöller om de ”medelålders männens” hockeyövningar med sina söner. ”Mannen som norm, kvinnan som avvikelse”, skriver hon också. Det framgår inte på vilket sätt de medelålders kvinnorna hindras från att öva hockey med sina döttrar.

Kjöller föreslår också precis samma åtgärd som GenusNytt, dvs att dela av halva planen. Så egentligen är de ju överens om åtgärderna, det är bara det att de har olika ingångar på det hela.

För min del är GenusNytts kommentar om att kvinnor ju får röra sig lika fritt på isen som pojkarna - om de rättar sig efter pojkarnas regler - ganska talande. Oops, liksom.

Det här är alltså utgångspunkten för dagens bloginlägg. Det är nämligen så att det här resonemanget förekommer på så många olika ställen att jag bara blir trött. Snusmumriken och jag hade en diskussion imorse om Piratpartiets diskussionsforum (som det i sanningens namn skall sägas att jag inte har läst - my bad - men jag fick lite refererat). Så här sade Snusmumriken om den debatt som förts (och nu citerar jag honom utan att ha rätt att göra det egentligen):

satt och försökte följa med i en "genus är blaha"-debatt om Piratpartiet. Tydligen är PP det enda parti som inte har några som helst problem med normer - trots att normen är traditionellt manlig. Vilket förklaras med "men PP:s grund vilar ju på hackerkulturen och där finns det ju också tjejer"

Hackerkulturen är också en extremt mansdominerad miljö. Här har vi också ett exempel på "act like a man", så får du som kvinna vara med.

Samma sak gäller inom datorspelskulturen - som för övrigt har mycket gemensamt med hackerkulturen - du får gärna vara stark och kicka butt, så länge du inte har något emot att ha en snygg butt, och bete dig som en man. I rollspelskulturen - också en extremt mansdominerad kultur - så gäller samma regler. Michelle Nephew skriver i "Gaming as Culture" att rollspel ofta är bärare av extremt misogynistiska värderingar, och trots att de här värderingarna inte alls behöver finnas med i spelen så petas de in i alla fall, med förevändningen att det skall vara "historiskt korrekt", eller på andra sätt stämma med ursprungsmaterialet. Lustigt är också att ursprungsmaterialet ofta är otroligt misogynistiskt. Vare sig H.P. Lovecraft eller Robert E. Howard, eller för den delen Tolkien var särskilt positivt inställda till kvinnor. Näe, kvinnor är läskiga om de beter sig som sig själva.

Därför är det enda sättet för kvinnor att få vara med på isen att grabba tag i en klubba och börja hacka på samma sätt som grabbarna.

When you vote, you are exercising political authority, you're using force. And force my friends is violence. The supreme authority from which all other authorities are derived.

Jean Rasczak, Starship Troopers

Intressant?

Andra bloggare om:
DN, Hanne Kjöller, feminism, spel, rollspel, patriarkatet