Spel är konst

... men inte riktigt än.

Med anledning av Tanja Suhininas inlägg, där hon får spel på både tidningar och speljournalister och de förutsägbara spår som BioShock knatar på i, och det faktum att jag i stort håller med henne, känns det på något sätt angeläget att förklara vidare vad min beef med "spel är konst" egentligen handlar om.

Så här skrev jag i kommentaren:

Äntligen någon som har fattat galoppen! Jag jobbar med spel, och jag har precis samma reservationer inför att kalla ett spel konst som du har. Dessutom - vill jag påpeka - är Ayn Rand-referenserna i Bioshock knappast särskilt "rättrogna" Rands egen filosofi. Möjligtvis är det en kommentar på hur ett Randskt samhälle är dömt att misslyckas, men jag tvivlar på att spelskaparna ens hade läst något av Rand när de började designa spelet.

Vad det gäller om spelskaparna hade läst Rand visar det sig att jag har fel. De HAR läst Ayn Rand. Jag har dock inte hittat några intervjuer om just det - men jag har å andra sidan inte letat, jag litar på övriga kommentatorer på Suhininas blogg.

I övrigt står jag fast vid det jag skrivit i kommentaren. Varför?

För att de flesta speldesigners jag har arbetat med:
1) inte reflekterar över det innehåll de stoppar i spelen
2) ofta - väldigt ofta - styr så långt ifrån moraliskt och etiskt ansvar de bara kan
3) ofta låter bli att fråga sig hur spelet kommer att påverka spelaren, annat än i syfte att skapa "något coolt"
4) försvarar våldsamt och misogynistiskt innehåll i spel med "det är ju bara ett spel".

Jag har precis som Suhinina svårt att se hur ett spel som till stora delar går ut till största delen av att skjuta sig fram, lösa konflikter med våld - och ett ganska enkelt pipe-spel som representerar hacking - är konst.

Om spelet faktiskt hade ställt mig inför några egentliga val hade jag haft lättare att se det som konst. Om spelet hade - istället för att leda mig genom det på räls - låtit mig ta viktiga beslut hade jag kanske kunnat se det som konst. Men min biff är egentligen inte med BioShock.

Min biff är med hela spelbranschen som har så svårt att ta ansvar för designbeslut att det mest kontroversiella innehållet förklaras bort med att "det är bara ett spel". Min biff ligger just där. Om det bara är ett spel, hur kan det då vara konst? Och om innehållet lutar åt samma sorts spelmekanik, samma sorts grafik, samma sorts konfliktlösningsmetoder - hur kan det då berättiga att man ser det som konst?

För vad är konst?

Konst är att ställa frågor
Konst är att få dig att tänka
Konst är att få dig att reagera
Konst är också att skapa något med stor skicklighet
Konst har en avsändare
Avsändaren tar ansvar för innehållet

Men konst - i mina ögon - är inte att bygga ett spel som ser ut ungefär som alla andra spel. Konst är inte att använda spelmekanik som fungerar ungefär på samma sätt som all annan spelmekanik.

Luddigt, eller hur?

För övrigt räknas framgången i Dragon Age: Origins efter hur många olika varelser du har slagit ihjäl. Kallas för heroic achievement.

I mina ögon hade det varit långt mycket mer intressant att se hur mitt spelande, mina val i spelet, min känsla för diplomati, påverkar spelet.

Jag hade velat ha heroic achievements som gick ut på hur många diplomatiska uppdrag jag lyckas rädda. Jag vill ha heroic achievements som går ut på hur många gånger jag lyckas undvika att döda. Hmm... Fluminlägg. Jag hoppas i vilket fall att lite har gått fram genom all förvirring.

Läs även andra bloggares åsikter om BioShock, speldesign, konst

Är spel konst?

Ernst Billgren har skrivit en bok som heter "Vad är konst?". I den försöker han förklara konstbegreppet och hur konsten agerar för att påverka världen. Med tanke på debatten runt Anna Odells konstverk är det en bok fler personer borde läsa.

Men det är inte riktigt det jag tänker prata om idag, även om det finns beröringspunkter. Det jag tänker ta upp är den - vid det här laget - ganska uttjatade frågan om huruvida rollspel, datorspel och - varför inte - brädspel är, eller har potential att vara konst.

På det senare påståendet svarar jag ett oreserverat "ja". Visst har spel - i alla dess former - potential att ställa frågor till spelaren, belysa problem med samhället och förändra, om än bara för en kort stund, hur vi ser på världen.

Om alla spel besitter den potentialen, hur kommer det sig då att jag inte ser dem som konst? Om konst enbart innebär att presentera en vacker yta för världen, ja, då är nästan alla spel (med ett antal undantag(1) konst. Om det handlar om vacker spelmekanik(2, ja då finns det ännu fler att välja på och framhålla. Handlar det om att genom spelmediet belysa problem, förändra och ställa frågor(3 ... så blir antalet nära noll, med ett fåtal undantag.

Hur förändrar vi den här situationen då? Ett sätt - och det har jag pratat om tidigare - är att ta ansvar för de designbeslut som tas när spelet skapas. Precis som i "Scribblenauts"-fallet kan spel framstå på ett sätt som spelskaparen inte avsåg. Att bemöta den kritiken med ett "men det är ju bara ett spel" tjänar i sig självt till att förminska, trivialisera och att göra spelupplevelsen ointressant. "Det är bara ett spel" reducerar i sig självt spelets potential att vara konst. För om det bara är ett spel, kan det heller inte vara något annat, något viktigt. (Ja, jag tycker att konst är viktigt.)

Både i rollspel och andra spel kan man hävda att spelaren har ett val. Hen behöver inte spela GTA på ett våldsamt sätt, det finns mycket annat att göra än att skjuta prostituerade, osv. Det här är förvisso sant. Spelaren har ett stort antal valmöjligheter. Men spelaren kommer att försöka optimera sin spelupplevelse, om inte känslomässigt så numerärt. Spelaren gör helt enkelt det som spelet belönar hen för.

Belöningssystemet är en direkt följd av designen av spelet. Designern har haft ett syfte med spelupplevelsen och belönar spelaren därefter. Att lägga hela ansvaret på spelaren är oansvarigt av designern. Spelaren kan helt avstå ifrån att spela spelet också, vilket gör ovanstående "försvar" till ett icke-argument.

I dagsläget skulle jag vilja påstå att de flesta spel rör sig i området "hötorgskonst". De är fina att se på, roliga att spela, men det är ytterst få som berör på djupet, som får spelaren att känna något mer än ytliga känslor. Ett landskap, ett gråtande barn, ett rådjur i skogen... det är alla mer eller mindre vackra bilder, men det finns inget bakom dem, inget djup. På samma sätt är det med dagens spel. De är fina att se på, spelmekaniken är trevlig, men när jag har slutat spela finns det inget i spelupplevelsen som stannar kvar med mig.

Spel behöver inte beröra, ställa frågot, förändra. Men om det bara är yta tycker jag heller inte att det är berättigat att kalla dem konst. Så länge speldesigners avsäger sig sitt ansvar med svepargument som att "spelaren inte behöver spela" på ett visst sätt, eller trivialiserar upplevelsen med ett "det är ju bara ett spel", så anser jag att kampen för att konststämpla spelupplevelsen kommer att förloras.

För att spel skall vara konst krävs det att konstnären - designern - tar ansvar för det hen gjort.

För att spel skall vara konst krävs det att samma designer tar beslut, och står för de besluten om spelet skulle vara kontroversiellt.

Konst kräver eftertanke. Den är sällsynt i spelbranschen.

________________________________
1) jag tänker främst på en del minnesvärda rollspel som Neotech, första utgåvan av Mage och andra utgåvan av En Garde!
2) Spelat Neuroshima Hex? Thebes? God of War? I samtliga exempel drabbas jag av en överjordisk wow-känsla. Här pratar vi polish så att mekaniken glänser.
3) Näe, Trivial Pursuit och andra frågespel räknas inte. Det jag menar med att "ställa en fråga" är att gå in under huden på spelaren/ betraktaren och påverka hen så kraftigt att hens uppfattning om världen förändras. Det låter flummigt, men tänk så här: ett spel får dig att få upp ögonen för barnprostitution i Thailand. När du lämnar spelet är du förändrad och tänker "hur kan jag påverka situationen? Vad är min del i den? Vad kan jag göra för att förändra världen?". En sådan spelupplevelse behöver absolut inte vara tråkig. "Förnedringen" som är det rollspelsäventyr jag syftar på, stannar kvar som en av mina bästa rollspelsupplevelser just på grund av att den lämnade mig med något mer än att ha blivit underhållen i ett par timmar.

Intressant?

Andra bloggare om:
rollspel, konst, spel, speldesign, Ansvar

Kulturutarmningen

Det är med sorg jag iakttar hur kultur och kulturhantverkare (som även kallas "kreatörer") i högre och högre utsträckning dissas för sina kunskaper.

Det verkar som att allmänheten hellre tar del av halvdan skit än uppskattar ett gediget hantverk.

Eftersom jag är konstnär, inte bara speldesigner, och konsthantverkare, inte bara projektledare, kunnig inom faktiska påtagliga hantverk, inte bara HTML, lite PHP och blandade bild- och layoutprogram, så lider jag med de konstnärer som faktiskt fokuserat totalt på sin egen konstart. Samtidigt så avundas jag dem. Jag har alltid älskat allt som har med konstnärligt uttryck att göra, och det är därför jag också är halvbra på mycket, men knappast bäst på något.

Problemet som de här konstnärerna stöter på i dagsläget är att hur de än gör, så har de inte inträde i teknokratins innersta krets. Det är en stor jävla vallgrav mellan konst och teknik. Det finns små tunna broar här och där, men för det mesta handlar det om både okunskap och elitism. Från båda håll.

Men för att få ett "följe", för att "hitta ut" och sprida sina verk på ett "viralt" sätt måste de här konstnärerna synas, och de måste synas på internet.

There's the rub.

Varför vilja synas i ett medie och i ett sammanhang där deras konst ofta bedöms som "dynga", där deras uttalanden automatiskt tas som ett angrepp på den teknokratiska eliten. Den där eliten som skriver skitdåliga böcker om supermän som blir piskade in till ryggraden ena dagen och stoiskt bär sten den andra. Den där eliten som med sina "svärmar" och sina samarbeten försöker skapa något, men som oftast på grund av bristande kunskaper misslyckas grovt.

Se på de första HTML-sidorna. Räck upp en hand. Hur många är glada att ha blivit av med Harry den dansande Hamstern?

Vad hände? Jo, man plockade in grafiska designers som KUNDE det där med layout, för - let's face it - kräkframkallande dansande giffar är inte så jättekul så jättelänge.

När skall teknokraterna fatta att för att man kan dra ett streck i Photoshop och använda filter, så betyder inte det att man är DUKTIG på att illustrera eller layouta. Det finns med största säkerhet begåvningar på bägge sidorna, som kan göra både det ena och det andra och göra det bra, men för det mesta blir det erbarmligt dåligt.

Visst - man kan påstå att jag sitter här och förfasar mig och är kulturelitistisk. Det är jag kanske också. Men det är förmodligen för att jag numera måste vada genom oceaner av dynga innan jag hittar något som är värt att ta till mig. Resultatet blir att jag hänger på VSL, TED och BigThink, kanske Stumblar lite, men på det stora hela struntar jag i att surfa runt på jakt efter konstupplevelser. Jag blir begränsad av mediokra kreatörer.

Det allra värsta är dock inte de mediokra tomtarna. Det värsta är det förakt som kunniga yrkesmänniskor drabbas av nästan varje gång de uttalar sig. Om de förstås inte är smarta och lierar sig med teknokratin. Då är de godkända. Men författare som säljer och säljer mycket till den icke-teknokratiska allmänheten blir dissade som dynga. Musiker som är erkänt skickliga på sina hantverk blir dissade som girigbukar och dynga. Faktum är att ju bättre en person inom kulturkretsar är på sin sak, desto sämre är den personen enligt teknokratin.

Vad fan händer?

Hur kunde vi hamna i en situation där en persons kunskap blir reducerad till hur väl han eller hon kan ta hand om sitt "följe"? I alla fall i media, där kommentaren "det är ju bara skit, jag tänker aldrig betala för den dyngan" (underförstått "Jag tankar hellre hem det gratis") följer vilken upprörd artists uttalanden som helst.

Vad fan är det för FEL på er? Hur i helvete kan man dissa kompetens? Hur kan man INTE fatta hur jävla lång tid det tar att tillägna sig den kunskap som behövs för att göra något BRA?

Jag blev häromdagen tillfrågad om tips omkring projektledning. Via Twitter. Då ställer sig vän av ordning frågan, hur fan skall jag kunna lära ut något på 140 tecken, som har tagit mig 10 år att lära mig? Jo, jo, jag vet, jag är inkompetent, det är därför jag inte klarar av det, eller hur? Jag är så jävla trött på att få min och andras kunskap förminskad av idioter som inte har en aning om vad jag kan eller hur kompetent jag är. Jag är så jävla trött på imbeciller. Jag tror jag skall adoptera det ordet, DN. Och dessutom börja använda det.

Det är fanimej dags att börja med positiv feedback. Därför skall jag i fortsättningen bara blogga om saker som gör mig glad. Nästa blogginlägg lär väl dyka upp i Augusti 2020.

Intressant?

Andra bloggare om:
arg, konst, teknokrati, idioter

Google och gratiskulturen

Via @omnigame (twitter) får jag reda på det här:

“There’s a lot of concern that newspapers and all of print is becoming a bit of an endangered species,” said Brian Stauffer, an illustrator based in Miami whose work has appeared in publications including Rolling Stone, Esquire and Entertainment Weekly, and who also rejected Google’s offer. “When a company like Google comes out very publicly and expects that the market would just give them free artwork, it sets a very dangerous precedent.”

Det här i svaromål till ett Googleprojekt där representanter för Google gått ut och bett kända och inte så kända illustratörer om gratiskonst till sin browser Chrome.

Jag får väl hålla med några av de talande i artikeln och säga att om någon har råd att betala för grafiken och illustrationerna, så är det Google.

Omvärdering av företaget föreligger. Gratiskulturen sprider sig. Och det är kulturarbetarna som drabbas hårdast genom att deras arbete nedvärderas och bagatelliseras. (Nej, jag säger inte att Google bagatelliserar men det finns en strömning i dagens samhälle som tyder på att kultur inte är så högt värderat.)

Är det för att "alla kan skriva"? "Alla kan rita" och "alla kan göra musik" eftersom det finns applikationer som hjälper kreatörer att göra just allt själva? Vad är det dock som säger att en person som lagt hela sitt liv i att skapa en viss form av kultur är värd lika mycket (och lyssnar man på snacket online i vissa fall mindre) än en person som sitter och trixar med filter i Photoshop? Bara för att den senare råkar vara gratis?

Kalla mig bakåtsträvande, men hantverk är verkligen i farozonen när debatten, diskussionen utgår ifrån att alla kan göra allt, bara de har rätt (gratis-)verktyg.

Att lära sig teckna handlar inte bara om att kunna dra linjer på ett papper. Det handlar om att se mellanrum, att uppskatta proportioner, att använda mer än kopplingen hand - hjärna.

Att lära sig skriva handlar inte bara om att kunna forma ord till meningar. Det handlar om att bygga en intressant berättelse, att beskriva människor att kunna fullfölja ett argument.

Konst är mer än Photoshoppade bilder.

Intressant?

Andra bloggare om:
skrivande, Google, gratisarbete, konst, teknokrati

Konstfack ställer upp på sina studenter

Inte helt oväntat så drar konstfacks lärare samma slutsatser som jag har gjort i fallet som handlar om Anna Odells upprörande beteende (upprörande, som i att det upprörde en hel del människor när det hände) när hon lät sig omhändertas av psykvården för ett par veckor sedan som en del i ett pågående konstverk.

Det går att diskutera det här från många olika vinklar, och precis som många andra så ifrågasätter jag om det är etiskt riktigt att lura psykvårdare på det här sättet, samtidigt som jag förstår att Anna Odell måste få lov att slutföra sitt konstverk innan det går att utvärdera det på en god grund. Det är först när Odell har sitt färdiga resultat att presentera för omvärlden som vi verkligen vet om det var ett grepp hon var berättigad att ta till i sitt konstutövande.

Därför ser jag det som mycket positivt att Konstfacks lärare ställer upp för Odell nu när det blåser omkring henne, och jag hoppas - både för Konstfacks och Odells skull att Odells konstverk håller måttet, något som även artikeln i DN påpekar.

Personligen är jag inte lika redo att uttala mig om konstlärarnas eventuella "fnoskighet" som andra bloggare tenderar att göra. Det är tyvärr en av nackdelarna med att arbeta med konstnärliga ämnen. Det är lätt att utmåla de som gör det som fnoskiga pretton som är världsfrånvända och går på bidrag eftersom de inte kan skaffa sig ett riktigt jobb.

Tyvärr är det få som inser att även konst kräver ett visst mått av skicklighet, konsekvens, kunskap och vetenskap för att faktiskt nå fram till betraktaren. Men konst är inte riktigt lika accepterat av omvärlden som affärer. Förutsatt att man inte tjänar multum förstås. "Lyckas".Då blir man å andra sidan inte accepterad inom konstvärlden. Se på Bengt Elde. Han har lyckats tjäna pengar på det han gör. Då är det inte bra längre. Det är en fin linje att hålla sig mellan kommersialism och konst. Men det här är ett sidetrack.

Låt Odell vara i fred. Låt henne göra färdigt sitt konstverk. Gör en bedämning EFTER att hon har presenterat det, och sluta uttala er om hennes eventuella fnoskighet eller oetiska beteende tills dess. Om det hon gör är dåligt - well, knock yourselves out...

Intressant?

Andra bloggare om:
Konstfack, konst, Anna Odell, moralister

Avantgardet och föraktet

Det är fånigt att vara konstnär. Framförallt är det pretentiöst att tro att någon, någonsin, skulle vilja köpa just DINA verk. Du lönar dig ju inte.

Hrmm...

Tittar man bakåt lite, så ser man ganska omedelbart att många konstnärer till exempel, var helt okända och framförallt oköpta av sin samtid. Målerikonsten är ganska genomgående beroende av att människor som brunnit för sin konst nästan svultit ihjäl.

Det gäller förmodligen för stilbrytande författare och musiker också.

Det jag vill ha sagt med det här är att vad samtiden uppskattar är inte alltid vad som utvecklar. Kulturens avantgarde behövs. Oavsett hur pretto man tycker att de är, oavsett hur mycket man föraktar den där snubben som står och målar med blod och andra kroppsvätskor och tror "att han är något". Alla är inte lika duktiga som Picasso på att skapa sig ett varumärke omkring sig, och alla - anser jag - duktiga konstnärer skall inte heller behöva göra det.

Men åter till ihjälsvältandet. Tar vi bort upphovsrätten - som diskussionen går nu - tänker jag inte göra ett jävla skit mer kreativt arbete än det jag blir betald för. Varför skall jag anstränga mig om ingen har vett att uppskatta det, eller betala för det? Eller ens tillåta mig att behålla det jag har gjort? Att påstå att marknaden tar hand om sig själv i dagens egofixerade gratissuktande sunksamhälle är att vara obotligt optimistisk om kulturens framskridande. Jag sällar mig till de personer som tror att upphovsrätten är BRA, att den är ett nödvändigt skydd för konstnärer och författare och andra kulturkreatörer. Jag sällar mig till de personer som tycker att avantgarde inom ALLA områden behöver få ett utrymme. Jag tror att utvecklingen kommer att stagnera, stanna av, fixera på vad "andra gör" istället för att bli nyskapande och fräsch och drivas framåt av nyfikenhet. Allt för att kreatörerna inte vill göra som van Gogh, och nästan svälta ihjäl.

Fy fan för alla upphovsrättsliga totalvägrare. Ni borde skämmas. Eller skriva en bok och se "hur lätt det är".

Kultur är här och nu, men det är också framtiden. För att kunna visionera om framtiden måste man våga dela med sig av sina idéer. Får man inget erkännande för sina idéer (eller ens en möjlighet att behålla dem) kommer det att bli svårt att dela med sig.

Intressant?

Andra bloggare om:
upphovsrätt, fildelning, avantgarde, konst, skapande

Stereotypfällan

Det här är faktiskt ett moddat inlägg från siten feminetik om ett fenomen jag tycker är oerhört intressant, och som tas upp av Harold Offeh på en utställning om rollfiguren Mammy i filmen "Borta med vinden", en roll som gav Hattie McDaniel en Oscar, men som satte gränserna för vilka roller hon förväntades spela därefter.

Jag har läst (och recenserat, eller kanske kommenterat) en bok om rollspel i teori och praktik (vilket även är titeln på boken) och sprang över lite intressanta tankar om roller och rollteori. Författarna av boken (Björn Nilsson och Anna-Karin Waldemarson) påpekar att roller är något alla spelar.

Ingen formar till fullo sin egen personlighet Enligt författarna möter och tar vi till oss mer eller mindre färdiga roller. Det är genom att ta till oss och tillägna oss de här rollerna som vi förstår samhället och kan agera i det.

Rollerna blir ett slags bilder av oss, etiketter vi sätter på oss själva och andra för att få ett namn på det vi är och gör, en förklaring av det som hänt och en förutsägelse av det som kommer att hända. Dessa förklaringar och förutsägelser underlättar och är dessutom nödvändiga för att få det sociala samspelet att löpa smidigt. Genom att lära känna de roller och förväntningar som hör till olika sociala situationer kan vi göra dem hanterbara, och vi kan då också agera adekvat.

Det här tänkandet faller under stereotyp/könsroller enligt mig och jag tycker det är intressant hur en bok om pedagogik plockar upp samma tankar som jag själv haft runt beteende, alltså av vad vi som människor ÄR som kanske inte helt stämmer med verkligheten, men som man som "rolltagare" förväntas leva upp till, och som medvetet eller omedvetet formar sättet man bemöts och bemöter andra på.

Det är här den mest intressanta biten kommer in, eftersom vi som individer inte bara har en möjlighet att forma oss efter givna mönster, utan även att forma mönster genom att bli medvetna om hur världen ser ut och aktivt försöka förändra den. För att kunna förändra världen krävs fantasi - i fantasin kan vi reflektera över den nuvarande situationen och därigenom tänka oss hur något skulle kunna vara. Genom reflektionen kan vi också, som tänkande individer, ta steget vidare och börja påverka omvärlden, inte bara genom handling utan genom beteende.

Genom beteendet bryter vi mönster och roller och ändrar dem så sakteliga. men det krävs som sagt medvetenhet och inlevelseförmåga. En möjlighet att se "den andra sidan", och försöka föreställa sig hur livet ser ut för "de andra".

Samhället går att förändra, genom att bli medveten om hur det ser ut nu och att sedan tänka sig ett samhälle där det jag vill förändra till det bättre är förändrat - hur bemöts jag, vilka roller får jag?

Det här är superspännande för mig ur så många synvinklar, eftersom jag själv har sett mig som innehavare av så många olika roller. Jag är dotter, styvdotter, fästmö, speldesigner, rollspelare, professionell, konventsarbetare, sverokaktiv... det finns många roller som flyter in i varandra, men som icke desto mindre påverkar mig. Främst av allt är jag kvinna vare sig jag vill eller inte. Vad jag än är (undantaget familjerollerna) är jag en "kvinnlig" något.

Hur kommer jag ifrån det?

Intressant?

Andra bloggare om:
stereotyper, rollspel, roller, rollteori, konst, SvD, Harold Offeh