Jag röstar på Fi!

Jag röstar på Fi av den enkla anledningen att jag tror Gudrun Schyman behövs nere i Bryssel. Jag håller inte med henne om alla hennes åsikter, men av en lista på politiker som jag är tämligen likgiltig inför i övrigt, så står Gudrun Schyman ut som en person med både integritet och skinn på näsan. Allvarligt talat lutade jag mot Marit Paulsen ett tag också, men Schymans inlägg i integritetsdebatten på SvDs brännpunkt häromdagen.

Integritet handlar inte bara om rätt till kommunikation, det handlar också om rätten att slippa utsättas för sexism, rasism, homofobi och brott. Först då har vi ett liv både fritt från våld och hot och också friheten att kunna kommunicera utan repressalier.

Vi ska aldrig tveka om människors grundläggande rätt att röra sig fritt, ladda ner fritt, få vara anonyma och få vara fria från övervakning. Vår kommunikation ska inte lagras. Där är många partier överens, även FI. Man talar helt riktigt om att de som anklagas för brott ska få en rättvis rättegång.

Men man talar sällan om hur vi hanterar anonyma hot och brott på nätet, när polis och rättsväsende inte har verktygen. Otaliga anmälningar görs, men det leder, med få undantag, till förundersökning, åtal och än mindre till fällande domar.

Den här inställningen är precis det jag väntat på att Piratpartiet skall ta upp, men nej, att få sprida information fritt - oavsett vilken information det handlar om - har jag fått intrycket är mycket viktigare än att skydda den enskilda individen från övergrepp.

Jag har nyligen läst en bok som heter The Future of Reputation skriven av Daniel J. Solove, som tar upp just de här frågorna. Den börjar bli gammal, den är från 2007, men den ställer viktiga frågor som jag själv funderat över och som Schyman klockar in fullständigt med ovanstående citat från SvD.

Hur skyddas den enskilda ifrån smutskastningskampanjer på nätet till exempel? Hur skyddas vi från ett samhälle där vi inte vet och inte kan få översikt över hur vi presenteras i ett medie som är så stort att det inte GÅR att få en överblick? Och varför är det så viktigt att kunna få snacka skit om folk, sprida rykten och bara bete sig korkat i allmänhet mot andra människor i ett medie som avskärmar och dehumaniserar mottagare och avsändare genom bristen på kontakt och bristen på ansvar?

Det är en sak när jag själv lägger upp information - som exempelvis på den här bloggen eller på min sida på Facebook - men när andra lägger upp information om mig, som jag kanske inte ens känner till - vad händer då?

Vilket är priset vi måste betala för ett helt "fritt" internet, där yttrandefriheten hålls som den högsta principen och där den personliga integriteten får lov att kränkas, så länge det inte är ett storföretag eller staten som gör det?

Jag tror inte Schyman har ett svar på det, men jag tror att hon TÄNKER på det, vilket är mer än vad jag sett PP göra.

Intressant?

Andra bloggare om:
Gudrun Schyman, Piratpartiet, politik, EU-val, Fi

Larkin Grimm

Det finns en artist som jag vid första anblick bara skakade på huvudet åt och tänkte "Näe..."

Hon heter Larkin Grimm och är en riktig häxa. Alltså en sådan där wicca. Hennes musik är helt... fantastisk! Men den kräver tid. Mycket tid och mycket... eftertänksamhet, i vilket fall för mig.

Spotify och DN i kombo går inte att slå, musikledes.

Det är så synd om männen...

... faktiskt.

Det är bara elände att vara man.

Bara jobb, jobb och jobb och till råga på allt prostatacancer på det. Skilsmässa och förlora barnen.

Det är SYND om MÄNNEN.

Mycket syndare än om kvinnorna. Kvinnor kan ju få barn! So what att de har lägre lön? Män får minsann inte barn. Och kvinnor har faktiskt TVÅ bröst om de skulle få cancer i det ena. Så det är mer synd om män.

Definitivt.

Och enligt Pär Ström och kommentatorerna på Newsmill - denna fantastiska källa till meningslöst vetande och åsiktsmaskineriets väloljade och fördummande nav - så är allt, precis ALLT feminismens fel. Det är feminismens fel att det är synd om männen.


Seriöst. Get your ass in gear och gör något åt det istället för att gnälla, era jävla slöhögar. Tror ni Mary Woolstonecraft satt på ändan och rullade tummarna?

(Jag vet att prostatacancer är allvarligt och jag sympatiserar med män som blir fråntagna rätten att umgås med sina barn, men jag sympatiserar INTE med gnällspikar som klagar på feminismen för att de inte har löst de här problemen - också - än. de flesta feminister jobbar på det. basta.).

Vad vet musikkritiker egentligen?

Jag sitter och lyssnar på Pet Shop Boys Concrete: In Concert at the Mermaid Theatre från 2006.

Recensionen på Spotifys sida av David Jeffries är mindre än välvillig får jag väl säga. Dessutom glömmer han att nämna Frances Barber (som sjunger Friendly Fire) som faktiskt också är gästsångerska. Robbie Williams låter - hör och häpna - nästan som Neil Tennant när han sjunger Jealousy, och Rufus Wainwright suger (som vanligt) luften ur hela konsertlokalen med Casanova in Hell. Texten är för övrigt himla kul till den låten.

Nåja. Jeffries skriver ju faktiskt att låtarna är utsökta. Dammit. Nostalgi och kärlek. Pet Shop Boys är hjältar.

Efter många sömnlösa, eller i alla fall mindre sömberikade ntter, har jag hamnat i ett särskilt sinnestillstånd. Det är en melankoli som kommit över mig, kan man kanske säga. Ett hopplöst och hoppfullt tillstånd som på något sätt är både att vara våldsamt upprörd över att kroppen/ hjärnan inte fått nog med sömn, men ändå helt likgiltigt inför det.

Det hjälper inte att ögonen har strulat hela helgen med mig. Som två trötta glober har de snurrat i mina ögonhålor, känts ungefär som två stukade fötter som haltat omkring därinne. Ömmam och blåslagna (metaforiskt blåslagna, även om jag i lördags såg ut som om jag hade råkat ut för en rejäl dansk skalle på näsroten) betraktade de världen och skickade all information de kunde till min lika ömma och blåslagna hjärna,

Det finns fortfarande kvar. Som ett spöke av den forna värken sitter det två blåmärken i mitt huvud istället för ögon, även om det är mycket mycket bättre idag. Hjärnan däremot är uppgiven och trött. Jag har sovit mindre än vad jag hade velat, och jag kan inte koncentrera mig på den meditation jag har föresatt mig att genomföra varje dag.

Det är underligt när huvudet hamnar i den här maktlösa, tandlösa och hopplösa ilskan. För den blandas med en frid som kommer av att inte orka bry sig.

Idag är jag identitetslös och utmattad. Även det går över.

Som den hardcore gamer och pärlpysslare jag är...

...så kan jag bara konstatera att Hanna Fahl slår huvudet på spiken när hon konstaterar att kvinnor fortfarande är en mysko målgrupp.

Tanken är alltså att skapa den perfekta produkten för en tjej. Vad vill tjejer ha? Rosa. Glitter. BMI-räknare och bantningshjälp. Smala och perfekt anorektiska förebilder.

Nja.

Det värsta med kvinnoprodukterna är när de framställs som en jämställdhetsrevolution. Som ni tjejer har längtat efter att få det vi män haft sedan vi uppfann hjulet utanför grottan! Äntligen finns marknadsanalysverktygen som gör ett rosa hjul möjligt! Herregud. Som om vi inte läst X-Men sedan urminnes tider. Och det går jättebra att köra mans-Volvo, det är bara att ställa handväskan i det där extrautrymmet för kuken.

I concur.

Den största bristen med teknikprylar och serier är att de förutsätts vara för en viss målgrupp (läs män) och bara därför kan de inte tilltala kvinnor. De är ju inte glittriga.

Men poängen är att det finns något i exempelvis X-Men som kan tilltala vem som helst. Som Ororo Munroe som var min stora hjältinna när jag var liten. Storm för er som inte har läst serien. Jag följde med hänryckning Wolverine i den av Barry Windsor-Smith elegant tecknade Weapon X, en av de bästa origins-serierna någonsin skapade.

Det som drog mest med X-Men var inte de gula spandexkostymerna utan utanförskapet och förföljelserna. Något Bryan Singer förstod och utnyttjade till fullo i de två första X-Men-filmerna. Det är DET som är X-Men. Men nu springer jag iväg på helt outforskade vägar. Dags att jobba igen.

Pearlyhead

Eftersom - och det är med stor sorg jag säger det - Perlehuset skall lägga ner sin försäljning i Stockholm (och vad jag förstod överhuvudtaget) så har jag varit där ett par gånger de senaste veckorna och köpt på mig pärlor av olika slag.

Jag har också köpt sådant som jag i normala fall inte hade inhandlat. Som pärldjur, till exempel. Från La Boite á Perles. Instruktionerna var på franska, men det gick ändå.

Så nu har jag gjort mitt första egna mönster. Lite baserat på Porco Pinko. En dödskalle!



Döskallemönstret. Det går åt något gram med vita rocailles, och ännu färre svarta. Ungefär en meter 0.3 mässingstråd per huvud. Börja på mitten av tråden.





Så där ser det färdiga resultatet ut. Dessa två dödskallar blev ett par örhängen. Med attityd. Men jag funderar på om jag kan göra dem lite "sötare" och lite mer mexicanskinfluerade á la Day of the Dead.

Memento Mori. Minns att du skall dö.