Lagen gör en gravid kvinna ansvarig för sina missfall. Japp.
"This creates a law that makes any pregnant woman who has a miscarriage potentially criminally liable for murder," says Missy Bird, executive director of Planned Parenthood Action Fund of Utah. Bird says there are no exemptions in the bill for victims of domestic violence or for those who are substance abusers. The standard is so broad, Bird says, "there nothing in the bill to exempt a woman for not wearing her seatbelt who got into a car accident."
Such a standard could even make falling down stairs a prosecutable event, such as the recent case in Iowa where a pregnant woman who fell down the stairs at her home was arrested under the suspicion she was trying to terminate her pregnancy.
"This statute and the standards chosen leave a large number of pregnant women vulnerable to arrest even though they have no intention of ending a pregnancy," Paltrow said. "Whether or not the legislature intended this bill to become a tool for policing and punishing all pregnant women, if enacted this law would permit prosecution of a pregnant woman who stayed with her abusive husband because she was unable to leave. Not leaving would, under the 'reckless' standard, constitute conduct that consciously disregarded a substantial risk," Paltrow explained.
Yeargh! Påminn mig om att aldrig, aldrig, aldrig åka till Utah, ens som ogravid. Den här tendensen att ta kontroll över kvinnors kroppar, genom att reglera dem genom deras graviditet gör mig helt mörkrädd. Det är definitivt ett gigantiskt steg bakåt.
Ursäkta mig, medan jag sitter i ett hörn och skakar en stund.
Tipstack till Madeleine Johansson, student på Futuregames för artikeln :)
Enligt Yosuke Hayashi i Team Ninja - spelutvecklaren som gav oss Dead "stora tuttar" or "större tuttar" Alive och Ninja "hej, vi straffar spelaren järnet" Gaiden har gått ut med uttalandet att "alla män älskar tuttar". Det här är ett ganska typiskt exempel på det jag talade om i en bloggpost nyligen, nämligen tilltal. Team Ninja utgår ifrån att det bara är män som spelar deras spel. Och med tanke på hur spelen ofta ser ut, så är jag benägen att hålla med. Men den här typen av artiklar späder på den förutfattade meningen att det bara är män som spelar. Här har Dataspelsbranschen verkligen något att bita i. Ta tag i rapporteringen runt spel som sker i dags- och kvällspressen, eftersom det är den kontakten de flesta icke-spelare har med spel.
Tittar man på hardcore-spelarna - eller snarare de som vill utmärka sig som hardcorespelare - så kanske Hayashis påstående är sant. Jag vet inte. Jag har träffat många självutnämnda hardcorespelare som efter prat tillstått att "jo, det är lite fånigt med bröst med fysik på, men..."
"Men..."
Läser man kommentarerna i fältet så inser i vilket fall jag ganska snabbt att visst finns det en publik för den här typen av spel. Men det är en begränsad målgrupp. De spelare som så att säga öppnar sig för mig, pratar ofta om hur irriterande spelen är, hur svåra de är och hur idiotiska en del av spelarpersonerna ser ut.
Det är inte bara kvinnorna som skall leva upp till en omöjlig kroppsbild och ett omöjligt ideal. Det är även männen. Ronny Ambjörnsson har tittat lite på den manliga könsrollen och krasst konstaterat att män har lika många konfliktfyllda ideal att leva upp till som kvinnorna. Med den fördelen att mansrollen har en högre status än den kvinnliga.
Men det var inte det jag skulle prata om just här, utan om publik. Visst, som jag skrev, finns det en publik för de här misogynistiska spelen. Men den publiken är begränsad. Om förlagen verkligen vill tjäna pengar så satsar de på breda spel som når till en större publik, alternativt satsar de på spel som tilltalar fler än tuttgalna spelare. Trots allt är det så att jag tror att spelföretagen vill tjäna pengar. Man tjänar mest pengar genom att nå en bred publik, och av den logiken följer att de lämpligtvis satsar även på spel som tilltalar inte så tuttgalna spelare. Notera nu att med spelare menar jag just det: spelare. Det finns med största sannolikhet även kvinnor som är tuttgalna...
Diskussionen gällande min SO-artikel fortsätter på Dataspelsbranschens blogg. Jag får väl säga att mitt hjärta inte riktigt är med i argumentationen än så länge. Men jag postade ett svar på Linus Feldts kommentar, för jag tyckte att han förtjänade det för sitt neutrala och vettiga inlägg.
Jag tänkte dubbelposta här. Det är det enda vettiga jag har skrivit sedan i onsdags, känns det som.
Det finns enligt den research (tvekar att kalla det forskning eftersom jag inte har statistiska belägg) ett par saker som tänder av tjejer helt på spel: * Tilltal - hur talar man runt spel om tjejer, hur talar man i spelen om tjejer och hur talar tjejerna själva i spelen. * Utseende - hur ser tjejerna ut i spelen? * Agerande - vad gör tjejerna? Gör de något alls eller är de bara där som staffage? Är det ett någorlunda facetterat porträtt eller handlar det om madonnan/ horan? Agerar de som en man som ser ut som en kvinna (finns MÅNGA exempel på det)? * Marknadsföring - hur marknadsförs spelet? Mot en manlig publik eller mot alla? Ofta är det här intresse skapas eller totalt tänder av. Jag läste en undersökning för några år sedan då man hade försökt intressera kvinnor för GBA-spel. Utan att de fick se reklamen fick de testa ett antal standardspel till GBA. Kvinnorna tillfrågades om de kunde tänka sig att köpa spelet (ingen av dem hade spelat förut), ungefär hälften var intresserade. Sedan visades reklamen (som var den där "other things to do in the dark" som visar en sovande kvinna och en snubbe som spelar GBA i sängen. Efter att man hade visat den reklamen var det bara knappt en sjättedel som ville köpa spelen. Tyvärr har jag tappat bort länken till undersökningen, så följdaktligen kan siffrorna vara lite off, men budskapet är ändå vettigt och sammanfaller med många andra undersökningar jag tagit del av.
Där har DSB något att börja nysta i, i alla fall.
Vad det gäller rekrytering så är förmodligen ett av hindren det ständigt återkommande "passion för spel". Jag måste fråga mig varför en passion för spel är så viktigt? Och hur många tjejer svarar ja på den frågan? Förmodligen inte så många, eftersom många av dem får idrillat sig från tidig ålder att spel, det är något killar håller på med. Jag har pratat med otaliga tjejer som alltid inleder med "ja, jag vet ju inte så mycket om spel men..." och sedan visar det sig att de i praktiken vuxit upp framför Nintendo eller en dator. Men de är inte spelare, eftersom de inte passar in i mallen. Se till att skrota mallen först. När den är borta kommer spelbranschen och spelrelaterade utbildningar att få en infusion av intresserade människor, som inte nödvändigtvis har en passion för spel (utan varför inte, en passion för berättande i olika former, eller en passion för lärande - där spelformen blir ett medium och inte ett självändamål), och som inte nödvändigtvis vill göra en remake på det spel som de ser som höjdpunkten under deras uppväxt.
Tanken är alltså att skapa den perfekta produkten för en tjej. Vad vill tjejer ha? Rosa. Glitter. BMI-räknare och bantningshjälp. Smala och perfekt anorektiska förebilder.
Nja.
Det värsta med kvinnoprodukterna är när de framställs som en jämställdhetsrevolution. Som ni tjejer har längtat efter att få det vi män haft sedan vi uppfann hjulet utanför grottan! Äntligen finns marknadsanalysverktygen som gör ett rosa hjul möjligt! Herregud. Som om vi inte läst X-Men sedan urminnes tider. Och det går jättebra att köra mans-Volvo, det är bara att ställa handväskan i det där extrautrymmet för kuken.
I concur.
Den största bristen med teknikprylar och serier är att de förutsätts vara för en viss målgrupp (läs män) och bara därför kan de inte tilltala kvinnor. De är ju inte glittriga.
Men poängen är att det finns något i exempelvis X-Men som kan tilltala vem som helst. Som Ororo Munroe som var min stora hjältinna när jag var liten. Storm för er som inte har läst serien. Jag följde med hänryckning Wolverine i den av Barry Windsor-Smith elegant tecknade Weapon X, en av de bästa origins-serierna någonsin skapade.
Det som drog mest med X-Men var inte de gula spandexkostymerna utan utanförskapet och förföljelserna. Något Bryan Singer förstod och utnyttjade till fullo i de två första X-Men-filmerna. Det är DET som är X-Men. Men nu springer jag iväg på helt outforskade vägar. Dags att jobba igen.
Jag upphör aldrig att förvånas över de konservativa röster som gång på gång gör sig hörda på Newsmill.
Nu handlar det om äktenskapets helgd. Vikten av att få leva med mamma och pappa. Det leder till små välanpassade individer utan problem, serrö. Hävdar i alla fall både Charlie Weimers och Bo Hallqvist. Den senare är rätt gammal ur bloggarsynvinkel, men what the heck.
Charlie Weimers säger att skilsmässobarn mår dåligt. Enligt en undersökning som det rapporteras om i DN 2002 (oj, det har verkligen förlorat sitt nyhetsvärde...) så påstår forskarna Bente och Gunnar Öberg det motsatta. Det går bra för skilsmässobarnen. Eller i alla fall inte sämre än för andra. "Tänk på barnen" faller bort. Stenhårt. I alla fall i mina ögon, varandes ett dylikt skilsmässobarn.
Bo Hallqvist å sin sida säger i sitt inlägg så här:
Skälet till att vi väljer tvåsamhet framför ensamhet är att det senare är förbannat tråkigt och ytligt. Även om gräset kan tyckas vara grönare på andra sidan ån är jakten på lyckan, i form av den perfekte partnern, en chimär. Att ständigt träffa och ytligt lära känna nya människor är intressant ett tag, men jobbigt i längden. Alternativet som enstöring, att ligga och stirra i taket är föga lockande.
Vilket till synes nedvärderande uttalande om singelpersoner! Jag blev helt paff. Vissa utav oss väljer singellivet för att just det är tillfredsställande för oss. Under en period av mitt liv - sex år för den som träget måste veta - levde jag ensam. Celibat. Så den där teorin om att alla singlar har one-night-stands stämmer kanske heller inte riktigt.
Så vilka vinner på den här retoriken om att helga äktenskapet och tvåsamheten? Är det kanske så att de goda herrarna argumenterar i eget syfte, snarare än allmänhetens bästa? Är det månne - som Herr Klokbok påpekar i sitt inlägg - ett utslag av truthiness vi har att göra med? Ryggmärgskänsla? "Det här känns bäst för mig, alltså kör jag på det. Och jag har rätt. TÄNK PÅ BARNEN!"
Jag kontrar med samma poäng. Tänk på barnen. Ingen mår bra av att befinna sig i en relation, vare sig det är man och hustru eller barn, som inte fungerar. Det är inte bara min förstahandserfarenhet av det här förhållandet jag refererar till.
Angående skilsmässobarn:
- Vi har inte funnit några som helst belägg för fördomen att det oftare går åt helvete för barn vars föräldrar har skilt sig än för barn från kärnfamiljer, säger Bente Öberg. Om mannen och kvinnan gör sitt bästa för att försonas och visa varandra respekt och fortsätter att vara närvarande som föräldrar - då går det oftast väldigt bra för barnen. - Nästan samtliga av de numera vuxna skilsmässobarn som vi har intervjuat mår utmärkt och har lyckats bra i livet, säger Gunnar Öberg.
Angående kvinnor i relationer:
Om äktenskapet är knackigt tar kvinnans hälsa stryk i större utsträckning än mannens, antyder en studie. Hennes risk att drabbas av hjärt-kärlsjukdomar ökar — men inte hans.
Ytterligare ett skäl till långa sjukskrivningar hos karriärkvinnorna är bristen på jämställdhet i hemmet.
- När de här kvinnorna blir mammor så vill de inte att det ska märkas på jobbet att de har barn. Och hemma, där ska det inte märkas att de jobbar. En omöjlig ekvation även för en perfektionist.
Män vinner ekonomiskt på att flytta till storstan, gifta sig och skaffa barn genom högre lön. Kvinnor däremot missgynnas ekonomiskt av samma faktorer. Giftermål och barnafödande har lett till lägre lön jämfört med när kvinnorna var singlar.
Så det är kanske inte så konstigt att det är "kvinnorna"* som förespråkar skilsmässor - eller för att vara lite noggrannare andra sätt att närma sig relationer - och att det är "männen"** som vill hålla kvar vid en uråldrig institution som syftat på att hålla koll på brudarna så att de inte har sex med vem som helst och pajar ättelinjen.
_________________________________ * "Kvinnorna" för att det säkerligen finns de ibland oss som tycker att kärnfamiljen är bäst av allt. ** ... och dito män som tycker att skilsmässa faktiskt är ett hållbart alternativ till att bråka sönder hela familjen.
Under veckan som varit, och för den delen tidigare, har jag funderat lite över hur spelvärldar utformas för att passa en strikt heteronormativ världsuppfattning där mansnormen står i fokus, som förstärks av utseendet på avatarerna i spelen. De hypersexuella kvinnorna med jättebröst, putande läppar och rumpor, midjor smalare än deras huvudstorlek och sovrumsögon - allt signalerar sexuell mottaglighet och sexuell upphetsning. Kvinnorna är dessutom klädda i sexuellt utmanande klädsel som ofta knappt täcker vare sig rumpa eller byst, kort sagt den typ av klädsel som får kvinnor att framstå som slampor, och som därför får skylla sig själva om de skulle bli påsatta. Kvinnor som signalerar villighet. Spel är fulla av dem.
På samma sätt är spel fulla av den lika heteronormativa supermannen, som istället för sex utstrålar duglighet på olika sätt. De breda axlarna, den smala midjan, musklerna. Allt signalerar och representerar en idealbild som mannen har att leva upp till. På samma sätt som det finns skeva kvinnobilder finns det också skeva mansbilder. Skillnaden är kanske att kvinnor inte gärna ser sig som sexobjekt i första hand. (Jag undrar i mitt stilla sinne vad som skulle hända om man gav en man samma hypersexualiserade utseende - framförallt undrar jag hur många män som skulle tycka att det var jättekul att spela en sådan spelarperson?)
Men det handlar inte bara om de utseendemässiga företrädena hos spelarpersonerna. Det handlar också om hur spelarpersonernas liv är uppbyggda. Baserat på mansmyten går spelarpersonerna från quest till quest. I de flesta rollspel har spelarpersonen inte ens ett eget hem att gå till. Det behövs inte. Kontinuitet står för det tråkigt kvinnliga. Hemlivet står för kvinnorna. Vem vill spela ett spel om en kvinna som utför hushållssysslor? Näe, mannens tillvaro - den typiska hjältemannens tillvaro - utspelar sig i korta och ryckvisa perioder av intensiva upplevelser, och framstår därför som mycket mer tilltalande (bättre!) än kvinnans. Se på James Bond. Se på Sherlock Holmes, eller för den delen Faustus. Två av dem använder kvinnor som hinder att överstiga (och i James Bonds fall bestiga), och en av dem har avsvurit sig allt vad kvinnor heter. Sherlock Holmes måste till exempel alltid vara på språng, annars blir han uttråkad och måste knarka för att stå ut.
Det slutar emellertid inte där.
Sam Sundberg skriver igår i SvD om övervakningen i en virtuell värld, och om hur spelare är vana vid att konstant övervakas. Det är inte det jag tar fasta på i hans kolumn, utan snarare hur spelföretagen beter sig mot det som är avvikande, det som är annorlunda och det som kan röra upp känslor bland de spelare som är strikt heteronormativa, och som inte klarar av att deras cirklar rubbas.
En kvinna blev nyligen portad från Xbox Live för att hon beskrev sig som lesbisk i sin användarprofil, precis som en man som kallade sig för theGAYERgamer. Spelaren Richard Gaywood upplystes av Microsoft-anställda om att hans (verkliga) efternamn var stötande och förbjudet.
I Sonys onlinevärld Home får man inte använda ord som gay eller jude, oavsett kontext. Och när World of Warcraft-spelaren Sara Andrews i en chatt förklarade att hennes guild var gayvänlig hotade administratörer att bannlysa henne från spelet innan de upprörda känslorna i forumen tvingade Blizzard till ett hastigt lappkast.
Det finns grogrund för en virtuell medborgarrättsrörelse. Men det är svårt att göra uppror i en värld där de styrande är allsmäktiga gudar. När ett hundratal nakna gnom-krigare för ett par år sedan demonstrerade i World of Warcraft blev de snabbt massavstängda. Knapptryckningar är en oblodig men brutal form av repression.
Vad säger det här om toleransen bland spelföretagen, och framför allt förlagen? Är det helt hopplöst att hoppas på att någon gång få se spel som inte består av samma gamla vanliga "döda allt som rör sig och sätt på bruden"?
Som speldesigner är JAG ansvarig för vilka val jag ställer mina spelare inför. JAG är också ansvarig för hur jag belönar och bestraffar spelaren.
Belönar jag en spelare för att döda, så kommer spelaren att döda, därför att spelet ger spelaren cred för det.
Hur förlag och företag beter sig mot sina spelare sänder på precis samma sätt signaler till sina spelare. I det här fallet säger Sony, Blizzard och Xbox att det är ONORMALT att vara gay. Det passar inte in i de snäva ramar spel kulturellt sett har satt upp för sig. Det passar inte in i den heteronormativa rollen spelpersonen genom speldesignerns beslut skall anamma - den av en hypersexuell kvinna (ögongodis för det mesta, staffage. Bakgrund till de heroiska berättelser som utspelar sig på skärmen) eller den av den handlingskraftige mannen som ofta till punkt och pricka passar in på mansrollen som den nyttige hjälten. Han som räddar världen i varje quest.
Jag säger som Sverker Olofsson: "Skall det verkligen vara så här? Ska det det?"
"Utan tvivel så är man inte klok." - Tage Danielsson
"Med en katt i knäet och hjärtat fyllt av kärlek är det svårt att tänka." - Joakim Andersson
Alan Moore om Hollywood
"I find film in its modern form to be quite bullying," Moore told Hero Complex. "It spoon-feeds us, which has the effect of watering down our collective cultural imagination. It is as if we are freshly hatched birds looking up with our mouths open waiting for Hollywood to feed us more regurgitated worms. The Watchmen film sounds like more regurgitated worms. I for one am sick of worms."
