Space Invaders-armband

Här är en liten beskrivning och ett mönster på ett Space Invaders-armband. Armbandet går att göra antingen med square stitch eller med pärlväv. Använd det du tycker är mest bekvämt att jobba i.

Jag har använt 2.7 mm rocailles när jag gjorde armbandet, och elastisk tråd för att det skall gå att trä över handen. Det går åt ungefär 3000 svarta och lika många vita pärlor för att göra armbandet.

Börja med att bygga tre rader små space invaders, för att undvika att låset eller knutarna hamnar på framsidan av armbandet.



När du har tre rader space invaders, så är det bara att köra på med det stora motivet. Tänk på att varje "pixel" i figuren består av fyra pärlor, så att det inte blir ojämnt i slutet.



Så här blir slutresultatet:


Häpp! Fråga gärna om det är något som är oklart eller om du vill ha tips. Kommentarerna är öppna :)

Pearlyhead

Eftersom - och det är med stor sorg jag säger det - Perlehuset skall lägga ner sin försäljning i Stockholm (och vad jag förstod överhuvudtaget) så har jag varit där ett par gånger de senaste veckorna och köpt på mig pärlor av olika slag.

Jag har också köpt sådant som jag i normala fall inte hade inhandlat. Som pärldjur, till exempel. Från La Boite á Perles. Instruktionerna var på franska, men det gick ändå.

Så nu har jag gjort mitt första egna mönster. Lite baserat på Porco Pinko. En dödskalle!



Döskallemönstret. Det går åt något gram med vita rocailles, och ännu färre svarta. Ungefär en meter 0.3 mässingstråd per huvud. Börja på mitten av tråden.





Så där ser det färdiga resultatet ut. Dessa två dödskallar blev ett par örhängen. Med attityd. Men jag funderar på om jag kan göra dem lite "sötare" och lite mer mexicanskinfluerade á la Day of the Dead.

Memento Mori. Minns att du skall dö.

Vad har du pysslat med då, lilla vän?

Korta eller långa svaret? Vi tar det korta.
Smycken, Nordic Game och arbete, arbete, arbete, lite Stockholms spelkonvent och amigurumis.



Porco Pinko kan fås för 155:-, för som vanligt hamnar ungefär allt jag gör i en låda. Jag använder det inte själv.



Vill man ha en fjärilsbrosch kostar den lite mer. Den här tog evinnerlig tid att göra, så 185:-. Som hittat?



Eller varför inte en fladdermus? Vem vill INTE ha en fladdermus? 175:-



Eller kanske en groda. Den är jättesöt så den kanske inte är till salu. Men OM den är till salu kostar den 165:-



Lite örhängen med mycket bling? 70 spänn!



Mer bling, men de är redan sålda.



Ett berlockarmband som kom till framför "Fallen". 85:-



En av mina crobotar. Såld till min största konsument för tillfället. Men om den fanns hade den kostat en femtilapp.



Den här också. Såld och priset.



En pan chang-knut som var rätt hårig att göra eftersom jag bara hade 60 cm läderband och rekommenderad längd när man knyter är... tja... 1.5 meter? Pan Chang Buddan kostar 76:-



Favoritarmbandet just nu. Vackert som attan i verkligheten, och lite på bilden också kanske. Nevertheless. 140:-



Baphomet. Jag insåg att jag hade vänt alla stjärnor upp och ner. Jag är inte satanist, och den kostar 210:-, eftersom det är Svarowskikristaller i den. Svindyrt.



Jag älskar att göra halsdukar i pärlor. Det här är en av dem. De tar dock lite tid. Så 310:-



Favoriten som jag gjorde med avsikt att få lite lagerkänsla i den. Dessutom är det citrolitter och pärlemorstavar i eländet, så det är inte direkt snålt med halvdyra material i det.

Så är det.

Crochutulhu!

Min första design!

Crochuthulu!



Det är samma grundmönster som björnen, jag har bara ändrat färg och dessutom virkat ett par tentakler och ett par vingar till honom. Visst är han söt?

Cosmic Bear!

Ännu en Crobot jag har gjort nyligen, typ igår. Det går bättre och bättre och de blir med och mer lika förebilderna i boken.



Den här varianten heter cosmic bear och kom till på tunnelbanan strax utanför Fridhemsplan, på väg in till stan från Hässelby Gård.

Intressant?

Andra bloggare om:
crobots, cosmic bear, virka, subversivt hantverk

Crobodog!

En ny crobot. Den är PYTTELITEN!



Och tassarna blev inte så bra. Men jag blir bättre och bättre på att virka.

Crobots!

Jag köpte en bok i fredags och på två dagar har jag återupptagit en gammal nemesis. Att virka.

Min första crobot är klar och ser ut så här:



Den tog ungefär 7 timmar att göra inalles. Mesta delen av den tiden satt jag och svor över hur dålig beskrivningen på Magic ring är. Men nu vet jag hur det görs! Så nu skall här virkas crobots på väg till jobbet och på vägen hem.

Nästa bot blir förmodligen en liten baby bot eller en cat bot. Ovan är en mechanobot. Nu vet jag hur de skall göras, så nu kommer det inte att ta lång tid innan jag hittar på egna, är jag rädd. Frågan är bara vad jag skall göra av dessa små virkade mekaniska mackapärer som inom kort kommer att översvämma hemmet? Jag funderar på att sprida dem på pendeltåget mellan Tumba och Kista, lite lagom subversivt så där. Go on and spread the cuteness!

Intressant? Nja...

Andra bloggare om:
virka, subversivt hantverk, robotar, crobots

Jag gräver mig ner...

...under jorden.

I min jakt på artiklar och redan existerande information om subversiva rollspel och äventyr har jag fastnat i en gröt av självupptagna rollspelsteoretiker och akademiker som säger sig vilja kommunicera med gemene man - men som med sina texter knappast kan kallas annat än uteslutande.

Det här leder mig i sin tur att ställa mig lite frågande till hurpass mycket deltagande som är tillåtet i dessa kretsar? Måste man vara mediavetare och/ eller hyperkulturell inom ett supersmalt område för att överhuvudtaget få ha en åsikt? Det verkar inte bättre.

Ofta när jag kommer i kontakt med grupperingar inom rollspel handlar det om "vi" och "dem", på precis samma sätt som det handlar om "oss" och "dem" när vi som rollspelare pratar om resten av omvärlden som INTE spelar rollspel. Eller kanske till och med om rollspelare som spelar med regler vs rollspelare som kör friform.

Nu har jag alltså hittat ännu en subgruppering, och en som med sitt elitistiska språk och självutnämnt suveräna sätt att spela på eller snarare experimentera med spelformen på utnämner sig till the cutting edge. Frågan är då om det här uteslutandet sker medvetet eller omedvetet? Det har jag inte lyckats uttyda av de artiklar och uppsatser jag har läst. Nåväl.

Jag känner själv att jag med jämna mellanrum kan bli lite akademisk, men jag hoppas att det inte påverkar mina "handböcker" såpass att de inte går att använda. Precis som en 1700-talsmänniska försöker jag alltid att se nyttan med tingen som görs. Men å andra sidan har jag ännu så länge stått ganska frikopplad från övriga grupperingar, så det kanske är ett mindre problem i mitt fall. För det ÄR ju ett problem. Kommunikation är viktigt, speciellt om man med den vill sprida ett budskap.

Jag hade kanske inte varit fullt så antagonistisk mot de här egoklapparna om det hade varit så att de INTE hade velat ge sken av att de faktiskt ville dela med sig av sina påfund. "Du får jättegärna läsa, men låt mig formulera mig så ovettigt att du måste ha en akademisk examen för att ens förstå vad det är för vokabulär jag använder."

Nu HAR jag redan en akademisk bakgrund, fem år på universitetet har en tendens att färga av sig, så jag förstår vad som sägs, även om jag också får plocka fram ordboken då och då. Men att använda ett språk som på det här sättet utesluter människor är ju... tja. Ni VET redan vad jag tycker om ni har läst så här långt, så jag skall inte späda på ytterligare.

Vilka är de här tomtarna då... tja... det håller jag för mig själv tills vidare.

Intressant?

Andra bloggare om:
rollspel, speldesign, subversivt hantverk, kultur, idioter

Vårmelankoli

Jag vaknade imorse med en känsla av ensamhet.

Ännu en dag på ett jobb jag (numera) trivs marginellt på. Jag skall boka tid med lämplig HR-människa nästa vecka för att prata med hen. Jag känner att jag måste ha en plan för vad som kommer att hända med mig, vilka projekt jag kommer att få jobba på, vad jag skall ägna mig åt. Jag är ingen lead-människa. Och jag är inte en person som trivs med att göra - ingenting.

Nåväl. Nog om det. Jag har en plan nu i alla fall.

Jag kanske är påverkad av det jag läser. I vilket fall som helst har jag tänkt börja med klippbok igen. Jag hade för ett par år sedan tjocka anteckningsböcker som jag konstant fyllde med material, utklipp, anteckningar. De har försvunnit lite till förmån för rutor och struktur. Dags att återta dem, kanske? Det tilltalar dessutom att klistra. Jag tycker om att klistra in grejer i böcker. Artiklar, papper, klistermärken...

Klippdockor var länge sedan. Man kanske skulle göra ett par klippdockor? Transvestitklippdockor? Nazistklippdockor? Transvestitnazister? Vad vill jag säga med det i sådana fall? Det vet jag inte... Kanske något lagom pretto om att ytan egentligen inte har någon betydelse, att allt som är av vikt händer under den?

Blyertsteckningar, små skisser... Frimärksstora färgbilder bakom ramar av tjockt akvarellpapper.

Det innebär inte scrapbooking. För er som misstänker mig om sådant, menar jag. Möjligtvis ägnar jag mig med jämna mellanrum åt subversiv knyppling, eller samhällsförändrande smyckestillverkning. Mordisk makramé har även uppträtt hos mig, men det handlade om de där långa, långa timmarna i syslöjden där jag inte trivdes nämnvärt. Istället bytte jag tämligen omgående till träslöjd där jag bland annat hade nöjet att bevittna hur stora tuffa klasskamrater svimmade glatt av minsta blodsdroppe. Det finns något visst i att se en av sina värsta plågoandar skära sig (ytligt, bör tilläggas, jag är ingen totalsadist) på ett svarvjärn, iaktta hur blodet långsamt väller upp ur det miniskula såret, för att sedan bli helt vit i ansiktet och långsamt välta åt sidan som en (liten) fura. Små glädjeämnen för oss som blev sparkade i rumpan så fort vi knöt skorna.

Intressant? Näe, tämligen ointressant...

Andra om:
subversivt hantverk, tråkig, Personligt, klippbok