Bloggandet är ett jävla otyg

Jag försökte stänga ner min blogg igår. Det gick inte. Jag kan inte bara ta den offline och låta den ruttna binärt.

Jag har fortfarande inlägg jag vill spara bland allt dravel som har droppat ner på sidorna, men det mesta som är skrivet här... det mesta är ren skit.

Det kanske var så som ett par bekanta till mig sade på Stockholms spelkonvent. En bra författare måste skriva en miljon ord skit innan h*n kan börja skriva något bra. Det här är ju en bra början på de där miljonerna ord, i och för sig, men ibland undrar jag över varför jag skriver överhuvudtaget.

Alla de som aldrig blir gamla

Jag läste en intervju med Hans Alfredsson i DN idag. Hans Lindeman-improvisationer skall ges ut i en samling inom kort.

Men det var inte det som slog mig när jag läste artikeln. Det som slog mig var att Tage Danielsson, hans parhäst, aldrig kommer att bli gammal. Alfredsson ser sliten och åldrad ut. Kanske inte så konstigt. Han ÄR sliten och åldrad. Tage å andra sidan dog 1985 i sviterna efter malignt melanom. Tage blir aldrig gammal.

Alla de som dör före sin tid. De blir aldrig gamla.

Three Dragon Ante

Three Dragon Ante är ett metaspel. Och ett spel på riktigt. Det är nämligen det där spelet alla D&D-filurer sitter och spelar på värdshus och pubbar runt om i Forgotten Realms och svär över och förlorar pengar på.

Det är också ett faktiskt kortspel släppt av Wizards of the Coast. Jag och Joakim spelade det lite igår och kunde konstatera att okej, det var väl bra, men förmodligen skall man vara fler än två, eftersom spelet kunde svänga grymt från en omgång till en annan. Samtidigt uppskattar jag på något vis tanken. Spela kort medan du spelar rollspel, och du kan dessutom spela med din rollperson. Spelet var snabbt, mycket hög betoning på slumpfaktor som spänningsskapare och ganska visuellt, eftersom potten finns tydlig på bordet, liksom vilka kort du har i din flight. Det blir nog mer Three Dragon Ante, fast i sällskap med fler än en.

Det blir både game och metagame i en riktigt härjig mix. Precis som min svengelska.

Intressant? Nja.

Andra bloggare om:
spel, metaspel, rollspel, Three Dragon Ante

Eeeyor

Min Eee har fått namnet Eeeyor. För att den är lite tjurig så där. Lite ledsen ibland och letar ofta efter sin svans (drivrutiner och BIOS-uppdateringar). Men det fungerar. Jag ställde den på bordet och lät den starta av sig själv utan att bli helt otålig och stänga av. Det tog fyra minuter för den att starta. Nu startar den på en halv. Antagligen var det någon BIOS-grej som bråkade, eller så var den bara trött för att jag hade kletat in 8 GB på den 16 GB stora hårddisken. Tyvärr lämnar PDF-läsaren lite i övrigt att önska, men annars är det en bra liten dator. Framförallt för att den går att skriva på på tåget.

Sedan jag skaffade den har jag lyckats skriva en hel del faktiskt. Och inte bara skräp. Den är min kompis. Fastän den är lite lagom deppig ibland.

Jag hade planer på att skaffa en portabel hårddisk, men med nuvarande läge så känns det lite osäkert att köpa stora grejer. Förvisso har jag ganska gott hopp om att hitta något nytt inom kort, men man vet ju aldrig. Och det är ett deppigt ekonomiskt läge för tillfället, så vi får helt enkelt se. Jag har aldrig gått arbetslös mer än ett par månader utan att få tag på nytt jobb, så jag har ganska mycket tillförsikt.

Och så har jag ju Eeeyor också. Och snusmumriken. Det betyder att jag kanske äntligen kan skriva den där boken jag har gått och antecknat på sedan... tja, ett halvår tillbaka. Och alla äventyr. Och alla planer på privata projekt. Eller också skriver jag en skönlitterär bok och... blir refuserad? Heh... Jag kanske skall utvidga min tågberättelse lite, Det vore spännande att se vart den tar vägen. Om den tar vägen. Näe. Tillbaka till min snusande mumrik, kanske?

Sista spiken i kistan

Jag har av olika anledningar (though no fault of my own, vill jag påpeka) blivit varslad. Inom kort står jag utan arbete. Fick jag reda på idag.

Hurra. Kan vi säga "höstdepression"?

Dags att lägga av...

...och låta Sveriges rollspelare ha sin herrklubb ifred.

Jag har spelat sedan mitten på 80-talet. Jag har läst de flesta svenska rollspel, och de flesta stora utländska rollspelen. Jag har gjort konvent i tio år.

För vad?

För att jag vill att tjejer som spelar skall få se att det inte ÄR en herrklubb. Men jag har haft fel. Det är en mycket exklusiv sammanslutning, där avvikande åsikter och ifrågasättanden inte får plats. I alla fall inte om man postar på internetforum.

Så jag funderar på att sluta nu. Det kvittar hur mycket jag skriver i Fenix. Det kvittar hur väl mina konvent genomförs. Det kvittar hur mycket bakgrundskunskap jag har, eller hur mycket research jag har gjort på ett ämne.

Lägger jag fram teorier som herrklubben inte tycker om, då ryker allt det på nolltid.

Det har ingen betydelse att jag arbetar som speldesigner. Tycker jag att "this months flavor" bland rollspelarna är dåligt och SÄGER DET HÖGT, då är jag dum i huvudet.

Det har ingen betydelse att jag med mitt arbete med Fenix har läst ett tjog rollspel och sett samma tendenser i allihop, att jag läst en antropologisk studie av rollspel och en antologi om de sociala mekanismerna inom rollspel,gruppdynamik och bildretorik. Säger jag att rollspel har en förjävla dålig kvinnosyn och att det är därför fler tjejer inte spelar, då är jag också dum i huvudet.

Och jag får höra att "vi trodde att du var bättre än så här - vi respekterade dig". För vad? För att jag höll mig inom leden? För att jag som en snäll rollspelare - uppfostrad med Drakar och Demoner och stark försvarare av Kult och andra kontroversiella rollspel - inte höll mig på mattan och höll käften om vad jag tycker är fel?

Hur skall jag kunna existera i en värld där jag inte ens kan framföra en teori utan att bli angripen personligen? Med misstänkliggöranden (låter som Didi och DÖA), med förminskanden (jag trodde du kunde bättre), med förlöjliganden (rabiat feminism, rabiat whatever, mina vanföreställningar och min osaklighet).

Jsg vill inte mer. Jag slutar nu. Så slipper herrklubben några otrevliga överraskningar. Och jag slipper vakna mitt i natten och undra varför jag har en hård klump i bröstet, slipper den sociala bestraffningen över att ha klivit snett i ledet och kanske kan hitta en hobby där mina åsikter, alla mina åsikter, får en rättvis bedömning.

Jag ger upp. Jag slutar arra Stockholms spelkonvent, jag slutar skriva i Fenix, jag slutar arbeta för sverok. Jag vill inte främja den här herrklubben längre.

Jag tror inte att jag kommer att bli saknad.

I fortsättningen skiter jag i att recensera och att producera rollspelsmaterial. Jag skiter i att anordna konvent. Nu får ni klara er själva i er jävla lilla herrklubb.

Men det är mitt i natten, jag håller på att bli förkyld och jag är trött på livet. Och jag älskar fortfarande rollspel.

Oh me, oh life!

Imorse spenderade jag en nervös timme som moderator för Future Design Days och Forum AIDs designseminarium om speldesign och arkitektur. Det var spännande.

Men jag håller på att antingen bli rejält förkyld eller så har jag bara pratat mig ont i halsen. Jag har också lärt mig att moderering inte är något för mig, jag ville nämligen helst delta i paneldebatten. Tror jag.

Fast just nu vill jag mest ha lunch och sätta mig på ett ställe och skriva och äta. Tror det får bli Dragon Sushi. Det är mysigt där och jag vill ha Misosoppa.

Himla spännande inlägg det här.