Ilska och likgiltighet

Det senaste året har präglats i mångt och mycket av dels en bottenlös ilska, ett raseri som har få motsvarigheter i mitt liv.

Jag har en djup förståelse för den frustration som till slut kan få en människa att knäckas och göra något helt galet. "Going postal"-ilska. Raseri. Röda och svarta känslostormar som i slutändan handlar om att inte kunna göra sig förstådd, att det språk jag pratar inte räcker till för att beskriva hur jag känner och att oavsett vad jag säger så når det inte fram.

Den andra känslan har varit likgiltighet och uppgivenhet. Att veta att oavsett vad jag gör, hur jag beter mig, så är jag ändå märkt av vad andra människor har beslutat om mig.

Jag har aldrig varit så påtagligt medveten om att jag bedöms som i år. Att bli granskad är kanske nyttigt, jag vet inte. Jag vet bara att det är svårt att hålla kvar vid den positiva självbild jag har lyckats bygga upp, när andra gör allt för att rasera den.

Jag blir fortfarande helt förbluffad över alla jobberbjudanden som bara dröser in över mig, och har gjort ända sedan 2007. Det måste vara något fel, jag är fel person, det var inte mig de tänkte på... men det är det ju.

Tröttheten har talat. Jag sitter och bloggar på tåget till K och jag är dödstrött. Jag ville inte alls gå upp i morse, och det är ovanligt. Jag behöver sova. Jag har sovit för lite hela veckan.

Streaming on a train

Det är så lätt att framstå som rabiat. Jag har tänkt ganska mycket på det när jag gjorde mitt internetuppehåll och långt innan dess också, för den delen.

Facebook är inte på min goda sida idag, inte twitter och lociloci heller, men samtidigt så inser jag ju att jag inte behöver använda mig av tjänsterna.

Om jag inte faller för grupptrycket, det vill säga.

Facebook, LunarStorm, alla de där siterna som skall vara "kompisplatser" råkar lätt hamna på min "måste"-kolumn, även om jag inte vill "måste" dem. (Förståelig svenska pratar jag bara i min dokumentation)

Det är också lätt att stoppa in människor i fack och i små lådor och små trevliga, hanterbara utrymmen, så att man slipper tänka själv. Att försvara sina åsikter är att gräva sig djupare ner i ett hål, statusmässigt. Om man ändrar sig.. tja vad har man bevisat då? Att man hade fel? Eller att man inte hade alla fakta?

Samma sak gäller så klart internetapplikationer. Twitter kanske passar människor som inte blir fullt så stressade av att ständigt närvara i någon slags kommunikativ gryta där alla vet vad alla andra gör, och det är helt okej. Så länge jag slipper delta.

Fördelen med att vara en enstöring är att jag får mycket tid över att genomföra mina egna projekt. Nackdelen är att andra människor inte alltid respekterar det. Fördelen med att vara jag är att jag struntar i om andra vill att jag spenderar all min tillgängliga tid online. Nackdelen är att jag inte alls struntar i det utan får dåligt samvete. Men eftersom jag konstant har dåligt samvete för det mesta så gör en liten sak av eller till inte så mycket.

Jag måste bli mer effektiv i min hantering av min tid. Det är därför bloggandet numera sker på ett tåg. Då har jag ändå inget särskilt jag kan researcha eller skriva (om jag inte har en bok med mig, som idag, då jag imorse läste "Sex & Sorcery" och nu i eftermiddag bläddrade lite i "Gaming as Culture och småfnissade åt en essä som tyckte att det inte var så farligt att kvinnor framställs som vandrande bröst och att datorer förvisso är en mansdominerad domän, men att SÅ farligt är det ju inte) så det blir en bra avkoppling att bara låta hjärnan rinna ut genom fingarna. Jag tror förvisso inte att mina små personliga uppkastningar är så jätteintressanta. de handlar ju i första hand om mig, och inte om världen.

Är det lämpligt att skriva en blog om sig själv, om vad man tänker, gör?

Det är inte helt okomplicerat eftersom det ofta råkar sig så att andra läser det. I sig är det ingen stor grej, men det finns ju kvar här. Ända tills jag gör som jag gjorde nyligen. Stänger ner, stänger av, kopplar ner och försvinner.

Är det viktigt att vara någon, eller går det bra att vara anonym, så länge man är duktig på det man gör? Men vad händer när självkänslan är undergrävd, och det inte finns något att stå på som inte är ett moras av håligheter, instabila stöttor och trötta små demoner som knappt orkar hålla sin egen vikt uppe.

Egensinne är ingen bra utgångspunkt i ett samhälle som hyllar likriktning.

Jävlar vad jag pladdrar.

Intressant? för en psykolog, kanske

Andra bloggare om:
pladder, Twitter, Lociloci, Facebook, trött, skrivande

Dags att lägga av...

...och låta Sveriges rollspelare ha sin herrklubb ifred.

Jag har spelat sedan mitten på 80-talet. Jag har läst de flesta svenska rollspel, och de flesta stora utländska rollspelen. Jag har gjort konvent i tio år.

För vad?

För att jag vill att tjejer som spelar skall få se att det inte ÄR en herrklubb. Men jag har haft fel. Det är en mycket exklusiv sammanslutning, där avvikande åsikter och ifrågasättanden inte får plats. I alla fall inte om man postar på internetforum.

Så jag funderar på att sluta nu. Det kvittar hur mycket jag skriver i Fenix. Det kvittar hur väl mina konvent genomförs. Det kvittar hur mycket bakgrundskunskap jag har, eller hur mycket research jag har gjort på ett ämne.

Lägger jag fram teorier som herrklubben inte tycker om, då ryker allt det på nolltid.

Det har ingen betydelse att jag arbetar som speldesigner. Tycker jag att "this months flavor" bland rollspelarna är dåligt och SÄGER DET HÖGT, då är jag dum i huvudet.

Det har ingen betydelse att jag med mitt arbete med Fenix har läst ett tjog rollspel och sett samma tendenser i allihop, att jag läst en antropologisk studie av rollspel och en antologi om de sociala mekanismerna inom rollspel,gruppdynamik och bildretorik. Säger jag att rollspel har en förjävla dålig kvinnosyn och att det är därför fler tjejer inte spelar, då är jag också dum i huvudet.

Och jag får höra att "vi trodde att du var bättre än så här - vi respekterade dig". För vad? För att jag höll mig inom leden? För att jag som en snäll rollspelare - uppfostrad med Drakar och Demoner och stark försvarare av Kult och andra kontroversiella rollspel - inte höll mig på mattan och höll käften om vad jag tycker är fel?

Hur skall jag kunna existera i en värld där jag inte ens kan framföra en teori utan att bli angripen personligen? Med misstänkliggöranden (låter som Didi och DÖA), med förminskanden (jag trodde du kunde bättre), med förlöjliganden (rabiat feminism, rabiat whatever, mina vanföreställningar och min osaklighet).

Jsg vill inte mer. Jag slutar nu. Så slipper herrklubben några otrevliga överraskningar. Och jag slipper vakna mitt i natten och undra varför jag har en hård klump i bröstet, slipper den sociala bestraffningen över att ha klivit snett i ledet och kanske kan hitta en hobby där mina åsikter, alla mina åsikter, får en rättvis bedömning.

Jag ger upp. Jag slutar arra Stockholms spelkonvent, jag slutar skriva i Fenix, jag slutar arbeta för sverok. Jag vill inte främja den här herrklubben längre.

Jag tror inte att jag kommer att bli saknad.

I fortsättningen skiter jag i att recensera och att producera rollspelsmaterial. Jag skiter i att anordna konvent. Nu får ni klara er själva i er jävla lilla herrklubb.

Men det är mitt i natten, jag håller på att bli förkyld och jag är trött på livet. Och jag älskar fortfarande rollspel.

Det värsta...

DISCLAIMER: Det här är på intet sätt ett uttryck för mina åsikter om en specifik person eller ett specifikt event. Det är bitterhet jag samlat på mig under 10 år som aktiv inom rollspelsvärlden och konventsvärlden. Säkerhetsventil, remember?


... med att vara aktiv inom konvent och föreningsliv är inte allt arbete. Det värsta är alla nedlåtande, dryga skitstövlar som tror att de är så överjävla viktiga att jag vill lyssna på just deras gnällerier.

Jag vet inte hur många gånger de har klappat mig på huvudet verbalt och kallat mig "lilla gumman", eller betett sig som värsta divorna som skall ha all special treatment i världen. Och KRÄVT saker. Hur kan man kräva saker av ett idéellt arrangemang?

"Jag kräver att ni trycker det här på ett tryckeri."
"Jag kräver parkeringsplats."
"Jag kräver att få ett hotellrum!"

Jaha... Ett vänligt svar med ordalydelsen "jag är ledsen, men vi har inte möjlighet att boka och betala hotell..." eller liknande bemöts med en enorm arrogans. "Om jag skall komma på konventet så vill jag minsann att..."

I sådana situationer får jag god lust att dra till fanskapet med kraven så att det sjunger om det, men eftersom jag är en Snäll Flicka (tm) så håller jag käften och beter mig proffsigt, bemöter deras krav med konventets officiella linje och tar allt skit som kastas, sopar upp det och lägger det till handlingarna.

Det är konstigt att jag genom min "karriär" hört mer skit om hur dåliga saker är än hur bra det faktiskt varit. Det enda jag fått rejält med cred för är SydCon 10, och nu senast mitt ledamotsskap i Sverok FS. Ooh, glömde. Mein herr General och Herr Marknadsföring har också varit mycket stöttande vad det gäller Stockholms spelkonvent. Det är bra. Utan dem hade jag pajat för länge sedan.

Intressa... näää

Förbundsstyrelsemöte

DISCLAIMER: Det jag skriver nedan är mina egna åsikter och står inte alls för Sveroks förbundsstyrelse. Så det så.

Jag har spenderat min helg på förbundsstyrelsemötet. Jag har sovit ungefär ... 8 timmar (?) kanske på hela helgen, och jag är trött, trött, trött.

Det var många diskussionsunderlag det här mötet, och många som jag själv har skrivit, om hur förbundet uppfattas utåt och hur vi agerar utåt och mot kansliet. Jag var minst sagt orolig för hur det här skulle tas emot och uppfattas. Jag gnäller en hel jävla del, men jag har egentligen inget emot de som sitter i nuvarande styrelse. Det är bra människor som gör sitt bästa efter de förutsättningar de har. Det största problemet är konflikträdslan och "konsensuskravet". Det är farligt att ta konflikter och det är farligt att behöva förklara sina beslut. Det är dessutom farligt att inte hålla med varandra.

Jag tror nästkommande förbundsstyrelse skulle må bra av att utbildas i idéhantering och konflikthantering. Det är nämligen de största bristerna jag ser. Det och maktkoncentration med hemlighetsmakeri och intrigerande som följd. Men jag blev ju inte invald i Sveroks förbundsstyrelse för att ta hand om styrelsen, utan för att ta hand om medlemmarna. För min del har jag tänkt mest på förbundskansliet under året som har gått. De har slavat under orealistiska förväntningar och omänskligt tryck, delvis på grund av Midas. Midas har stora brister. Det stod det till och med i det beslutsunderlag jag skrev till helgens möte, och det kommer så småningom att hamna på Insidan (ett annat koncept jag har lite svårt för eftersom det delar upp informationen på sååå många olika ställen).

Midas har orsakat lidande. Det är inte bra. Midas skall fasas ut. Det jag är rädd för nu är att avbrottet i mitt engagemang inom Sverok kan vara en dålig idé. Midas måste få ett bra avslut, även om det inte haft en bra början eller ett bra liv. Det är jätteviktigt att kansliet har rätt arbetsverktyg och att deras arbetsplats inte blir lidande. Jag funderar på att skriva fler direktiv, men vem läser dem? Och var skall de finnas?

Dammit. Jag har svindåligt samvete för att jag har satt en massa stenar i rullning utan att följa upp dem.

Det är inte bra.

Intressant?

Andra bloggare om:
sverok, arbete, trött, Midas