"Så länge det inte är här, så länge jag slipper se"

Det här är en dubbelpostning, som återfinns även på sidentrosor.blogspot.com och Newsmill.

Mycket av det som framgår genom exempelvis HBT-debattens kommentarer verkar fokusera på följande:

1. Du får gärna vara homosexuell - bara jag slipper veta om det
2. Du får gärna ha annorlunda sexuella värderingar och uttryck för de värderingarna - bara jag slipper se det

Under Pride blir det särskilt tydligt att de här "snälla tolererande" människorna som i andra fall inte behöver se något som är queer överhuvudtaget, reagerar med otrolig kraft mot det som i deras ögon är annorlunda.

Att en man kysser en annan man på stan har i vilket fall bara jag sett under Pride.

Att en snubbe kommer dragandes i högklackat, nätstrumpor (som ramar in jävligt snygga spiror) och en liten svart lackklänning har jag också bara sett på Pride. Utom när jag var i Brighton. Men då råkade vi bo mitt i transakvarteren. (Vilket leder till en fundering omkring varför dessa slätrakade, gängliga individer lyckas klämma sig in i ett kvinnoutseende som jag aldrig lyckats uppfylla - eller ens velat uppfylla - och dessutom har mycket snyggare ben än jag. Allihop.)

Så länge de här företeelserna stängs in bakom lyckta dörrar är det i normalsvennes fall "helt okej att vara gay". Så länge jag inte vet om det, så länge jag slipper se det. Då behöver jag själv nämligen inte ta ställning till det, eller ens erkänna att det finns.

Det är häri mycket av problematiken ligger. Syns det inte, så finns det inte. Hörs det inte, debatteras det inte, lyfts det inte i dagspressen, så kan vi lugnt fortsätta att ignorera allt som hamnar utanför normen, och dessutom få lov att viska, fnissa och pladdra lite bakom ryggen på transan OM hen mot all förmodan skulle gå och handla en liter mjölk på ICA i peruk, eller kanske åka pendeltåg iförd lösbröst och avtagna stilettklackar. Bögar syns ju inte på samma sätt och lebbor, well, lebbor är i vilket fall som helst väl integrerade i den manliga sexualiteten. De kan man alltid drömma om att omvända. Allt de behöver är ju... ja, ni vet säkert.

Att en vecka om året kunna umgås med andra människor som är precis som du, känner som du gör, är lika utstötta som du är utan att dessutom behöva försvara sig i press och bloggar, är det för mycket att begära?

Tydligen. Eftersom det gör hbt-rörelsen synlig, medvetandegjord. Då går det inte längre att låtsas som att queer inte finns. Då går det inte längre att inbilla sig att transan på ICA är en total anomali, ett utslag av galenskap eller excentricitet.

In your face, Svensson och Larsson och Johansson. Don't ask, don't tell funkar kanske i den amerikanska armén, men det SKA fanimej inte vara normen i ett upplyst och jämställt samhälle. FÅR inte. Toleransen måste vara större än så, och rädslan för - vadå? Ändra åsikter? Inse att det finns andra sexuella läggningar? Vara tvungen att acceptera att det finns lika många sätt att njuta av sex som det finns människor? - får inte stå ivägen, inte blockera, inte ge upphov till våldtäkter, misshandel och mord.

Vi är bättre än så. Vi har mer potential än så. Vi är smartare än så.

Intressant?



Andra bloggare om: HBT, Pride, queer, tolerans

Machine Gun

Semestern är över, men inte utan att jag har hunnit med en del ändå, även om det blev mer i form av vad jag kände för att pyssla med än vad jag kanske borde ha gjort. Jag hann skriva ett par recensioner för Fenix, lägga upp nya grejer (som jag pysslade ihop) på www.devilkitten.se och dessutom öppna en webshop på www.devilkittendesign.se.

Inte vad jag borde gjort kanske. Men jag hann med att åka till Mariestad i ett par dagar och minska suget efter ett besök. Vi hälsade på mormor också, och hon visade oss en hög med gamla vackra foton som syrran skall scanna och lägga upp i ett onlinealbum. '

Fotona var helt otroliga. Komposition och motiv. Allt det där som gör människor levande även efter sin död. Allan, morfar, hängde med en del knasiga typer i sitt liv. Med tanke på att han dog tidigt i mitt liv har jag inga direkta minnen av honom. Det här är nästan - men inte riktigt - lika bra.

Snusmumriken och jag skall snart flytta in på samma ställe, och jag håller på att packa allt skräp jag har. Ibland undrar jag om jag inte borde slänga eller sälja av en hel hög med prylar som bara ligger och skräpar. Säkert är i alla fall att jag skall gå igenom alla mina pocketböcker, och böcker överhuvudtaget, för att se vad jag skall spara och vad som skall åka till tipp/ second hand butik/ antikvariat.

Men titeln.

Machine Gun.

Från Portisheads tredje album som kom för ett bra tag sedan. Jag är lite långsam, och har dessutom inte varit särledes sugen på triphop på ett tag.

Solen lyser över Stockholm idag, även om den måste ta sig igenom tjocka molnslöjor för att göra det. Tro det eller ej, men jag välkomnar återgången till arbetet. Jag är dålig på att ta det lugnt. Även om min tjocka hjärna för tillfället önskar att semestern hade varat för evigt. Den kommer att ändra sig efterhand. Den tycker om att arbeta, trots sin seghet.

Semestern är över. Länge leve semestern.

Jag vill ha en panikknapp

Inatt hade jag en obehaglig dröm igen. Efter att ha somnat runt 2-tiden vaknade jag i ett tillstånd som jag absolut inte önskar på någon. Jag låg helt still i sängen och kunde inte röra mig. I ögonvrån närmade sig... något, jag är inte helt säker på vad det var, för jag kunde inte röra huvudet och titta på det.

Jag försökte skrika, men skriket fastnade i halsen, jag försökte röra ögonen, öppna ögonen, vad som helst bara för att kunna ta kontroll över situationen, men jag kom ingenstans, kunde inte göra någonting.

Den här sortens tillstånd kallas hypnopompa hallucinationer och uppstår när hjärnan är vid medvetande, men inte tillåter kroppen att vakna. Det kanske varade i två - tre sekunder, sedan somnade jag snabbt och vaknade igen. Den här gången på riktigt, inklusive muskelkontroll.

Det första jag gjorde var att tända sänglampan. Sedan tände jag resten av lamporna i hela lägenheten och satte mig i soffan och såg på film tills det blev ljust. Sedan kunde jag gå och lägga mig igen.

Jag är fortfarande orolig, fortfarande lite hoppig och ångestbenägen. Det kan bero på att gårdagens näringsintag bestod av... tomater, spenat och gurka i ganska små mängder eftersom jag inte ville gå ner till Tumba C och handla. Jag har även druckit MYCKET kaffe.

Dammit. Jag hatar när min hjärna gör så här emot mig.

Nu öppnar devilkitten design

Nu har jag äntligen fått fläsket i brinn. Och har härmed öppnat en webshop för alla mina smycken.

devilkitten design har slagit upp dörrarna. Det är ett hobbyprojekt, så jag hoppas att det inte blir allt för poppis.

Nu jävlar är devilkitten.se uppdaterad

Bland annat finns det mängder med nya bilder på smycken och grejer. Och foton.

devilkitten

Själv är jag mäkta förtjust i den här bilden.

SF-bokhandelns "must have read" lista

...ser ut så här:


Alan Moore & Dave Gibbons: Watchmen - check
Alastair Reynolds: Revelation Space - nope
Aldous Huxley: Brave New World - check
Arthur C. Clarke: 2001 - check och may I say, booooooring
Astrid Lindgren: Bröderna Lejonhjärta - check
Bill Willingham m fl: Fables - nope
Bram Stoker: Dracula - check
Brian Vaughan & Pia Guerra: Y the Last Man - nope
C. S. Lewis: Narnia-böckerna - check
Charlaine Harris: Southern Vampire-serien - men... en hel serie? Som en bok? Nope
Charles de Lint: Newford-böckerna - Återigen då, är det inte lite orättvist att köra en serie som en bok?
Charles Stross: Accelerando - nope
China Miéville: Iron Council - nope
Christopher Paolini: Eragon - men snälla? Eragon? Nope...
Christopher Priest: The Prestige - check
Clive Barker: The Great and Secret Show - check
Cory Doctorow: Little Brother - nope
Dan Simmons: Hyperion - check
David Eddings: The Belgariad - check
Douglas Adams: The Increasingly Inaccurately Named Hitch-hiker Trilogy - check
Elizabeth Bear: New Amsterdam - nope
Elizabeth Moon: Vatta's War - nope
Ellen Kushner: The Privilege of the Sword - nope
Emma Bull: War for the Oaks - nope
Frank Herbert: Dune - check
Gene Wolfe: The Wizard Knight - nope
George Orwell: 1984 - check
George R. R. Martin: A Song of Ice and Fire - check
Guy Gavriel Kay: Tigana - nope
H. G. Wells: The War of the Worlds - check
H. P. Lovecraft: The Call of Cthulhu - check
Harry Martinson: Aniara - check, i skolan!
Holly Black: Tithe-trilogin - nope
Hope Mirrlees: Lud-in-the-Mist - nope
Iain M. Banks: The Culture-böckerna - nope
Inger Edelfeldt: Missne och Robin - check
Isaac Asimov: Foundation - check
J. K. Rowling: Harry Potter-böckerna - check
J. R. R. Tolkien: The Lord of the Rings - check
Jack Vance: Lyonesse - nope
Jamie Delano m fl: John Constantine Hellblazer - självklart!
Jasper Fforde: The Eyre Affair - nope
Jim Butcher: The Dresden Files - nope, men sett serien?
John Ajvide Lindqvist: Låt den rätte komma in - check och gud vad jag gäspade...
John Crowley: Little, big - nope
K. J. Parker: Scavenger-trilogin - nope
Karin Boye: Kallocain - självklart!
Katherine Kerr: Deverry-böckerna - tror det...
Kurt Vonnegut: Slaughterhouse-five - nope
Lewis Carroll: Alice's Adventures in Wonderland - check
M. John Harrison: Light - nope
Margaret Atwood: The Handmaid's Tale - självklart och den borde stå högre upp på listan
Marion Zimmer Bradley: The Mists of Avalon - check
Mary Doria Russell: The Sparrow - nope
Mary Shelley: Frankenstein - check
Mervyn Peake: Gormenghast-trilogin - nope
Michael Chabon: The Yiddish Policemen's Union - nope
Michael Ende: Den oändliga historien - check
Michael Moorcock: Elric - check
Michael Swanwick: The Dragons of Babel - nope
Mike Carey m fl: Lucifer - check
Mike Mignola: Hellboy - check
Mikhail Bulgakov: Mästaren och Margarita - check
Naomi Novik: Temeraire/His Majesty's Dragon - nope
Neal Stephenson: Cryptonomicon - check
Neil Gaiman m fl: Sandman - check
Neil Gaiman: The Graveyard Book - check
Orson Scott Card: Ender's Game - inte säker, tror det
Philip K Dick: Do Androids Dream of Electric Sheep? - check
Philip Pullman: His Dark Materials-trilogin - check
Poppy Z. Brite: Lost Souls - check
Ray Bradbury: Fahrenheit 451 - check
Raymond E. Feist: Magician - nope
Richard Matheson: I Am Legend - check
Richard Morgan: Altered Carbon - check men... nä
Robert E. Howard: Conan - check
Robert Heinlein: Stranger in a Strange Land - nope
Robert Holdstock: Mythago Wood - nope
Robert Jordan: Wheel of Time - aldrig i livet
Robert Kirkman & Charlie Adlard: The Walking Dead - nope
Robin Hobb: Assassin-trilogin - nope
Roger Zelazny: Amber-böckerna - nope
S. M. Stirling: Dies the Fire - nope
Scott Lynch: The Lies of Locke Lamora - nope
Stephen Donaldson: The Real Story - nope
Stephen King: The Dark Tower - check
Steven Erikson: The Malazan Book of the Fallen - nope
Susanna Clarke: Jonathan Strange & Mr Norrell - check
T. H. White: The Once and Future King - check, tror jag
Tad Williams: Memory, Sorrow and Thorn-serien - nope
Tanith Lee: Biting the Sun - check
Terry Brooks: Shannara-böckerna - nope, återigen, aldrig i livet
Terry Pratchett & Neil Gaiman: Good Omens - check
Terry Pratchett: Discworld-böckerna - check, men hallå, det finns över 30 böcker i den serien...
Tim Powers: The Anubis Gates - check
Tove Jansson: Mumin-böckerna - check
Umberto Eco: Foucaults pendel - check
Ursula K. LeGuin: Earthsea-böckerna - check
William Gibson: Neuromancer - check
William Goldman: The Princess Bride - check

57 av... okänt antal eftersom de räknar in serier i listan. 100 böcker.

Jag får väl kika på några av böckerna, men hela listan kommer det aldrig att bli eftersom jag har slutat läsa fantasyserier. Stephen Donaldson tog liksom lusten ur det med sin superdeppiga spetälska huvudperson.

Plants vs. Zombies

Igår, dumt nog, inhandlade jag Plants vs. Zombies från PopCap Games. Jag borde kanske ha låtit bli, med tanke på hur illa det brukar bli när jag fastnar i webversionen av exempelvis Zuma. Men icke. Inte efter att ha tillverkat en dödsgullig (!) Zombatar. Då var jag tvungen att testa spelet.



När min timme hade gått på trialversionen var jag oåterkalleligen fast. Vad kan jag säga? Det är spel som det här som borde falla under flaggen "livsfarligt" och "beroendeframkallande", men att skjuta ärtor, även om de är frusna eller eldfängda, på zombies är vare sig våldsamt eller sexistiskt. Det är inte så kontroversiellt, Plants vs. Zombies. Möjligtvis med undantag för att det sög tag i mig och fick mig att spela HELA spelet i en sittning. Äventyrsmodet alltså.

Jag satt från klockan två ungefär, fram till klockan 12 på natten. Timmarna bara försvann. Snacka om flow! Här har vi ett spel som i korthet går ut på att plantera solrosor (som ger sol), ärtskjutare och katapulter som på olika sätt skall ta död på de zombies som dyker upp.

Det är stressigt, det är hetsigt, det är så jävla välbalanserat och ibland är det bara för nära att någon kommer åt hjärnan att jag måste starta om.

WoW är inte beroendeframkallande jämfört med Plants vs. Zombies. Det är tur att det gick att spela på en dag. Annars hade jag varit helt borta, fortfarande.

PopCap Games