Thursday, July 10, 2008

Förklara!

Förklara det här för mig.

Vad ger en man rätten att bestämma att en kvinna är intresserad av honom? Vad ger en man rätten att bestämma över om jag vill prata med honom eller inte? Och varför i helvete gick jag inte bara min väg?

Idag på morgonen gick jag och handlade. Pojkvännen låg tryggt och snusade i min säng och affären hade precis öppnat. Jag handlade, och på vägen därifrån var det en man som sprang ikapp mig. Först trodde jag att han ville fråga om klockan eller något, för han frågade om han fick lov att fråga mig en sak.

Dum som jag var log jag och svarade "of course". Hela samtalet äger rum på engelska.

Med ett brett leende (jag ler tillbaka) berättar han för mig att jag är det vackraste han har sett, att jag får honom att skaka av nervositet och att han älskar det - får han lov att säga det? Ja, hur skall jag hindra honom? Jag tackar för komplimangen och tänker gå. Då berättar han för mig att han gärna skulle vilja träffa mig igen, ta en kopp kaffe eller något, och jag säger, ställd mot väggen att jag inte vet. "Do you not trust me?" återigen med ett brett leende. "I don't know you." säger jag. Han berättar för mig att han är harmlös, och se hur min skönhet har ställt till honom, han darrar ju, och han vill bara ta en promenad eller en kopp kaffe med mig någon gång. "Sure", säger jag osäkert, men nu måste jag gå hem. "What is your phone number", frågar han. Och jag, dum som jag är bara spottar ur mig det. Reflex? Ett försök att inte verka avvisande och kall och svensk? Jag vet inte. Men jag vet att jag har hamnat i underläge eftersom det är uppenbart genom hans samtal med mig att jag är det vackraste han sett och håller honom helt i min makt, och att jag vore otacksam om jag bara gick min väg. Här har han givit mig så många komplimanger - vore det inte otacksamt att inte lyssna på honom då?

Efter att han har fått mitt nummer, då börjar han berätta om hur han vill "take you to a place you've never been before. I can do it for 12 - 14 hours and I promise, it will be paradise". Nu ramlar poletten ner. Ah. Han vill ha sex med mig. Jag slutar le. Inga promenader, inget kaffe. Sex. Jag säger "I'm sorry, I have a boyfriend", och vänder mig om för att gå. Då säger han att fasta förhållanden, det är ju så 1800-tal. Det har inga nuförtiden.

"Nobody has to know, it can be our secret"
"I have no intention of being unfaithful to my boyfriend"
"But you have it in you, you want to. Why are you afraid to know yourself?"
Han försökte övertyga mig om att jag ville ha sex med honom. Att jag inte ville ha sex eller inte kände samma sak som han kände, det var helt irrelevant. Då var jag rädd och behövde lära mig öppna mig. "like a flower"

Jag började gå. Han följde mig till porten, hela tiden berättade han för mig hur vacker jag var och hur han var den ende som kunde ta fram kvinnan i mig. Han frågade om mina sexpartners, hur många jag hade haft, och om jag brukade göra något vildsint i sängen, men jag svarade att det hade han inte med att göra. Han frågade mig om jag någonsin hade varit otrogen. Jag svarade nej. Jag har aldrig varit otrogen. Han blev förbluffad och ville i än högre grad veta hur många sexpartners jag hade haft. Jag nekade honom svaret. Han berättade för mig att jag borde ta fram min feminina sida. Han blev förbluffad över mina orakade ben. "I will shave them for you". Nu blir jag riktigt arg och jag vill avsluta samtalet. Jag vill gå, jag vill men jag är en snäll flicka och står kvar. Jag vill springa därifrån, men jag är uppfostrad bättre än så.

Jag ljuger. "My boyfriend's waiting for me, I have to go."

Jag blev överkörd och jag lät honom köra över mig för att jag inte ville såra honom. I en konfrontation med någon som gav mig komplimanger och berättade hur vacker jag var, kände jag mig hotad. Jag känner mig bara dum som lät honom prata med mig. Så här i efterhand skäms jag över att jag lät honom manipulera mig. Jag skulle ha varit svensk och gått därifrån, men min uppfostran och hans påträngande sätt gjorde det svårt att bli av med honom.

Så... alla män.

Hur många människor hoppar på dig och berättar att du inte är en riktig man för att du inte har "öppnat upp dig" sexuellt?

Hur många kletar sig fast vid dig och berättar för dig hur underbara de egentligen är om du bara vill ligga med dem så att de kan få bevisa det?
Hur många berättar för dig att du har fel och är gammalmodig och borde veta bättre när du säger att du inte är intresserad av att vara otrogen mot din partner? Att du är rädd för dina innersta känslor? Att du borde klä dig lite manligare och plocka fram mannen i dig?

Förklara det för mig.

Jag har stängt av min mobil. Jag tänker inte gå tillbaka till butiken igen utan sällskap. Jag vill helst inte ens gå ut. För att en person har fått mig att må jävligt dåligt, både över hur jag vek mig i diskussionen och hur lätt det var för honom att bara stampa på som en hjord med elefanter, berätta för mig att jag minsann inte visste något, mina känslor räknades inte. "But I don't feel that. I'm not feeling any connection." "Oh, you're just afraid. I know you, you want to experience this, you want to grow."

Guess what.

I don't. And you don't tell me how to feel. Men du har fått mig att bli rädd för att gå ut. Och du har fått mig att stänga av min mobil.

Intressant?

Andra bloggar om:
, , , ,

17 comments:

Wilhelm Raab said...

Tyvärr är det så att det finns missfoster (antar att det är genetisk i viss mån, och i viss mån beror på uppfostran och livserfarenheter) överallt. Det hade varit cool om de var fler, eftersom de är de få bra människorna som finns. De flesta "människor" är däremot bara dåliga.

Hans Persson said...

En sån bisarr typ. Suck.

Joshua_Tree said...

Jag har faktiskt råkat på en brud som resonerade på samma sätt. Hon hoppade alltså inte på mig så som du beskriver, men hennes resonemang var detsamma. Fast tydligast minns jag en tjej på komvux som med övertygelse hävdade att alla fuskat på prov någon gång. Jag hävdade motsatsen. Hon vägrade tro mig.

En helt annan fråga, men samma sätt att resonera. Gemensamt är den totala bristen på empatisk förmåga. "Jag gör så här, alltså gör alla andra också så".

Salle said...

Är det inte såna individer som gjort att vi under årtusenden utvecklat knän?

devilkitten said...

:D Salle!

Jo, kanske. Men om man blir överöst med komplimanger, leenden och "don't you trust me?", "don't you like black people?" så blev i alla fall jag otroligt förvirrad. Hur skall man bete sig?

"I think you're very beautiful!"
*knäa*
"you sonofabitch!"
*knäa igen*

Det funkar inte riktigt i mitt huvud.

Jan Erik said...

Visst vore det trevligt med en ignore button på riktigt också ibland. Då slapp man ta konflikter som den du beskriver.

Anonymous said...

Men du, är inte det här ofredande? Sätt dit sophögen om han hör av sig igen! Jag blir så f.b.

Freilantzer said...

Låter som du råkat ut för en person som har en sexuell störning, utöver att vara man då.

Jag tror den där personen behöver låsas in någonstans.

Jävligt olustigt.

Jag vet att du inte gillar slutgiltiga lösningar men kastrering låter inte orimligt för mig.

Hoppas du kan slappna av ändå och ha en bra semester, även om semester inte betyder samma sak för dig som för mig! :)

Patrik "BP" Andersson said...

Knappast en sexuell störning, snarare en kulturell skillnad.
I en kultur där kvinnor förväntas säga nej oavsett vad de själva vill blir det naturligt för männen att bli påstridiga eftersom det kan antas att det är konvenansen som ligger bakom det nekande svaret.
Har männen dessutom en intern kultur där det naturliga är kvinnor inte har något att säga till om får det stora konsekvenser. T.ex. är HIV-epidemierna i Afrika till stor del ett resultat av just detta sätt att tänka.
Ett av de viktigaste arbetena FN har drivit för att stävja spridningen har varit att försöka förändra just de här attityderna vilket lokalt faktiskt nått riktigt goda resultat.
Dessvärre har det inte gått att diskutera sådana här frågor i Sverige utan att rasiststämpeln har kommit fram och satt punkt för debatten, vilket också är en starkt bidragande orsak till Sverigedemokraternas ökade stöd i väljarkåren.

"Jag skulle ha varit svensk och gått därifrån"
Nej, du borde ha förklarat för honom att svenska kvinnor är vana vid att själva avgöra vem de vill dela säng med, och att det i Sverige ses som väldigt olämpligt att försöka någon som klart och tydligt uttalat att de inte har något intresse. Hade han fortsatt att vara påstridig efter det tror jag att du med tämligen gott samvete kunnat freda dig med ett knä på lämpligt ställe.

Eftersom jag haft problem med översittare under min skoltid har jag funderat väldigt mycket över varför vissa mobbingoffer klarar sig bättre än de flesta andra. En gemensam nämnare har varit att de aldrig slutat att kämpa emot. Väldigt förenklat kan man säga att ditt obehag inte beror på mannens agerande, utan på att du inte stod upp för dig själv. Betyder det att jag tycker att du har dig själv att skylla? Naturligtvis inte!!!! Det jag vill uppnå är att du ska fundera i lugn och ro på hur du ska göra om det händer igen så att du är bättre förberedd och slipper dina skam- och skuldkänslor.

devilkitten said...

För det första så vägrar jag att dra en person med utländsk bakgrund över "afrikakammen", mest för att jag inte uppfattade honom som en person som inte träffat på andra kulturer tidigare. Han har uppenbarligen bott i Europa en längre tid, och i Sverige... well, det vet jag inte, men ur samtalet framkom att hani nte var främmande för vår kultur.

Notera också att det aldrig var tal om sex förrän EFTER att han hade fått mitt nummer.

"Väldigt förenklat kan man säga att ditt obehag inte beror på mannens agerande, utan på att du inte stod upp för dig själv. "

Ursäkta mig?! Du lägger ansvaret på mina axlar, med andra ord? Men lite omskrivet. Lite förfinat. Lite i smyg så där. "Det var inte ditt fel, men tänk på hur du agerar nästa gång för det var ditt fel att du mår dåligt över att ha blivit påhoppad."

För det första vill jag inte att det skall hända en "nästa gång". Jag skall kunna gå till butiken klädd i jeans och t-shirt UTAN att bli påhoppad av män som vill ha sex med mig och inte godtar ett nej som svar. För det andra skall jag inte behöva tänka på hur jag agerar, eftersom ett nej är ett nej, oavsett om det är ett ohövligt eller ett vänligt nej.

Det är många som har uppmanat mig att bli våldsam i samband med sådana här situationer. Varför? För att män inte förstår något annat språk än våldsamt motstånd? Eller för att ett nej inte räknas om det inte följs upp av en smäll på käften?

Patrik "BP" Andersson said...

"För det första så vägrar jag att dra en person med utländsk bakgrund över 'afrikakammen'"
Varför så inskränkt? Varje kultur har sina egenheter, vare sig det gäller brott, umgängessätt eller något annat. Kan vi inte förmå oss att inse detta kommer vi troligen aldrig heller att förstå varandra fullt ut, och därigenom inte heller få ett fullgott samspel.
Huruvida han är bekant med kulturen, och hur länge han bott i landet har jag ingen aning om. Det enda jag har att gå efter är hur du beskrivit samtalet.

"Du lägger ansvaret på mina axlar, med andra ord? "
Naturligtvis, eftersom det ligger i DITT EGET intresse att må så bra som möjlgt. Däremot vill jag be dig att noga hålla isär "ansvar" och "skuld". Det var inte DU som på något vis ofredande honom, det var HAN som ofredeade dig, vilket gör att skulden helt och hållet faller på honom. En sak till (heh, jag är på tiggarstråt idag...), jag talar med ett antals års erfarenhet, både andras och egen. Var snäll och försök förstå att jag enbart är ute efter att ge dig de verktyg du kan behöva för att se orsakerna till vad som hänt, och vad som går att göra åt det.

"för det var ditt fel att du mår dåligt över att ha blivit påhoppad."
Det var inte vad jag sa, det var du som sa det först:
"jag blev överkörd /.../i efterhand skäms jag"
Det beror inte på att du gjorde något fel, utan att du känner att du inte följt din övertygelse, vem du är.
Viss skillnad, inte sant?

Så varför blev det som det blev?
Tja, varför kommer man alltid på den rätta repliken tio minuter efter att den behövdes?
Mest sannolikt beror det på att du inte var beredd, att du blev överrumplad helt enkelt.
Varför tror du att människor som arbetar med kriser tränar så mycket?

Har jag helt fel när jag gissar att "jag borde... jag skulle ha... jag kunde ju.." är tankar som ofta rör sig i ditt huvud?
Jag hanterar det som hjärnans sätt att förbereda sig på liknande situationer som kanske kommer i framtiden, alltså en nyttig process som får ta sin tid. Ibland kan det hjälpa att skirva ner de olika sätten du kommer på och jämföra för- och nackdelar. Sedan gör jag ett val av hur jag ska agera om det blir en nästa gång med ett par alternativ om det skulle skita sig så arr jag till slut kan släppa hela grejen.

"jag [vill] inte att det skall hända"
Vem sjutton VILL det? Jag kan inte på rak arm nämna någon som önskar sig blixtnedslag, trafikolyckor eller cancer heller.

"jag [ska] inte behöva tänka på hur jag agerar"
Principiellt, eller i livet du lever?
Efter principen skulle polisen inte behövas, än mindre militären. Även väktare skulle vara en överflödig yrkesgrupp.
Vad det i grunden handlar om är att lära dig agera så att du kan leva efter principerna istället för att känna att du inte kan gå ut. Känner du dig någorlunda säker på att du kan hantera vad som än dyker upp i livet har du också större frihet att leva som du själv vill.

"För att män inte förstår något annat språk än våldsamt motstånd?"
Generellt sett? Inte den minsta svårighet, vare sig för män eller kvinnor, att förstå vad någon annan säger(under förutsättning att de behärskar samma språk förstås).
Däremot finns det tillfällen när det inte är nog, vare sig det gäller sex, ägodelar eller något annat. Våld är alltid den sämsta lösningen, men ibland är det faktiskt också den enda.

Avslutningsvis:
Oavsett hans beteende har han rätt i att du är vacker.
Jag är inte ute efter att få dig till sängkamrat.
Du förtjänar att kunna leva ett bra liv.

Patrik "BP" Andersson said...

Avslutade prenumerationen av misstag. Fixar nu.

Joakim Andersson said...

Vad bra att du kan berätta för Devilkitten vad hon känner, tycker och tänker utifrån ett blogginlägg och kommentarer runt det. Det känns tryggt att veta att det alltid finns någon som kan avgöra vad hon känner, så att hon slipper göra det själv.

Jag kanske läser dig tokigt, PB, men sättet du uttrycker dig - som "Har jag helt fel när jag gissar att "jag borde... jag skulle ha... jag kunde ju.." är tankar som ofta rör sig i ditt huvud?" påminner väldigt, väldigt mycket om vad gärningsmannen sa - ""But I don't feel that. I'm not feeling any connection." "Oh, you're just afraid. I know you, you want to experience this, you want to grow."

Känner du Devilkitten bättre än hon själv? Eller är det här ett utslag av Riddarideal? Att förklara för henne hur hon ofta tänker?

Jag vet inte riktigt vart du vill komma. Å ena sidan anser du att Devilkitten inte har någon skuld i det som hände, å andra sidan anser du att hon har en skyldighet att _se till att det som hände inte händer_. Dvs - att det hände är hennes ansvar, men inte skuld, men om _hon hade uppfört sig annorlunda_ skulle det inte ha hänt.

Du missar helt det faktum att gärningsmannen fullständigt _struntade_ i vad Devilkitten sa, gjorde och visade: Det var _han_ som visste vad hon ville, ungefär som om han hade vetat vad som ofta rör sig i hennes huvud.

Även om dina "goda råd" är välmenade, framstår de som och uppfattas som - en klapp på huvudet.

Vill du också bli klappad på huvudet, lilla vän? Inte?

Nå, håll truten då.

Joakim Andersson said...

Btw:

Det sista är sagt i all välmening. Förslagsvis kan du läsa "Under det rosa täcket" och sen fortsätta med Gemzöes "Feminism", så kanske du upptäcker en dag att kvinnor inte är porslinsdockor som behöver goda råd från ett PB ;)

Patrik "BP" Andersson said...

Ok, det var en välförtjänt skrapa.
Jag borde ha varit betydligt mera ödmjuk i min framtoning.

Vad jag borde ha sagt är att jag känner igen mig själv i hennes beskrivning. Jag blev konstant "utvalt offer" hela vägen från lekskolan upp till högstadiet. Om det var mitt eget fel, de andras fel eller en blandning däremellan får någon annan avgöra eftersom jag inte är objektiv.

Jag har varit målsägande mot sju personer, de två första var misshandel efter att jag inte bytte trottoar när M. ocj J. krävde det utan någon annan anledning att de kände för det, nästa tre gick till oprovocerad attack mot fyra olika personer inom loppet av en halvtimme, där jag var den första i raden. De sista två överföll mig inför ögonen på min sambo inne i vår lägenhet eftersom jag avsåg att polisanmäla T. för olaga hot (kvällen innan hade jag blandat mig i ett stort slagsmål i trappuppgången och fått dem att sluta slåss varvid T. började prata om att snitta upp min sambo).
Dessutom har det varit fler incidenter som aldrig hamnade i rätten, bl.a. den lokale knarklangarn som trodde sig veta att jag blandat in polisen i hans efedrinaffärer...vilket han skulle ha fått veta genom att avlyssna polisens tipstelefon. Oavsett hans mindre trovädiga förklaring till varför trängde han och en polare till honom in i min lägenhet, men det gick inte att bevisa något eftersom det var ord mot ord.

Jag ber uppriktigt om ursäkt om jag väckt associationer till gärningsmannen med mitt sätt att uttrycka mig.
Det var helt och hållet menat som en fråga, inte ett påstående.

Utan att trassla till det mer åt något håll, så plocka ut det som känns vettigt för er och glöm resten.

Susanne Fors said...

Det är det jag säger, vi har en annan kultur här som invandrare (och turister) inte har en aning om. Jag tycker helt klart att dom ska få lära sig den. Jag bor i lilla lilla Kiruna och jag vågar inte gå på stan ensam kl 2 på dagen! Dom sitter i gäng och är man blond, då vet man att man får oönskad uppmärksamhet. Jag ska fan inte behöva höra "sexy lady" eller busvisslingar bara för att jag går förbi. Snacka om att känna sig illa till mods. Sedan hade jag en karl från typ iran irak som följde efter mig med när jag gick i skolan. Det är otäckt.

Susanne Fors said...

Det är det jag säger, vi har en annan kultur här som invandrare (och turister) inte har en aning om. Jag tycker helt klart att dom ska få lära sig den. Jag bor i lilla lilla Kiruna och jag vågar inte gå på stan ensam kl 2 på dagen! Dom sitter i gäng och är man blond, då vet man att man får oönskad uppmärksamhet. Jag ska fan inte behöva höra "sexy lady" eller busvisslingar bara för att jag går förbi. Snacka om att känna sig illa till mods. Sedan hade jag en karl från typ iran irak som följde efter mig med när jag gick i skolan. Det är otäckt.