Tågresa II

Fortsättningen på Tågresa:

De byggde nya spår för tåget, och såg till så att tågen inte gick att fly ifrån, vare sig genom att ta sig ut eller på andra sätt. En lam protest från samhället lät oss ha kvar våra identiteter hela vägen fram till institutets dörrar. Det motiverades med att vi inte var avgjort utvalda än. Att vi fortfarande hade rätt till våra egna liv. Inredningen i tåget berättar en annan historia. Det finns inga nödbromsar, inga klädda säten, inga lösa föremål. Skulle tåget krascha och börja brinna sitter vi fast härinne, för det finns inget sätt att ta sig ut när dörrarna väl är stängda. Och även om de är diskreta, så blir vi genomsökta av konduktörerna när vi stiger på. En flicka fick ta av sig sin handväska med lång rem. Föreskrifterna är tydliga.

Inga rep eller bälten
Inga vassa föremål
Inga långa halsband
Inga långa hårband
Inga vassa hårnålar

Inga konversationer

Inga konversationer...

Vi skall inte tillåtas att lura systemet. Inte ens mellan scanningarna är vi helt fria. Chipet som de opererar in skickar konstant värden till institutet. Ändras de så finns det ett utryckningsteam i närheten som omedelbart kan återuppliva eller rädda den flicka som inte vill finna sig i de regler institutet ställer upp. Jag har i tysta konversationer hört talas om hur de som försökt men inte lyckats begå självmord hålls nedsövda på institutet. Som omedvetna livmödrar. De barnen blir aldrig särskilt livskraftiga sägs det.

På perrongen skyfflas vi snabbt in i det väntande institutets dörrar. Vakter beväpnade med bedövningsgas och gasmasker väntar utanför dörrarna. Ifrån ett högtalarsystem hörs en kvinnoröst säga "Var vänliga gå i snabb takt till er uppsamlingsplats."

En flicka får panik på väg in. Börjar skrika, vrida sig och försöker fly tillbaka in på tåget. Vakterna är snabba, men det uppstår ändå ett vakuum på plattformen. Hundratals ögon vänds mot dramat som utspelar sig framför oss. Flickan blir gasad, bedövad och försiktigt lagd på marken i väntan på en bår.

Hon behöver inte passera dörrarna som markerar den sista gränsen mellan att vara mig och att vara ingenting.

Vi stoppas in i väntrum, små vita kubformade rum med plats för fyra personer. Vid dörren blir vi registrerade, får visa våra id-handlingar, som att de inte redan visste precis vilka vi är och precis vad vi gör här? De har räknat mina hjärtslag under snart två månader. De vet mer om min kropp än jag vet.

Flickan med guldörhängena har ersatts med tre unga flickor, som precis som jag, sitter på kanten av stolen, med ett fast grepp om underarmen där det förhatliga chipet sitter och kliar konstant. En av dem, det långa håret uppfäst i knut, knubbiga armar och ben, iförd en blå klänning med broderade blå blommor, har piercad näsa. Hon drar tyst efter andan, ögonen är röda av sömnbrist, eller kanske gråt. Jag ser min spegelbild i henne. Jag vet att mina ögon är precis lika röda och att jag kurar ihop mina axlar för att inte synas, precis som hon.

"Rosa Hedberg? Vill du följa med här?"

Vill jag följa med?

"Nej" viskar jag tyst, reser på mig och försvinner in i den vita monoliten.

Intressant?

Andra bloggare om:
skrivande, novell