Vem vill vara ett offer?

När jag läste i helgen (Maria-Pia Boëthius "Mediernas svarta bok", och Katarina Wennstam "En vanlig våldtäktsman") slog det mig hur nära de mallar samhället har om vad en kvinna som får "skylla sig själv" har på sig, och vad spelpersoner i spel har på sig.

Att kvinnor i spel inte bara är stereotypa och uttrycker en sexuell hållning med sina stora bröst och halvnakna eller helnakna kroppar, utan även utmanar hjältarna – frestar dem, agerar djävulen, distraktionen 1) – tror jag har sitt ursprung i mansmyten om att män alltid vill ha sex 2). Män skall alltid vara virila, redo att ta kvinnan, egentligen oavsett vem hon är eller var det sker.

Kvinnan i sin tur framställs som den perfekta sexpartnern och (dare I say it?) våldtäktsoffret – tittar man till exempel på vad Katarina Wennstam skriver i sin bok ”Flickan och skulden” finns det ett sätt kvinnor inte får se ut på om de skulle råka ut för en våldtäkt. De får inte ha stringtrosor på sig, de får inte ha korta kjolar, de får inte vara festsminkade, eller på annat sätt uppmuntra till att locka och fresta killarna. Gör de det, så får de helt enkelt skylla sig själva om de skulle råka bli våldtagna.3)

I vår kultur, och inte bara i Sverige, så finns det en acceptans för att kvinnor som utmanar, är sexualiserade, har stringtrosor på sig, helt enkelt ber om att bli tagna av de ständigt kåta männen.

Mansbilden i spelen är på samma sätt en spegling av vad en man SKA vara. En man skall vara redo för handling, redo att kasta sig in i nästa äventyr, stark, drivande, projektets ledare.

Spelens fantasivärldar befolkas av dessa virila män, och de åtföljande
tillgängliga och föraktingivande 4) kvinnorna. Med den sexualiserade framställningen av kvinnor i spelen framstår de som konstant tillgängliga, konstant villiga kvinnor, som om de råkar ut för något de egentligen kanske inte ville får de skylla sig själva eftersom de är urtypen för hur en kvinna som inte vill bli tagen med våld INTE får se ut. Att de då blir utsatta för både "vanligt" och sexuellt våld är helt okej.

Det är det här som menas med en tillåtande miljö. Mansmyterna förstärks så otroligt mycket, destilleras ner till sitt allra renaste. De flesta skulle inte ens drömma om att lägga in en våldtäktsscen i ett spel, men en del gör det. Och i spelens värld, sättet de är uppbyggda på, är väldigt tillåtande på det området.

Nu kanske vän av ordning tycker att jag går för långt i mina slutsatser, men gör jag verkligen det? Jag vet inte.

- - - - - - - - - - - - - - - -
1) Mansmyter av Ronny Ambjörnsson påpekar i ett flertal av essäerna att kvinnor är frestelsen som diverse drivande män måste ta sig förbi. Som exempel tar han bland annat upp Faust och James Bond

2) Både Katarina Wennstam och Ingemar Gens framhåller att män växer upp med en bild av sin sexualitet som sammanfaller med att alltid vara sexuellt redo. Något annat är att gå emot den traditionella mansrollen.

3) Katarina Wennstam har skildrat både samhällets och rättsväsendets likgiltighet inför våldtagna kvinnors berättelser om de på något sätt klivit utanför madonnaramarna i både "Flickan och skulden" och "En vanlig våldtäktsman". Har en kvinna svarta trosor på sig vill hon ha sex. Har en kvinna stringtrosor på sig vill hon ha sex. Har en kvinna druckit för mycket är hon oansvarig. Har en kvinna "flirtat" med en man (dvs ibland bara sett på honom och lett) kan mannen missförstå det som att hon vill ha sex, och det är oansvarigt av kvinnan. Har en kvinna haft många sexpartner eller ett icke-normmässigt sexliv är hon på något sätt inte längre betrodd, eftersom hon har "gjort det förut", och kan därför inte anses betrodd om hon skulle säga nej.

4) Hora - madonnakomplexet som Wennstam också går in på. En sexuellt tillgänglig kvinna är en hora och därför värd att föraktas i samhällets ögon. Isabella Lund har skrivit bra om horstigmat.

Intressant?

Andra bloggare om:
spel, feminism, sex, Katarina Wennstam, Maria-Pia Boëthius, Mediernas svarta bok, En vanlig våldtäktsman, Ingemar Gens