Tågresan III

Det här är fortsättningen på Tågresan. Jag håller på att försöka få ihop en bok av det. Får se om jag lyckas. En integrerad bit av det hela verkar vara att jag måste sitta på pendel- eller SJ-tåg för att lyckas skriva något. Det kanske är ett tecken på att jag finner tågresor tråkiga. Eller så finns det andra sinistra syften. Som till exempel att jag vill utnyttja varje sekund på dagen.

Del Ett

Del Två

Del Tre

"Hej Rosa" säger den fryntliga sköterskan som tar emot. Jag drabbas av en omedelbar misstanke om att hela hennes attityd, allt hon faktiskt är är konstruerat för att lugna mig, ge mig någon slags trygg punkt i en tillvaro som Institutet vet är mer än bara skrämmande, den är skräckinjagande. Min mage har dragit ihop sig till en hård liten boll. En sur smak av metall har lagt sig i min mun. Nästan som blod. Jag för upp handen till min mun medan sköterskan läser av mitt chip med en liten scanner. Det är blod. Jag har bitit hål i min underläpp utan att märka det. En droppe faller ner i mitt knä medan jag med böjt huvud svarar "ja" och "nej" på sköterskans frågor. Hon har inte sagt vad hon heter, men hon förväntar sig att jag snällt skall svara på alla hennes frågor om när jag senast hade mens, om chippet kliar, om jag har haft ont av de hormoner de har pumpat i mig, om jag fått några utslag av vitaminerna jag måste ta.

Jag hänger med huvudet, jag kan inte förmå mig att möta hennes blick, orkar inte se hennes glada leende, nu när mitt liv verkar så kraftigt beskuret.

"Ta av dig dina kläder och kryp in i den här klänningen, så skall vi göra en undersökning på dig." säger sköterskan och ger mig en mjuk vit säck med två ärmar. Jag tar den och reser mig. Två röda prickar blommar upp på det vita tyget. Jag blir nästan chockad av den röda färgen. Jag tittar upp, rakt in i ansiktet på den plastiga sköterskan, ser hennes leende som knappt har ändrats sedan jag klev in genom dörrarna.

"Vad heter du?"
"Va?"
"Vad heter du? Du måste ju ha... ett namn, eller?"
"Om du bara kryper upp i gynstolen här, så kommer läkaren snart och kikar på dig."

Plastsköterskan börjar dra sig bakåt mot dörren. Jag inser med en plötslig maktrusch att jag skrämmer henne. Jag skrämmer henne.

"Men.. vad heter du?" Min röst stiger lite. Jag hittar lite av mitt självförtroende igen. Lite av min glöd som alltid gjorde min syster tokig på mig. Visst var hon sötare och mer populär, men jag kan dominera ett helt rum om jag vill.

"Jag... du blöder på läppen, det är bäst att vi torkar av det..." Plastsköterskan rör sig lite tafatt mot ett skåp och öppnar det, fumlar lite, och lämnar dörren öppen när hon vänder sig mot mig. Det glänser av metall bakom henne. Jag drabbas av något slags ursinne som jag nästan aldrig har känt förut. De röda fläckarna på den vita klänningen växer bakom mina ögon och jag känner hur jag börjar darra av något som är mer än ilska. Vad är det som händer? Hur kan de tro att de kan ta mitt liv ifrån mig? Hur kan jag låta dem ta mitt liv ifrån mig? Hur kan jag låta den här namnlösa varelsen, fryntlig och med rosiga kinder och ett vänligt sätt, en plastförpackad förtroendeingivande robot ta mitt liv ifrån mig?

Plötsligt ser jag knappt något annat än hennes anonyma ansikte, inramat av det uppsatta håret. Plötsligt finns bara hon och jag, och de blänkande metallföremålen bakom plastsköterskan. Jag kastar mig över henne. Jag tänker inte längre. Jag kan inte tänka längre. Det är som om någon har stängt av allt jag är, förutom den här uppvällande, blossande röda ilskan. Plastsköterskan förstår ingenting, inte förrän jag fyrar av ett lysande rött leende mot henne. Mitt leende är en fackla som bränner sig in i hennes ögon.

Jag hör något. Det är ett dovt ljud som brummar i mig. Ett morrande som växer och växer tills jag inte kan hålla det inom mig längre.

När jag återvänder till mig själv går det långsamt. Det är som att vakna upp ur en narkos. Jag minns inte att jag har somnat. Halva ansiktet värker. Smaken av metall ligger som en tjock hinna på tungan. Mer blod i munnen. Min högra sida känns tung och öm, som om det ligger något och pressar sig mot mig och det jag ligger på. Det är varmt, ganska mjukt, men inte mjukt nog för att vara en säng. Ett stick i min arm får mig att bli klarvaken på några sekunder. Det gör rejält ont, och det drar i huden, som om någon sitter och syr i mig. Jag kan inte lyfta huvudet. Det är det andra som slår mig. Jag sitter fast med huvud, axlar och armar. Benen är insvepta i något tungt material. Sticket igen, den dragande känslan. Mina ögon fylls med tårar och jag gnyr. Det gör ont att använda rösten, som om jag vrålat länge och ihållande.

"Hon är vaken. Ge henne något. Knocka henne." Rösten har inget ansikte. Jag försvinner in i mörkret igen.

Intressant?

Andra bloggare om;
novell, tågresan, skrivande, dystopi