En av mina konventsvänner är borta. Sakta men säkert får jag reda på mer och mer omkring omständigheterna för hans död - genom Facebook av alla jävla ställen - men det är inte viktigt just nu.
Mattisson var en Bra Människa. Han var själ och hjärta, engagerad och omtänksam. Och på inga som helst villkor kunde han pluta med munnen. Första gången vi träffades var på en buss till GothCon. Det var på samma buss som Ola Sundin rekryterade mig som utbytesspelledare för SydCons räkning. På många sätt var den bussen mitt inträde i konventsvärlden. Anordnad av Mattisson, mannen som fixade konventsbussar hur länge som helst för Sverok SKuDs räkning.
Senare jobbade vi närmare varandra, för på ett eller annat sätt var Mattisson alltid engagerad, alltid inblandad i SydCon samtidigt som jag var det.
Han var en entusiastisk, hjälpsam och go människa, en sådan där person man bara inte kan tycka illa om. Men han kunde inte pluta med munnen.
Han är saknad.
Wednesday, September 30, 2009
Är spel konst?
Ernst Billgren har skrivit en bok som heter "Vad är konst?". I den försöker han förklara konstbegreppet och hur konsten agerar för att påverka världen. Med tanke på debatten runt Anna Odells konstverk är det en bok fler personer borde läsa.
Men det är inte riktigt det jag tänker prata om idag, även om det finns beröringspunkter. Det jag tänker ta upp är den - vid det här laget - ganska uttjatade frågan om huruvida rollspel, datorspel och - varför inte - brädspel är, eller har potential att vara konst.
På det senare påståendet svarar jag ett oreserverat "ja". Visst har spel - i alla dess former - potential att ställa frågor till spelaren, belysa problem med samhället och förändra, om än bara för en kort stund, hur vi ser på världen.
Om alla spel besitter den potentialen, hur kommer det sig då att jag inte ser dem som konst? Om konst enbart innebär att presentera en vacker yta för världen, ja, då är nästan alla spel (med ett antal undantag(1) konst. Om det handlar om vacker spelmekanik(2, ja då finns det ännu fler att välja på och framhålla. Handlar det om att genom spelmediet belysa problem, förändra och ställa frågor(3 ... så blir antalet nära noll, med ett fåtal undantag.
Hur förändrar vi den här situationen då? Ett sätt - och det har jag pratat om tidigare - är att ta ansvar för de designbeslut som tas när spelet skapas. Precis som i "Scribblenauts"-fallet kan spel framstå på ett sätt som spelskaparen inte avsåg. Att bemöta den kritiken med ett "men det är ju bara ett spel" tjänar i sig självt till att förminska, trivialisera och att göra spelupplevelsen ointressant. "Det är bara ett spel" reducerar i sig självt spelets potential att vara konst. För om det bara är ett spel, kan det heller inte vara något annat, något viktigt. (Ja, jag tycker att konst är viktigt.)
Både i rollspel och andra spel kan man hävda att spelaren har ett val. Hen behöver inte spela GTA på ett våldsamt sätt, det finns mycket annat att göra än att skjuta prostituerade, osv. Det här är förvisso sant. Spelaren har ett stort antal valmöjligheter. Men spelaren kommer att försöka optimera sin spelupplevelse, om inte känslomässigt så numerärt. Spelaren gör helt enkelt det som spelet belönar hen för.
Belöningssystemet är en direkt följd av designen av spelet. Designern har haft ett syfte med spelupplevelsen och belönar spelaren därefter. Att lägga hela ansvaret på spelaren är oansvarigt av designern. Spelaren kan helt avstå ifrån att spela spelet också, vilket gör ovanstående "försvar" till ett icke-argument.
I dagsläget skulle jag vilja påstå att de flesta spel rör sig i området "hötorgskonst". De är fina att se på, roliga att spela, men det är ytterst få som berör på djupet, som får spelaren att känna något mer än ytliga känslor. Ett landskap, ett gråtande barn, ett rådjur i skogen... det är alla mer eller mindre vackra bilder, men det finns inget bakom dem, inget djup. På samma sätt är det med dagens spel. De är fina att se på, spelmekaniken är trevlig, men när jag har slutat spela finns det inget i spelupplevelsen som stannar kvar med mig.
Spel behöver inte beröra, ställa frågot, förändra. Men om det bara är yta tycker jag heller inte att det är berättigat att kalla dem konst. Så länge speldesigners avsäger sig sitt ansvar med svepargument som att "spelaren inte behöver spela" på ett visst sätt, eller trivialiserar upplevelsen med ett "det är ju bara ett spel", så anser jag att kampen för att konststämpla spelupplevelsen kommer att förloras.
För att spel skall vara konst krävs det att konstnären - designern - tar ansvar för det hen gjort.
För att spel skall vara konst krävs det att samma designer tar beslut, och står för de besluten om spelet skulle vara kontroversiellt.
Konst kräver eftertanke. Den är sällsynt i spelbranschen.
________________________________
1) jag tänker främst på en del minnesvärda rollspel som Neotech, första utgåvan av Mage och andra utgåvan av En Garde!
2) Spelat Neuroshima Hex? Thebes? God of War? I samtliga exempel drabbas jag av en överjordisk wow-känsla. Här pratar vi polish så att mekaniken glänser.
3) Näe, Trivial Pursuit och andra frågespel räknas inte. Det jag menar med att "ställa en fråga" är att gå in under huden på spelaren/ betraktaren och påverka hen så kraftigt att hens uppfattning om världen förändras. Det låter flummigt, men tänk så här: ett spel får dig att få upp ögonen för barnprostitution i Thailand. När du lämnar spelet är du förändrad och tänker "hur kan jag påverka situationen? Vad är min del i den? Vad kan jag göra för att förändra världen?". En sådan spelupplevelse behöver absolut inte vara tråkig. "Förnedringen" som är det rollspelsäventyr jag syftar på, stannar kvar som en av mina bästa rollspelsupplevelser just på grund av att den lämnade mig med något mer än att ha blivit underhållen i ett par timmar.
Intressant?
Andra bloggare om:
rollspel, konst, spel, speldesign, Ansvar
Men det är inte riktigt det jag tänker prata om idag, även om det finns beröringspunkter. Det jag tänker ta upp är den - vid det här laget - ganska uttjatade frågan om huruvida rollspel, datorspel och - varför inte - brädspel är, eller har potential att vara konst.
På det senare påståendet svarar jag ett oreserverat "ja". Visst har spel - i alla dess former - potential att ställa frågor till spelaren, belysa problem med samhället och förändra, om än bara för en kort stund, hur vi ser på världen.
Om alla spel besitter den potentialen, hur kommer det sig då att jag inte ser dem som konst? Om konst enbart innebär att presentera en vacker yta för världen, ja, då är nästan alla spel (med ett antal undantag(1) konst. Om det handlar om vacker spelmekanik(2, ja då finns det ännu fler att välja på och framhålla. Handlar det om att genom spelmediet belysa problem, förändra och ställa frågor(3 ... så blir antalet nära noll, med ett fåtal undantag.
Hur förändrar vi den här situationen då? Ett sätt - och det har jag pratat om tidigare - är att ta ansvar för de designbeslut som tas när spelet skapas. Precis som i "Scribblenauts"-fallet kan spel framstå på ett sätt som spelskaparen inte avsåg. Att bemöta den kritiken med ett "men det är ju bara ett spel" tjänar i sig självt till att förminska, trivialisera och att göra spelupplevelsen ointressant. "Det är bara ett spel" reducerar i sig självt spelets potential att vara konst. För om det bara är ett spel, kan det heller inte vara något annat, något viktigt. (Ja, jag tycker att konst är viktigt.)
Både i rollspel och andra spel kan man hävda att spelaren har ett val. Hen behöver inte spela GTA på ett våldsamt sätt, det finns mycket annat att göra än att skjuta prostituerade, osv. Det här är förvisso sant. Spelaren har ett stort antal valmöjligheter. Men spelaren kommer att försöka optimera sin spelupplevelse, om inte känslomässigt så numerärt. Spelaren gör helt enkelt det som spelet belönar hen för.
Belöningssystemet är en direkt följd av designen av spelet. Designern har haft ett syfte med spelupplevelsen och belönar spelaren därefter. Att lägga hela ansvaret på spelaren är oansvarigt av designern. Spelaren kan helt avstå ifrån att spela spelet också, vilket gör ovanstående "försvar" till ett icke-argument.
I dagsläget skulle jag vilja påstå att de flesta spel rör sig i området "hötorgskonst". De är fina att se på, roliga att spela, men det är ytterst få som berör på djupet, som får spelaren att känna något mer än ytliga känslor. Ett landskap, ett gråtande barn, ett rådjur i skogen... det är alla mer eller mindre vackra bilder, men det finns inget bakom dem, inget djup. På samma sätt är det med dagens spel. De är fina att se på, spelmekaniken är trevlig, men när jag har slutat spela finns det inget i spelupplevelsen som stannar kvar med mig.
Spel behöver inte beröra, ställa frågot, förändra. Men om det bara är yta tycker jag heller inte att det är berättigat att kalla dem konst. Så länge speldesigners avsäger sig sitt ansvar med svepargument som att "spelaren inte behöver spela" på ett visst sätt, eller trivialiserar upplevelsen med ett "det är ju bara ett spel", så anser jag att kampen för att konststämpla spelupplevelsen kommer att förloras.
För att spel skall vara konst krävs det att konstnären - designern - tar ansvar för det hen gjort.
För att spel skall vara konst krävs det att samma designer tar beslut, och står för de besluten om spelet skulle vara kontroversiellt.
Konst kräver eftertanke. Den är sällsynt i spelbranschen.
________________________________
1) jag tänker främst på en del minnesvärda rollspel som Neotech, första utgåvan av Mage och andra utgåvan av En Garde!
2) Spelat Neuroshima Hex? Thebes? God of War? I samtliga exempel drabbas jag av en överjordisk wow-känsla. Här pratar vi polish så att mekaniken glänser.
3) Näe, Trivial Pursuit och andra frågespel räknas inte. Det jag menar med att "ställa en fråga" är att gå in under huden på spelaren/ betraktaren och påverka hen så kraftigt att hens uppfattning om världen förändras. Det låter flummigt, men tänk så här: ett spel får dig att få upp ögonen för barnprostitution i Thailand. När du lämnar spelet är du förändrad och tänker "hur kan jag påverka situationen? Vad är min del i den? Vad kan jag göra för att förändra världen?". En sådan spelupplevelse behöver absolut inte vara tråkig. "Förnedringen" som är det rollspelsäventyr jag syftar på, stannar kvar som en av mina bästa rollspelsupplevelser just på grund av att den lämnade mig med något mer än att ha blivit underhållen i ett par timmar.
Intressant?
Andra bloggare om:
rollspel, konst, spel, speldesign, Ansvar
Sunday, September 27, 2009
Söndagskoma
Dagen har mest gått åt att ligga i sängen, ligga i badet, tvätta kläder och sova. Mailhögen jag skulle åtgärdat ligger som en klump i både magen och datorn, och allt det där jag skulle skriva? Glöm det.
På sin höjd har jag funderat lite runt rollspel, men mer än så har det inte blivit. Skrivit några rader, kelat med katten.
Det blir bättre imorgon, av den enkla anledningen att det MÅSTE bli bättre imorgon.
På sin höjd har jag funderat lite runt rollspel, men mer än så har det inte blivit. Skrivit några rader, kelat med katten.
Det blir bättre imorgon, av den enkla anledningen att det MÅSTE bli bättre imorgon.
Saturday, September 26, 2009
Nollsummespel
I dagarna har jag och en företrädare för Dataspelsbranschen haft en konversation via Facebook, där jag bland annat ifrågasatt varför ett svar ifrån en intresseorganisation väljer att ta en debatt från ett sakligt till ett personligt plan. Den här kritiken har kommit både ifrån mig och ifrån andra engagerade personer. Talespersonen har istället för att bemöta den kritik som framkommit, som främst handlar om tilltal och retorik, förnekat att ett problem finns, och att andemeningen inte alls betytt det som vi tolkat den att betyda. Tolkningen kvarstår dock, och att den ens uppstod borde tas på allvar.
Nu är tanken att Dataspelsbranschen skall sätta igång en process runt jämställdhet, ett långtgående arbete. Det finns inga ytterligare detaljer runt hur den här processen skall se ut, men min farhåga är att det i första hand kommer att handla om jämställdhet som branschen vill ha den.
Det innebär att trots att jag och andra kritiska röster har påtalat en brist som är relativt lätt att åtgärda, så verkar det inte finnas utrymme att ta åt sig av den kritiken och ta den på allvar. Jag har blivit inbjuden att delta i förändringsarbetet, men min farhåga är att ett eventuellt deltagande i så fall kommer att ske på någon annans villkor och inom ramen för den sorts jämställdhet som branschen vill ha. Jag kan inte jobba med en organisation som inte lyssnar på den kritik som framförs, och heller inte ser ett problem när flera pekat på det.
I mångt och mycket handlar det hela om tilltal, och datorspelare, datorspelsföretag och förläggare har sedan länge etablerat ett språk för hur "oliktänkande" skall behandlas. Vem som helst som har läst ett spelforum, eller kommentarerna på bloggar och liknande runtom på internet har förmodligen sett tendenserna. Antingen är något bra, och då är det jättebra, eller så är något dåligt och då är det jättedåligt. Problematiken med den här typen av debatt är så klart att den blir väldigt ensidig och handlar i första hand om åsiktspositionering. Du har rätt, jag har fel. Du har fel, jag har rätt. På det viset blir också en debatt ett nollsummespel. En sida vinner. En annan förlorar. Men en debatt ÄR inget nollsummespel, och det är heller inte möjligt att vinna eller förlora i ett samtal. Det som händer är istället att ett utbyte av idéer och nya sätt att se på världen sker. I ett idealiskt samtal vinner båda parter på diskussionen. När det handlar om kritik av spel handlar det istället om att motparten, dissidenten, är mindre kunnig om datorspel och vad datorspel är. Kort sagt är det kutym i dylika diskussioner - och för den delen diskussioner överallt runtom på nätet - att klämma åt personen istället för budskapet. Jag vet att jag själv gjort mig skyldig till formuleringar som kan tolkas så, men det är något jag jobbar hårt på att förändra hos mig själv. Kritik måste vara befogad, saklig och konstruktiv. Annars är det bara ovidkommande.
I datorspelsvärlden har många samtal som inbegriper kritik ofta handlat om hur dåligt det är med datorspel, och hur dåligt och farligt det är att spela datorspel. Det här har av förklarliga skäl gjort att många datorspelsförespråkare hugger direkt när kritik framförs. Datorspel kan per definition inte vara dåliga. Det är en oskriven lag bland datorspelare. Gentemot omvärlden står vi enade. Gentemot kritiker står vi enade.
En annan sida handlar också om vilka som har "rätt" att uttala sig om datorspel. De som har "rätt" är för det mesta män, för det mesta hardcore gamers och för det mesta mycket skeptiska till kvinnors kompetens.
Problemet för mig blir då att eftersom jag ÄR väldigt kritisk till både rekryteringsmetoder och de spel som spottas ut ur den gigantiska kopieringmaskin som är datorspelsbranschen, så hamnar jag ofta i en position där min kritik förblir ohörd, i många fall också betecknad som obefogad. Utöver det så har jag problem att bli tagen på allvar, eftersom en person som kritiserar datorspel och datorspelsbranschen by default är okunnig, inkompetent och så vidare. För att inte förglömma att det förmodligen rör sig om en moralpaniker.
Det jag menar är att den här typen av retorik sprider sig inte bara på forum som flashback och Newsmill utan även till seriösa debatter som omfattar sådant vi ALLA vinner på att det förändras. Retorik - och framförallt schysst och saklig retorik - är en bristvara på nätet. När en intresseorganisation för datorspel förblir blind för det egna sättet att uttrycka sig finns det ett problem i den organisationen.
Nu kommer jag till kärnpunkten - jag som kvinna i en mansdominerad bransch har fortfarande svårt att styrka min trovärdighet (1). Mycket av attityden ute på arbetsmarknaden, och inte bara där, handlar fortfarande om att "tjejer inte spelar". Och om "tjejer inte spelar" så finns det inte heller några tjejer som GÖR spel, det faller sig naturligt. Misstänkliggörande är ett normaltillstånd för mig. Ifrågasättande av min kompetens är ett normaltillstånd för mig. Att konstant bli upphöjd, nedgjord och utpekad är både tröttsamt och irriterande (2). För att jag skall kunna göra mitt arbete krävs ofta att jag först bevisar att jag KAN göra mitt arbete och det innefattar inte helt sällan att "bevisa" mitt spelintresse, att jag "kan" spela och att jag är intresserad av spel. När inte bara jag ifrågasätter hur jag blivit presenterad i en replik till en debattartikel som handlar just om det här, och när det ifrågasättandet går helt förbi talespersonen för en intresseorganisation som säger sig företräda mina intressen inom mitt yrkesområde, måste jag konstatera att den kritik som inledde debatten fortfarande i allra högsta grad står kvar, och att det förtroendekapital som Dataspelsbranschen haft hos mig är förminskat.
Feminister talar ofta om strukturer. Datorspelsmarknaden, datorspel och företagen som tillverkar datorspel sitter fast i en struktur, som i första hand handlar om hur de beter sig dels mot utomstående, och dels mot kvinnor. Det är inget jag varit opåverkad av, men jag jobbar på att förändra mina attityder - hela tiden.
Det allra jävligaste är att personer som inte tror på strukturer inte ser dem. Det allra jävligaste är att det är så förbannat lätt att avfärda mig med ett "ja, men om du blir så dissad så är det förmodligen ditt fel för att du är inkompetent". Jag vet inte hur många gånger jag har hört det. Särskilt från människor som inte känner mig, som inte vet vad jag kan. Det är alldeles för lätt att avfärda mig med en axelryckning.
Det som är ännu jävligare än det allra jävligaste (jo, jag vet, språklig misshandel!) är att debatter jag sätter igång - och tro mig, de är många (jag är en riktigt kontroversiell typ, som exempelvis tycker att vi borde ha fler kvinnliga spelarpersoner i spel, fokusera på berättande, inte låta oss styras av teknik m.m.), ofta hamnar i det läget att de fokuserar på mig som person. Går jag i svaromål då - ja, då är jag allt som oftast körd i den omgivningen under en mycket lång period. Jag tror att jag fortfarande är mer eller mindre pariah på wrnu, till exempel.
Jag är jävligt trött på att befinna mig i den positionen. Jag är jävligt trött på att vara ett UFO, en anomali, ett normbrytande monster. Men vill jag ändra på mig? Nej. Varför skall jag ändra på mig när det är omvärlden det är fel på? Varför skall jag tvingas bort ifrån ett i normala fall givande, kreativt och underbart arbete? Varför skall jag, varje gång jag uttalar mig, riskera att bli dissikerad, exemplifierad och uthängd?
Intressant?
Andra bloggare om:
datorspel, feminism, roller, dataspelsbranschen, retorik, debatt, Personligt
________________________________________________
1. Mina förändringsstrategier:
Bara för att slippa kommentarerna om "ja, men vad gör du för att förändra då?" så tänkte jag lista en del av de saker jag ägnar mig åt för att ändra på attityder runt spel:
2. Det innebär också att ett konstant fokus på mig som person gör att jag har lättare att tolka in negativitet i diskussioner runt mig och om mig. Det handlar om inlärning. Syftet med dylika diskussioner har oftare tenderat att framställa mig som ett pucko än på ett positivt sätt.
Nu är tanken att Dataspelsbranschen skall sätta igång en process runt jämställdhet, ett långtgående arbete. Det finns inga ytterligare detaljer runt hur den här processen skall se ut, men min farhåga är att det i första hand kommer att handla om jämställdhet som branschen vill ha den.
Det innebär att trots att jag och andra kritiska röster har påtalat en brist som är relativt lätt att åtgärda, så verkar det inte finnas utrymme att ta åt sig av den kritiken och ta den på allvar. Jag har blivit inbjuden att delta i förändringsarbetet, men min farhåga är att ett eventuellt deltagande i så fall kommer att ske på någon annans villkor och inom ramen för den sorts jämställdhet som branschen vill ha. Jag kan inte jobba med en organisation som inte lyssnar på den kritik som framförs, och heller inte ser ett problem när flera pekat på det.
I mångt och mycket handlar det hela om tilltal, och datorspelare, datorspelsföretag och förläggare har sedan länge etablerat ett språk för hur "oliktänkande" skall behandlas. Vem som helst som har läst ett spelforum, eller kommentarerna på bloggar och liknande runtom på internet har förmodligen sett tendenserna. Antingen är något bra, och då är det jättebra, eller så är något dåligt och då är det jättedåligt. Problematiken med den här typen av debatt är så klart att den blir väldigt ensidig och handlar i första hand om åsiktspositionering. Du har rätt, jag har fel. Du har fel, jag har rätt. På det viset blir också en debatt ett nollsummespel. En sida vinner. En annan förlorar. Men en debatt ÄR inget nollsummespel, och det är heller inte möjligt att vinna eller förlora i ett samtal. Det som händer är istället att ett utbyte av idéer och nya sätt att se på världen sker. I ett idealiskt samtal vinner båda parter på diskussionen. När det handlar om kritik av spel handlar det istället om att motparten, dissidenten, är mindre kunnig om datorspel och vad datorspel är. Kort sagt är det kutym i dylika diskussioner - och för den delen diskussioner överallt runtom på nätet - att klämma åt personen istället för budskapet. Jag vet att jag själv gjort mig skyldig till formuleringar som kan tolkas så, men det är något jag jobbar hårt på att förändra hos mig själv. Kritik måste vara befogad, saklig och konstruktiv. Annars är det bara ovidkommande.
I datorspelsvärlden har många samtal som inbegriper kritik ofta handlat om hur dåligt det är med datorspel, och hur dåligt och farligt det är att spela datorspel. Det här har av förklarliga skäl gjort att många datorspelsförespråkare hugger direkt när kritik framförs. Datorspel kan per definition inte vara dåliga. Det är en oskriven lag bland datorspelare. Gentemot omvärlden står vi enade. Gentemot kritiker står vi enade.
En annan sida handlar också om vilka som har "rätt" att uttala sig om datorspel. De som har "rätt" är för det mesta män, för det mesta hardcore gamers och för det mesta mycket skeptiska till kvinnors kompetens.
Problemet för mig blir då att eftersom jag ÄR väldigt kritisk till både rekryteringsmetoder och de spel som spottas ut ur den gigantiska kopieringmaskin som är datorspelsbranschen, så hamnar jag ofta i en position där min kritik förblir ohörd, i många fall också betecknad som obefogad. Utöver det så har jag problem att bli tagen på allvar, eftersom en person som kritiserar datorspel och datorspelsbranschen by default är okunnig, inkompetent och så vidare. För att inte förglömma att det förmodligen rör sig om en moralpaniker.
Det jag menar är att den här typen av retorik sprider sig inte bara på forum som flashback och Newsmill utan även till seriösa debatter som omfattar sådant vi ALLA vinner på att det förändras. Retorik - och framförallt schysst och saklig retorik - är en bristvara på nätet. När en intresseorganisation för datorspel förblir blind för det egna sättet att uttrycka sig finns det ett problem i den organisationen.
Nu kommer jag till kärnpunkten - jag som kvinna i en mansdominerad bransch har fortfarande svårt att styrka min trovärdighet (1). Mycket av attityden ute på arbetsmarknaden, och inte bara där, handlar fortfarande om att "tjejer inte spelar". Och om "tjejer inte spelar" så finns det inte heller några tjejer som GÖR spel, det faller sig naturligt. Misstänkliggörande är ett normaltillstånd för mig. Ifrågasättande av min kompetens är ett normaltillstånd för mig. Att konstant bli upphöjd, nedgjord och utpekad är både tröttsamt och irriterande (2). För att jag skall kunna göra mitt arbete krävs ofta att jag först bevisar att jag KAN göra mitt arbete och det innefattar inte helt sällan att "bevisa" mitt spelintresse, att jag "kan" spela och att jag är intresserad av spel. När inte bara jag ifrågasätter hur jag blivit presenterad i en replik till en debattartikel som handlar just om det här, och när det ifrågasättandet går helt förbi talespersonen för en intresseorganisation som säger sig företräda mina intressen inom mitt yrkesområde, måste jag konstatera att den kritik som inledde debatten fortfarande i allra högsta grad står kvar, och att det förtroendekapital som Dataspelsbranschen haft hos mig är förminskat.
Feminister talar ofta om strukturer. Datorspelsmarknaden, datorspel och företagen som tillverkar datorspel sitter fast i en struktur, som i första hand handlar om hur de beter sig dels mot utomstående, och dels mot kvinnor. Det är inget jag varit opåverkad av, men jag jobbar på att förändra mina attityder - hela tiden.
Det allra jävligaste är att personer som inte tror på strukturer inte ser dem. Det allra jävligaste är att det är så förbannat lätt att avfärda mig med ett "ja, men om du blir så dissad så är det förmodligen ditt fel för att du är inkompetent". Jag vet inte hur många gånger jag har hört det. Särskilt från människor som inte känner mig, som inte vet vad jag kan. Det är alldeles för lätt att avfärda mig med en axelryckning.
Det som är ännu jävligare än det allra jävligaste (jo, jag vet, språklig misshandel!) är att debatter jag sätter igång - och tro mig, de är många (jag är en riktigt kontroversiell typ, som exempelvis tycker att vi borde ha fler kvinnliga spelarpersoner i spel, fokusera på berättande, inte låta oss styras av teknik m.m.), ofta hamnar i det läget att de fokuserar på mig som person. Går jag i svaromål då - ja, då är jag allt som oftast körd i den omgivningen under en mycket lång period. Jag tror att jag fortfarande är mer eller mindre pariah på wrnu, till exempel.
Jag är jävligt trött på att befinna mig i den positionen. Jag är jävligt trött på att vara ett UFO, en anomali, ett normbrytande monster. Men vill jag ändra på mig? Nej. Varför skall jag ändra på mig när det är omvärlden det är fel på? Varför skall jag tvingas bort ifrån ett i normala fall givande, kreativt och underbart arbete? Varför skall jag, varje gång jag uttalar mig, riskera att bli dissikerad, exemplifierad och uthängd?
Intressant?
Andra bloggare om:
datorspel, feminism, roller, dataspelsbranschen, retorik, debatt, Personligt
________________________________________________
1. Mina förändringsstrategier:
Bara för att slippa kommentarerna om "ja, men vad gör du för att förändra då?" så tänkte jag lista en del av de saker jag ägnar mig åt för att ändra på attityder runt spel:
- Jobbar inom branschen.
- Diskuterar runt problematiken med mina arbetskamrater på varje arbetsplats jag hamnar på.
- Skriver debattartiklar och blogginlägg om vad jag ser och hur jag reagerar på det.
- Hjälper till både gratis och mot betalning på skolor och utbildningar runtom i landet. Game Maker Arvika, SuperMarit, Högskolan i Skövde, BTH, Academedia och nu Futuregames Academy på RMI Berghs
- Ger av tid och energi till de initiativ som kontaktar mig med idéer och funderingar
- Har jobbat aktivt inom Sverok - Sveriges roll- och konfliktspelsförbund (den som tror att attityden bland datorspelare finns enbart hos datorspelare misstar sig)
- Jobbar aktivt med konvent och föreläsningsserier på konvent
- Skriver en bok om kvinnor i rollspel
- Skriver en handbok om rollspel
- ... med mera, med mera, med mera...
2. Det innebär också att ett konstant fokus på mig som person gör att jag har lättare att tolka in negativitet i diskussioner runt mig och om mig. Det handlar om inlärning. Syftet med dylika diskussioner har oftare tenderat att framställa mig som ett pucko än på ett positivt sätt.
Thursday, September 24, 2009
Rollapalooza
De senaste veckorna har jag upplevt vad man kanske skulle kunna kalla en nytändning, eller ett uppvaknande, utstört av dels en förkylning, dels en bedrövlig ekonomisk situation och dels föregående blogposts om maktpositioner problematik, men med tanke på att jag inte står ensam, vad det verkar, så har jag bestämt mig för att lämna just den delen därhän. (Dessutom slogs jag av tanken - hur fan påverkar metadebatten om metadebatten den faktiska debatten? Är det schysst mot min motdebattör att ta upp inlägget som ett exempel på maktspel? Det är kanske inte det, och då har jag isf gjort mig skyldig till samma beteende, om än i syfte att belysa och det känns lite... solkigt)
Därför tänker jag ägna mig åt det jag älskar allra mest. Rollspel! Rollapalooza here I come!
Jag tänker i helgen dels ha Tove och Anders över på middag och kattpåhälsning, fixa det sista med Tumba, prata med Sampo om Stockholms spelkonvent, och faktiskt, faktiskt, fixa med föreläsningarna på Stockholms spelkonvent. Jag skall till och med skriva en själv. Om genus i rollspel. Så det så. IN YOUR FACE; F***ERS! Oops. Sorry... ja... just det.
Det bor en enorm energi och en enorm ilska i mig just nu och jag har liksom inga sätt att bli av med den på. Jag kan plocka fram mina gamla dagböcker och skriva, men så arg som jag är nu kommer det att krävas en bok om dagen för att tillfredsställa mitt avreaktionsbehov. Jag behöver slå någon på käften, helt enkelt. Livet var mycket lättare när jag gick på Helliden och kunde banka sönder gamla lerkrus då och då.
Men - Rollapalooza var det ju.
Jag håller på att skriva en handbok i rollspel. Det är ett arbete som hittills resulterat i drygt 50 sidor råtext och snart kommer det förhoppningsvis även att bli något av det. Just nu sitter jag och tittar på spelsystem och slogs av det lustiga i att berättarrollspel egentligen inte är spel. Det är lek.
I ett rollspel där själva berättandet är den del som omges och styrs av regler har vi nämligen i det närmaste lämnat rollspelen och snarare övergått i en annan form av narrativ. Det finns spel där berättandet ligger på gränsen till teater och där det slumpbetonade elementet helt tagits bort, alltså den delen av spelet som gör det till just ett spel.
I love analysis.
Nu kan jag vara skitelak och säga "du, grabben, du kanske tycker att du är cool och häftig som optar bort alla regler, men det enda du gör är att byta spelet mot en lek".
Nu tycker jag iofs att berättande kan vara nog så roligt. Tittar jag exempelvis på ett par av de bästa upplevelserna jag haft på konvent, så har tärningarna knappast kommit fram ens. "Velour" av Gargarisma svävar i bakhuvudet. Eller kanske "Sagan om Sagan". Men poängen är att den upplevelsen inte var ett dyft bättre än den jag hade i "Baron Cimitiere" på GothCon. Då spelledde jag OCH slog tärningar och skrämde skiten ur mina spelare. Bara en sådan sak.
Mer rollspel och mindre hockey!
Intressant?
Andra bloggare om:
rollspel, berättande
Därför tänker jag ägna mig åt det jag älskar allra mest. Rollspel! Rollapalooza here I come!
Jag tänker i helgen dels ha Tove och Anders över på middag och kattpåhälsning, fixa det sista med Tumba, prata med Sampo om Stockholms spelkonvent, och faktiskt, faktiskt, fixa med föreläsningarna på Stockholms spelkonvent. Jag skall till och med skriva en själv. Om genus i rollspel. Så det så. IN YOUR FACE; F***ERS! Oops. Sorry... ja... just det.
Det bor en enorm energi och en enorm ilska i mig just nu och jag har liksom inga sätt att bli av med den på. Jag kan plocka fram mina gamla dagböcker och skriva, men så arg som jag är nu kommer det att krävas en bok om dagen för att tillfredsställa mitt avreaktionsbehov. Jag behöver slå någon på käften, helt enkelt. Livet var mycket lättare när jag gick på Helliden och kunde banka sönder gamla lerkrus då och då.
Men - Rollapalooza var det ju.
Jag håller på att skriva en handbok i rollspel. Det är ett arbete som hittills resulterat i drygt 50 sidor råtext och snart kommer det förhoppningsvis även att bli något av det. Just nu sitter jag och tittar på spelsystem och slogs av det lustiga i att berättarrollspel egentligen inte är spel. Det är lek.
I ett rollspel där själva berättandet är den del som omges och styrs av regler har vi nämligen i det närmaste lämnat rollspelen och snarare övergått i en annan form av narrativ. Det finns spel där berättandet ligger på gränsen till teater och där det slumpbetonade elementet helt tagits bort, alltså den delen av spelet som gör det till just ett spel.
I love analysis.
Nu kan jag vara skitelak och säga "du, grabben, du kanske tycker att du är cool och häftig som optar bort alla regler, men det enda du gör är att byta spelet mot en lek".
Nu tycker jag iofs att berättande kan vara nog så roligt. Tittar jag exempelvis på ett par av de bästa upplevelserna jag haft på konvent, så har tärningarna knappast kommit fram ens. "Velour" av Gargarisma svävar i bakhuvudet. Eller kanske "Sagan om Sagan". Men poängen är att den upplevelsen inte var ett dyft bättre än den jag hade i "Baron Cimitiere" på GothCon. Då spelledde jag OCH slog tärningar och skrämde skiten ur mina spelare. Bara en sådan sak.
Mer rollspel och mindre hockey!
Intressant?
Andra bloggare om:
rollspel, berättande
Gratiskultur!
Okej. Jag erkänner. Jag blev fascinerad av Erik Laaksos recension av ett mail han fick nyligen.(1)
Det som verkar saknas i den där mailskrivarens sinnevärld är själva baktanken med viral marknadsföring. Okej, jag vet, jag låter som Xtreme Creator nu, och jag har lite svårt att svälja en del av den attityden de har, men poängen är - och den är allmängiltig och kommer inte bara ifrån just Xtreme Creator - att baktanken med viral marknadsföring, sociala medier osv är respekt.
Det finns säkert de som har gått och grunnat på det här längre än mig. Särskilt folket på Creative Commons. Hela den idén bygger just på respekt. Jag skriver något under Creative Commons licensen. Du får lov att ta det vidare, bygga på det och göra något eget av det, så länge du respekterar mig som upphovsperson genom att ge mig cred, genom att länka tillbaka och genom att genuint visa att "ja, jag fick min idé tack vare den här personens generositet med sin tid och sin kunskap".
Poängen är - jag ger dig något som är värdefullt för dig. Du ger mig något som är värdefullt för mig. Det sista verkar saknas i brevskrivarens värld. Och det som saknas är egentligen inte ett objekt eller en förhandstitt, utan respekten för mottagaren. Lite som Laakso skriver. "Hej dumskalle".
Man vinner inget på att behandla andra människor som idioter. Man vinner allt genom att lyssna, ge och vara generös. Ja, vissa kommer att missbruka det, men de flesta kommer förmodligen att uppskatta det. Fast det bygger ju på ett annat antagande - att mottagaren respekterar givaren.
_________________
Fotnötter:
1. Via Twitter, en kanal som tar mycket tid och för det mesta sprider ganska "värdelös" information omkring sig, om man anser att samtal och diskurs är värdelöst.
Intressant?
Andra bloggare om:
Erik Laakso, Respekt, Creative Commons, XtremeCreator
Det som verkar saknas i den där mailskrivarens sinnevärld är själva baktanken med viral marknadsföring. Okej, jag vet, jag låter som Xtreme Creator nu, och jag har lite svårt att svälja en del av den attityden de har, men poängen är - och den är allmängiltig och kommer inte bara ifrån just Xtreme Creator - att baktanken med viral marknadsföring, sociala medier osv är respekt.
Det finns säkert de som har gått och grunnat på det här längre än mig. Särskilt folket på Creative Commons. Hela den idén bygger just på respekt. Jag skriver något under Creative Commons licensen. Du får lov att ta det vidare, bygga på det och göra något eget av det, så länge du respekterar mig som upphovsperson genom att ge mig cred, genom att länka tillbaka och genom att genuint visa att "ja, jag fick min idé tack vare den här personens generositet med sin tid och sin kunskap".
Poängen är - jag ger dig något som är värdefullt för dig. Du ger mig något som är värdefullt för mig. Det sista verkar saknas i brevskrivarens värld. Och det som saknas är egentligen inte ett objekt eller en förhandstitt, utan respekten för mottagaren. Lite som Laakso skriver. "Hej dumskalle".
Man vinner inget på att behandla andra människor som idioter. Man vinner allt genom att lyssna, ge och vara generös. Ja, vissa kommer att missbruka det, men de flesta kommer förmodligen att uppskatta det. Fast det bygger ju på ett annat antagande - att mottagaren respekterar givaren.
_________________
Fotnötter:
1. Via Twitter, en kanal som tar mycket tid och för det mesta sprider ganska "värdelös" information omkring sig, om man anser att samtal och diskurs är värdelöst.
Intressant?
Andra bloggare om:
Erik Laakso, Respekt, Creative Commons, XtremeCreator
Tuesday, September 22, 2009
Maktpositioner
Jag har ett dilemma.
För inte allt för länge sedan reagerade jag här på min blog på en artikel på SvD. Redan i den här texten håller jag mig till ett mediekritiskt perspektiv, vilket kanske är varför Second Opinion bad mig utveckla mina tankegångar, vilket jag också gjorde med ett inlägg jag till imorse i alla fall var rätt stolt över. Så här i retrospekt är jag mindre glad över att jag kommenterade artikeln.
Dataspelsbranschens Per Strömbäck har replikerat på min kritik av medias framställning av spelbranschen och i förlängningen även Dataspelsbranschen, eftersom det var dess talesmän som genom artikeln verkade propagera för en könsrollsstereotyp syn på kvinnor. Debatten är inget jag inte välkomnar, och jag ser också att vi i mångt och mycket är överens om många saker. Det jag inte förstår är hur jag skall kunna fortsätta debatten och bemöta de punkter där vi inte är överens, och där jag anser att datorspelsbranschen behöver göra bättre ifrån sig.
I repliken kommer "mina" åsikter och "mina" kunskaper upp i olika sammanhang. Inget explicit skrivs ut, men undertexten antyder att 1. jag är inkompetent, 2. jag är okunnig och 3. jag är inte konstruktiv. Inlägget antyder också att jag hyser en elitistisk syn på spel genom att jag sägs vilja diktera vad andra ska och inte ska spela.
Om jag skall bemöta det här på något sätt, med någon form av trovärdighet, så måste jag först "bevisa" att inga av de här påståendena stämmer på olika sätt. På det viset har debatten lämnat SvDs artikel och istället fokuserat på mig. Utöver det måste jag också oroa mig för att Strömbäck, som är talesman för en intresseorganisation i en bransch där jag själv försöker överleva, inte lyfter fler brister med min kunskap och mitt engagemang i spel.
Hur driver jag en debatt vidare när jag inte är säker på att motdebattören 1. pratar om samma företeelser jag pratar om 2. inte håller sig på en saklig grund utan går in på en personlig nivå 3. inte utnyttjar sina kanaler för att kabla ut sitt budskap om min påstått bristande kompetens?
Vad säger jag, och hur säger jag det utan att framstå som en undanförklarande mes som inte kan ta ansvar för sina egna handlingar? Hur bemöter jag ett inlägg där debatten lämnat ämnet och istället fokuserar på min person - som sanningen att säga i det här sammanhanget är helt ointressant?
(skall jag vara helt ärlig är jag inte ens säker på att det är en så bra idé att posta det här inlägget. Även det kan feltolkas.)
Intressant?
Andra bloggare om:
datorspel, Second Opinion, debatt, makt, dataspelsbranschen, dilemma
För inte allt för länge sedan reagerade jag här på min blog på en artikel på SvD. Redan i den här texten håller jag mig till ett mediekritiskt perspektiv, vilket kanske är varför Second Opinion bad mig utveckla mina tankegångar, vilket jag också gjorde med ett inlägg jag till imorse i alla fall var rätt stolt över. Så här i retrospekt är jag mindre glad över att jag kommenterade artikeln.
Dataspelsbranschens Per Strömbäck har replikerat på min kritik av medias framställning av spelbranschen och i förlängningen även Dataspelsbranschen, eftersom det var dess talesmän som genom artikeln verkade propagera för en könsrollsstereotyp syn på kvinnor. Debatten är inget jag inte välkomnar, och jag ser också att vi i mångt och mycket är överens om många saker. Det jag inte förstår är hur jag skall kunna fortsätta debatten och bemöta de punkter där vi inte är överens, och där jag anser att datorspelsbranschen behöver göra bättre ifrån sig.
I repliken kommer "mina" åsikter och "mina" kunskaper upp i olika sammanhang. Inget explicit skrivs ut, men undertexten antyder att 1. jag är inkompetent, 2. jag är okunnig och 3. jag är inte konstruktiv. Inlägget antyder också att jag hyser en elitistisk syn på spel genom att jag sägs vilja diktera vad andra ska och inte ska spela.
Om jag skall bemöta det här på något sätt, med någon form av trovärdighet, så måste jag först "bevisa" att inga av de här påståendena stämmer på olika sätt. På det viset har debatten lämnat SvDs artikel och istället fokuserat på mig. Utöver det måste jag också oroa mig för att Strömbäck, som är talesman för en intresseorganisation i en bransch där jag själv försöker överleva, inte lyfter fler brister med min kunskap och mitt engagemang i spel.
Hur driver jag en debatt vidare när jag inte är säker på att motdebattören 1. pratar om samma företeelser jag pratar om 2. inte håller sig på en saklig grund utan går in på en personlig nivå 3. inte utnyttjar sina kanaler för att kabla ut sitt budskap om min påstått bristande kompetens?
Vad säger jag, och hur säger jag det utan att framstå som en undanförklarande mes som inte kan ta ansvar för sina egna handlingar? Hur bemöter jag ett inlägg där debatten lämnat ämnet och istället fokuserar på min person - som sanningen att säga i det här sammanhanget är helt ointressant?
(skall jag vara helt ärlig är jag inte ens säker på att det är en så bra idé att posta det här inlägget. Även det kan feltolkas.)
Intressant?
Andra bloggare om:
datorspel, Second Opinion, debatt, makt, dataspelsbranschen, dilemma
Saturday, September 19, 2009
Sjuk = missar TEDx
Det är fler än jag som twittrar om att de är sjuka och missar TEDx Stockholm. Det hade varit ett fantastiskt tillfälle att få hjälpa till och skapa något bra, men jag är för dålig. Huvudet dundrar som en upprörd flod och jag drabbas med jämna mellanrum av illamående som är så intensivt att det känns som om jag skall kräkas.
Det är förmodligen inget bra tillstånd att gå på TEDx Stockholm i, om man säger så.
Det är förmodligen inget bra tillstånd att gå på TEDx Stockholm i, om man säger så.
Friday, September 18, 2009
Telefonsamtal
När blir ett "nej" ett faktiskt "nej"?
För ganska länge sedan träffade jag på en man i Tumba. Jag gav honom mitt telefonnummer, av diverse olika skäl. Skuld kanske, främst.
Nu har det gått ett år, och jag känner mig trygg igen. Kände mig trygg igen, skall jag väl säga, för nu har han börjat ringa igen.
Tre samtal, mitt på dagen, på tre dagar. Första gången kände jag inte igen honom och trodde att han fått fel nummer. Var vänlig och trevlig.
Andra gången var han tydlig med vem han var. Jag lade på i örat på honom efter att ha sagt - i en tämligen otrevlig ton - "Jag är inte intresserad av att ha det här samtalet".
Idag, mitt på dagen, ringde han för tredje gången. Jag sade - återigen - jag är inte intresserad.
När skall han sluta ringa? Skall han bete sig som han gjorde den där dagen i Juli när jag tappade helt koncepten och blev utsatt för en av de mest obehagliga upplevelserna i mitt liv? Fortsätta tränga sig på, tills jag ger upp, träffar honom och har sex med honom i.. vad var det? 14 timmar? Ger han sig då? När blir ett nej ett nej? Hur otrevlig måste jag vara för att han skall sluta ringa?
Och för de som undrar så är numret blockat på min telefon, så jag kan inte se vem som ringer.
Intressant?
Andra bloggare om:
Personligt, påhopp, sex, sexuella trakasserier, skamliga förslag
För ganska länge sedan träffade jag på en man i Tumba. Jag gav honom mitt telefonnummer, av diverse olika skäl. Skuld kanske, främst.
Nu har det gått ett år, och jag känner mig trygg igen. Kände mig trygg igen, skall jag väl säga, för nu har han börjat ringa igen.
Tre samtal, mitt på dagen, på tre dagar. Första gången kände jag inte igen honom och trodde att han fått fel nummer. Var vänlig och trevlig.
Andra gången var han tydlig med vem han var. Jag lade på i örat på honom efter att ha sagt - i en tämligen otrevlig ton - "Jag är inte intresserad av att ha det här samtalet".
Idag, mitt på dagen, ringde han för tredje gången. Jag sade - återigen - jag är inte intresserad.
När skall han sluta ringa? Skall han bete sig som han gjorde den där dagen i Juli när jag tappade helt koncepten och blev utsatt för en av de mest obehagliga upplevelserna i mitt liv? Fortsätta tränga sig på, tills jag ger upp, träffar honom och har sex med honom i.. vad var det? 14 timmar? Ger han sig då? När blir ett nej ett nej? Hur otrevlig måste jag vara för att han skall sluta ringa?
Och för de som undrar så är numret blockat på min telefon, så jag kan inte se vem som ringer.
Intressant?
Andra bloggare om:
Personligt, påhopp, sex, sexuella trakasserier, skamliga förslag
Monday, September 14, 2009
World of Warcraft = kokain?
I Nyheter24 uttalar sig Sven Rollenhagen - mannen som påstod att World of Warcraft påminner om kokain - om den "pandemi" som breder ut sig av World of Warcraftberoende spelare.
Nu har han återigen uttalat sig i Nyheter24 och påstår att det har uppstått en pandemi.
Till skillnad från Rollenhagen - som enligt egen utsago inte ens spelat spelet - är jag inte fullt lika benägen att bedöma det som ett missbruk eller beroende. Istället lånar jag medierådets beteckning - problematiskt användande - och konstaterar att problematiskt användande av spel förmodligen har en underliggande orsak, som inte har med spelet att göra. Att skylla beroendet på spelet är ungefär som att skylla alkoholism på alkoholen. Visst finns det en risk att utveckla alkoholism om man dricker mycket, men ansvaret ligger till syvende och sist på den som väljer att hälla spriten i strupen.
Jag har lite svårt att argumentera klart om det här, men jag rekommenderar i vilket fall som helst medierådets undersökning från ett par år tillbaka. Den belyser problemet ur en annan vinkel.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Medierådet, Sven Rollenhagen, World of Warcraft, spelberoende
Är jämförelsen mellan kokain och Wow verkligen väsentlig?
– Det man kan säga är att väldigt många olika beroendetillstånd påminner om varandra. Att du börjar ljuga, att allt kretsar kring beroendet och abstinensen, allt sånt är generellt för alla typer av beroende. Och när det handlar om dataspelsmissbruk så finns i 99 procent av fallen WoW med i någon mån, säger Sven Rollenhagen till Nyheter24.
– Jag har tidigare arbetat med drogmissbrukare och där var min erfarenhet att kokain var den mest beroendeframkallande drogen. Den drog som på en gång fångade flest användare. Och precis så är det med WoW i dataspelsvärlden – därav jämförelsen.
Nu har han återigen uttalat sig i Nyheter24 och påstår att det har uppstått en pandemi.
Till skillnad från Rollenhagen - som enligt egen utsago inte ens spelat spelet - är jag inte fullt lika benägen att bedöma det som ett missbruk eller beroende. Istället lånar jag medierådets beteckning - problematiskt användande - och konstaterar att problematiskt användande av spel förmodligen har en underliggande orsak, som inte har med spelet att göra. Att skylla beroendet på spelet är ungefär som att skylla alkoholism på alkoholen. Visst finns det en risk att utveckla alkoholism om man dricker mycket, men ansvaret ligger till syvende och sist på den som väljer att hälla spriten i strupen.
Jag har lite svårt att argumentera klart om det här, men jag rekommenderar i vilket fall som helst medierådets undersökning från ett par år tillbaka. Den belyser problemet ur en annan vinkel.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Medierådet, Sven Rollenhagen, World of Warcraft, spelberoende
Wednesday, September 2, 2009
Att vara eller inte vara
Jag har under ett par veckor nu postat med större och större mellanrum och jag har också lyckats klämma ur mig en artikel till Second Opinion som jag är - så här i efterhand - stolt över.
Det som bekymrar mig är så klart att jag inte hittar nog med material att skriva om. Visst kan jag ösa ur mig en massa gift om spelbranschen - jag har nog med bitterhet att fylla ett par sidor text - men samtidigt så måste jag också ta hänsyn till att det bör handla om kvalitativt försvarbara texter. På något vis.
Så jag vet inte hur ofta jag kommer att blogga numera. Jag kanske har fått slut på saker att säga?
Det som bekymrar mig är så klart att jag inte hittar nog med material att skriva om. Visst kan jag ösa ur mig en massa gift om spelbranschen - jag har nog med bitterhet att fylla ett par sidor text - men samtidigt så måste jag också ta hänsyn till att det bör handla om kvalitativt försvarbara texter. På något vis.
Så jag vet inte hur ofta jag kommer att blogga numera. Jag kanske har fått slut på saker att säga?
Subscribe to:
Posts (Atom)
