Silent Shout

På vägen till jobbet idag drabbades jag återigen av trasselfén som satte sig mitt i magen på mig och bestämde sig för att nysta upp alla garnnystan hon kom åt. Ångestnystanet klippte hon raskt upp och "sproing!" sade det, så spred sig ångesttrasslet överallt. Sedan klippte hon upp självförebråelserna också. "Floink!"

Så nu sitter jag här och försöker nysta ihop allt igen, få ner det i hanterbara små portioner av ångest och självförebråelser som jag sedemera kan stuva undan någonstans i något skåp i mitt psyke och plocka fram när jag mår lite stabilare och kan analysera varför de dök upp överhuvudtaget. Det är meningen att jag skall gå omkring med ett fånigt leende på läpparna och känna mig helt fluffig. Varför gör jag inte det? Varför bor det ett svart moln i min mage?

I never knew this could happen to me
I know now fragility
I know there's people who I haven't told
I know of people who are getting old

Wish I could speak in just one sweep
What you are and what you mean to me
Instead I mumble randomly
You stand by and enlighten me

In a dream I lost my teeth again
Calling me woman and half man
Yes in a dream all my teeth fell out
A cracked smile and a silent shout
A cracked smile and a silent shout

If I explain it once thoroughly
He'll have you later 'cause it's never free
You were at the gigantic spree
I caught a glimpse now it haunts me
I caught a glimpse now it haunts me

Så jag lyssnar på The Knife och försöker samla ihop mig igen. Dra in alla lösa trådar, samla mig, koncentrera mig. Inte vara så förbannat rädd hela tiden. Men jag är rädd ändå.

Jag är rädd för att tappa bort mig själv igen. Jag är rädd för att inte våga släppa taget och rädd för vad som händer om jag gör det. Allt skrämmer mig. Snacka om att vara skadad. Svårt sårad.