Evoke some empathy

Jag funderade lite på det här på vägen till jobbet idag. Hur musiken påverkar mig och hur musiken i filmer och TV-serier påverkar mig. Jag blev lite intresserad av sambandet mellan musikvalet i TV-serierna och hur mycket jag tycker om dem.

Jag älskar exempelvis Battlestar Galactica, inte enbart för musikvalet så klart, men jag har ett ögonblick i serien som jag aldrig kommer att glömma. Det är kanske trivialt. Det är scenen när Helo och Starbuck kommer ner i Starbucks gamla lägenhet på Caprica. Hon slår på sin "bandspelare".

Philip Glass - Metamorphosis One framförd av Branca Parlic (Framförd. Det är så passande, för det är verkligen att styra ett stycke musik hon gör.)


En annan musikalisk upplevelse som jag faktiskt minns i samband med en TV-serie och utan tvekan kastade mig på iTunes för att tanka hem är Everywhere I Go av Lissie, en artist jag i övrigt inte direkt är i sync med, förutom att hon har den där fantastiska rösten som är både stark och lite trasig på samma gång.

Den här låten hörde jag i Dollshouse sista avsnittet i andra säsongen, Epitaph II: Return. Den spelas under slutmontaget. SPOILER EFTER YOUTUBEKLIPPET!



Det som slår mig med just Epitaph II är hur jävla synd det är om Echo, egentligen. Här har hon kämpat som ett djur för att rädda mänskligheten, misslyckats en gång, och när hon äntligen lyckas så dör hennes presumtive pojkvän. Vilken bummer! Och hur talande är det inte att hon äntligen får lägga sig och vila, inte i armarna på sitt kärleksobjekt utan i en säng i dockhuset, med mannen inladdad i huvudet istället. Världen överlevde. Nu får hon vila.

ALIAS är tragiskt nog ännu en serie som jag ser på för att musikvalet ligger så nära mina egna preferenser, i alla fall då och då. I pikoten, under Dannys begravning, spelas den här låten.

Peter Gabriels Here Comes the Flood



Som en dubbelwhammy mot min stackars musiksmak följer de upp piloten med andra episoden - So it begins - och stoppar in Kate Bushs This Woman's Work i den. Jävligt orättvist, med tanke på hur enormt utför den serien går runt... säsong 2.

Som en motsats till de TV-serier jag verkligen älskar kan jag dra upp en jag verkligen hatar, men som jag ändå har en säsong av och ser på, mest för att kunna vara arg på den och kasta popcorn på TV:n. Supernatural. Misogynins högborg.

I Supernatural råkar det vara så att de spelar en hel del klassisk metal. Musik jag bara AVSKYR. AC/DC får mig att gnissla tänder, och de flesta av sångarna i band som Iron Maiden, Black Sabbath och liknande låter i mina öron (och framkallar samma reaktion) som om någon drar naglarna över en krittavla. Det är som att tugga på stanniolpapper. Det bara isar i hela huvudet. Nu vet jag inte hur mycket det egentligen bevisar, men jag tycker verkligen inte om Supernatural, och en del av det - är jag övertygad om - handlar om musiken.

Apropå det så postar jag den här en gång till. Som en kommentar på misogynin.



Det vore intressant att se någon form av undersökning på hur musk används i TV-serier, vad de letar efter och hur "hippt" det måste vara. Både Peter Gabriel och Kate Bush är ju lite off the beaten track för publikmålgruppen (eller den målgrupp jag i alla fall inbillar mig att Alias har), för att inte tala om Philip Glass.

Bobby McFerrin pratar om hur vi föräntar oss att musik skall funka. Och hackar våra hjärnor. Det här är en liten del av World Science Festivals Neurons & Notes.



Evelyn Glennie visar på hur vi kan lyssna, inte bara med huvudet utan med hela kroppen.



Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om musik, TV-serier, impact

Push för Roisin Murphy

... som gjorde det tidigare än Lady Gaga, och imho för den delen även bättre.



Moloko - Forever More

Moloko var ett band som enligt uppgift bildades när Murphy stötte på sin dåvarande blivande pojkvän med orden "Do you like my sweater? See how it fits my body."

Därifrån blev det en rad intressanta låtar, bland annat ovanstående, och den här som jag inte tyckte om till en början, men som definitivt växer.



Trip-hop at it's best.



Och så äntligen lite Roisin Murphy all on her own. Overpowered som är min absoluta favorit. Evvar.



Primitive, live



Och som avslutning - Movie star



Musikalisk kääärlek!

Spotify censurerar Marilyn Manson?!

Mitt i låten Blank and White från The High End of Low dyker ett långt piiiiiiip upp. WTF?!

Vilket utomordentligt sugigt sätt att censurera musik på.

Bleh.

Silent Shout

På vägen till jobbet idag drabbades jag återigen av trasselfén som satte sig mitt i magen på mig och bestämde sig för att nysta upp alla garnnystan hon kom åt. Ångestnystanet klippte hon raskt upp och "sproing!" sade det, så spred sig ångesttrasslet överallt. Sedan klippte hon upp självförebråelserna också. "Floink!"

Så nu sitter jag här och försöker nysta ihop allt igen, få ner det i hanterbara små portioner av ångest och självförebråelser som jag sedemera kan stuva undan någonstans i något skåp i mitt psyke och plocka fram när jag mår lite stabilare och kan analysera varför de dök upp överhuvudtaget. Det är meningen att jag skall gå omkring med ett fånigt leende på läpparna och känna mig helt fluffig. Varför gör jag inte det? Varför bor det ett svart moln i min mage?

I never knew this could happen to me
I know now fragility
I know there's people who I haven't told
I know of people who are getting old

Wish I could speak in just one sweep
What you are and what you mean to me
Instead I mumble randomly
You stand by and enlighten me

In a dream I lost my teeth again
Calling me woman and half man
Yes in a dream all my teeth fell out
A cracked smile and a silent shout
A cracked smile and a silent shout

If I explain it once thoroughly
He'll have you later 'cause it's never free
You were at the gigantic spree
I caught a glimpse now it haunts me
I caught a glimpse now it haunts me

Så jag lyssnar på The Knife och försöker samla ihop mig igen. Dra in alla lösa trådar, samla mig, koncentrera mig. Inte vara så förbannat rädd hela tiden. Men jag är rädd ändå.

Jag är rädd för att tappa bort mig själv igen. Jag är rädd för att inte våga släppa taget och rädd för vad som händer om jag gör det. Allt skrämmer mig. Snacka om att vara skadad. Svårt sårad.

Utmanad!

.. och lätt nedslagen, för Klokbok bad mig nämna 70-talets bästa låt. Skall jag gå efter smaken jag hade på den tiden så blir det nog något i stil med "Trollmors vaggvisa". Jag hann bara bli 7 år gammal på 70-talet.

Men så här i retrospekt:

David Bowies bästa album kom under 70-talet. Det är klart att det måste bli något av honom. Tyvärr hittar jag inte "Subterraneans" på YouTube. Däremot hittar jag följande favoriter:

Sound & Vision


Rock n' Roll Suicide


Life on Mars?


Fast det där skiftar ju så enormt från dag till dag. Humör till humör, men Bowie är kung.

Jag är inte "elak" nog att skicka utmaningen vidare. Dessutom vet jag inte vilka som läser min blog som bloggar själva. Möjligtvis syrran, brorsan och Johan, då...

St. Valentine's Day

En av mina trevligaste arbetskamrater i Finland heter Tuukka. Han och Satu räddade mig från totalt sammanbrott när jag jobbade där. Tuukka är också en i mina öron skicklig musiker. Han har gjort en hel del musik som jag lyssnar på när jag saknar honom och Satu och Finland extra mycket, för det går inte en dag utan att jag saknar dem. Nu, lagom till St. Valentines - Alla Hjärtans Dag - som faktiskt inte alls hittades på av några krassa kommersiella intressen utan av Chaucer, i alla fall enligt Wikipedia (men vi vet alla vad Wikipedia lider av - brist på källkritik!) så saknar jag alla mina vänner lite extra. Därför har jag lagt in "Summer Fuzz" av Ghost Monkey, alias Polyfonken, alias Tuukka Savolainen.




Tuukka är också upphovsmannen bakom "Citizen Bunny" en av de målningar som jag aldrig tar ner från väggen. Titta på hans hemsida, och gå till bild 21. Det är "Citizen Bunny".

Jag vet att det är Tuukka som har skrivit musiken, men jag embeddar den för honom, för Satu och Hannele, för Bea, Andreas, Lars, Staffan, Lotta, Johanna, Anna, Jim, Mattias, Beata, Kajsa, Stellan & Lotta, Lova, Ann-Sofie, Chris, Seb, Roger, Emilia, Ebba, Johan, Tom, Jenny, Tove, Anders, Wille, Joakim, och alla andra som jag har tappat på vägen, och inte hittat tillbaka till.

Jag rekommenderar varmt att ta en titt på Tuukkas hemsida. Han har gjort mycket och bra musik. Ät den med öronen och berätta för honom att han är duktig.

EDIT: Stor kram till syrran vars USB-HD har kraschat.

*kram sis* Jag vet hur det känns.

EDIT 2: Vilket påminner mig om megatuggzillan jag träffade på tåget imorse. Mannen satt i ett fullproppat (försenat) pendeltåg med sin laptop i knäet, tuggandes tuggummi och utbredd över två säten. Jag satte mig bredvid, för det var den enda lediga platsen. Mannen bryr sig inte för två öre utan fortsätter glatt hamra på tangenterna till sin PC och stöter med jämna mellanrum sin armbåge in i mina revben. Allt detta tonsatt av en smaskkör utan dess like. Vad gör man? Man brer ut sig tillbaka. Jag jabbade honom i armen med armbågen varje gång han stötte mig i revbenen. Han suckade. Jag log sött och lyssnade på Polyfonken. Jag vet inte vem som vann, men jag är rätt nöjd med vår dust.

EDIT 3: Fick precis den här bilden av Chris. He does love me! He DOES! Aww...

Vulkan

Det finns ett ställe på nätet som heter Vulkan.se. Där kan man, som aspirerande författare, själv publicera sina verk utan så mycket som ett howdy-do från erfarna redaktörer eller förläggare.

Jag citerar från Vulkanmanifestet:

I dag - 15 november 2007 - lanseras webbplatsen Vulkan.se, där vem som vill kan skapa, sälja, trycka och distribuera sin egen bok, kostnadsfritt.

Det tar inte mer än fem minuter att skapa boken - sen finns den till salu i Vulkans nätbokhandel. Två veckor efter att den köpts landar den nytryckt i kundens brevlåda.

Därmed bryts idag ett sexhundraårigt monopol, som utgjorts av en grupp företags ensamrätt att avgöra vilka författare som ska få tillgång till potentiella konsumenter. Tack vare Vulkan.se:s unika system kan från och med idag alla bli sin egen ansvarig utgivare, och slippa begränsas av den svenska förläggarkårens tycke och smak.

Vi är härmed stolta att kunna presentera Vulkanmanifestet - en lista över de regler som idag förändras för alltid.

Det här leder (naturligtvis vill jag säga...) till erbarmligt dåliga böcker. För alla kan ju skriva, eller hur? Det är ju bara att plocka upp en penna eller starta upp datorn och lämplig applikation och börja hamra på tangenterna! Eller hur? Eller?

Det är trasigt på så många sätt att jag knappt vet var jag skall börja. För det första: Att skriva en bok, oavsett om det handlar om fakta eller skönlitteratur, kräver kunskap i ämnet om hur man disponerar sitt utrymme. Att skriva en bok kräver att man har grepp om de grundläggande reglerna för att berätta en historia. Kan man hantera reglerna - då är det okej att bryta emot dem, men först då. Att skriva en bok kräver att man som författare kan uttrycka sig tydligt nog för att läsaren ens skall förstå vad som sägs. Och det kräver att man tar sig tid att redigera, läsa, korrekturläsa, läsa om, redigera igen och klippa, klippa, klippa!

De flesta böcker jag har sett på vulkan.se verkar dessutom helt ointressanta. Det är egocentriska kreationer utan tillstymmelse till gnista någonstans. De eventuella böcker som faktiskt är läsvärda på siten drunknar i sumpen av de illa skrivna, illa namngivna sunktexterna som ligger där.

Vulkans upphovsmän är säkert ärliga i sitt uppsåt, och vill förmodligen (förutom att tjäna pengar på puckon) att glädjen att skriva skall sprida sig bland massorna. Men samma företeelse som uppstod när layoutprogram blev tillgängliga för den breda massan , samt när internet koloniserades med glada HTML:ister uppstår nu när tryck är lika enkelt. Det dyker upp en jävla massa skit. Jag minns med fasa de första "coola" websidorna med blinkande texter, rosa bakgrund och gula bårder, animerade giffar och hamsterdanser. Det var inte vackert. Det fanns naturligtvis undantag. Här och där. Precis som det säkert finns undantag även på vulkan.se. Skillnaden på Vulkan.se är naturligtvis att någon tjänar pengar på att sälja sina alster där. För min del satsar jag hellre på kvalitetskontroll i form av förlagssystemet - hur föråldrat och bakåtsträvande det än är - än på en bok ifrån vulkan.se.

Då föredrar jag helt klart Månpockets satsning Ordet är Fritt. Det är mer insiktsfullt.

Ja, jag är en bakåtsträvande satkärring idag, men det beror på att ju lättare det blir för människor att bara pumpa ut allt slam på marknaden, desto sämre kvalitet får vi på hantverket. Jag älskar böcker. Det betyder att jag vill kunna läsa skickliga författare även i fortsättningen.

EDIT: Sitter och lyssnar på Illumination och deras cover på "Cry Me a River". Inte Timberlakes version. Arthur Hamiltons version.

Now you say you're lonely
You cry the whole night through
Well, you can cry me a river, cry me a river
I cried a river over you

Now you say you're sorry
For bein' so untrue
Well, you can cry me a river, cry me a river
I cried a river over you

You drove me, nearly drove me out of my head
While you never shed a tear
Remember, I remember all that you said
Told me love was too plebeian
Told me you were through with me and
Now you say you love me
Well, just to prove you do
Come on and cry me a river, cry me a river
I cried a river over you

Illumination är samma grabbar som ligger bakom "Somewhere Out There", och gosh, do I ever love 'em. Tyvärr finns det inte så mycket att lyssna på. Hittade den här sidan, men inte mycket mer.

Soft electronica. Loungy. Så frågar sig naturligtvis vän av ordning vad fan jag sitter och lyssnar på mjukismusik för, när jag alldeles nyligen var helt extatisk över The Mars Volta. På A svarar jag none of your business, på B svarar jag för att det snurrar på iPodden och på C vet jag inte. Man KAN överdosera även på Rage Against the Machine. Och så ville jag lyssna på Kate Bushs "The Sensual World" imorse. "Deeper Understanding". Jag har nämligen drabbats av ett mysko tillstånd som närmast går att likna vid att kasta sig med huvudet före ner i havet, slå i vattnet och uppleva den där viktlösa känslan när man precis vänder. Suspenderad. I viktlöst tillstånd. Och då kan man inte lyssna på "The Mars Volta". Då måste man lyssna på Illumination och Kate Bush. Eller kanske David Bowies "Bring me the Disco King", vilket jag gjorde imorse på vägen till jobbet och började gråta. He izz an eevil eeevil mann! Bowie. Bäst är dock Mike Garson på piano. Vilket piano...



EDIT 2: Ja, jag är en fruktansvärd människa med jämna mellanrum, en totalt fördomsfull snobb som saknar medlidande och diplomatiska skills. Men jag vet i alla fall om det, och när jag glömmer bort det så tittar jag på min väska där devisen "alla andra är dumma i huvudet" står skriven på en bit aluminium. När jag ser den påminns jag om att jag också har mina fördomar, begränsningar och dåliga sidor. Sedan tittar jag på metallbiten intill där det står "alla borde ha skägg" och sörjer att jag är kvinna och enbart besitter ett enda skäggstrå i hela ansiktet. Life's a bitch. Get used to her.

EDIT 3: Helvete. Sitter och lyssnar på "The Descent" av Dive, som råkar vara ett av mina svenska favoritband. Måste sluta lyssna på den här musiken, för jag bara gråter.

Hey ah
Wake up child
Something calls you by name at night
And the winds the woods the cattle all cry

Wake up
Haven't you heard
Hurry up then and spread the word
That a swarm of angels crashed in the storm

All fell like torches
And one by one they hit the ground
in piles of ashes
Their burnt out wings were spread around
Wet sore and frozen
Still somewhere underneath it all
Oh so beautiful

Sleep now
sleep my dear
They're still falling from way up there
And the smoke the heat the fires all spread

Here in the desert
The nights are cold and full of stars
And in the distance
Our cities shimmer in the dark
Homesick and exiled
Under the violet sky I cry
oh so beautiful

Here drowns our sorrow
Along with all our histories
And our belonging
Our bridges burn as we believe
This lasts forever
Still somewhere underneath it all
Whole life of dying
Slowly bit by bit deceived
All we ever stood for
Nothing means anything no more
Still so beautiful

Änglafall på Avalanche! Shite. Jag undrar vilka udda hormoner som hälsar på i min hjärna idag? Jag kanske är nästa jungfru Maria? Immaculate conception, except I'm not a virgin, and I don't much feel like being a mom. Speciellt inte till en ny Jesus. Herregud vad jag svamlar... Måste ha druckit en Red Bull för mycket. Nu, mina damer och herrar, skall jag hålla käften.

Tipp-Ex

Mitt liv vore inte detsamma utan Tipp-Ex.

Tänk om Tipp-Ex gick att tillämpa på allt? Det finns inga gränser för hur många hinkar jag skulle gå igenom om så var fallet. Jag har med viss sorg insett att min hejdlösa entusiasm i vissa fall är mindre bra, och min pratsamhet kanske överväger mitt förstånd med jämna och ojämna mellanrum.

Men på papper har jag i alla fall möjligheten att använda mig av Tipp-Ex, denna vita, lättflytande substans som slätar ut och stryker över alla mina fel. Tipp-Ex är kärlek. Som så mycket annat som korrigerar fel i min värld. Den måste tyckas vara tämligen återhållsam i andras ögon, det som dock inte framgår är att jag har en ruskigt livlig fantasi. Vill jag veta hur något känns så sluter jag ögonen och bygger upp en värld framför mig. Vem behöver visuell stimulans när allt finns i hjärnan? Det är som ett lego, utan begränsningarna.

Jag drömde för övrigt en riktigt mysko dröm som innehöll en person jag aldrig har träffat men som jag efter den här drömmen längtar efter. Men eftersom personen inte finns lär jag få längta ett bra tag. Resten av livet, eller kanske bara tills inatt

Jag insåg nyss att jag även undlåtit att nämna förra torsdagens äventyr på Blekinge Tekniska Högskola, men jag insåg också att min blogpost, som jag skrev på baksidan av ett kvitto, sitter hemma i min idé-/ skrivna snuttar-/ biljett-/ små papperslappar med hieroglyfer på-låda. Den är jättevacker. Nu är den jättevacker. I början var den en standard "Ordning & Reda" transparent plexiglaslåda med A - Ö register och små vita lappar i. Nu är den fylld med dubbelvikta white lines A6-papper, konsertbiljetter, kvitton med skrift på, små doodlar, klistermärken, frimärken (under F) och idéer. Det ligger ett oskrivet äventyr i den. Den innehåller en lapp Wille skribblade på (under W). Det står ett kort från mormor längst bak. Det ligger en dollarsedel prydligt vikt under D och över hela lådan svävar min pedantiska ande och får inte komma in. Vissa områden är för heliga för att städa. Vissa delar av mitt undermedvetna måste få gå fria från hetsen att alltid vara där med sopkvasten. Min plexiglaslåda från "Ordning & Reda" är ett sådant ställe. Men det är ju inte stökigt egentligen. Det enda det inte är är renskrivet, fyrkantigt och Tipp-Exat.

Spock's Beard sideswipeade mig med "Thoughts, Part II", det var därför jag tog en liten sidoexkursion i huvudet, och nu har Sisters of Mercy och "Torch" hela min uppmärksamhet.

The Mars Volta

Efter ett samtal med Mårten för inte alls länge sedan så upptäckte jag att jag inte har letat efter ny musik på ett bra tag. Så jag gick igenom min playlist och kom på mig med att mest lyssna på nujazz och soft musik. Kanske för att jag inte har känt mig särskilt aggressiv på ett bra tag.

Men nu... nu har jag upptäckt The Mars Volta, som titeln så fint antyder. Det är ett funkmetalband, kan man väl kalla dem, med en hel del bra musik i portfolion. Stommen består av Cedric Bixler-Zavala och Omar Rodriguez-Lopez. Enligt uppgift är de från Puerto Rico, men jag tror inte riktigt på de ryktena. Jag tror att de är ifrån yttre rymden... Eller möjligtvis från ett mentalsjukhus. I vilket fall älskar jag både musiken och sångarens röst. Lagom kaotiskt.

Låten nedan dock, Televators, är vacker som få, både musiken och videon. Som är underlig. Och inspirerande. Så aftonen kommer att inbegripa inköp av lite Mars Volta-musik. De-loused in the Crematorium och den senaste The Bedlam in Goliath. SvD har jag att tacka för den här upptäckten. Inte helt fel att läsa tidningen ibland.

Här hittar man för övrigt Goliath. Mycket bra, lite långdragen, och helt mysko med elefantmannensångaren. Men å andra sidan...

The Mars Volta - Televators


The Widow


Och för att återknyta till mitt tidigare påstående att jag bara lyssnat på mjuk musik för att jag har känt mig lite mjuk - nu känner jag mig hård, aggro, kantig och oregelbunden. Dags att plocka fram Metallica, Rage Against the Machine, Nine Inch Nails och Frontline Assembly. Och The Mars Volta. Nu är det två ganska lugna och trevliga låtar jag har embeddat, men... Lyssna på Goliath.

Text "Televators"

Just as he hit
The ground
They lowered a tow that
Stuck in his neck to the gills
Fragments of sobriquets
riddle me this
three half eaten corneas
who hit the aureole
Stalk the ground
Stalk the ground
You should have seen
The curse that flew right by you
Page of concrete
Stained walks crutch in hobbled sway
Auto-da-fé
A capillary hint of red
Only this manupod
Crescent in shape has escaped
The house half the way
Fell empty with teeth
That split both his lips
Mark these words
One day this chalk outline will circle this city
Was he robbed of the asphalt that cushioned his face
A room colored charlatan
Hid in a safe
Stalk the ground
Stalk the ground
You should have seen
The curse that flew right by you
Page of concrete
Stain walks crutch in hobbled sway
Auto-da-fé
A capillary hint of red
Only this manupod
Crescent in shape has escaped

Pull the pins
Save your grace
Mark these words
On his grave
[x3]

You should have seen
The curse that flew right by you
Page of concrete
Stain walks crutch in hobbled sway
Auto-da-fé
A capillary hint of red
Everyone knows the last toes are
Always the coldest to go

Ordet är fritt

Den 11/2 öppnar www.ordetarfritt.se. DN skriver om siten.

Och jag skall kolla in den. Se om jag kan hitta på något som kan tänkas funka. Jag tror att ett kapitel kan vara kul att skriva. Om jag sedan blir refuserad så gör det inte så mycket. Jag har ju inte så mycket investerat i det hela. Ett kapitel går fort.

Eller kanske inte. Jag vet inte. Jag har en massa bidragsansökningar att skriva för SSKs räkning, folk att träffa osv. "Lyckligtvis" (nej, jag tycker inte att det är vare sig kul eller lyckligt eller ens i närheten av bra) har jag inget att göra på jobbet just nu. Mina kollegor verkar få allt jobb. Jag sitter bara och rullar tummarna. De vill inte ens dela med sig av något de pysslar med eftersom de har allt under kontroll. Så jag sitter här med totalt ojämn arbetsbelastning. Hurra. Nåväl.

(en liten present till syrran -> Ola Salo och Robyn sjunger Christian Falks "Dream On", fast Ola Salo ligger i bakgrunden och hörs knappt...)

(och en liten present till mig. Remy Zero och "Gramarye" som även har gjort Save Me, något de flesta Smallville-fans lär känna igen.)

EDIT: Life's a bitch. Glöm aldrig det. Och man kan aldrig vara säker på att saker ordnar sig, för det gör de aldrig. Har en sak rett ut sig kan man ge sig fan på att något annat går åt helvete och just nu har allt gått käpprätt nedåt. Tjohoo. Jag älskar mitt liv. Inte. Kan någon stänga av mig, tack?!

Attack of the beards!

Jag sitter på Södra Teatern i väntan på Sam Beam och Iron & Wine, och jag måste nog säga att jag aldrig sett fullt så många helskägg på samma gång i en publik. Jag misstänker att herr Beam själv fått vara förebild för den buskiga åskådarskaran eftersom hans helskägg inte är att leka med.

Södra Teatern är definitivt en vacker byggnad. Taket är helt fantastiskt barockt med den rosa takmålningen och guldstuckatur mot en grön bakgrund. Jag sitter på 1:a balkong, längst till vänster och tittar på människor och arkitektur.

Förbandet heter Barr (?) och låtskrivaren har uppenbarligen genomlidit mycket hjärtesmärta. "Words Would Do" är lika deprimerande som vacker. "Moonfall" är inte helt fel den heller. Måste nog hålla koll på dem. Inte lika bra som "Promise & the Monster" men mer gung.

Ljudkillen för Iron & Wine har en svart MacBook, och pratar med världens mest nasala röst. Han låter Midwestern. Här, bredvid mig, står det största mixerbord jag någonsin har sett. Men jag har inte sett så många. På scenen busar de med förstärkare och sladdar och jag känner hur trötta mina ögon är. Jag är inte byggd för sena kvällar oavsett hur duktiga musiker jag lyssnar på. En av kvinnorna i publiken är märkbart gravid. Hon sitter mitt i mitt blickfång, så jag kan inte undgå att se det. Det lär ju aldrig hända mig. Graviditet alltså.

En del av publiken har varit nere och köpt EPs och CDs av den föregående gruppen. Så att de kan prata med sina indievänner om att de har varit och sett "the Next Big Thing" innan det var vare sig next, big, eller thing.

(Som en aside kan jag ju då påpeka att jag stod på elverket eller vad det nu hette i Lund och lyssnade på Kent någon gång i början av 90-talet tillsammans med en massa popsnören med stuprörsjeans och snedbena. Kent var inte bra då, så jag fastnade aldrig för dem.)

"Mörkret faller återigen över salongen", tänkte hon hoppfullt när hon satt med ögonen på vid gavel för att inte somna, "och Iron & Wine tar upp sina instrument och Sam Beams ljuvliga stämma flödar över Södra Teaterns scen".

Oh gosh! What a character! Ljudteknikern har hatt (Stetson? Näe, en annan modell) cowboyskjorta i beige och brunt och smala svarta jeans, samt en manchesterkavaj. Han toppar det med ett lyxigt och vackert hårsvall, samt en välvårdad men tämligen tunnsådd mustasch. Moppevarianten. Snorfångare.
I would say a real personality. Och jag försöker hålla mig vaken. "Var vaken! Somna inte! Du vill se Sam Beam!" säger jag desperat i mitt huvud samtidigt som jag skriver.

Det är inte bara en skäggpublik. Det är också en hångelpublik. Det är dock ingen av de skäggprydda herrarna som hånglar med varandra, och det är definitivt ingen som hånglar med mig. Det är okej. Mina läppar är spruckna och torra, så det hade nog varit obehagligt för personen i andra ändan. Och som alltid tänker jag ju på min målgrupp och deras behov. Jag har till och med gjort mig av med mina torra armbågar. Inte för att det hjälper. Oh! Bittert igen! Shit. Håll undan!

Så börjar det och Beam sjunger som en hel Seraf. Det är dåligt balanserat ljud. Särskilt när orkestern bakom Beam drar igång. Trummorna är för markanta och diskanten får det att skära sig i öronen på mig, så halva konserten grinar jag illa. Beams röst håller heller inte hela vägen, i Wolves (the Shepherd's Dog) tappar han taget om de höga noterna. Det förekommer också vad man bara kan benämna som musikonani. Långa passager av virtuositet som bara riktiga musiknerdar orkar uppskatta. Jag gör det i vilket fall bara nästan (och att jag ens skriver väl valda delar av de här meningarna tyder på en enorm trötthet). Samtliga musiker på scen verkar helt omedvetna om att det finns en publik. Förvisso är det uppfriskande att se att de inte bryr sig nämnvärt om att tillhöra det vackra folket, men deras starrbligande ner i golvet gör föga för att få med sig publiken. De lyckas dessutom totalslakta Woman King (eller om det är ljudet), vilket jag gråter över än. Cinder & Smoke däremot är vacker nog för att ge mig gåshud och en inblick i hur himlen hade kunnat se ut. Om himlen hade varit musik. Cinder & Smoke var för övrigt den absolut första låten jag någonsin hörde med Iron & Wine. Tack Tuukka!

SvD har recenserat och jag håller i stort med om bedömningen.

Med tre konserter i tät följd avklarade kan jag konstatera två saker:
1. Jag skall inte gå på konsert. Jag är inte gjord för sena kvällar.
2. Vill man se showmanship och klass på performance skall man välja homosexuella artister. Eller åtminstone en. Rufus tar priset. Men Innocent Bones av I&W har den bästa texten. Och Clawfinger bjöd på det bästa sällskapet.

På vägen hem hamnar jag naturligtvis i mitt utmattade tillstånd mitt emot tuggzillan från helvetet. Vad är det för övrigt med män och att sitta bredbent? Mannen är tapetserad över en dubbelsits och han visar mer tunga än ansikte när han tuggar. Toppa det med mobiltelefonstjat och ett tuggummi större än en mindre badboll och ni förstår att jag bör avstå från mänsklig kontakt efter klockan nio på kvällen. Jag är som en Mogwai. Men istället för vatten och mat bör man låta bli att utsätta mig för män som tuggar med öppen mun, gapiga barn och irriterande fnitterbrudar efter mitt bäst före klockslag. Jag tål inte solljus heller.

Inspiration

Jag slogs av det igår när jag låg i min säng. Rummet var mörkt, så mörkt det nu blir på vintern med gatubelysning lysande utanför och den smältande snön på marken. På huvudet hade jag mina lurar och ifrån deras små högtalare strömmade Philip Glass' musik. Rätt in i kroppen, via mina öron.

När jag låg där och lyssnade och gåshuden tog små promenader längs mina armar och ben så insåg jag att alla kanske inte har tillgång till den upplevelsen, och att jag kanske borde nämna något om varifrån min inspiration kommer. I ljuset av konventsskrivarkompilationen jag har gjort, det vill säga. Om man öppnar ögonen och öronen kan inspiration komma ifrån alla möjliga håll och kanter, men det finns ett par områden som jag är särskilt förtjust i och återvänder till gång på gång.

Skillnaden mellan att inspireras och att stjäla
Eftersom jag är "uppvuxen" inom industridesignvärlden (jag är i alla fall utbildad till det), så har jag en ganska formell syn på vad det innebär att åtminstone kopiera och plagiera. De här definitionerna har jag hämtat ifrån Sveriges Arkitekter.

Piratkopia innebär en efterbildning eller ett avtryck där varumärke, form och tillverkningsprocess oftast är helt identisk med originalets. Inom konsten talar man om förfalskningar.

Plagiat är en otillåten efterbildning av en annans verk utan att ange detta. Skillnaden mellan kopia och plagiat kan vara hårfin.

Pastisch är en kopia utan original. Inspirationen är en tidsstämning och inte ett enskilt objekt.

Repliker är kopior eller varianter på ett original som framställs av konstnären eller formgivaren själv eller en assistent. Exempelvis lät Edward Munch måla tolv olika versioner av 'Kvinnor på bron'.

Parafras är inte en direkt kopia utan ett kommenterande, en variation, som exempelvis många av Andy Warhols verk.

Böcker
De som känner mig vet att jag läser mycket, ofta och gärna. Fler än en person har hört mig klaga över att böckerna nuförtiden är för korta. Efter att ha läst Ayn Rands "Atlas Shrugged" och Thomas Pynchons "Against the Day" kommer jag förmodligen inte säga det igen. Det är komplexitetsgraden som ställer till det.

Vad hittar man då i böcker? Som skribent hittar man teman, världsbeskrivningar, personbeskrivningar och man hittar händelseförlopp man kan använda.

Tänk på följande när du tar dig an en bok - förutsatt att du har tänkt anpassa den till rollspel.

• Är det en berättelse du tycker om? En som talar till dig och inte släpper taget om dig?


• Väcker den tankar och känslor?


• Passar den till det rollspelet du hade i åtanke?


• Kan man bygga ut den så att den fungerar i ett rollspelssammanhang?

Det du först måste göra är att hitta berättelsens kärna, strukturen eller skelettet om du så vill. Bygg ditt scenario med utgångspunkt från strukturen och bry dig mindre om om det stämmer exakt med boken. Spelarna kommer i vilket fall som helst att ta berättelsen och göra något helt nytt av den. Lägg till bitar där det behövs och dra ifrån där det är lämpligt. Kolla exempelvis på Charlie Kaufmanns manus till "Adaptation". Inte mycket som stämmer med boken den är "baserad" på. Böcker jag inspirerats av:

The Light Ages - Ian R. MacLeod
Romanitas - Sophia McDougall
Pashazade, Effendi, Felaheen - Jon Courtenay Grimwood
American Gods - Neil Gaiman
Almost Midnight - Michael W. Cuneo
Svenska Mord - Jan-Öjvind Swahn
Rosemary's Baby - Ira Levin
The Waste Land and Other Poems - T.S. Eliot
A Free Man of Color - Barbara Hambly
Alienist, The Angel of Darkness - Caleb Carr
Hanteringen av Odöda m.fl. - John Ajvide Lindkvist


Artiklar
Lite småkul artiklar man kan hitta här och där.
Padre Pio
Pravda
Archaeology Online


Musik
Jag har upptäckt att musik kan vara inspirerande, både när man vill uppnå ett känslotillstånd och som stoff till nya berättelser. Särskilt soundtracks är bra ur synvinkeln att de redan är avsedda att framkalla en viss stämning hos publiken. Nu har dessutom spel börjat få bra musik, så där finns också mycket att ta av. John Williams (Star Wars, Superman, E.T. m.fl.) är en utmärkt episk och storslagen kompositör, medan exempelvis Danny Elfman (Edward Scissorhands, The Nightmare Before Christmas m.fl.) är mörkare och egensinnigare, men med mycket humor. Hans Zimmer är precis som Williams storslagen och episk, men har rötterna i någon slags österländsk dåtid (Gladiator, Mission Impossible m.fl.).

Klassisk musik är naturligtvis också mycket tacksam ur inspirationshänseende. Det är ofta intensiva stycken som får gåshuden att marschera upp och ned längs armarna. Särskilt historiska äventyr kan dra mycket bra från klassisk musik från samma tidsperiod.Själv har jag för tillfället fastnat för kompositören Philip Glass som skriver helt fantastisk musik.

Konceptalbum
Många artister skriver konceptalbum. David Bowies "The Rise and Fall of Ziggy Stardust" och "1. Outside", Pink Floyds "The Wall" och Nine Inch Nails "Year Zero" är bara ett par exempel. Det man kan få av konceptalbum är bland annat ett händelseförlopp eller en världsbeskrivning. Lyssnar man på "1. Outside" får man även lysande exempel på spelledarpersoner.

1. Outside - Intervju om albumet
Year Zero Intervju med Trent Reznor

Texter
Låttexter kan handla om allt möjligt och fungerar därför som bred inspiration åt alla möjliga aspekter av äventyrsskrivande. Förr i tiden (säger hon och låter uråldrig) ägnade vissa artister sig också åt att göra inspirerande videos.

Kolla in Thåströms "Döden i Schlager-SM" och du har i alla fall ett halvt äventyr redan där.

Alla stod där stumma och såg på hennes nakna kropp
Dom vackraste blå ögon som gjorda för "Tio i topp"
En filt lades över henne
managern rev sitt kontrakt
Hennes mamma bad till gud att hennes oskuld förblitt intakt

Det är döden i schlager-SM
Det är döden i schlager-SM
Det är döden i schlager-SM

Hon började karriären i programmet "Vi som vill opp"
Nu fortsatte hon sin resa denna drottning utav pop
Många grät helt öppet i vårt avlånga residens
Kravaller hade börjat nånstans nere på tredje bänk

Den världsvana värdinnan flydde byggnaden med ABAB-vakt
Publiken kravde lynchning så fort mördaren blivit fast
Den stackars dirigenten försökte säga några lugnande ord
Till konkurrenterna som var nervösa
En av dom var skyldig till mord

Tom Waits brukar teckna intressanta spelledarpersonporträtt, och han har definitivt en mysig inställning till låtskrivande. Kate Bush är en annan intressant låtskrivare. Lyssna på "Deeper Understanding", "Experiment IV" eller "Cloudbusting". Simon & Garfunkel är också bra på att bygga fina bilder och händelseförlopp i sina texter. Peter Gabriel likaså. Tori Amos är suverän på känslostämningar och intressanta "what ifs".

Yello - To the Sea
Yello - Planet Dada
Kate Bush - This Woman's Work
Kate Bush - Cloudbusting
Kate Bush - The Dreaming
Kate Bush - Experiment IV
Tom Waits - What's He Building
Tom Waits - A Little Drop of Poison (videon hör INTE dit...)
Tom Waits - Nirvana
Simon & Garfunkel - Scarborough Fair
Simon & Garfunkel - America
Simon & Garfunkel - For Emily Whenever I May Find Her
Susumu Hirasawa - The Girl in Byakkoka
Peter Gabriel - Here Comes The Flood
Peter Gabriel - Biko
Hans Zimmer - Nyah "MI:2"
Hans Zimmer - Death Smiles on Us All "Gladiator"
Hans Zimmer & Lisa Gerrard - Now We Are Free "Gladiator"
Pink Floyd - Another Brick in the Wall
Nine Inch Nails - Zero Sum

Filmer
Här kan man plocka hur mycket som helst, men precis som med böcker handlar det om att välja noga, och att inte låsa sig för hårt till berättelsen du baserar äventyret på. Filmer har också ofta nackdelen att de fokuserar på en person, en hjälte, medan TV-serier för det mesta har ett bredare rollgalleri.

Filmtrailers
Sci-Fi
Alien
Aliens
The Abyss
Code 46
Gattaca
La Citee des Enfants Perdus

Skräck
Angel Heart
Stigmata
May
Dog Soldiers
Deathwatch
Frostbiten

Action
Arséne Lupin
The Boondock Saints
Equilibrium
Confessions of a Dangerous Mind

Drama
Babel
Baraka
The Big Easy
Black Hawk Down
Eternal Sunshine of the Spotless Mind
The Truman Show
Days of Being Wild
In the Mood for Love

Fantasy
Sen to Chihiro no Kamikakushi
Pans Labyrint
Mirrormask
Paprika
Le Fableux Destin d'Amelie Poulain

Utställningar, muséer och gallerier
Alla erfarenheter hjälper till att skapa en cache av kunskap, åtminstone i mitt huvud. Efter att ha varit i norra Italien under ett par veckor så vet jag numera hur jag skall beskriva de snabba medelhavsnätternas intåg över vingårdarna och hur jag upplevde de andlöst vackra och dimfyllda morgnarna i Augusti. Nu säger jag inte att man skall åka till Italien bara för att få insp, men erfarenhet är bra. Och erfarenhet från många olika upplevelser är suveränt.

Därför rekommenderar jag att man trampar iväg till sina lokala konsthallar med jämna mellanrum för att få lite intryck. De roligaste idéerna kommer när man minst anar det. Jag rekommenderar alla typer av visuella konstverk, interaktiv konst och så vidare. Allt är bra. I större städer finns naturligtvis ett större utbud.

Slutkläm!
Hur coolt är inte det här?

Wii
Gizmondo Augmented reality game

Philip Glass

Battlestar Galactica öppnade mina ögon för kompositören Philip Glass, och hans pianostycke Metamorphosis 1.
Fantastisk musik.

Metamorphosis 1


Metamorphosis 2


Metamorphosis 3

Yello

När jag var ute och YouTubeade efter Art of Noise kom jag helt plötsligt ihåg Yello. Jag har tonvis med musik av Yello, men inget på iPoden.

Yello - Desire


Feat. Shirley Bassey - The Rythm Divine


Vicious Games
Lost Again
Capri Calling
Domingo
Ocean Club

Feat. Stina Nordenstam - To The Sea

Moloko, Roisin Murphy och Little Dragon

Moloko - Cannot Contain This


Roisin Murphy - Overpowered


Älskar Moloko. Älskar Roisin Murphy. Och älskar Little Dragon.

Little Dragon - Twice


Nu har jag släppt taget igen. Jag undrar om jag kommer att landa på fötterna den här gången?

Juno & La Zona & kasst SIM-kort

I tisdags såg jag Juno, och igår La Zona.

Juno var underbart bra. Ellen Page är helt fantastisk, men det visste jag ju sedan "Hard Candy". Vass dialog, och de som känner mig vet att jag älskar det. Så se den.

La Zona var också ruskigt bra, men den fick mig att bli alldeles iskall och att ge upp om mänskligheten. Rekommenderas också varmt.

Mitt SIM-kort strular, vilket innebär att det ibland avregistreras. Så får man inte tag på mig är det förmodligen därför. Eller så svarar jag helt enkelt inte i telefon längre.

Kate Bush - This Woman's Work


Experiment IV


Notera bristen på storbystade brudar och bling bling. Notera även Hugh Laurie och Dawn French m.fl.

Experiment IV är för övrigt en låt jag har tänkt basera ett äventyr på. Lyssna på texten.

Dagens playlist:
Placebo & David Bowie "Without You I'm Nothing"
Placebo "Pure Morning"
Talvin Singh "OK"
DAvid Bowie "Bring me the Disco King"

Talvin Singh - Devotion


Promise & the Monster - Sheets

Clawfinger, vandringssägner och PJ Harvey

Jag har inte sovit inatt. Detta beror mest på att jag gick på Clawfingers konsert på Nalen igårkväll och att det resulterade i att jag kom hem vid ett. Efter det kunde jag inte sova, för att hey - adrenalin!

Så istället spelade jag Guitar Hero I & II tills fingrarna blödde. Låten jag manglade mest på Expert var "Killing in the Name of" av Rage Against the Machine. Synd bara att GH-versionen inte är riktigt lika vass som orginalet. Men man tager vad man haver.

Men i alla fall; Clawfinger. Riktigt bra! Framförallt var det mycket humor. Och mycket självironi. "Rehab is for quitters". Förbandet var väl inte direkt lysande, men å andra sidan hade de headbangerskills. Jag är rent förvånad att de inte fastnade med håret i strängarna.

Tyvärr måste jag också erkänna att jag fört vidare en vandringssägen. Den kommer ifrån boken Battered wifes från år 1976 av den amerikanska feministen Del Martin. Den går ut på att en man kunde prygla sin fru, förutsatt att käppen han använde inte var bredare än en tumme. Men det värsta är att jag är övertygad om att jag har sett det någonstans i några av mina många böcker om 1700-talet. Vilken författare har orsakat det här missförståndet, månne? Tur att jag kollade upp det i vilket fall som helst. Så - rättning - tumregeln är en myt, i alla fall i den tolkningen.

PJ Harvey. Ännu en av mina favoriter. Jag har många. Men den här låten är helt suverän.

The Dancer

Skunk Anansie

Såg på Strange Days och älskar den. Och så hittade jag tillbaka till Skunk Anansie.

Stenras

Imorse rasade typ ett halvt ton sten från mitt hjärta. Vilket innebär att jag kan sluta oroa mig för just den biten i mitt liv. Nu kanske jag kan börja bete mig som en normal människa igen, vem vet? Jag kanske till och med kan äta ordentligt?

Men först är det till att ladda iPoden med Vreeswijk och Åkerström (och Sisters of Mercy), sedan är det dags att gå till jobbet, och utan att behöva tänka på massa annan skit som har ockuperat huvudet.

Blä. Bloggeneratorn är tillbaka...

Igår kväll kom jag hem runt 23-tiden, men det hade sina randiga skäl och rutiga orsaker. Jag har varit i verkstaden och byggt silvermasker. Jag är inte klar än, men jag skall dit igen på söndag. Då tror jag att den första kan bli färdig. Åtminstone lödd. Någon frågade igår om vad det var. "Silvermask" svarade jag. "Ja, men hur skall du ha på dig den? Är det en brosch eller vad?" "Eh... jag vet inte. Det är en silvermask..." Så långt tänker jag när jag bygger saker. Jag tror det är en skulptur mer än ett smycke. Den kommer i vilket fall som helst att bli för tung att ha på sig.

Jag gör inga smycken. Jag gör... objekt.

EDIT: SHIT! Nu fick jag en idé som kommer att kosta multum, men som vore såååå cool! En skulpterad ansiktsmask i silver, av venetiansk modell, med infattade små stenar och kedjor och... Aaaaa! Det vore SÅ läckert! Men så dyrt! Men SÅ läckert! Måste skissa!

EDIT 2: Jag kom på det! På vägen till jobbet. Silverlera. Kork och silverlera. Man kan göra ett otroligt elegant nät på det viset. Och då kanske man till och med kan ha på sig grejen. Fast vem skulle vilja skutta omkring med en hjälm av silver på sig?

Cornelis

Jag läste i DN att det kommer en nytolkning av Cornelis Vreeswijks "Poem, ballader och lite blues" med en massa trevliga svenska artister.

Har jag nämnt att jag även är helt förtjust i Cornelis Vreeswijk? För att inte tala om Fred Åkerströms tolkningar av Bellman...

Och all den musiken ligger hemma i sina CD-fodral och väntar på att jag skall ta mig hem och lyssna, men ack... idag är jag inte hemma förrän sent, sent... Och hoppas att tågjävlarna går... Annars är det nästan läge att sova på hotell.

Och precis så här känner jag mig idag... Anna Ternheim...



Och så här... Peter Gabriel...