HA! Jag är bra!

Enligt Nina finns det inget att anmärka på i mitt arbetsliv. Jag är med andra ord bra. Jag fick också bekräftat att jag inte anställts på grund av att jag är tjej, utan på grund av att jag är kompetent. Hur bra känns det? Mycket bra. Extremt bra till och med.

Där fick alla utvecklare på Sulake som jag jobbade med! HA! Rätt åt er!

Så nu är jag uppfylld av min egen förträfflighet och kommer så vara i åtminstone tre minuter till. Jag vill också påpeka att det inte bara är jag som har presterat i det här fallet. Avalanche är ett bra företag att arbeta på. Jag känner att jag blir respekterad, att mina åsikter blir respekterade och att mina arbetskamrater lyssnar på vad jag säger, och det beror i slutändan på hur man blir bemött av företaget. Så all heder åt Avalanches policy, och all heder åt mina arbetskamrater. De är nog en del i varför jag är så bra. Jag bryr mig ju om mitt arbete och därigenom blir jag mån om att göra ett bra jobb.

Såpoperor och konferenser

Jag sitter och glor på Kindred - The Embraced som är ekvivalent till en såpopera. Men med vampyrer och baserat på World of Darkness och Vampire. Mycket såpigt. Mycket käääärlek och relationsproblem. Det är trösterikt att inse att även fiktiva vampyrer har fnurror på trådarna.

Jag har skrivit överlämningsdokument och fixat och donat hela dagen, och det är klart nu. Men det är naturligtvis inte _klart_ eftersom jag har en känsla av att folket på kontoret kommer att suga all möjlig must ur mig för att få ut så mycket som det bara går av mig. Jag undrar om de har fattat hur mycket jag har gjort egentligen? Det verkar inte så. Allt är så flytande i deras värld. "ja, men är det inte de och de som gör det?" "Eh, nej, det är jag som har fixat med det hela tiden." "Jaha... Men vem gör det där då?" "Det är jag." "Eh, okej..."

Det ifrågasätts dessutom mycket runtomkring utvecklarna som utvecklar för oss. Det är som att de förväntar sig att vi har haft _makt_ jag och Sara. Men vi hade inget att sätta emot utvecklarna. Vi betalade dem inget, och vi hade inga bra kanaler för dem att använda, så det enda vi kunde göra var att be. Vi kunde vare sig säga "ingen betalning" eller "då får ni inte vara med", eftersom det inte var så lockande att delta från första början. Och så förväntar de små liven sig att vi skall få resultat... Hå hum. Och inom företaget var det samma grej som gällde. Vi kunde inte påverka utvecklingen av features i någon större grad. Att vara content manager är som att valla kattungar. Utan kattmynta. På ett stort fält. Ibland kanske de går dit man vill, men då beror det mer på deras egen vilja.

Och att bygga community var heller inte så lätt med tanke på att jag inte har haft någon budget och att alla features varit knutna till kundprojekt. Det är ansvar utan befogenheter. Rakt igenom.

Imorgon skall jag åka på konferens med Avalanche. Vi får väl se hur det går. Känns lite mysko att dyka upp där utan några som helst kontakter att ta till. Förhoppningsvis vet reiseleitern om att jag skall med. Annars får jag väl åka hem igen. Jag är ledig från jobbet, och skall jag vara helt ärlig önskar jag att jag slapp göra något överhuvudtaget imorgon, men jag lovade NIna och hon ville ha med mig, så...Nåväl, det blir säkert kul.

I helgen blir det SSK-möte, på måndag är det nätverksträff i SuperMarit, på onsdag är det nationaldagen och på torsdag eller fredag skall jag ut och röja med Rikard. Fast röja är väl fel ord för en fika, misstänker jag. Skall maila Bea och Jenny också, och se till så att jag äntligen, äntligen får träffa Ebba.

Men nu är det sängen som gäller.

Jobbig dag idag

Idag sade jag upp mig. Och åsåg hur min chef fick sitt yrkeshjärta stampat på. Jag tycker inte om att göra människor besvikna: Det är som att sparka på en hundvalp.

Jag vet inte. Jag fick dessutom intrycket av att jag inte hade gjort ett bra jobb. Att jag skulle ha tagit mer initiativ. Men felet kan inte bara vara mitt. Isf går jag och dränker mig med en gång... Men det är väl bara det att han är besviken på mig. Jag vet inte.

En månad kvar. Kanske kortare om jag lyckas lämna över snabbare. Därefter är det fullt ös på Avalanche. Orkar inte skriva mer. Jag är lite deprimerad, trots allt.

Grattis i efterskott!

Jag har glömt gratta en hel hög med människor. Min syster och Carl von Linné. Det underhållande, eller kanske ganska tragiska, i sammanhanget är att jag kommer ihåg när Carl von Linné föddes (igår) men inte min systers födelsedag... Humhum... Det kanske är dags att skaffa en extern hjärna för sådana tillställningar?

Det viktigaste för min del är kanske inte att komma ihåg enbart födelsedagar och fira dem, utan att komma ihåg att muntra upp folk även när det INTE är något särskilt på gång. Det är för min del mycket roligare att överraska någon med en present när de minst av allt förväntar sig det istället för när de faktiskt kommer att få något av hela tjocka släkten.

jag sitter på jobbet idag och längtar bort lite. Jag har inte så mycket att pyssla med, men jag gör mitt bästa för att göra det som behövs. Och jag skall försöka gå igenom den ackumulerade högen med mail också. Jag är så orkeslös bara. Allt är så slappt... Nåväl, det blir bättre med energi nästa vecka hoppas jag. Och semester... Måste ha semester... Minst två veckor, helst fler.

Tillbaka på tåget

Jag sitter på tåget och skriver ett treatment på World of Darkness och kan inte komma på hur jag skall lösa questsystemet. Givet är i vilket fall att de nuvarande varianterna på MMOer är dödstråkiga. Om jag kan komma på ett system som tar i beaktande både hur man kan göra quester som är intressanta OCH låta spelarna komma på sina egna quester, så vore det guld. Men frågan är hur man skall kunna låta spelarna bygga sina egna situationer, sina egna liv?

Det är kämpigt att dra sig fram genom det här arbetsprovet. Det är mycket som hänger på det. Eller kanske inte, jag förväntar mig inte att få jobbet. Jag förväntar mig inte heller att få åka till Island på arbetsintervju, men båda grejerna hade varit roliga.

Utöver det här är jag helt slut i huvudet. Jag har kämpat som en gnu med förkylning i kroppen och har gjort så mycket den här veckan att jag knappt vet vad jag heter längre. Så mycket... Jag behöver en veckas semester och en stor säng att sova i under den veckan. Det är inte som att jag sitter på häcken och aldrig gör något... Blä.

Sagan fortsätter...

jag fattar fortfarande inte vad det är som har hänt med universum. Det verkar som en konspiration. Jag bara väntar på att någon skall släppa det stora pianot i huvudet på mig.

Nu när jag har lugnat mig lite inser jag att jag förmodligen inte kommer att vara intressant för CCP/ White Wolf, men jag tänker ändå skriva det arbetsprov de efterfrågar och jag tänker banne mig göra det på mitt eget sätt. Den h är gången skall jag plocka fram allt jag har i form av idéer runt MMOer, och ta ett rejält avsteg från det som anses vara "korrekt". Varför skall man slava på i samma gamla fotspår när man kan bryta ny mark? Och jag tänker vara girly about it. Och spara det här minnet i en liten ask väldigt länge.

Men just nu skall jag äta frukost, och kolla om SF-Bokhandeln har öppet idag. Jag måste läsa på lite :)

- - - - -

Febern sätter stopp för mina utflykter. Jag är dödstrött och får ta tag i det här imorgon istället.

Jag lever i en overklig värld

Okej...

Jag har fått ett erbjudande jag inte kan motstå, och ett mail jag inte riktigt tror på. Än.

Jag har tydligen blivit rekommenderad som en potentiell speldesigner för White Wolf. Vad det gäller kan jag inte säga, men hallå! Jag blev kontaktad av White Wolf! För att de är intresserade av mina kunskaper! WHITE WOLF! De ändrade hela synen på rollspel på 90-talet! Och nu kontaktar de MIG! Jag är lite lätt star-struck.

Och jag är tillfreds. Lugn. Säker på mig själv. För första gången sedan God Knows How Long har jag äntligen självförtroende nog att säga att jag är duktig på det jag gör. Och det var SÅ skönt att träffa Lova och Roger igår. Hela kroppen andades ut och sög in deras närvaro och jag blev... energisk igen. Det är så fantastiskt att jag vet inte vad jag heter. Jag har saknat dem så mycket. Det är som ett hål. En saknad pusselbit. Och när den pusselbiten hamnar på plats, då vet jag att allt är väl. Och Malmö ger mig styrka. Det är som att vara häxa och komma hem till sitt område, sin lilla plätt på jorden där all kraft jag behöver finns. Jag är förkyld och har mer energi än jag har haft på år och dag. Det är lite sjukt. Och väldigt skönt. Men det som är allra bäst är att jag vet att jag har en väg framåt nu.

Jag är fortfarande star-struck... White Wolf! Mig! Wow..... Gud vilken nerd jag är...

Lavinartat

Avalanche ringde tillbaka idag till mig. Vi har lite skilda synpunkter på lönen, men de skulle ringa igen på måndag, så vi får se vad de har tänkt sig.

Jag kan kanske tänka mig att backa lite, men vi får se. Huvudsaken är att de tyckte om mig. Jag är inte en helt förlorad själ i vilket fall. Och det skulle vara ett spel "på riktigt", något att sätta i huvudbonaden att vara stolt över. Även om jag är nog så stolt över Habbo Islands.

I vilket fall som helst vill jag bort ifrån mitt nuvarande jobb så att det värker i mig. Även om jag förstås känner en viss ångest över att lämna mina arbetskamrater i sticket, så måste jag tänka på mig litegrann. Och jag dör på TP. Så är det bara. Jag vissnar långsamt bort, centimeter för centimeter... Som en stackars trasig blomma...

134 sidor and counting

Kunde inte sova igår på grund av ont i handen, så jag skrev mer. Vilket gav mig mer ont i handen. En nedåtgående spiral som jag sent omsider löste med hjälp av voltaren. Idag på lunchen skall jag bege mig till Stadsbiblioteket och lämna tillbaka böcker. Skall också låna en hög, förutsatt att jag hittar det jag vill ha på nätet innan dess.

Jag var på jobbet rätt tidigt, men det hjälpte inte så mycket eftersom jag måste vänta på mina kollegor innan jag kan sätta igång med arbetet. Men det är så tråkigt. Jag har så tråkigt på jobbet...

Nåväl. Jag får väl prata med folk här antar jag. Vilse i Terraplaypannkakan. Jag kanske också kan få sparken, vem vet?

Förutom biblioteket så skall jag besöka ett apotek och se om antihistaminer kan hjälpa mot mina svullna ögon. Eller så håller jag helt sonika på att gå sönder, både utanpå och inuti.

Nedskärningar och yoga

Vi har haft en tråkig dag på jobbet. Vi har fått reda på att vi måste skära ner styrkan ytterligare och att en hög utav de anställda skall få gå, utöver Pernilla och Rikard som slutar självmant.

Det är ingen hit med tanke på att jag precis gjort slut med Johan och att jag är helt trött och deprimerad av mitt jobb, utöver det. Så jag håller tummarna på att det skall komma någon bra person och säga att jag har fått jobb någon annanstans.

Det lär knappast hända. Men den här månaden har sugit som fan. Stenhårt. Jag hoppas att Maj blir bättre. Och det blir det kanske. Men jag vet fan inte hur.