När det går åt skogen...

... så går det åt skogen med besked. Jag skulle ha varit på Riksmötet (Sveroks riksmöte) men jag blev snopet nog sjuk. Igen. Trots förebyggande åtgärder som yoga och vitaminer har jag ett immunförsvar som tydligt säger ifrån när jag inte trivs. Nu säger det täppt näsa (fast inte så farligt) yrsel, feber och allmänna frossbrytningar.

Så istället för att sitta och argumentera för eller emot så skriver jag svar på Klokbokens tal.

1. Hur länge har du bloggat?

Sedan 1873, på hösten. Nä... Någonstans runt 2006 började jag blogga på last.fm och flyttade sedan över till mySpace och sedan till blogger och se... nä, vänta, här är jag ju fortfarande.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?

Exhibitionistiska pälsängrar!

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?

Äsch... Jag kan inte svara... Han står bakom mig...

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?

Wow, vad jag skriver mycket om tuggzillor...

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?

Gnällspik, Herr Klokboks Kollektion, Mimmis blogg, Tomas blogg, Rosa Fluff, Bibtech 142... Många?

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?

Erh... Vänta, jag skall plocka fram excel.... erh... Hm... Ge mig en bra definition på det där först?

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?

Isabella Lund

8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?

Det finns inga bloggare jag har hittat som är lika mig.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?

Min ömma moder kan hålla koll på mig, liksom mina inte fullt lika ömma syskon. Vad de tycker det vet jag i och för sig inte... Faderns fru ansåg mig vara lite väl öppenhjärtlig. Min älskling bloggar själv (och gö det bra) så jag förutsätter att han tycker det är okej. Annars misshandlar han väl mig tills jag slutar.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Inte en jäkla aning. Det kan jag inte svara på. Det här är ju ett snapshot.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vare i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?

Nej. Precis!

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?

Sex. Eller vänta, det har jag bloggat om. Kärlek. Eller vänta, det har jag bloggat om. Min relatio... nä. Jag hänger inte ut folk jag inte tycker om, och jag skriver inget i bloggen som jag inte är beredd att säga till dem öga mot öga. Jag försöker vara konstruktiv, utom när det gäller snorkfröknar, tuggzillor och spottkobror.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?

Eftersom jag bara har typ tre läsare så vet jag inte vem det skulle vara jag bekräftar, så nej...

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?

Absolut inte! Däremot kan man lära sig lite om hur personen i fråga tänker och tycker. Och hurdant vokabulär de har. Vilket skulle visa sig vara ödesdigert för min del...

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?

Jajemän. Men inte via min blogg, via hans blogg.

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?

Definitivt. Älsklingen brukar hamna på en parkbänk med en pappskiva som det står "ge mig ett bloggämne" på runt halsen och ett visset anteckningsblock krampaktigt fasthållet i näven. Sedan finns det ju Alex Schulman. Han borde kanske inte få finnas överhuvudtaget, men juryn beslutar sig ännu om det är befogat att avliva honom.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?

Haha, varför det?

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?

Nja, det skulle väl vara det där onomatopoetiska inlägget jag gjorde för ett tag sedan. Det resulterade i en pojkvän. Men nej, jag ångrar det inte, snarare tvärtom.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?

Jag tror inte på nackdelar, om det inte är min älsklings nacke och hans nacke är en fördel.

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?

Tror du som har formulerat frågan att du kan lägga orden i en mening i rätt följd om två år? Näää... Kanske. Om det fortfarande känns angeläget.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?

Klart vi inverkar. Det finns ju för fasen redan en bloggkultur. Alla företeelser påverkar verkligheten.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?

Ömma fingertoppar och ångest.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?

Kärlek?

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.

Varför det? Det känns omotiverat :)

Till min älskade syster...

Om du inte mår bra på jobbet, så investera lite tid i att leta efter ett nytt. Det betalar sig. Jag lovar. Livskvaliteten går dessutom upp något grymt.

Jag har ju bytt jobb, och det är värt varenda krona i lönesänkning jag har fått ta. Man ser färger igen, och kan känna tillfredsställelse och glädje över att gå upp på morgonen, för hey, det är ännu en underbar dag på jobbet att se fram emot.

Jobb där ledning saknas, där man inte är på det klara med vilka strukturer som finns, eller vad man kan vänta sig att få göra imorgon, det är jobb som inte funkar att arbeta på om man är någorlunda intresserad av att prestera något bra. Man får dessutom energin utsugen ur sig. Man orkar knappt göra något, för det är så ansträngande att ens tänka.

Sedan jag bytte jobb från TP till Avalanche har jag levt upp enormt. Allt är inte perfekt, men jag tar motgångar mycket bättre än tidigare och jag har lust och energi över när jag kommer hem på kvällen. Jag har nästan skrivit klart två scenarion, och det på en vecka. Jag har skrivit tonvis med artiklar och får idéer hela tiden. Det betalar sig att byta jobb. Lita på mig.

Jag skall skicka med morsan och Sture, som är här nu, en bok som jag tror du kan ha nytta av. Upp med hakan sis. Behöver du hjälp är det bara att säga till.

Grattis i efterskott!

Jag har glömt gratta en hel hög med människor. Min syster och Carl von Linné. Det underhållande, eller kanske ganska tragiska, i sammanhanget är att jag kommer ihåg när Carl von Linné föddes (igår) men inte min systers födelsedag... Humhum... Det kanske är dags att skaffa en extern hjärna för sådana tillställningar?

Det viktigaste för min del är kanske inte att komma ihåg enbart födelsedagar och fira dem, utan att komma ihåg att muntra upp folk även när det INTE är något särskilt på gång. Det är för min del mycket roligare att överraska någon med en present när de minst av allt förväntar sig det istället för när de faktiskt kommer att få något av hela tjocka släkten.

jag sitter på jobbet idag och längtar bort lite. Jag har inte så mycket att pyssla med, men jag gör mitt bästa för att göra det som behövs. Och jag skall försöka gå igenom den ackumulerade högen med mail också. Jag är så orkeslös bara. Allt är så slappt... Nåväl, det blir bättre med energi nästa vecka hoppas jag. Och semester... Måste ha semester... Minst två veckor, helst fler.

Djävulskattungen drömmer...

Imorse vaknade jag med ett ryck och med hjärtat i 140 knyck längs mardrömsmotorvägen. Jag är allergisk mot zombies, jag lovar. Varje gång jag har sett, läst eller på annat sätt haft med zombies att göra så drömmer jag mardrömmar. Det kvittar om jag dagtid (eller kvällstid) inte blir rädd för dem. Jag drömmer ändå.

Dessvärre råkar jag dessutom ut för något som inom sömnforskningen kallas hypnagoga och hypnopompa sömntillstånd. Det betyder att kroppen är paralyserad, utsatt för hjärnans skoningslösa åsikt att kroppen sover, medan medvetandet finns där. Jag vet att jag ligger i sängen, jag vet att jag är vaken, men kroppen vill inte röra på sig. Vilket i sig är lagom skoj. Sedan tillkommer hallucinationerna... Som i det här fallet inte helt oväntat var en zombie som långsamt kom kravlande mot mig i sirapstakt. Hjärtat slår snabbare och snabbare och till slut somnar jag om av ren utmattning i ca två minuter och vaknar sedan med ett ryck, totalt adrenalinstinn och med pulsen brusande som ett mindre vattenfall i öronen. Det är inte roligt. Och allt detta bara för att jag av någon outgrundlig anledning glodde på Dawn of the Dead... Jag borde veta bättre. Till och med Shaun of the Dead skapar en outhärdlig mardrömsvärld i mitt huvud om nätterna. Jag är helt enkelt allergisk mot zombies. Jag önskar bara det tog sig uttryck i något mer hanterbart. Som utslag eller kanske häftiga nysningar.

I det här fallet var det väl valda arbetskamrater som släpade sig fram i min dröm som stela likversioner av sig själva. En av dem satt dessutom i rullstol av någon outgrundlig anledning, men han var fortfarande en zombie. Försökte bita mig i handen. Sedan förekom även en helt surrealistisk snabbköpsscen där vi stackare som överlevt zombiekatastrofen med livet i behåll köade efter sardinburkar. Även där dök min nu rullstolsbundne arbetskamrat upp, men den här gången lärde han ut tekniker till en (gående) zombiekamrat. "Tugga lite på handen om du känner för att bitas" sade han med sin Kalmardialekt till sin zombiekamrat, som olyckligtvis inte lydde rådet utan började tugga på personen framför i kön. Hur vi kunde undvika att upptäcka två zombies, varav en tog formen av en rullstolsbunden smålänning går mig helt förbi. Strax därefter upplevde jag mitt hypnopompa sömntillstånd och vaknade med adrenalinet pumpande i ådrorna som en överårig raveare på ecstasy. Klockan var fyra på morgonen. Jag sov inget mer den natten kan jag ju tillägga.

Just nu sitter jag på ett bekvämt tåg på väg till Göteborg. Men eftersom det inte bara är i mardrömmarna det är jaktsäsong på content managers måste jag ägna delar av resan åt att uppdatera ett community. Jag är dock mutad med en aftonvard på jobbets bekostnad, så ett par timmars arbete skall jag nog kunna klämma ihop. Det är monkeywork i vilket fall, så även om jag jobbar behöver jag inte tänka, något som passar mig utmärkt idag, eftersom nattens övningar har lämnat mig något matt i kanterna. Jag skall strax trava iväg till den fantastiska bistron och se om jag kan hitta något gott att tugga på.

Systern har inte hunnit skriva något än, så jag avvaktar med förväntan på hennes inlägg i syskondebatten. Sedan vi började blogga mot/ med varandra har kommunikationen gått hög. Brodern påpekade i ett telefonsamtal att han minsann också sprängde prylar med sina påsksmällare, men i hans fall var det lite mer macho lego. Man kan inte låta bli att undra om mitt uppror mot Mattels påtvingade barbiekroppsideal var en tidig form av feminism. Jag sprängde ju aldrig mina Sindy-dockor som var lite mindre bystiga och långt sötare, även om deras huvuden var något oproportionerliga. Nåväl. Den typen av spekulationer slutar aldrig väl. Man vet aldrig när det sitter någon psykologistudent och ivrigt spanar efter något att bygga sin master's thesis på. "Tidiga feministtendenser hos medelålders bloggare". Zombieallergin är nog bara grädde på moset. "Tydlig skräck för objektifiering av kroppar, resulterande i sömnstörningar". Hmmm...

Idag har jag inga kängor att ge kollektivtrafiken, eller mina kollektivmedtrafikanter. Jag hade nämligen laddat iPodden rejält, och dessutom tagit med en bok (som jag glömde på kontoret...) att gömma näsan i. Instängd i min lilla bubbla struntade jag glatt i både visslare och prasslare.

Aikidon har gett underlig träningsvärk därtill. Jag var ensam nybörjare på onsdagens övningar, som jag kanske nämnt tidigare. En hög lite mer erfarna aikidokas tog sig an mig och vi körde ett vapenpass. Jag misstänker att mitt krampaktiga kramande av svärdet orsakade den fruktansvärda träningsvärken jag upplever i mina händer just idag. Skrivandet är riktigt plågsamt, måste jag ovilligt erkänna. Och arbetet väntar. Liksom bistron. Så härmed avslutar jag dagens blog, och hoppas att den varit till förnöjsamhet, liken till trots.

Kära syster...

...efter att ha läst din alldeles utmärkta avhandling om tvätt inser jag att vi har mer gemensamt än blont hår och en tudelad tånagel. Tanken om tvätt och disk har slagit även mig, så nu funderar jag i banorna om det kan vara så att till och med våra hjärnor har liknande skrynklor.

En skrämmande tanke. Systern sprängde förvisso inte barbiedockor, men hon hade ju två yngre syskon att glatt plåga med Kissaffischer (rockbandet, inget annat) som skapade en oresonlig rädsla för tungor hos den yngsta i syskonskaran. Vid närmare eftertanke kanske det förklarar ljudfobin? Nåväl. Jag tar konstiga avvägar i tänkandet idag. Jag tror jag blev oåterkalleligen skadad av morgonens tuggkonsert.

Rikard påpekade under en brandövning att han haft en indier som sällskapsdjur. Det visade sig dock senare ha varit en iller. Vi tyckte det var roligare - om än något rasistiskt - med en indier. Det kan också ha inverkat på mina tankegångar. Det är dags att packa för morgondagen tror jag bestämt.