Tågresan III

Det här är fortsättningen på Tågresan. Jag håller på att försöka få ihop en bok av det. Får se om jag lyckas. En integrerad bit av det hela verkar vara att jag måste sitta på pendel- eller SJ-tåg för att lyckas skriva något. Det kanske är ett tecken på att jag finner tågresor tråkiga. Eller så finns det andra sinistra syften. Som till exempel att jag vill utnyttja varje sekund på dagen.

Del Ett

Del Två

Del Tre

"Hej Rosa" säger den fryntliga sköterskan som tar emot. Jag drabbas av en omedelbar misstanke om att hela hennes attityd, allt hon faktiskt är är konstruerat för att lugna mig, ge mig någon slags trygg punkt i en tillvaro som Institutet vet är mer än bara skrämmande, den är skräckinjagande. Min mage har dragit ihop sig till en hård liten boll. En sur smak av metall har lagt sig i min mun. Nästan som blod. Jag för upp handen till min mun medan sköterskan läser av mitt chip med en liten scanner. Det är blod. Jag har bitit hål i min underläpp utan att märka det. En droppe faller ner i mitt knä medan jag med böjt huvud svarar "ja" och "nej" på sköterskans frågor. Hon har inte sagt vad hon heter, men hon förväntar sig att jag snällt skall svara på alla hennes frågor om när jag senast hade mens, om chippet kliar, om jag har haft ont av de hormoner de har pumpat i mig, om jag fått några utslag av vitaminerna jag måste ta.

Jag hänger med huvudet, jag kan inte förmå mig att möta hennes blick, orkar inte se hennes glada leende, nu när mitt liv verkar så kraftigt beskuret.

"Ta av dig dina kläder och kryp in i den här klänningen, så skall vi göra en undersökning på dig." säger sköterskan och ger mig en mjuk vit säck med två ärmar. Jag tar den och reser mig. Två röda prickar blommar upp på det vita tyget. Jag blir nästan chockad av den röda färgen. Jag tittar upp, rakt in i ansiktet på den plastiga sköterskan, ser hennes leende som knappt har ändrats sedan jag klev in genom dörrarna.

"Vad heter du?"
"Va?"
"Vad heter du? Du måste ju ha... ett namn, eller?"
"Om du bara kryper upp i gynstolen här, så kommer läkaren snart och kikar på dig."

Plastsköterskan börjar dra sig bakåt mot dörren. Jag inser med en plötslig maktrusch att jag skrämmer henne. Jag skrämmer henne.

"Men.. vad heter du?" Min röst stiger lite. Jag hittar lite av mitt självförtroende igen. Lite av min glöd som alltid gjorde min syster tokig på mig. Visst var hon sötare och mer populär, men jag kan dominera ett helt rum om jag vill.

"Jag... du blöder på läppen, det är bäst att vi torkar av det..." Plastsköterskan rör sig lite tafatt mot ett skåp och öppnar det, fumlar lite, och lämnar dörren öppen när hon vänder sig mot mig. Det glänser av metall bakom henne. Jag drabbas av något slags ursinne som jag nästan aldrig har känt förut. De röda fläckarna på den vita klänningen växer bakom mina ögon och jag känner hur jag börjar darra av något som är mer än ilska. Vad är det som händer? Hur kan de tro att de kan ta mitt liv ifrån mig? Hur kan jag låta dem ta mitt liv ifrån mig? Hur kan jag låta den här namnlösa varelsen, fryntlig och med rosiga kinder och ett vänligt sätt, en plastförpackad förtroendeingivande robot ta mitt liv ifrån mig?

Plötsligt ser jag knappt något annat än hennes anonyma ansikte, inramat av det uppsatta håret. Plötsligt finns bara hon och jag, och de blänkande metallföremålen bakom plastsköterskan. Jag kastar mig över henne. Jag tänker inte längre. Jag kan inte tänka längre. Det är som om någon har stängt av allt jag är, förutom den här uppvällande, blossande röda ilskan. Plastsköterskan förstår ingenting, inte förrän jag fyrar av ett lysande rött leende mot henne. Mitt leende är en fackla som bränner sig in i hennes ögon.

Jag hör något. Det är ett dovt ljud som brummar i mig. Ett morrande som växer och växer tills jag inte kan hålla det inom mig längre.

När jag återvänder till mig själv går det långsamt. Det är som att vakna upp ur en narkos. Jag minns inte att jag har somnat. Halva ansiktet värker. Smaken av metall ligger som en tjock hinna på tungan. Mer blod i munnen. Min högra sida känns tung och öm, som om det ligger något och pressar sig mot mig och det jag ligger på. Det är varmt, ganska mjukt, men inte mjukt nog för att vara en säng. Ett stick i min arm får mig att bli klarvaken på några sekunder. Det gör rejält ont, och det drar i huden, som om någon sitter och syr i mig. Jag kan inte lyfta huvudet. Det är det andra som slår mig. Jag sitter fast med huvud, axlar och armar. Benen är insvepta i något tungt material. Sticket igen, den dragande känslan. Mina ögon fylls med tårar och jag gnyr. Det gör ont att använda rösten, som om jag vrålat länge och ihållande.

"Hon är vaken. Ge henne något. Knocka henne." Rösten har inget ansikte. Jag försvinner in i mörkret igen.

Intressant?

Andra bloggare om;
novell, tågresan, skrivande, dystopi

Tillbaka på tåget

Jag sitter på tåget och skriver ett treatment på World of Darkness och kan inte komma på hur jag skall lösa questsystemet. Givet är i vilket fall att de nuvarande varianterna på MMOer är dödstråkiga. Om jag kan komma på ett system som tar i beaktande både hur man kan göra quester som är intressanta OCH låta spelarna komma på sina egna quester, så vore det guld. Men frågan är hur man skall kunna låta spelarna bygga sina egna situationer, sina egna liv?

Det är kämpigt att dra sig fram genom det här arbetsprovet. Det är mycket som hänger på det. Eller kanske inte, jag förväntar mig inte att få jobbet. Jag förväntar mig inte heller att få åka till Island på arbetsintervju, men båda grejerna hade varit roliga.

Utöver det här är jag helt slut i huvudet. Jag har kämpat som en gnu med förkylning i kroppen och har gjort så mycket den här veckan att jag knappt vet vad jag heter längre. Så mycket... Jag behöver en veckas semester och en stor säng att sova i under den veckan. Det är inte som att jag sitter på häcken och aldrig gör något... Blä.

Hetsjakt!

Jag åkte tåg igår. Det har jag ju inte gjort tidigare i veckan. Jag åkte tåg, kommer att åka tåg igen och är trött på att inte få någon tid för mig själv. Det krävs inte mycket för att få fram eremitkräftan i mig. Jag har börjat skriva ett treatment på uppdraget jag fick av White Wolf/ CCP, men det är hur svårt som helst. Det är så mycket som skall stämma... Nåväl. Utöver det skall jag bege mig in i stan om en stund på specialuppdrag. Vi får se vad det kan bli.

Min förkylning är mycket bättre idag, tack och lov. Det blir en liten treo innan jag traskar iväg och så skall jag se om jag kan köpa lite frukost på vägen också.

Kl 13.00 är det partydags. Jag önskar att jag hade en bättre väska, för jag tror inte jag går tillbaka till moderns lägenhet mellan min promenix och pappas kalas. Men jag skall ta med mig min laptop, så är det bara. Tänk om jag får en idé?! Det kan man aldrig missunna sig.

På väg - och förkyld

Jag var inne på apoteket idag, strax innan jag åkte till Stockholm C för att ta tåget till Malmö, som jag för övrigt sitter och författar den här bloggen på. Första klass rockar hårt.

Jag köpte förkylningsmotverkande medel för 210 spänn. Undrar om man kan ta det på reseräkningen? Hmm... Nåväl. Jag har ont i halsen, ont i huvudet, snuva och ont i ryggen, mellan skulderbladen. Typiskt förkylningsryggont med andra ord. Men jag vägrar att ge upp. Käkar treo och hoppas på att mitt ömkliga tillstånd skall ge sig lagom till Malmö station. Imorgon stundar en diger dag. Jag skall gå på åtskilliga föredrag, några av de som föreläser är gamla bekanta, så det lär bli en del kramar, om jag inte kan hålla dem på avstånd genom att snora hotfullt i deras riktning.

Jag sitter som sagt på tåget och retas med Rikard över MSN, och med syrran. Men syrran är inte lika lätt att retas med. Jag är i ett fundersamt mode. Vad är det som gör det så lätt att prata med vissa människor och så svårt att ha tålamod med andra? Det är ett gift i min själ att jag drar åt mig människor som lutar sig på mig och att jag, när jag tar ett steg undan, förväntar mig att de skall kunna stå på egna ben.

Jag är en person med mycket stor privat sfär, jag har förstått det efter åtskilliga års funderingar. Och åtskilliga års misslyckanden med att umgås med människor. Jag är så egensinnig.

Nåväl. Jag skall ta mig samman och försöka vara hövlig mot alla som frestar på mitt tålamod. Till alla er som jag snäser åt i telefonen, det är inte ni, det är telefonen. Till alla er som vill veta hur jag mår, vad jag gör, varför jag inte vill svara på det, det är för att jag har en privat sfär jag inte vill dela med mig av. Jag tycker det är jobbigt med frågor som är grundlösa. Jag tycker det är jobbigt att prata om ingenting, för det är meningslöst för mig. När jag gör något är jag fokuserad på resultat. Jag vill att det skall leda någonstans.

Solen bryter sig igenom de massiva molnen på himlen och jag tänker... jag tänker att världen är vacker, trots allt. Jag ser hur solen lyser upp de nya bladen på träden och jag tänker att försommarens grönska är den vackraste. Att gå igenom en slöja av blad på våren är som att vara nedsänkt i ett grönt akvarium, att simma igenom träden och grönskan. Det är så vackert.

Se där... syrran, det där är att vara pretentiös :)

Nu skall jag fortsätta transkribera mina tryckbokstäver som utgör texten om den franska gradmätningsexpeditionen 1736 till ett digitalt format, och därefter skall jag skriva lite mer om franskt vardagsliv anno 1735 - 1765. Inte allt handlar om spöken och varulvar, även om just varulvar verkar ha varit ett stort problem i Frankrike på den tiden. Undrar vad som hände med dem? De rakade sig under den industriella revolutionen och skaffade sig jobb inom kommunen, kanske? Eller som droskförare.

Att önska eller inte...

Jag har spenderat hela förmiddagen med att åka X2000 och sedan mitt virus på balansnerven kan jag berätta att det inte är en dans på rosor, inte heller är det särskilt skönt efteråt, för nu snurrar skallen som en glad karusell vad jag än gör, förutsatt att jag inte ligger ner. Det är dessutom hopplöst att jobba hemma hos Johan, för jag har ingen arbetsplats utan får sitta där det finns plats. Det funkar väl tillfälligtvis, men jag får ont i ryggen av det höga köksbordet och kan inte koncentrera mig så väl som jag hade velat.

Johan och Gus är iväg till GothCon där förberedelserna pågår för fullt för morgondagens konventsstart. Jag är inte intresserad. Det finns så mycket jag måste fixa de här dagarna. GothCon känns mer som ett hinder än något roligt. Men jag har i alla fall fått eftermiddagen att arbeta på. Jag får ju aldrig vara ledig ifred... Från måndag till onsdag har MSN gått för fullt och mailboxen också. Akut! Måste! Kan du inte svara på bara det här!? Jag fattar inte att folk inte respekterar att man är ledig. Skall jag behöva avskärma mig för att inte bli störd? Tydligen. Och nu skall jag ha ROLIGT i tre dagar. Problemet är väl att jag inte har ROLIGT, jag blir bara stressad av att tiden jag vill ha till eftertanke nu måste gå till att vara trevlig mot folk, vilket förvisso inte är en stor grej, men å andra sidan hinner jag inte göra det jag vill. Min tid är uppenbarligen inte min. Den är alla andras.

Jag hade velat sitta någonstans där jag kan fokusera. Problemet är att det enda stället jag för tillfället vet att jag kan fokusera bra på är hemma i Stockholm, vid mitt köksbord. "Otacksamt" tänker du som läser säkert. "Hon borde uppskatta att få komma bort lite". Men nu är hon en gång inte sådan att hon gör det. Hon är en arbetsinriktad och resultatsfokuserad människa som bara mår bra när hon får göra saker. Och den här jävla yrseln gör det inte direkt lättare. Inte heller alla kommentarer man får när man har avlastat de mindre soliga tankarna på bloggen. Det kanske hade varit bäst att låta bli at skriva vid sådana här tillfällen. Så slipper man förklara efteråt att ja, jag kände på det viset. Då.

Äntligen hemma...

Det jobbigaste med att resa bort är väntan på resan. Och att man måste resa hem igen. Jag var nästan ensam i kupén när vi ankom till Stockholm. Och jag var lika ensam på pendeltåget. Ingen ville vara ute den här grå och trista söndagen. Utom vi återvändande. Som tysta spöken, instängda i våra musikapparater stod vi på perrongen, åkte vi med tåget och klev av. Som en scen ur Spirited Away, fast utan ett enhetligt soundtrack, satt vi som ansiktslösa kroppar, söndagströtta på ett skakande tåg.

Skymningen föll på vägen hem, och nu är det nästan mörkt ute. Jag skall laga till lite mat och äta i tystnaden, sedan får det nog bli lite mer jobb på hemsidan som är i stort behov av lite uppfräschande. Och om humöret infinner sig kanske jag tar till tangentbordet och fyller på bloggen lite mer också, men det är långt ifrån ett löfte. Söndagen har slagit klorna i mig.