Moral Kombat

Kolla på en dokumentär av Spencer Halpin på Babelgum. Gratis att kolla på ett par veckor till.



Nu när jag har sett filmen finns det ett par saker jag funderar över, framförallt det citat jag läst ifrån Ludica Groups utmärkta paper The Hegemony of Play (PDF)

The power elite of the game industry is a predominately white, and secondarily Asian, male-dominated corporate and creative elite that represents a select group of large, global publishing companies in conjunction with a handful of passive chain retail distributors. This hegemonic elite determines which technologies will be deployed, and which will not; which games will be made, and by which designers; which players are important to design for, and which play styles will be supported. The hegemony operates on both monetary and cultural levels. It works in concert with game developers and self-selected hardcore “gamers,” who have systematically developed a rhetoric of play that is exclusionary, if not entirely alienating to “minority” players (who, in numerical terms, actually constitute a majority) such as most women and girls, males of many ages, and people of different racial and cultural backgrounds. It is aided and abetted by a publication and advertising infrastructure, characterized by game review magazines, television programming and advertising that valorizes certain types of games, while it marginalizes those that do not fit the “hardcore gamer” demographic.

Den här makteliten nämns överhuvudtaget inte i filmen. Inte heller pratas det något om hur små tjejer påverkas av spelen. Näe. Våld och spel är manliga områden och våld är ett manligt problem. Som att jag inte kan langa iväg en rak höger jag med om jag blir provocerad.

Det andra jag funderar över är de påståenden om att "vi kan göra vad vi vill, vi vill göra så mycket fantastiska spel". Varför ser marknaden ut som den gör om vi verkligen vill göra spel som ställer spelaren inför moraliska val? Jag tror inte att den hegemoniska eliten är särskilt intresserade av att göra spel för "oss", oavsett hur stor marknad "vi" utgör.

Pwah!

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om debatt, spelbranschen, våld

VARFÖÖÖÖR?!

Jag sitter och kollar på lite speltrailers eftersom jag inte kan komma vidare med mitt arbete på jobbet.

Och jag blir så trött...

Varför ser alla spelpersoner ut som belgian blues?

Viking - Battle for Asgard


Dark Sector


Allt handlar dessutom om att döda, döda, döda! Jag börjar bli trött på det här...

Army of Two


... och Army of Two igen, fast med en lätt ironisk vinkling.


Tacka vet jag spel som Little Big Planet


Där behöver man i alla fall inte döda något. Och man är SÖT. Jag tycker om spel där man är söt. Mer Katamari Damacy! Mer Animal Crossing! Mer skapande! Meeeer!

En av anledningarna varför jag tycker fantastiskt mycket om real time strategyspel är för att jag då måste bygga saker för att kunna spela. Nåväl. Jag säger naturligtvis inte nej till våld heller, jag är bara lätt skeptisk.

Andra bloggare om:
Little Big Planet, Dark Sector, Army of Two, Zero Punctuation, Viking, döden, våld, spel, speldesign,


EDIT: Bytte ut gametrailers mot youtube, pga estetiska skäl. Jag tror poängen går fram ändå...

EDIT 2: Jag känner att jag behöver utveckla lite. Eftersom det inte framgår i blogposten exakt vad jag är trött på. jag är trött på:

1. Urusel story som för det mesta är så groteskt melodramatiskt skriven att jag ramlar baklänges med tårarna sprutande. Av skratt. Det är "In the darkest hour, a hero has risen..." "You alone can stand against the forces of darkness..." "To survive you must find the strength within you..." bla, bla, bla...

2. Urusel dialog. Se ovan.

3. En och endast en typ av konflikt - våldsam!

4. Stora bulkiga killar som springer runt och spänner musklerna med jättesvärd i händerna. Eller jättegevär, eller jättepistoler. Eller en kombination av båda.

5. Tråkigt gameplay som för det mesta går ut på att slåss och samla prylar. NEJ det ÄR inte roligt för mig, ok?

Därmed inte sagt att det inte finns bra spel i fightinggenren. Det finns exempelvis SoulCalibur. Det finns Counterstrike. Men överlag känns spel chauvinistiska och fåniga. För mig. I dagsläget.

EDIT 3: Och Jonas Thente har plockat upp samma vibbar och skrivit om det i en artikel om äventyrsspel! Jag kanske är pensionär i min spelsmak? Man vet aldrig. Jag citerar ur artikeln. Läs hela på DN.

Är då äventyrsspelet dött som genre?
Knappast. Det finns mycket som talar för dess återkomst och framför allt är det pensionärerna. Just det: en grupp man sällan talar om i spelsammanhang, men som växer lavinartat. Den som vid 37 års ålder kastade sig över det nya "Ultima" när det kom 1980, är i dag 65, och längs vägen har spelkulturen loc­kat till sig mängder av spelare som är äldre än så.

Många av dem har problem att hänga med i de snabba actionspelen, raida i onlinespelen och urskilja de myrlika svärmarna i strategispelen. Det här är helt naturliga handikapp och om jag skall döma av de många mejl och samtal jag har fått, så är behovet av långsammare - och smartare - spel närapå omättligt hos den gruppen. Och inte bara hos den.