Twitteregon

I dagarna har jag sett ett ganska intressant fenomen på twitter. Jag väljer att kalla det twitteregon. Det tar sig formen av en eller flera personer som genom sina tweets är övertygade om att den syn de har på världen är den enda rätta och deras vinkling på diskussionen är den enda "sanna" och "värdiga" utgångspunkten.

Med det i åtanke går de ut hårt mot alla de stackare som inte förstår att deras egen synpunkt, deras egen utgångspunkt, är den absolut viktigaste. Den som räknas. Den som Hör Dit.

Det här leder så klart till en rad konflikter, eftersom det finns många som diskuterar ur en helt annan vinkling, och med en helt annan politik eller utgångspunkt i åtanke. Det här är väl och gott - diskussioner är alltid som mest intressanta när flera synvinklar får tillträde till diskussionen.

Men så kommer jag tillbaka till det där envisa hävdandet att deras berättelse, deras utgångspunkt, är den enda sanna - och twittrarnas tendens att inte lyssna, inte försöka förstå, utan istället förolämpa, håna och klappa de personer på huvudet vars åsikt skiljer sig från deras egen. Trots att de kanske inte ens talar om samma sak.

Det här är någon form av projicering at it's absolute worst, och det är också det som givit upphov till många av de obehagligare konfrontationerna jag sett på twitter.

Är du helt säker på att du har rätt? Är du helt säker på att din diskussionspartner pratar om samma saker som du gör? Är du ens säker på att din medtweetare är intresserad av det du pratar om? Det är läge att tänka efter på twitter. Reflektera, fundera på vad som driver dig i diskussionen - varför blir du arg, upprörd eller påstridig? Fundera sedan på om du, efter vad du läst i diskussionen, tror att din medtwittrare drivs av samma motivation. Om inte är det kanske läge att tagga ner lite.

Intressant?

Andra bloggare om:
Twitter, debatt, åsiktsskillnader

De arbetslösa och outbildade

Återigen sällar jag mig till skaran arbetslösa. Det är så tydligt hur samhället ser på oss, hur jag själv ser på mig, när jag inte längre har ett arbete. Förvisso är det knappast frivilligt, men finns det inte något skamligt där ändå? Något som säger att just jag i min brist på arbete är en parasit på samhällskroppen. Det har liksom ingen betydelse att jag under de tio år jag arbetat till större delen haft jobb, eller för den delen att jag vid de tillfällen jag måst byta jobb av någon anledning (arbetsbrist, för det mesta, konkurs ibland) blivit uppsnappad av ett nytt företag, ofta innan jag hunnit börja ta emot a-kassa.

Som jag betalat för i snart tio år, till samma fackförening.

Och ändå är jag en parasit på samhällskroppen.

Det blir särskilt tydligt när jag läser om Natalie och Chloe Shuterman som förvisso är helt harmlöst intresserade av mode. (För att vara sanningsenlig så skiter jag fullständigt i Natalies behandling av sin elvaåring, det är inte jag som i sämre tider måste förklara för henne att hon inte kan få de nya Jimmy Choo-skorna.)

Det som är besvärlig med Natalie Shuterman är så klart att hon ser på världen ur en meritokratisk synvinkel som blir vanligare och vanligare. Nu ifrågasätts det inte ens om vi arbetslösa eller de outbildade (som min sambo, som för övrigt har åtskilliga IQ-poäng mer än genomsnittssvensson, dock parade med ett något ohälsosamt (för honom) förakt för människor som säger åt honom vad han skall göra, baserat inte på erfarenhet eller kunskap utan på siffror på ett papper) har hamnat där de har hamnat på grund av yttre omständigheter. Vi är lata och okunniga, på grund av vår brist på arbete, eller vår brist på utbildning.

Men folk som inte känner en – deras åsikter kan man inte ta åt sig av. Det kan ju vara arbetslösa och outbildade – på nätet kan plötsligt vem som helst få en röst.

Förvisso håller jag med. Folk som inte känner en skall man inte bry sig om, om deras analys av situationen inte stämmer. Men att baka ihop "folk man inte känner" med "arbetslösa och outbildade" sticker i ögonen, inte minst för att det oskyldiga citatet av Schuterman visar på en jävligt elitistisk syn på världen. Hon känner minsann vare sig arbetslösa eller outbildade människor.

Att vara arbetslös likställs med att vara outbildad. Att vara outbildad likställs med att vara arbetslös och bägge likställs med ignorans och dumhet. En "skyll dig själv"-mentalitet som gör mig sjuk av oro över vår framtid som ett samhälle. För det är så klart inte bara Schuterman som bär på det giftet. Det finns snart sagt överallt.

Intressant?

Andra bloggare om:
Schuterman, arbetslöshet, utbildningar, debatt, Personligt

Ställ krav på omvärlden

Efter många år som bloggskribent har jag äntligen nått den punkt när jag låter bli att jama med och sätter ner foten.

Som person och som delaktig i kollektivet kvinna, men även som delaktig i kollektivet vit, medelklass och vilka andra indelningar man nu kan tänkas göra där jag har ett finger med i gruppen, så har jag i vissa sammanhang rätt att ställa krav på omvärlden, utan att för den skull känna mig skyldig för att jag gör det. Jag har också i vissa sammanhang en skyldighet att lyssna när andra som har rätt att ställa krav gör det, utan att för den delen känna mig skyldig över mina privilegier - med ett caveat, naturligtvis. Det är min skyldighet att lyssna på de opriviligierade och arbeta för att förändra situationen.

Det finns tillfällen då jag sitter i en priviligierad position gentemot andra. Är jag priviligierad i ett sammanhang så är det också min skyldighet att agera och reagera utifrån de mindre priviligierades omständigheter. Vad jag menar är att om jag som kvinna diskuterar barnomsorg så bör jag vara medveten om att män har en icke-priviligierad ställning i de sammanhangen och därför sätta mig in i hur män upplever situationen, utan att för den skull avsäga mig mina åsikter. Men jag bör respektera deras sätt att se på hur de blir behandlade utan att avfärda den upplevelsen.

På samma sätt jag har som icke-priviligierad en rätt att uttala mig om de situationer när jag upplever en orättvisa eller ett särbehandlande av mig som tillhörande en grupp med lägre status. Som exempelvis i IT-frågor, där jag råkar vara underdog.

I bägge fallen tillkommer en problematik som finns överallt men som blir extra tydlig på internet. Problematiken handlar om "experterna" som tillerkänner sig själva rätt att berätta för oss andra - som i förlängningen inte är experter eftersom vi inte tycker som "experterna" - vad vi tycker, tänker och känner.

I vanliga fall hade jag avstått från att skriva den här posten som en direkt reaktion på kommentarerna i förra blogginlägget, dels för att jag inte är särskilt förtjust i troll, men även för att jag indoktrinerats med den där "provocera inte"-attityden. Och den där "men alla har rätt att säga vad de tycker"-grejen som brukar finnas där flest troll och självutnämnda experter håller till. Censur kommer alltid upp på tapeten när jag börjar moderera.

Det jag egentligen menar med den här långa och något okarakteristiska blogginlägget är att jag har slutat lyssna på självutnämnda experter som dessutom erkänner att de inte är insatta i det de pratar om - med undantaget av att de är priviligierade.

Det finns ingen anledning för mig att försöka förklara hur jag tänker, hur jag har analyserat och så vidare, för personer som ändå inte orkar ta till sig källmaterialet. Du som debatterar - ställ krav på dina motdebattörer. Åtminstone sådana grundläggande krav som att materialet faktiskt lästs igenom, setts på eller upplevts. Det är bara i ytterst sällsynta fall som en person som inte läst/ sett/ upplevt ett material kan uttala sig om det, och i de fallen så slipper motdebattören ofta personliga påhopp och osakligheter. Det märks med andra ord om motdebattören är insatt. Och det märks i ännu högre grad när motdebattören är intresserad av att diskutera och inte bara av att pådyvla en åsikt eller köra över motdebattören med personliga och icke-relevanta argument.

Och var inte rädd för att moderera kommentarer. I just det här fallet - min blogg - har jag rätt att ta bort de kommentarer jag inte tycker om. Utan att motivera det med mer än att jag inte tyckte om dem. Det här kommer så klart att drabba de självutnämnda experterna i allra högsta grad. Särskilt de av dem som berättar för mig vad jag tänker, känner och tycker. Jag får väl även påpeka att jag är en snäll moderator. Det mesta får vara med, trots allt. Men om du har skrivit något überpuckat så finns det stor risk att det 1. inte får vara kvar och att det 2. om det får vara kvar går förbi obesvarat.

Intressant?

Andra bloggare om:
krav, debatt, Trollish

Moral Kombat

Kolla på en dokumentär av Spencer Halpin på Babelgum. Gratis att kolla på ett par veckor till.



Nu när jag har sett filmen finns det ett par saker jag funderar över, framförallt det citat jag läst ifrån Ludica Groups utmärkta paper The Hegemony of Play (PDF)

The power elite of the game industry is a predominately white, and secondarily Asian, male-dominated corporate and creative elite that represents a select group of large, global publishing companies in conjunction with a handful of passive chain retail distributors. This hegemonic elite determines which technologies will be deployed, and which will not; which games will be made, and by which designers; which players are important to design for, and which play styles will be supported. The hegemony operates on both monetary and cultural levels. It works in concert with game developers and self-selected hardcore “gamers,” who have systematically developed a rhetoric of play that is exclusionary, if not entirely alienating to “minority” players (who, in numerical terms, actually constitute a majority) such as most women and girls, males of many ages, and people of different racial and cultural backgrounds. It is aided and abetted by a publication and advertising infrastructure, characterized by game review magazines, television programming and advertising that valorizes certain types of games, while it marginalizes those that do not fit the “hardcore gamer” demographic.

Den här makteliten nämns överhuvudtaget inte i filmen. Inte heller pratas det något om hur små tjejer påverkas av spelen. Näe. Våld och spel är manliga områden och våld är ett manligt problem. Som att jag inte kan langa iväg en rak höger jag med om jag blir provocerad.

Det andra jag funderar över är de påståenden om att "vi kan göra vad vi vill, vi vill göra så mycket fantastiska spel". Varför ser marknaden ut som den gör om vi verkligen vill göra spel som ställer spelaren inför moraliska val? Jag tror inte att den hegemoniska eliten är särskilt intresserade av att göra spel för "oss", oavsett hur stor marknad "vi" utgör.

Pwah!

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om debatt, spelbranschen, våld

Oh noes! Någon matade trollet!

Hej igen kära Lassetrollet. Eftersom du delar flera ganska avtändande drag med dina kompisar Stålkalletrollet och PeterLarssontrollet drar jag slutsatsen att du som troll har multipla personligheter. Vilken annan förklaring kan det finnas till att du lämnar smutsiga klövavtryck i debattfönstret? Och att du dessutom inte kan stava till avundsjuk du heller? Det kanske är ett genetiskt fel hos er troll? Antifeminist-troll är ganska förtjusta i att skylla på biologi, så då måste det gälla även för datorspelstroll, kan man tänka. Alla datorspelstroll är alltså halvanalfabeter med föga grepp om grammatiken. Och det där att födas till man? Jag tror på allvar inte att min uppskattning av spel sitter mellan mina ben. Möjligtvis om man som Game Girl Advance spelar Rez med Trancevibrator, men vad jag kan se förde det enbart med sig fördelar.

Mer trollish

Ännu ett (okej, två, men det andra trollet var i alla fall lite välformulerat) troll har dykt upp i samlingen.



Det är ett PeterLarssontroll. PeterLarssontrollet tror att jag är avis på de spelutvecklare som gjort CoD:MW2 och påpekar att det släpps en manligt härligt spel inom kort - Bad Company 2. Jojo. Vad kan jag säga? Det är så klart svårt att tillbakavisa min eventuella avundsjuka, men till skillnad från PeterLarssontrollet så kan jag i alla fall stava till just avundsjuka. Jag vet också hur man använder ordet "och", vilket verkar ha gått PeterLarssontrollet förbi. Dessutom kan jag använda utropstecken och punkt på rätt sätt, för att inte nämna kommatecken och shift-tangenten. Jag skulle också vilja påpeka att det är tur för spelföretagen att de har en sådan lojal - om än pseudoanalfabetisk och vad det verkar ganska korkad - uppsättning fanatiker som kan försvara spelen och nyansera debatten på det här viset. Annars skulle det ju bli - som ett annat troll påpekade - rena rama pajkastningen.

Trolltyg i Tendensskogen

Två trolltyg än så länge. Jag tänkte svara lite i min blog, bara för att undvika att mata trollen på plats, så att säga. Jag har trots allt lite att säga till de små gullungarna. Här kan jag dessutom strypa deras tillgång på kommunikation utan problem. Och tro mig, jag har absolut inga kval över att censurera troll.



Hej kära Lassetrollet. Jag har gjort spel hela mitt liv, ända sedan jag var en liten tomte, faktiskt. Vissa är våldsamma, andra är det inte. Du kanske spelar ett av de spel jag jobbat med nästa år, då släpps nämligen Just Cause 2, där jag var med och designade världen en sväng innan Avalanche råkade i lite ekonomiska bryderier. Jag väljer att trivas med min kvinnlighet, men jag vägrar att låta den begränsa mig och vad jag gör, tycker om och ser på. Du kanske skall vägra att låta din manlighet begränsa dig på samma grunder? Du kanske till och med skulle uppskatta att... tja... baka en kaka? Testa får du se. Nya erfarenheter leder till nya insikter.



Hej kära Stålkalletrollet. För det första har mina åsikter om spel inget med min politiska övertygelse att göra. Och nej, ni får inte ha något så kraftfullt som spel för er själva. Taskigt läge. Dessutom skulle jag aldrig göra ett spel för kvinnor till en bekräftelse för de stereotypa könsroller som berättar för oss att kvinnor är si och män är så. Är du inte medveten om att lesbiska kvinnor inte är hotfulla för riktiga män som du? Lesbianism är mer eller mindre inlemmad i den manliga sexualiteten, och det vore synd att ge er ännu en möjlighet att masturbera till spelen. Näe, om jag skulle göra ett spel som handlade om homosexualitet så skulle det handla om bögar som bakar. Ömsinta beröringar bögarna emellan. Det skulle skrämma skiten ur dig, lille vän, det skulle nämligen ifrågasätta din sexuella identitet. Särskilt om du var tvungen att spela en av bögarna själv. Vem vet. Du kanske skulle tycka om det?

Jag inser att det här inlägget är något baitande, det är därför jag inte kommer att tillåta troll i kommentarstråden. Däremot tillåter jag en nyanserad debatt. Alltid.

Nollsummespel

I dagarna har jag och en företrädare för Dataspelsbranschen haft en konversation via Facebook, där jag bland annat ifrågasatt varför ett svar ifrån en intresseorganisation väljer att ta en debatt från ett sakligt till ett personligt plan. Den här kritiken har kommit både ifrån mig och ifrån andra engagerade personer. Talespersonen har istället för att bemöta den kritik som framkommit, som främst handlar om tilltal och retorik, förnekat att ett problem finns, och att andemeningen inte alls betytt det som vi tolkat den att betyda. Tolkningen kvarstår dock, och att den ens uppstod borde tas på allvar.

Nu är tanken att Dataspelsbranschen skall sätta igång en process runt jämställdhet, ett långtgående arbete. Det finns inga ytterligare detaljer runt hur den här processen skall se ut, men min farhåga är att det i första hand kommer att handla om jämställdhet som branschen vill ha den.

Det innebär att trots att jag och andra kritiska röster har påtalat en brist som är relativt lätt att åtgärda, så verkar det inte finnas utrymme att ta åt sig av den kritiken och ta den på allvar. Jag har blivit inbjuden att delta i förändringsarbetet, men min farhåga är att ett eventuellt deltagande i så fall kommer att ske på någon annans villkor och inom ramen för den sorts jämställdhet som branschen vill ha. Jag kan inte jobba med en organisation som inte lyssnar på den kritik som framförs, och heller inte ser ett problem när flera pekat på det.

I mångt och mycket handlar det hela om tilltal, och datorspelare, datorspelsföretag och förläggare har sedan länge etablerat ett språk för hur "oliktänkande" skall behandlas. Vem som helst som har läst ett spelforum, eller kommentarerna på bloggar och liknande runtom på internet har förmodligen sett tendenserna. Antingen är något bra, och då är det jättebra, eller så är något dåligt och då är det jättedåligt. Problematiken med den här typen av debatt är så klart att den blir väldigt ensidig och handlar i första hand om åsiktspositionering. Du har rätt, jag har fel. Du har fel, jag har rätt. På det viset blir också en debatt ett nollsummespel. En sida vinner. En annan förlorar. Men en debatt ÄR inget nollsummespel, och det är heller inte möjligt att vinna eller förlora i ett samtal. Det som händer är istället att ett utbyte av idéer och nya sätt att se på världen sker. I ett idealiskt samtal vinner båda parter på diskussionen. När det handlar om kritik av spel handlar det istället om att motparten, dissidenten, är mindre kunnig om datorspel och vad datorspel är. Kort sagt är det kutym i dylika diskussioner - och för den delen diskussioner överallt runtom på nätet - att klämma åt personen istället för budskapet. Jag vet att jag själv gjort mig skyldig till formuleringar som kan tolkas så, men det är något jag jobbar hårt på att förändra hos mig själv. Kritik måste vara befogad, saklig och konstruktiv. Annars är det bara ovidkommande.

I datorspelsvärlden har många samtal som inbegriper kritik ofta handlat om hur dåligt det är med datorspel, och hur dåligt och farligt det är att spela datorspel. Det här har av förklarliga skäl gjort att många datorspelsförespråkare hugger direkt när kritik framförs. Datorspel kan per definition inte vara dåliga. Det är en oskriven lag bland datorspelare. Gentemot omvärlden står vi enade. Gentemot kritiker står vi enade.

En annan sida handlar också om vilka som har "rätt" att uttala sig om datorspel. De som har "rätt" är för det mesta män, för det mesta hardcore gamers och för det mesta mycket skeptiska till kvinnors kompetens.

Problemet för mig blir då att eftersom jag ÄR väldigt kritisk till både rekryteringsmetoder och de spel som spottas ut ur den gigantiska kopieringmaskin som är datorspelsbranschen, så hamnar jag ofta i en position där min kritik förblir ohörd, i många fall också betecknad som obefogad. Utöver det så har jag problem att bli tagen på allvar, eftersom en person som kritiserar datorspel och datorspelsbranschen by default är okunnig, inkompetent och så vidare. För att inte förglömma att det förmodligen rör sig om en moralpaniker.

Det jag menar är att den här typen av retorik sprider sig inte bara på forum som flashback och Newsmill utan även till seriösa debatter som omfattar sådant vi ALLA vinner på att det förändras. Retorik - och framförallt schysst och saklig retorik - är en bristvara på nätet. När en intresseorganisation för datorspel förblir blind för det egna sättet att uttrycka sig finns det ett problem i den organisationen.

Nu kommer jag till kärnpunkten - jag som kvinna i en mansdominerad bransch har fortfarande svårt att styrka min trovärdighet (1). Mycket av attityden ute på arbetsmarknaden, och inte bara där, handlar fortfarande om att "tjejer inte spelar". Och om "tjejer inte spelar" så finns det inte heller några tjejer som GÖR spel, det faller sig naturligt. Misstänkliggörande är ett normaltillstånd för mig. Ifrågasättande av min kompetens är ett normaltillstånd för mig. Att konstant bli upphöjd, nedgjord och utpekad är både tröttsamt och irriterande (2). För att jag skall kunna göra mitt arbete krävs ofta att jag först bevisar att jag KAN göra mitt arbete och det innefattar inte helt sällan att "bevisa" mitt spelintresse, att jag "kan" spela och att jag är intresserad av spel. När inte bara jag ifrågasätter hur jag blivit presenterad i en replik till en debattartikel som handlar just om det här, och när det ifrågasättandet går helt förbi talespersonen för en intresseorganisation som säger sig företräda mina intressen inom mitt yrkesområde, måste jag konstatera att den kritik som inledde debatten fortfarande i allra högsta grad står kvar, och att det förtroendekapital som Dataspelsbranschen haft hos mig är förminskat.

Feminister talar ofta om strukturer. Datorspelsmarknaden, datorspel och företagen som tillverkar datorspel sitter fast i en struktur, som i första hand handlar om hur de beter sig dels mot utomstående, och dels mot kvinnor. Det är inget jag varit opåverkad av, men jag jobbar på att förändra mina attityder - hela tiden.

Det allra jävligaste är att personer som inte tror på strukturer inte ser dem. Det allra jävligaste är att det är så förbannat lätt att avfärda mig med ett "ja, men om du blir så dissad så är det förmodligen ditt fel för att du är inkompetent". Jag vet inte hur många gånger jag har hört det. Särskilt från människor som inte känner mig, som inte vet vad jag kan. Det är alldeles för lätt att avfärda mig med en axelryckning.

Det som är ännu jävligare än det allra jävligaste (jo, jag vet, språklig misshandel!) är att debatter jag sätter igång - och tro mig, de är många (jag är en riktigt kontroversiell typ, som exempelvis tycker att vi borde ha fler kvinnliga spelarpersoner i spel, fokusera på berättande, inte låta oss styras av teknik m.m.), ofta hamnar i det läget att de fokuserar på mig som person. Går jag i svaromål då - ja, då är jag allt som oftast körd i den omgivningen under en mycket lång period. Jag tror att jag fortfarande är mer eller mindre pariah på wrnu, till exempel.

Jag är jävligt trött på att befinna mig i den positionen. Jag är jävligt trött på att vara ett UFO, en anomali, ett normbrytande monster. Men vill jag ändra på mig? Nej. Varför skall jag ändra på mig när det är omvärlden det är fel på? Varför skall jag tvingas bort ifrån ett i normala fall givande, kreativt och underbart arbete? Varför skall jag, varje gång jag uttalar mig, riskera att bli dissikerad, exemplifierad och uthängd?

Intressant?

Andra bloggare om:
datorspel, feminism, roller, dataspelsbranschen, retorik, debatt, Personligt

________________________________________________
1. Mina förändringsstrategier:
Bara för att slippa kommentarerna om "ja, men vad gör du för att förändra då?" så tänkte jag lista en del av de saker jag ägnar mig åt för att ändra på attityder runt spel:

• Jobbar inom branschen.


• Diskuterar runt problematiken med mina arbetskamrater på varje arbetsplats jag hamnar på.


• Skriver debattartiklar och blogginlägg om vad jag ser och hur jag reagerar på det.


• Hjälper till både gratis och mot betalning på skolor och utbildningar runtom i landet. Game Maker Arvika, SuperMarit, Högskolan i Skövde, BTH, Academedia och nu Futuregames Academy på RMI Berghs


• Ger av tid och energi till de initiativ som kontaktar mig med idéer och funderingar


• Har jobbat aktivt inom Sverok - Sveriges roll- och konfliktspelsförbund (den som tror att attityden bland datorspelare finns enbart hos datorspelare misstar sig)


• Jobbar aktivt med konvent och föreläsningsserier på konvent


• Skriver en bok om kvinnor i rollspel


• Skriver en handbok om rollspel


• ... med mera, med mera, med mera...

2. Det innebär också att ett konstant fokus på mig som person gör att jag har lättare att tolka in negativitet i diskussioner runt mig och om mig. Det handlar om inlärning. Syftet med dylika diskussioner har oftare tenderat att framställa mig som ett pucko än på ett positivt sätt.

Maktpositioner

Jag har ett dilemma.

För inte allt för länge sedan reagerade jag här på min blog på en artikel på SvD. Redan i den här texten håller jag mig till ett mediekritiskt perspektiv, vilket kanske är varför Second Opinion bad mig utveckla mina tankegångar, vilket jag också gjorde med ett inlägg jag till imorse i alla fall var rätt stolt över. Så här i retrospekt är jag mindre glad över att jag kommenterade artikeln.

Dataspelsbranschens Per Strömbäck har replikerat på min kritik av medias framställning av spelbranschen och i förlängningen även Dataspelsbranschen, eftersom det var dess talesmän som genom artikeln verkade propagera för en könsrollsstereotyp syn på kvinnor. Debatten är inget jag inte välkomnar, och jag ser också att vi i mångt och mycket är överens om många saker. Det jag inte förstår är hur jag skall kunna fortsätta debatten och bemöta de punkter där vi inte är överens, och där jag anser att datorspelsbranschen behöver göra bättre ifrån sig.

I repliken kommer "mina" åsikter och "mina" kunskaper upp i olika sammanhang. Inget explicit skrivs ut, men undertexten antyder att 1. jag är inkompetent, 2. jag är okunnig och 3. jag är inte konstruktiv. Inlägget antyder också att jag hyser en elitistisk syn på spel genom att jag sägs vilja diktera vad andra ska och inte ska spela.

Om jag skall bemöta det här på något sätt, med någon form av trovärdighet, så måste jag först "bevisa" att inga av de här påståendena stämmer på olika sätt. På det viset har debatten lämnat SvDs artikel och istället fokuserat på mig. Utöver det måste jag också oroa mig för att Strömbäck, som är talesman för en intresseorganisation i en bransch där jag själv försöker överleva, inte lyfter fler brister med min kunskap och mitt engagemang i spel.

Hur driver jag en debatt vidare när jag inte är säker på att motdebattören 1. pratar om samma företeelser jag pratar om 2. inte håller sig på en saklig grund utan går in på en personlig nivå 3. inte utnyttjar sina kanaler för att kabla ut sitt budskap om min påstått bristande kompetens?

Vad säger jag, och hur säger jag det utan att framstå som en undanförklarande mes som inte kan ta ansvar för sina egna handlingar? Hur bemöter jag ett inlägg där debatten lämnat ämnet och istället fokuserar på min person - som sanningen att säga i det här sammanhanget är helt ointressant?

(skall jag vara helt ärlig är jag inte ens säker på att det är en så bra idé att posta det här inlägget. Även det kan feltolkas.)

Intressant?

Andra bloggare om:
datorspel, Second Opinion, debatt, makt, dataspelsbranschen, dilemma

Diss på nätet

Jag läser en krönika av Karin Thunberg som dels handlar om det personliga ansvaret för att utelämna en annan människa, och dels om en ung kvinna som har en fasasnfull berättelse att berätta om sin far och mor.

Det som skrämmer mig mest är dock kommentarerna på krönikan.

Ska vi tro på en människa bara för att hon är kvinna?
Bevis, tack

.

Det är viktigt att belysa sådana här problem så att de som verkligen har varit i en sådan situation kan få hjälp och upprättelse, om möjligt. Det går inte om en massa individer och feministgrupper missbrukar det för politiska och andra mål.

Tyvärr (eller kanske tacksamt?) är berättelserna numera sällan sanningsenliga. Det har gått samma väg som med våldtäktsberättelserna. Nästan 90% verkar numera ha blivit endast sätt att få uppmärksamhet, hämnd för något helt annat, pengar, mm.

Det fanns en gång för inte så länge sedean när man kunde varit ganska säker på att en sådan här berättelse var sann. Tyvärr har feminismen, och dess brist på moral och etik, gjort slut på detta. Nu berättar de flesta den här typen av story för att hämnas, för att få medlidande, bli känd, få pengar

Nu är det bara ett fåtal som har kommenterat, men tittar jag vidare på exempelvis Newsmill finns det knappt en kommentar som inte innehåller något liknande om det handlar om våldtäkt, feminism eller familjesituationer. Eller för den delen Anna Odell.

Det här knyter tillbaka lite till mitt inlägg om tone of voice. I det fallet handlade det om Piratpartiet. Men problematiken verkar generell och enligt min högst ovetenskapliga uppfattning ser tendenserna ut att öka, snarare än minska. Feminismen är den ideologi som oftast får stå med hundhuvudet, men toleransen mot konst och humanistiska ämnen online verkar också minska markant.

Attityden är skrämmande. Eftersom en person eller rörelse "gjort bort sig" i elittyckarnas ögon (dvs de som har tid, ork och lust att sitta och konstant kommentera) så är det helt plötsligt okej att bete sig hur som helst och skriva vad som helst om den personen eller rörelsen? Enligt lag är det i vilket fall tillåtet, åtminstone till en viss gräns. Olaga hot och förtal får inte förekomma. Inte heller hets mot folkgrupp.

Frågan är hur långt förtalet kan gå innan någon reagerar?

Ofta sägs det att offentliga personer får tåla mer än privatpersoner. Men när är man en offentlig person? Är Anna Odell en offentlig person? Har hon, eftersom hon genomförde ett konstprojekt som sedemera läcktes till pressen av David Eberhardt som var överläkare, förverkat sin rätt att få lov att vara privat?

Det är många som påstår att Odell i egenskap av konstnär har uppnått det hon ville, dvs en jävla massa (för det mesta negativ) uppmärksamhet. Odell själv säger rätt ofta att det har varit en nackdel att hon uppmärksammats. Så vem skall man tro på? Åsiktsmaskinerna eller Odell själv?

Nåväl det var en sidonot.

Det som oroar mig är inte bara dissarna, utan den totala ansvarslösheten som går att uppnå genom anonymiteten. Inte nog med att den du talar till är anonym och empatin för den personen förmodligen är ganska låg, om den ens finns, du själv kan vara anonym och bete dig hur jävla illa som helst, för på nätet är det inte nödvändigtvis så att de som är som mest rabiata behöver stå till svars för vare sig sina uttalanden eller de "fakta" de sprider vidare om andra människor. Det här leder till en progressivt mer polariserad och mer aggressiv debatt, som innehåller färre och färre sakdiskussioner och fler och fler personpåhopp. Är det ett internet vi vill ha?

Är flashback det ultimata debattforumet? Vad händer med de som inte tål det klimatet?

Intressant?

Andra bloggare om:
debatt, kommunikation, feminism, Anna Odell

Jag vill inte...

...vara solidarisk med Mikael Wiehe.

I en debattartikel i DN idag skriver Mikael Wiehe:

Den framkomliga väg jag kan se är en solidarisk avgift från alla dator­innehavare som tas in av staten och fördelas bland rättighets­innehavarna av deras intresseorganisationer på ett sätt som liknar Stims och Samis nuvarande sätt att fördela pengar till kompositörer och musiker.

Ah... Ännu en TV-avgift, förstår jag. Wiehe föreslår alltså att även vi som INTE fildelar olagligt material (notera att fildelning går att genomföra även med lagliga pryttlar) skall få betala för det. Faktum är att till och med de som inte VET hur man fildelar skall få betala för det. Alla med datorer - förutsätter jag - skall alltså få betala en avgift? Underbart. Kalla mig snål, men jag vill inte betala för något jag inte har köpt. Det inkluderar herr Wiehes musik.

Det är lite som TV-avgiften. Innehav förutsätter bruk. Dra åt helvete. Jag har inte sett på TV sedan 2001 och det av en anledning: TV tar tid och äter upp de stackars hjärnceller jag har kvar, konformerar dem och spyr upp dem i mitt huvud igen som en grå gröt. Ungefär samma dilemma som nanoteknologins "grey goo". Men istället för att förutsätta att medborgarna i landet själva kan avgöra huruvida de slår på TV:n eller ej, och därför även avgör om de skall betala eller ej, så förutsätts det alltså att för att du KAN ta del av ett TV-program, så kommer du att göra det.

Det här påminner mig lite om FRA, faktiskt. Vi kan ju använda samma logik där. För att FRA KAN ta del av hela svenska befolkningens e-post så skall vi alltså lita på dem och förutsätta att de inte gör det... men vänta här nu? Staten litar ju inte ens på att jag avstår från att dirigera in TV-sändningar i min dator, TV eller annan utrustning som är kapabel att ta emot TV-sändningar, men förväntar sig alltså att jag skall lita på staten i ett sammanhang som klampar in på mina grundlagskyddade rättigheter? Hoppsan. Det tänktes det kanske inte på?

För att vara ett land där medborgarna misstänkliggörs stup i kvarten i många olika sammanhang, så tycker jag att regeringen förväntar sig lite väl mycket i utbyte. Men enligt Reinfeldt så skall vi ju hålla käften och blint lita på vår store ledare ändå, trots att vår store ledare under den här tidsperioden uppvisat synnerligen lama ledaregenskaper.

*hrumpf*

Intressant?

Andra bloggare om:
debatt, FRA-lagen, övervakning, tillit, TV

Min svårighet med språket i bloggosfären

Det absolut jobbigaste för mig den senaste tiden har dels varit att se FRA-lagen röstas igenom, men även att efteråt läsa de bloggar som jag tidigare haft respekt för och uppskattat att läsa.

Just nu är det många som med grova och starka ord och invektiv hånar de som tidigare varit deras hjältar. Ord som förrädare och hat är inte ovanligt.

Varför? det verkar finnas en enorm polarisering i bloggvärlden. Antingen är du för eller emot och om du är emot, då jävlar skall du få smörj verbalt tills du inte kan resa dig längre. Hos en privatperson kanske det här fungerar. Kanske. Det verkar vara ett arv från hätska forumdebatter, flamewars och trollattacker. Varför? För att det är lätt att kasta skit på människor man slipper se i livet? Eller för att ett beteende som detta är tillåtet fastän det i vissa fall kan stämplas som näst intill hatiskt?

Jag tycker inte det är okej att mobba människor via nätet, vare sig det gäller Fredrick Federley eller en okänd trettonåring. Visst kan man tycka att det är många som hållit sig framme i debatten som sedan har svikit, men det finns bättre sätt att säga det på än det sätt som det HAR sagts på. Det tar genast ner oss på en sandlådenivå, ett skitkastarkrig där ingen längre kommer att lyssna på de åsikter som döljer sig bakom alla invektiv. Att bete sig så här tyder faktiskt också på en brist på integritet. Den integritet som vi varit så angelägna att skydda. Vi vill inte bli kränkta själva, men det är helt okej att med tillmälen och YouTube-klipp kränka andra? Och att lägga ut FRA-anställdas adressuppgifter på nätet? Och faktiskt potentiellt utsätta dem för livsfara? Det är okej? Jag blir deprimerad när jag ser det beteendet hos människor jag har respekt för. Respekten försvinner ganska fort efter det.

Det är lätt att vara hatisk på en blogg. Det är lätt att vara raljant, det blir fina blogginlägg av det, och man får förmodligen många medhållande kommentarer. Det är svårare att göra som Bloggen Bent och faktiskt hålla sig till saken, istället för att brista ut i en gödselspridarorgie utan dess like.

Kort sagt? Väx upp för helvete och skriv utan att annamma en treårings beteende. Det blir så otroligt mycket lättare att lyssna på och ta till sig argument då.

Intressant

Andra bloggare om:
debatt, FRA, Bloggen Bent, bloggar, språk, integritet

EDIT: Ett tillägg. Det är fler som har uppmärksammat det kränkande och infantila språket som används och reagerat på det. Med tanke på omständigheterna kanske kontakten hade kunnat skötas direkt med Richard Slätt, men jag håller med Lena Forsman i hennes bedömning.

"en person som presenterar sig som medarbetare på Strix har en blogg där han använder ett språk och en ton som tyvärr är vanlig i bloggvärlden men är oacceptabel i umgänget människor emellan"

Japp, jag håller med Lena Forsman. Av den enkla anledningen att jag tycker hon har rätt. Hans blogginlägg är bara ren ilska som vräks ut på sidorna. Lite Schulman över det hela, faktiskt. Jag tycker man kan vänta sig mer, särskilt av någon som utger sig för att vara journalist. Till och med på en privat blogg.

Yo, mr. Elephant?

Elefanten i rummet har satt sig ner.

Jag deltog i en diskussion häromsistens som rörde rollspel och utgångspunkten för rollspelssettings. Jag påpekade att spelvärldarna utgår ifrån ett manligt perspektiv.

Bara som ett exempel - och nu tar jag inte ens upp det mest uppenbara (dvs hur damer framställs i illustrationerna) - så läste jag igår ett rollspel vid namn "Alpha Omega". De första 30-ish sidorna består av stämningstext och historisk bakgrund till detta Sci-firollspel (som för övrigt lånat mycket ifrån "Shadowrun"). Där omnämns ungefär fem personer vid namn. Samtliga är män. Det tycker jag tyder rätt klart på att samma förhållanden råder i den världen som de förhållanden som råder här. Kvinnor göre sig icke besvär när det handlar om maktpositioner. Nu har jag vanligtvis ingen biff med sådant här. Det jag däremot har en biff med (ja, kalla mig anglofil om så önskas) är att de män som ägnar sig åt rollspel reagerar som katter som trampar i smör när man påpekar det. De tappar fotfästet och börjar argumentera om att skjuta vilt omkring sig, osaklig kritik, you name it.

Att ens försöka argumentera när det är så infekterat (och när man som jag dels blivit identifierad som kvinna, dels som "feminist") är icke funkis. Det går inte att nå fram. Till och med de mildaste formuleringar tolkas som hård kritik.

Det lustiga i det hela är naturligtvis att det jag påstår - byggs av män för män - till och med bekräftas av en rollspelskonstruktör. Hmm... Nåväl.

Det är dags att ta rollspelsmakarna i örat. Eller att göra som tjejen som gör feministporr - ta saken i egna händer och laga det som är trasigt själv. Det är ju knappast idéer som jag har ont om, snarare är det tiden som inte finns. Det är fascinerande. Här trodde jag att rollspelare var öppna för andra erfarenheter och synsätt.

Som jag skrev i en chat till snusmumriken:

Och vi skall vara så jävla toleranta och open minded som rollspelare. Men är vi det? Glöm det. Kanske mot handikappade och sociala freaks, men kvinnor, homon och invandrare göre sig icke besvär. Vi är fanimej mer pretto än akademiker och konsthistoriker. Det är bara "rätt sorts udda" som får vara med.

Jag var rätt arg vid det tillfället. Uttalandet gäller dock fortfarande. Och jag ber om ursäkt till alla jag uttalade mig om som tar illa vid sig. Jag försökte illustrera en poäng genom att generalisera och stereotypisera.

EDIT: I övrigt anser jag att spel som Noir, Unhallowed Metropolis m.fl. som inte alls har en sympatisk (i alla sammanhang) kvinnosyn GÖR RÄTT. De tar i alla fall upp problematiken. Att undvika att ta upp ämnet överhuvudtaget är fegt. Dessutom utgår bägge koncepten ifrån en kultur som hade en viss inställning till kvinnor. I en Noirsetting handlar det om femme fatales. Det är klart som korvspad att det skall finnas femme fatales då. Likaså i Unhallowed Metropolis, där det handlar om neoviktorianism. Viktorianska kvinnor var veka och skulle tas om hand. Även så i Unhallowed Metropolis.

Intressant?

Andra bloggare om: rollspel, feminister, idioter, debatt, Noir, Unhallowed Metropolis

Postporr - feministisk porr?

Jag läste i SvD idag om en filmare (Mia Engberg) som har kommit ifrån porrmotståndarsidan och bestämt sig för att göra något nytt. Något annat. En motreaktion till mainstreamporren.

"Hurra!" säger jag då. Jag har läst en hel del om både feminister och porrindustrin på senare tid, så det här var spännande läsning.

Tyvärr är jag själv såpass pryd att jag förmodligen inte skulle se på filmerna, men jag hyllar ändå beslutet. Precis som Mia själv säger är det bättre att försöka göra något åt missförhållandena än att enbart gnälla. (Med gnäll menar jag inte debatt. Debatt är en helt annan sak.)För de som inte är så pryda så ger SvD fem tips på filmer som tydligen skall vara inriktade på kvinnliga konsumenter. Om jag verkligen skall uttala mig i frågan kanske jag gör bäst i att titta på dem. Men å andra sidan - om jag inte vill att mitt huvud skall explodera på grund av att jag blir generad kanske jag skall låta bli. Nåväl. Only time will tell, och det är knappast läge att rapportera om det här =).

Intressant?

Andra bloggare om:
porr, debatt, feminister

Kultur och debatt

På DN:s debattsida har "kulturpolitiska" talesmän för moderaterna gjort ett inlägg om hur de vill att kulturen i fortsättningen skall sponsras.

Genom att släppa monopolet för Svenska Spel och låta andra aktörer komma in på banan skall man därigenom med en särskild avgift öka pengarna som öronmärks till Kultur.

Sponsring, Svenska Spel och Allmänna arvsfonden skall användas i detta heliga korståg för att skapa mer kultur.

Jag citerar:

De statliga inkomstgarantierna för författare och konstnärer har en viktig funktion, men bör göras tidsbegränsade i takt med att nya beviljas. Mandatperioderna i anslagsbeviljande instanser kan med fördel kortas för att öka omsättningen av beslutsfattare. Invalsprocesserna ska präglas av öppenhet.

En erfarenhet av den infekterade debatt som fördes om fortsatt stöd till tidskriften Mana var just behovet av insyn. Såväl litteratur- som tidskriftsstödet ska präglas av genremässig och politisk balans. I dag är det svårt att veta vad annat än personligt tyckande som ligger till grund för fördelningen av olika bidrag.

Hmm... Hur hade de tänkt åstadkomma det, då? Personligt tyckande - ja, det tycker jag också skall bort, men HUR undviker man det?

I debattartikeln nämns för övrigt bibliotek, filmskapande, författarskap och konstnärer, men ingenstans får spelmakarna plats.

Det kulturpolitiska ansvaret gäller inte endast att bevara och samla utan också att skapa förutsättningar för det nya och experimentella.

Jo... Då borde en av våra nya konstformer få plats? Kanske? Spel är också konst herrarna och damerna politiker. Åtminstone om vi som jobbar inom branschen får möjlighet att utveckla de spel vi vill, oavsett vad marknaden säger sig vilja ha. Jag är nämligen i detta fast övertygad om att marknaden inte vet sitt eget bästa. Eller kanske snarare att den lider av dålig utbildning på området. Får man bara äta gröt vet man inte hur bruschetta smakar. Så att säga.

Intressant?

Andra bloggare om spel, kultur, debatt

EDIT:
Apropå intressanta inlägg - Borut Pfeifer undersöker subversiva spel i en artikel på Gamasutra. Han menar på att spel förutsätter att du som spelare spelar enligt deras förutbestämda regler, och om det är så - hur kan man då skapa ett spel som får spelaren själv att ifrågasätta sina val?

Som ett exempel på ett spelmedia där detta skulle fungera tar han upp kort- och brädspel, men glömmer bordsrollspel. Lite nonchalant av en speldesigner, tycker jag. Där om något har vi ju ett verktyg för subversivitet och ifrågasättande.

Omyndigförklarande

Nu har det börjat debatteras om sexköpslagarna igen. Borgström vill höja maxstraffet för sexköp till ett år och därigenom... vadå? EN person har enligt SvD dömts för sexköp sedan 1999, så det verkar ju som att lagen har enorm genomslagskraft. 183 fall av sexköp anmäls per år. Wow. Svenska män vill verkligen inte köpa sex. Eller så är det kanske så att de som köper sex försvinner ur synhåll för polisen - precis som all annan olaglig verksamhet blir osynlig.

Borgström har dessutom en oförlåtlig klappa-på-huvudet-mentalitet som driver mig till vansinne:

–Det är normbildande, och kommer att öka prioriteringen att utreda och lagföra brotten. De här kvinnorna är utnyttjade och befinner sig i en underordnad ställning, under totalt inflytande av den som köper sex.

Precis motsatt situation till den som både Isabella Lund och Petra Östergren rapporterar om, alltså.

Han säger vidare på en fråga om hur det gick med jämställdhetsarbetet för den socialdemokratiska regeringen att:

–Bättre, men inte tillräckligt bra. Det finns, också inom arbetarrörelsen, förlegade uppfattningar om kvinnligt och manligt, även om det inte är lika stockkonservativt som förr i världen.

Så synen på prostitution behöver inte alls uppdateras då? Det kanske är så att herr Borgström själv är tämligen konservativ i sina bedömningar? Måhända?

Men han kanske tillhör de i debatten som anser att sex är skadligt? En del påstår nämligen följande:

Men långt ifrån alla vill se en mer liberal lagstiftning.

Signaturen Dangerous_beans skriver:

"Skadorna av dåligt sex (vilket är det som horor har" är betydligt allvarligare än att få ett knivhugg, som läker och inte ger några men. Att köpa sex är lika med att köpa sexuellt utnyttjande. Det är ungefär som om jag säger: 'du får slå mig på käften för 500 spänn'. Även om jag går med på en sådan affärsuppgörelse är det olagligt att slå nån på käften (fast skadorna efter sex är förstås mycket större)".

Petter välkomnar Claes Borgströms förslag och skriver: "Prostitution är samhällsnedbrytande och skall bekämpas!"

Och Eva vill gå ett steg längre om kvinnan är offer för trafficking.

"Är det inte dags att även döma sexköpare och hallickar för våldtäkt om kvinnan ifråga även är offer för trafficking? En stor kampanj mot trafficking som fokuserar på att det faktiskt är en våldtäkt som sker (att man har betalat gör ingen skillnad om kvinnan prostitueras mot sin vilja under hot, då är det våldtäkt). Skulle nog få en del sexköpare att tänka till en gång, även om man köper sex så kanske man har en spärr om man påminns att man våldtar någon", skriver hon.

Hmm...

Jag rekommenderar ALLA som har den uppfattningen att läsa "Porr, Horor och Feminister" av Petra Östergren, samt att med öppet sinne läsa både Tantrablogg och Isabella Lunds syn på saken. Främst Isabella Lund.

Jag erkänner att jag själv haft en ganska vriden syn på prostitution. Jag köpte rakt av att prostitution och porr var "dåligt", det var kvinnoförnedrande, det var hemskt. USCH! Men sedan började jag ta reda på fakta, istället för att lyssna på hörsägen och påståenden utan vetenskaplig grund. Och det är förutsättningen för att överhuvudtaget kunna debattera något, att man skall kunna ta till sig information och vidga sina cirklar. Borgström behöver läsa fler böcker.

Intressant?


Andra bloggare om:
horor, feminister, sexköpslagen, debatt, idioter,