Digital hemsökelse

Igår fick jag en påminnelse om en död väns födelsedag. Han gick bort för längesedan, åtminstone om vi mäter ur en digital tideräkning. För mig känns det om igår.

Hans spöke finns fortfarande kvar. En digital viskning som påminner oss levande om att inget aldrig egentligen försvinner. "Vi" är kvar därute, bevarade i ett slags elektronisk stasis som med jämna mellanrum sträcker ut en hand som rör vid oss. Och den handen kan vara en fjäderlätt beröring av ett gammalt sår, eller en slägga som slår undan benen på oss i vardagslivet och tvingar oss att sakta ner, reflektera eller kanske bryta ihop.

Födelsedagspåminnelser och gamla bloggar blir ett memento mori, ett ögonblick fruset i tiden som en dödsmask bestående av ord och information. I sig helt själlös, men i sammanhanget fylld av m innen, och därför meningsfull.

Det är en förbannelse och det är en välsignelse, och ju mer tiden går, desto fler spöken samlas vid min portal mot världen, och desto fler viskningar når mig. "Tänk på döden" står det på en kyrkogård vid Stampen i Göteborg. Dåtidens påminnelse om alltings förgänglighet för flanörerna i vårsolen.

Idag tänker jag på döden, och jag tänker på dem som lämnat något av sig själva kvar, fastän de inte längre är med oss. Jag tänker på hur en digital kultur blir motsvarigheten till den begravningskultur vi hade fram till 1800-talet efter vilken vi inte längre vill låta sådant som döden egentligen beröra oss, och hur vår digitala signaturblir en dödsmask som vi kan se på, röra vid och uppleva, men som aldrig mer kan se tillbaka på oss, svara på våra frågor eller röra vid oss.

Igår blev jag vidrörd av en viskning och jag mindes mannen som rösten tillhört, och hur tacksam jag är över de minnen jag har av honom och hur glad jag ändå är över att ha fått lära känna honom och arbeta med honom.

Syftet med att tänka på döden är trots allt att leva. Imorgon kan du vara borta.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om döden, Memento mori, begravning, digital dödskultur

Monster

Newt: My mommy always said there were no monsters - no real ones - but there are.
Ripley: Yes, there are, aren't there?
Newt: Why do they tell little kids that?
Ripley: Most of the time it's true.

Det finns något fruktansvärt i att inse att monster trampar omkring mitt ibland oss. Monstret i garderoben blir verklighet bara igenom en tidningsrubrik, och kylan drar som ett stråk genom kroppen.

Jag tänker "nej, det får inte - kan inte - vara sant. Sådana här människor får inte finnas." Men det gör de. Och jag skriver allt som oftast om dem, fascineras motvilligt av dem. Men likaväl vill jag inte att de finns ibland oss. Ett liv är utsläckt. Det är borta, och jag sitter och önskar att jag kunde tro på himlen.

Tuggzillor, snorvalpar och daggmask

Det kan tyckas tjatigt att jag ständigt återbesöker mina (inte så) kära tuggzillor som med sina malande käkar och öppna munnar ständigt (förstör? tuggar sönder? maler ner?) förgyller min morgonfärd från Tumba till Stockholms Södra.

Jag vet att jag har frågat mig det här ett antal gånger förut, men varför, varför, varför kan folk inte stänga truten när de gnager förgäves på sina tuggummin? Är det en bristande respekt för omvärlden? Eller är det ett enormt ego som tränger sig på och viskar "hon där mittemot vill förmodligen se min tunga! Kolla! Jag tror hon fluktar på mina mandlar!" eller är det en parningsrit som helt undgått mig?

Lägg till denna fantastiska uppvisning i obefintlig självbehärskning (STÄNG TRUTEN NÄR DU TUGGAR!) ännu en underbar upptäckt som fick mig att bli smått (illamående?) förtjust nämligen den unge man som under två stationers färd dels spottade en mindre sjö på golvet framför sig, dels snörvlade så högt och ljudligt att han lyckades tränga igenom både tågskrammel och en iPod på högsta volym med sina imponerande harklingar. Jag är förvånad över att snorvalpen inte dog av vätskebrist med tanke på hur omfattande hans expektorationer var.

Utöver det är det dags att dansa daggmaskdansen på väg till Pendeltåget, återigen. Det är fullt av små krypande, krälande maskar på vägarna, så se upp. Eller snarare ner.

Morgonen började annars bra med morgonyoga, även om jag för tillfället är bedrövligt otränad. Det var skönt att verkligen sträcka ut sig för en gångs skull. Idag vidtar också mitt arbete som lead på jobbet, så vi får väl se hur det går. Jag känner mig rätt osäker, har ingen koll, och inte så värst mycket entusiasm, men jag försöker i alla fall. Jag skall med gårdagens blogpost i åminnelse försöka skärpa mig både till kropp och sinne.

Apropå absolut ingenting så har Charlton Heston gått och dött. Denna vapenförespråkarnas klippa. Ben Hur var i vilket fall som helst bra. Och kan man se filmer med knarkande skådisar kan man säkert se filmer med skådisar som förespråkar vapenägande. Det var bara ett twinglyinlägg det där, men det förstår säkert mina medbloggare, och sympatiserar.

Den här bloggen skriver jag för övrigt medan min dator står och jobbar på att hämta ett bygge från natten. Förhoppningsvis innebär det att jag kan börja jobba och se till så att vi kommer någonstans med vår leverans. Gud... Varför känns det som om jag har kört in i en återvändsgränd? Som att jag inte kommer någonstans, och aldrig kommer att kunna ta mig vidare? Är det vårdepressionen som talar? Månne? Eller är det kanske daggmaskarna som hopplöst stretar över våta trottoarer bara för att möta döden på de asfalterade vägarna? Kanske är det alla slemtrutar? Eller tuggzillor?

Intressant? Det hoppas jag verkligen inte...

Andra bloggare om:
tuggzilla, daggmaskar, spott, kollektivtrafiken, döden,

EDIT: Den här krönikan på SvD skall man läsa. Gör det.

VARFÖÖÖÖR?!

Jag sitter och kollar på lite speltrailers eftersom jag inte kan komma vidare med mitt arbete på jobbet.

Och jag blir så trött...

Varför ser alla spelpersoner ut som belgian blues?

Viking - Battle for Asgard


Dark Sector


Allt handlar dessutom om att döda, döda, döda! Jag börjar bli trött på det här...

Army of Two


... och Army of Two igen, fast med en lätt ironisk vinkling.


Tacka vet jag spel som Little Big Planet


Där behöver man i alla fall inte döda något. Och man är SÖT. Jag tycker om spel där man är söt. Mer Katamari Damacy! Mer Animal Crossing! Mer skapande! Meeeer!

En av anledningarna varför jag tycker fantastiskt mycket om real time strategyspel är för att jag då måste bygga saker för att kunna spela. Nåväl. Jag säger naturligtvis inte nej till våld heller, jag är bara lätt skeptisk.

Andra bloggare om:
Little Big Planet, Dark Sector, Army of Two, Zero Punctuation, Viking, döden, våld, spel, speldesign,


EDIT: Bytte ut gametrailers mot youtube, pga estetiska skäl. Jag tror poängen går fram ändå...

EDIT 2: Jag känner att jag behöver utveckla lite. Eftersom det inte framgår i blogposten exakt vad jag är trött på. jag är trött på:

1. Urusel story som för det mesta är så groteskt melodramatiskt skriven att jag ramlar baklänges med tårarna sprutande. Av skratt. Det är "In the darkest hour, a hero has risen..." "You alone can stand against the forces of darkness..." "To survive you must find the strength within you..." bla, bla, bla...

2. Urusel dialog. Se ovan.

3. En och endast en typ av konflikt - våldsam!

4. Stora bulkiga killar som springer runt och spänner musklerna med jättesvärd i händerna. Eller jättegevär, eller jättepistoler. Eller en kombination av båda.

5. Tråkigt gameplay som för det mesta går ut på att slåss och samla prylar. NEJ det ÄR inte roligt för mig, ok?

Därmed inte sagt att det inte finns bra spel i fightinggenren. Det finns exempelvis SoulCalibur. Det finns Counterstrike. Men överlag känns spel chauvinistiska och fåniga. För mig. I dagsläget.

EDIT 3: Och Jonas Thente har plockat upp samma vibbar och skrivit om det i en artikel om äventyrsspel! Jag kanske är pensionär i min spelsmak? Man vet aldrig. Jag citerar ur artikeln. Läs hela på DN.

Är då äventyrsspelet dött som genre?
Knappast. Det finns mycket som talar för dess återkomst och framför allt är det pensionärerna. Just det: en grupp man sällan talar om i spelsammanhang, men som växer lavinartat. Den som vid 37 års ålder kastade sig över det nya "Ultima" när det kom 1980, är i dag 65, och längs vägen har spelkulturen loc­kat till sig mängder av spelare som är äldre än så.

Många av dem har problem att hänga med i de snabba actionspelen, raida i onlinespelen och urskilja de myrlika svärmarna i strategispelen. Det här är helt naturliga handikapp och om jag skall döma av de många mejl och samtal jag har fått, så är behovet av långsammare - och smartare - spel närapå omättligt hos den gruppen. Och inte bara hos den.

Dödsannonser

Under en kort tid har två för mig mycket inflytelserika personer gått bort. Först Gary Gygax, rollspelens fader, och nu Arthur C. Clarke som introducerade mig, medelst sina böcker, både till bibliotekens underbara värld (tack Mariestads Stadsbibliotek för allt underbart jag har upplevt med hjälp av dina välfyllda hyllor) och till min livslånga kärlek science fiction. Isaac Asimovs Stiftelsetrilogi och Clarkes Rendezvous With Rama fick mig att vilja läsa mer, och utan att på något sätt ljuga kan jag ju påstå att de böckerna lade grunden för min nyfikenhet på världen och på hypotetiska situationer. Det är ledsamt att han har gått bort, men han lämnar ett arv efter sig, som försäkrar att han inte kommer att bli bortglömd i första taget.

Vill man läsa mer finns en lång artikel på Guardian.co.uk.

Här finns även en kort notis på SvD.

Med sorg ser jag också att Anthony Minghella är död. En regissör som gjort många för mig betydelsefulla filmer, med ett fantastiskt bildspråk och stor talang för berättande. Han har skrivit manus till en hel del av mina favoritfilmer.

En hel hög med artiklar hittar man på Guardian.co.uk.

Och tyvärr är det så att en av mina favoritförfattare är diagnosticerad med Alzheimers. Terry Pratchett, som har skrivit tillräckligt många böcker för att ta upp tre hyllor i min bokhylla. Men han är enligt en intervju i The Guardian, vid gott mod. Hoppas att det håller i sig.

Det blev en tung morgon vid tidningarna idag...

Requiem aeternam dona eis Domine

Jag lyssnade på Smashing Pumpkins "Ava Adore" på vägen till jobbet idag och drabbades av en enorm lust att skriva något på temat requiem, ars morendi och dylikt.

Drinking mercury
To the mystery of all that you should ever seek to find
Lovely girl you're the murder in my world
Dressing coffins for the souls I've left behind
In time
We must never be apart

Som Astrid Lindgren och hennes syster brukade säga "Döden, döden!"

Varför jag helt plötsligt finner mig oerhört fascinerad av döden kanske kan vara svårt att förstå - jag är inte helt säker på att jag är med på varför det här skiftet uppstod i skallen på mig själv, men jag misstänker att det bara är att följa dit det leder.

Dessutom är "Requiem" en alldeles utmärkt titel på ett äventyr, no?

Från min Europa-introduktion till Götterdämmerung:

Ars Morendi - Konsten att dö
Kyrkan lär ut att döden är slutet på ett eländigt, kort liv. Det är inte att bli utplånad utan en förvandling, en övergång från jordelivet till evigt liv. Döden skall därför inte fruktas utan välkomnas. Men för att dö väl krävs förberedelser. Dödsbäddskonfrontationen är menad att vara överväldigande. Döden måste mötas ansikte mot ansikte och besegras. Familjefastor, bibelläsning och böner både vid dödsbädden och efter den är vanligt. De här ritualerna är avsedda att stärka de troende och ge en god död.

Det blir dock allt vanligare, ju längre in på 1700-talet man kommer, att inte ställa till med stora scener och ritualer runt döden. Man ser på livet mer som en god företeelse. Att leva är att göra sig nyttig, och därför bör man inte leva enbart för att dö. Har man haft ett gott liv, kan man gå in i intigheten nöjd. Eftersom man i allt högre grad tar avstånd från Gud ur ett filosofiskt perspektiv, tar man också avstånd ifrån möjligheten att det finns ett liv efter döden.

Lita på att jag kan hitta konstiga seder och bruk förknippade med snart sagt varje företeelse jag blir fascinerad av. Ibland undrar jag om jag inte hade varit bättre på att analysera, göra research och forska än att skapa. För dem som är rädda för döden kan jag varmt rekommendera att läsa Mary Roachs bok Stiff the Curious Lives of Human Cadavers, som är en otroligt bra, rolig och respektfull bok om döda människors kroppar och vad som kan hända med dem om man skänker dem till forskningen.

Jag tror jag har skrivit om den tidigare. Oh well.Dags att gå till biblioteket och skaffa sig lite litteratur om döden då, kanske? Och förhoppningsvis snappa ur det här dödströtta tillståndet jag befinner mig i idag.

(och för er som är mer intresserade av Smashing Pumpkins än döden så rekommenderar jag följande YouTube-klipp:

Bullet With Butterfly Wings
Try, Try, Try
Tonight, Tonight)

I övrigt önskar jag min kära syster lycka till i afton då hon inleder sin karriär som högskolestudent. Nu har samtliga barnen Roos vid något tillfälle och i någon kapacitet befunnit sig på Högskolan i Skövde. Men jag vinner naturligtvis, för jag var där och föreläste :).