Jag har inte bloggat på ett tag här, min aktivitet har varit begränsad till Twitter och Facebook, men min plan (min fina plan, med stämplat på och allt) är att återuppta verksamheten på bloggen efterhand.
Ibland har jag inget att säga, varför bloggen blir lite tommare och ett sådant förhållningssätt måste få vara okej.
Mina planer för vintern är helt sonika att skriva färdigt min rollspelshandbok, börja om på Sidentrosor och magiska amuletter och att försöka engagera mig mer i mina bloggar än jag gjort tidigare. Det har varit ett svårt år, kan man väl säga, eller snarare två svåra år, ända sedan 2008 till nu. Mycket har hänt som har slitit på mig mentalt, men nu äntligen känner jag att jag har näsan över vattenytan igen, efter att nästan ha drunknat förra veckan. Det är bra. Det betyder mer kärlek åt bloggen och åt mina böcker och det betyder mer inspiration.
Monday, October 18, 2010
Friday, October 15, 2010
Dagens kattövning
Dagens kattövning har som så ofta annars bestått till största delen av att underhålla lilla fröken som ju är min katt. Stora fröken anser sig helt och hållet min sambos och är föga road av mig, utom när jag kammar henne då och då.
Lilla fröken har en tendens att om jag sitter i mitt rum:
1. Krafsa på dörren tills hon får komma in.
2. Äta på nålar när hon fått komma in till mattes stora förskräckelse
3. Hälla ut pärlor och annat "lekbart" och välsorterat ifrån mattes arbetsbord
4. Gnaga på böcker
5. Gnaga på sladdar
6. Jama ömkligt och helt övergivet om all uppmärksamhet inte är totalt inriktad på lilla fröken konstant.
För att ge er en god uppfattning om varför lilla fröken håller mig i ett sådant järngrepp tönkte jag posta den här bilden på lilla och stora fröken. Den förklarar allt.
Ja, jag är en lycklig kattägare. Lilla fröken är en exemplarisk katt. Hon kräver all min uppmärksamhet och hon låter mig aldrig jobba, precis som katter skall.
Lilla fröken har en tendens att om jag sitter i mitt rum:
1. Krafsa på dörren tills hon får komma in.
2. Äta på nålar när hon fått komma in till mattes stora förskräckelse
3. Hälla ut pärlor och annat "lekbart" och välsorterat ifrån mattes arbetsbord
4. Gnaga på böcker
5. Gnaga på sladdar
6. Jama ömkligt och helt övergivet om all uppmärksamhet inte är totalt inriktad på lilla fröken konstant.
För att ge er en god uppfattning om varför lilla fröken håller mig i ett sådant järngrepp tönkte jag posta den här bilden på lilla och stora fröken. Den förklarar allt.
Ja, jag är en lycklig kattägare. Lilla fröken är en exemplarisk katt. Hon kräver all min uppmärksamhet och hon låter mig aldrig jobba, precis som katter skall.
Att blåsa lite ånga
Jag känner, efter veckans händelser, ett visst behov av att blåsa lite ånga. Ta lasten av bröstkorgen, släppa de tunga stenarna och försöka gå vidare.
Jag har under två veckor jobbat på ett arbete där jag för halva tjänsten inte känt mig uppskattad. Det var två deltidsjobb, där ena deltiden skötte sig exemplariskt, och den andra var lite mindre aktiv, men ändå okej, så när som på en sak.
Löneförhandling i en restaurang.
Jag vet att många av er säkert tycker att det inte är något konstigt, men jag är inte riktigt van, blev tagen på sängen och fick dessutom en siffra som var 5k mindre än den enda siffra jag hört dittills. Resonemanget var, fick jag höra, att jag ju inte hade alla kunskaper jag behövde för jobbet och att jag därför skulle kunna använda de 5k som drogs av på lönen för att köpa in de tjänster jag inte klarade av.
Lektionen i det här är
1. restauranger är en dålig plats att löneförhandla i (det är för övrigt bilar också).
2. berätta aldrig för personen du anställer att du tycker att hen är dålig på något och därför förväntar dig att hen skall behöva köpa in konsulttjänster.
Ett caveat i sammanhanget är att jag är ärlig när det kommer till mina kunskaper, kanske för ärlig. Och jag är ärlig med mina funderingar runt ett nytt jobb. Det kanske gjorde att jag "förtjänade" en lönesänkning mot den diskuterade med 5k. Jag tycker inte det.
Psykologiskt sett var det här en enorm ångestframkallande mardröm för mig. Jag skulle alltså börja på ett jobb där de tyckte att jag var inkompetent redan från början. Hur håller jag mig entusiastisk inför ett sådant uppdrag? Som tur var var arbetsuppgifterna trevliga och utvecklande, så väl på plats var arbetet stimulerande. Det går att göra ett bra jobb, även om ågren gnager på ens ben, så jag försökte i så hög grad jag kunde att entusiasmera mig inför uppgiften.
Sedan fick jag helt oväntat ett erbjudande på hemorten som innebar att jag slapp bo på vandrarhem, jag slapp veckopendla för pengar jag inte hade, och jag fick en högre lön än den som erbjudits på andra orten efter sänkningen.
För en gångs skull har jag valt att vara självisk. Hade jag inte blivit utsatt för en vad jag upplever som lönesänkning för att jag inte var kompetent nog för jobbet hade jag fortfarande jobbat där.
Men jag har dåligt samvete. Min chef på andra orten svarar inte på mail eller i telefon (telefonen är iofs buggig och har varit ända sedan vi först pratade) men jag vet om, genom ombud, att meddelandet om min uppsägning har nått fram. Kort sagt känns det mindre bra, från ena halvan av anställningen. Den andra halvan har skött allt exemplariskt och med proffsig inställning. Idag fick jag ett telefonsamtal från någon som borde ha informerats om min uppsägning, och det känns mindre bra om det fortfarande finns människor som tror att jag skall börja.
Så på ena axeln sitter Luther och sticker mig i örat med dåligt samvete och på den andra sitter Luther och jublar, redo att hugga i för kung och fosterland och med siktet ställt på arbete. Känner mig, med andra ord, rätt kluven.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om arbete, konstigt, löneförhandling, jobbigt, Personligt
Jag har under två veckor jobbat på ett arbete där jag för halva tjänsten inte känt mig uppskattad. Det var två deltidsjobb, där ena deltiden skötte sig exemplariskt, och den andra var lite mindre aktiv, men ändå okej, så när som på en sak.
Löneförhandling i en restaurang.
Jag vet att många av er säkert tycker att det inte är något konstigt, men jag är inte riktigt van, blev tagen på sängen och fick dessutom en siffra som var 5k mindre än den enda siffra jag hört dittills. Resonemanget var, fick jag höra, att jag ju inte hade alla kunskaper jag behövde för jobbet och att jag därför skulle kunna använda de 5k som drogs av på lönen för att köpa in de tjänster jag inte klarade av.
Lektionen i det här är
1. restauranger är en dålig plats att löneförhandla i (det är för övrigt bilar också).
2. berätta aldrig för personen du anställer att du tycker att hen är dålig på något och därför förväntar dig att hen skall behöva köpa in konsulttjänster.
Ett caveat i sammanhanget är att jag är ärlig när det kommer till mina kunskaper, kanske för ärlig. Och jag är ärlig med mina funderingar runt ett nytt jobb. Det kanske gjorde att jag "förtjänade" en lönesänkning mot den diskuterade med 5k. Jag tycker inte det.
Psykologiskt sett var det här en enorm ångestframkallande mardröm för mig. Jag skulle alltså börja på ett jobb där de tyckte att jag var inkompetent redan från början. Hur håller jag mig entusiastisk inför ett sådant uppdrag? Som tur var var arbetsuppgifterna trevliga och utvecklande, så väl på plats var arbetet stimulerande. Det går att göra ett bra jobb, även om ågren gnager på ens ben, så jag försökte i så hög grad jag kunde att entusiasmera mig inför uppgiften.
Sedan fick jag helt oväntat ett erbjudande på hemorten som innebar att jag slapp bo på vandrarhem, jag slapp veckopendla för pengar jag inte hade, och jag fick en högre lön än den som erbjudits på andra orten efter sänkningen.
För en gångs skull har jag valt att vara självisk. Hade jag inte blivit utsatt för en vad jag upplever som lönesänkning för att jag inte var kompetent nog för jobbet hade jag fortfarande jobbat där.
Men jag har dåligt samvete. Min chef på andra orten svarar inte på mail eller i telefon (telefonen är iofs buggig och har varit ända sedan vi först pratade) men jag vet om, genom ombud, att meddelandet om min uppsägning har nått fram. Kort sagt känns det mindre bra, från ena halvan av anställningen. Den andra halvan har skött allt exemplariskt och med proffsig inställning. Idag fick jag ett telefonsamtal från någon som borde ha informerats om min uppsägning, och det känns mindre bra om det fortfarande finns människor som tror att jag skall börja.
Så på ena axeln sitter Luther och sticker mig i örat med dåligt samvete och på den andra sitter Luther och jublar, redo att hugga i för kung och fosterland och med siktet ställt på arbete. Känner mig, med andra ord, rätt kluven.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om arbete, konstigt, löneförhandling, jobbigt, Personligt
Sunday, September 5, 2010
Going postal!
I "Falling Down" är det Michael Douglas som en dag får nog och helt sonika blir bindgalen på samhället.
I min egen saga är det jag som blir bindgalen på män som ständigt vill ha mest uppmärksamhet som blir knäpp och går postal. Alltså besinningslöst raseri.
Det har hänt oftare och oftare att jag i mitt stilla sinne satt tänderna i lämplig mansgris öra och slitit bort det, eller kanske plockat fram pappas hagelgevär och pumpat lämplig kommentator på Newsmill full med bly. En fiktiv kommentator, eftersom jag inte vet hur de ser ut.
Även om jag visste hur de ser ut skulle jag faktiskt aldrig gå över gränsen till vad som räknas som "murderous rage". Det har jag alldeles för många stoppklossar ivägen för, och eftersom jag inte nyttjar vare sig alkohol, droger eller andra medel som kan sänka omdömet på mig, så lär det heller aldrig ske i ett drogrus. Men jag kan fantisera. Och de fantasierna är faktiskt mycket befriande. Särskilt efter miljonte gången när en snubbe helt fräckt förväntar sig att han skall få tala först, fastän det var jag som hade ordet, när en snubbe helt fräckt förväntar sig att jag skall stå åt sidan för att han ville ha jobbet - trots min högre kompetens, och när en snubbe helt fräckt förväntar sig att allt som kommer ur min mun när det gäller honom är odelad beundran.
Jag är trött på att inte få lov att vara raljant i text, jag är trött på att jag inte får lov att vara lika lättsam som mina manliga motsvarigheter och jag är trött på att inte bli uppskattad för det jag kan i mitt arbete. Ett par år till av detta och jag blir ett spöke. Eller kanske en fet, rödhårig virvelvind som ingen kan stoppa, inte ens när det är bra för mig att säga "vänta lite nu".
Kort sagt? Jag är så jävla trött på systemet som håller mig fast på en plats jag inte vill vara på, och som - trots mina protester och min kamp - inte ger efter.
I min egen saga är det jag som blir bindgalen på män som ständigt vill ha mest uppmärksamhet som blir knäpp och går postal. Alltså besinningslöst raseri.
Det har hänt oftare och oftare att jag i mitt stilla sinne satt tänderna i lämplig mansgris öra och slitit bort det, eller kanske plockat fram pappas hagelgevär och pumpat lämplig kommentator på Newsmill full med bly. En fiktiv kommentator, eftersom jag inte vet hur de ser ut.
Även om jag visste hur de ser ut skulle jag faktiskt aldrig gå över gränsen till vad som räknas som "murderous rage". Det har jag alldeles för många stoppklossar ivägen för, och eftersom jag inte nyttjar vare sig alkohol, droger eller andra medel som kan sänka omdömet på mig, så lär det heller aldrig ske i ett drogrus. Men jag kan fantisera. Och de fantasierna är faktiskt mycket befriande. Särskilt efter miljonte gången när en snubbe helt fräckt förväntar sig att han skall få tala först, fastän det var jag som hade ordet, när en snubbe helt fräckt förväntar sig att jag skall stå åt sidan för att han ville ha jobbet - trots min högre kompetens, och när en snubbe helt fräckt förväntar sig att allt som kommer ur min mun när det gäller honom är odelad beundran.
Jag är trött på att inte få lov att vara raljant i text, jag är trött på att jag inte får lov att vara lika lättsam som mina manliga motsvarigheter och jag är trött på att inte bli uppskattad för det jag kan i mitt arbete. Ett par år till av detta och jag blir ett spöke. Eller kanske en fet, rödhårig virvelvind som ingen kan stoppa, inte ens när det är bra för mig att säga "vänta lite nu".
Kort sagt? Jag är så jävla trött på systemet som håller mig fast på en plats jag inte vill vara på, och som - trots mina protester och min kamp - inte ger efter.
Monday, July 12, 2010
Twitteregon
I dagarna har jag sett ett ganska intressant fenomen på twitter. Jag väljer att kalla det twitteregon. Det tar sig formen av en eller flera personer som genom sina tweets är övertygade om att den syn de har på världen är den enda rätta och deras vinkling på diskussionen är den enda "sanna" och "värdiga" utgångspunkten.
Med det i åtanke går de ut hårt mot alla de stackare som inte förstår att deras egen synpunkt, deras egen utgångspunkt, är den absolut viktigaste. Den som räknas. Den som Hör Dit.
Det här leder så klart till en rad konflikter, eftersom det finns många som diskuterar ur en helt annan vinkling, och med en helt annan politik eller utgångspunkt i åtanke. Det här är väl och gott - diskussioner är alltid som mest intressanta när flera synvinklar får tillträde till diskussionen.
Men så kommer jag tillbaka till det där envisa hävdandet att deras berättelse, deras utgångspunkt, är den enda sanna - och twittrarnas tendens att inte lyssna, inte försöka förstå, utan istället förolämpa, håna och klappa de personer på huvudet vars åsikt skiljer sig från deras egen. Trots att de kanske inte ens talar om samma sak.
Det här är någon form av projicering at it's absolute worst, och det är också det som givit upphov till många av de obehagligare konfrontationerna jag sett på twitter.
Är du helt säker på att du har rätt? Är du helt säker på att din diskussionspartner pratar om samma saker som du gör? Är du ens säker på att din medtweetare är intresserad av det du pratar om? Det är läge att tänka efter på twitter. Reflektera, fundera på vad som driver dig i diskussionen - varför blir du arg, upprörd eller påstridig? Fundera sedan på om du, efter vad du läst i diskussionen, tror att din medtwittrare drivs av samma motivation. Om inte är det kanske läge att tagga ner lite.
Intressant?
Andra bloggare om:
Twitter, debatt, åsiktsskillnader
Med det i åtanke går de ut hårt mot alla de stackare som inte förstår att deras egen synpunkt, deras egen utgångspunkt, är den absolut viktigaste. Den som räknas. Den som Hör Dit.
Det här leder så klart till en rad konflikter, eftersom det finns många som diskuterar ur en helt annan vinkling, och med en helt annan politik eller utgångspunkt i åtanke. Det här är väl och gott - diskussioner är alltid som mest intressanta när flera synvinklar får tillträde till diskussionen.
Men så kommer jag tillbaka till det där envisa hävdandet att deras berättelse, deras utgångspunkt, är den enda sanna - och twittrarnas tendens att inte lyssna, inte försöka förstå, utan istället förolämpa, håna och klappa de personer på huvudet vars åsikt skiljer sig från deras egen. Trots att de kanske inte ens talar om samma sak.
Det här är någon form av projicering at it's absolute worst, och det är också det som givit upphov till många av de obehagligare konfrontationerna jag sett på twitter.
Är du helt säker på att du har rätt? Är du helt säker på att din diskussionspartner pratar om samma saker som du gör? Är du ens säker på att din medtweetare är intresserad av det du pratar om? Det är läge att tänka efter på twitter. Reflektera, fundera på vad som driver dig i diskussionen - varför blir du arg, upprörd eller påstridig? Fundera sedan på om du, efter vad du läst i diskussionen, tror att din medtwittrare drivs av samma motivation. Om inte är det kanske läge att tagga ner lite.
Intressant?
Andra bloggare om:
Twitter, debatt, åsiktsskillnader
Saturday, July 3, 2010
American Appalling
Precis när jag trodde att det där spåret med att objektifiera kvinnor hade tagit slut för veckan i mitt bloggeri så springer jag förbi Feminist Frequency, som har intervjuat Jennifer Berger från About Face om American Apparel.
Jag är GLAD över att en snubbe som Dov Charney förmodligen - förhoppningsvis - skulle sättas åt som fan i Sverige. Dov Charney är en man som enligt uppgift vill kontrollera sin personal så att den möter hans utseendestandard. Det, mina damer och herrar, är diskriminering.
Läs mer om American Apparel och deras porrreklam och diskriminerande attityd här och här.
American Appalling, imho. Men hey, jag är ju feminist! Och ful! Så det är klart att jag tycker det är vidrigt när kvinnor objektifieras för allt jag vill är ju att bli objektifierad själv. Eller hur var det nu? *ironisk*
Det enda jag egentligen är lite tveksam till är "tänk på barnen" attityden. Den är förvisso helt berättigad, men jag hade hellre sett en "tänk på hur unga kvinnor påverkas av den här idiotiska reklamen och de idiotiska kläderna, som inte bara får tjejer att tro att de måste vara porrsexiga utan även får tjejer att tro att allt de är är sina kroppar". Det kanske var inbakat i undermeningen, men jag hade ändå velat se det lite tydligare i videon.
Slutligen - bojkotta American Apparel. Om du har ens ett uns feminism (eller för den delen självkänsla och stolthet) i dig så ge inte Dov Charney dina pengar. Han förtjänar dem inte.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om feminism, Feminist frequency, kvinnosyn, objektifiering
Jag är GLAD över att en snubbe som Dov Charney förmodligen - förhoppningsvis - skulle sättas åt som fan i Sverige. Dov Charney är en man som enligt uppgift vill kontrollera sin personal så att den möter hans utseendestandard. Det, mina damer och herrar, är diskriminering.
Läs mer om American Apparel och deras porrreklam och diskriminerande attityd här och här.
American Appalling, imho. Men hey, jag är ju feminist! Och ful! Så det är klart att jag tycker det är vidrigt när kvinnor objektifieras för allt jag vill är ju att bli objektifierad själv. Eller hur var det nu? *ironisk*
Det enda jag egentligen är lite tveksam till är "tänk på barnen" attityden. Den är förvisso helt berättigad, men jag hade hellre sett en "tänk på hur unga kvinnor påverkas av den här idiotiska reklamen och de idiotiska kläderna, som inte bara får tjejer att tro att de måste vara porrsexiga utan även får tjejer att tro att allt de är är sina kroppar". Det kanske var inbakat i undermeningen, men jag hade ändå velat se det lite tydligare i videon.
Slutligen - bojkotta American Apparel. Om du har ens ett uns feminism (eller för den delen självkänsla och stolthet) i dig så ge inte Dov Charney dina pengar. Han förtjänar dem inte.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om feminism, Feminist frequency, kvinnosyn, objektifiering
Friday, July 2, 2010
Det är klart jag är ful
... jag är ju feminist.
Chloe Angyal från Feministing.com berättar i den här YouTubevideon om en undersökning som visar att det är lättare att få kvinnor att avstå från solariet med argument som att huden åldras, kan bli fläckig och rynkig, än risken för cancer.
Skönhetsjakten pågår. Det som är mest intressant i sammanhanget är något Yes means yes! sammanfattar med bravur. Är du feminist är du ful. Och du är bara feminist för att du ÄR ful.
Så är det. Jag är feminist och enligt rådande skönhetsideal är jag ju ful. Men jag mår bra ändå, tidvis. När jag inte mår bra beror det på det förakt som andra sprider omkring sig.
Intressant?
Andra bloggare om:
feminism, kvinnosyn, skönhetsideal, Chloe Angyal, Feministing, Yes means yes
Chloe Angyal från Feministing.com berättar i den här YouTubevideon om en undersökning som visar att det är lättare att få kvinnor att avstå från solariet med argument som att huden åldras, kan bli fläckig och rynkig, än risken för cancer.
Skönhetsjakten pågår. Det som är mest intressant i sammanhanget är något Yes means yes! sammanfattar med bravur. Är du feminist är du ful. Och du är bara feminist för att du ÄR ful.
Så är det. Jag är feminist och enligt rådande skönhetsideal är jag ju ful. Men jag mår bra ändå, tidvis. När jag inte mår bra beror det på det förakt som andra sprider omkring sig.
Intressant?
Andra bloggare om:
feminism, kvinnosyn, skönhetsideal, Chloe Angyal, Feministing, Yes means yes
Subscribe to:
Posts (Atom)
