Twitteregon

I dagarna har jag sett ett ganska intressant fenomen på twitter. Jag väljer att kalla det twitteregon. Det tar sig formen av en eller flera personer som genom sina tweets är övertygade om att den syn de har på världen är den enda rätta och deras vinkling på diskussionen är den enda "sanna" och "värdiga" utgångspunkten.

Med det i åtanke går de ut hårt mot alla de stackare som inte förstår att deras egen synpunkt, deras egen utgångspunkt, är den absolut viktigaste. Den som räknas. Den som Hör Dit.

Det här leder så klart till en rad konflikter, eftersom det finns många som diskuterar ur en helt annan vinkling, och med en helt annan politik eller utgångspunkt i åtanke. Det här är väl och gott - diskussioner är alltid som mest intressanta när flera synvinklar får tillträde till diskussionen.

Men så kommer jag tillbaka till det där envisa hävdandet att deras berättelse, deras utgångspunkt, är den enda sanna - och twittrarnas tendens att inte lyssna, inte försöka förstå, utan istället förolämpa, håna och klappa de personer på huvudet vars åsikt skiljer sig från deras egen. Trots att de kanske inte ens talar om samma sak.

Det här är någon form av projicering at it's absolute worst, och det är också det som givit upphov till många av de obehagligare konfrontationerna jag sett på twitter.

Är du helt säker på att du har rätt? Är du helt säker på att din diskussionspartner pratar om samma saker som du gör? Är du ens säker på att din medtweetare är intresserad av det du pratar om? Det är läge att tänka efter på twitter. Reflektera, fundera på vad som driver dig i diskussionen - varför blir du arg, upprörd eller påstridig? Fundera sedan på om du, efter vad du läst i diskussionen, tror att din medtwittrare drivs av samma motivation. Om inte är det kanske läge att tagga ner lite.

Intressant?

Andra bloggare om:
Twitter, debatt, åsiktsskillnader

Streaming on a train

Det är så lätt att framstå som rabiat. Jag har tänkt ganska mycket på det när jag gjorde mitt internetuppehåll och långt innan dess också, för den delen.

Facebook är inte på min goda sida idag, inte twitter och lociloci heller, men samtidigt så inser jag ju att jag inte behöver använda mig av tjänsterna.

Om jag inte faller för grupptrycket, det vill säga.

Facebook, LunarStorm, alla de där siterna som skall vara "kompisplatser" råkar lätt hamna på min "måste"-kolumn, även om jag inte vill "måste" dem. (Förståelig svenska pratar jag bara i min dokumentation)

Det är också lätt att stoppa in människor i fack och i små lådor och små trevliga, hanterbara utrymmen, så att man slipper tänka själv. Att försvara sina åsikter är att gräva sig djupare ner i ett hål, statusmässigt. Om man ändrar sig.. tja vad har man bevisat då? Att man hade fel? Eller att man inte hade alla fakta?

Samma sak gäller så klart internetapplikationer. Twitter kanske passar människor som inte blir fullt så stressade av att ständigt närvara i någon slags kommunikativ gryta där alla vet vad alla andra gör, och det är helt okej. Så länge jag slipper delta.

Fördelen med att vara en enstöring är att jag får mycket tid över att genomföra mina egna projekt. Nackdelen är att andra människor inte alltid respekterar det. Fördelen med att vara jag är att jag struntar i om andra vill att jag spenderar all min tillgängliga tid online. Nackdelen är att jag inte alls struntar i det utan får dåligt samvete. Men eftersom jag konstant har dåligt samvete för det mesta så gör en liten sak av eller till inte så mycket.

Jag måste bli mer effektiv i min hantering av min tid. Det är därför bloggandet numera sker på ett tåg. Då har jag ändå inget särskilt jag kan researcha eller skriva (om jag inte har en bok med mig, som idag, då jag imorse läste "Sex & Sorcery" och nu i eftermiddag bläddrade lite i "Gaming as Culture och småfnissade åt en essä som tyckte att det inte var så farligt att kvinnor framställs som vandrande bröst och att datorer förvisso är en mansdominerad domän, men att SÅ farligt är det ju inte) så det blir en bra avkoppling att bara låta hjärnan rinna ut genom fingarna. Jag tror förvisso inte att mina små personliga uppkastningar är så jätteintressanta. de handlar ju i första hand om mig, och inte om världen.

Är det lämpligt att skriva en blog om sig själv, om vad man tänker, gör?

Det är inte helt okomplicerat eftersom det ofta råkar sig så att andra läser det. I sig är det ingen stor grej, men det finns ju kvar här. Ända tills jag gör som jag gjorde nyligen. Stänger ner, stänger av, kopplar ner och försvinner.

Är det viktigt att vara någon, eller går det bra att vara anonym, så länge man är duktig på det man gör? Men vad händer när självkänslan är undergrävd, och det inte finns något att stå på som inte är ett moras av håligheter, instabila stöttor och trötta små demoner som knappt orkar hålla sin egen vikt uppe.

Egensinne är ingen bra utgångspunkt i ett samhälle som hyllar likriktning.

Jävlar vad jag pladdrar.

Intressant? för en psykolog, kanske

Andra bloggare om:
pladder, Twitter, Lociloci, Facebook, trött, skrivande

post 601

Post 601 skall handla om hur jävla idiotisk jag anser reklamen på Facebook vara.

Igår fick jag exempelvis en uppmaning om att "hålla reda på min man" genom lociloci. Perfekt! Om det inte redan har blivit lättare för svartsjuka pojk- och flickvänner att hålla reda på sina respektive med Twitter (vilket för övrigt är en idiotisk uppfinning, if you ask me. Vi behöver inte fler sätt att få tag på och hålla reda på varandra, utan färre. Snart får man inte vara ifred längre, även om man sitter ensam på en ö mitt i havet.) så kan Lociloci räkna ut var någonstans du och dina vänner befinner dig genom mobiltelefonipositionering. Fantastiskt. Nu kan jag alltså inte bara bli utsatt för ett ständigt twittrande, utan även hitta personen som twittrar.

"Men det kan ju vara bra ibland" invänder vän av teknik. Jovisst. Det kan vara bra att ha en näsduk ibland också om man är snuvig.

Jag låter bakåtsträvande, jag vet. Men jag tror vi byter ut vår fritid mot communitytjänster som åtminstone gör mig enormt skuldmedveten och stressad om jag inte hinner uppdatera dem. Eller gjorde. Efter i höstas har jag insett att det bästa jag kan göra när jag är stressad eller ledsen är att sluta delta på idiotiska communities som Facebook, eller för den delen blogspot. Världen behöver inte kunna få tag på mig HELA tiden. Världen behöver inte veta vad jag gör hela tiden heller.

Och Facebook kan sluta spamma mig med "Större bröst för 399:- utan kirurgi" också, för den delen. Jag behöver inte större bröst för att bli lycklig heller. Det jag behöver för att bli lycklig är en dator (med eller utan internetuppkoppling) och ett ordbehandlingsprogram och en jävla massa böcker, att föredra facklitteratur, samt minst två veckors lugn och ro för att skriva.

Det annonserar de inte på Facebook om.

"Riktad reklam", my ass.... *pfth*

PS: Har jag lyckats inpränta i dig, kära läsare (ja, jag menar dig!) hur mycket jag numera älskar min Eeeyor? Det är en vit liten Asus Eee PC av modellen 900, med ett linuxoperativ inknökat på den 16 GB stora hårddisken. Det är är perfekt för tågresan mellan T och K. I LOVE IT.

Intressant?

Andra bloggare om: Facebook, Twitter, Lociloci, Blogspot, skrivande, arg