Friday, March 14, 2008

Tågresa

En kort novell, baserad på en setting jag skall försöka ta mig i kragen och skriva.


På väg mot Stockholms Centralstation. Utanför är det grått och tomt. Klockan är inte mycket, så morgontrafiken är inte särskilt tung. Men redan på resan in mot staden ökar intensiteten.

Mars redan.

När jag fick kallelsen visste jag vad resten av mitt liv kanske skulle komma att innebära. Nu återstår bara de slutgiltiga testerna. Genetisk kompatibilitet. Efter det vet jag om mina drömmar om en utbildning, självständighet och ett liv kommer att infrias, eller om jag blir dömd till samma existens som min biologiska mor. Min riktiga mor.

När jag sade det som liten, precis när systemet hade tagits i bruk, så fick jag alltid en örfil av mamma. Att alla barn nuförtiden är efterlängtade är en lögn. Min mamma och pappa var rika. Är rika. De hade en plikt på sig att se till så att jag och mina syskon - inga av oss är släkt, vilket syns. Jag är mörk och brunögd, medan min syster ser ut som en barbiedocka (jag var så avundssjuk på henne som ung. Inte längre. Hon sitter inte på det här tåget, på väg in till Stockholm) - skulle få ett tryggt hem att växa upp i. Istället fick vi örfilar. Och mutor för att hålla tyst om dem.

Utanför susar Älvsjö förbi. Jag kliar mig på armen där det nyligen inopererade chipet sitter och irriterar. Det verkar som om jag är allergisk mot det, men jag har inte anmält det som man skall. Jag har hellre ett par utslag än blir inspärrad. Jag ville njuta mina sista (är det mina sista? Jag hoppas inte det. Jag vill vara kvar härute. Jag vill leva!) veckor i frihet.

Mittemot mig sitter en flicka i min ålder. Hon är klädd i streetmode. Jag är klädd i svart. Snart kommer de att ta det ifrån oss också. Hon har örhängen i guld. Fyrklöver. Kanske hoppas hon, som jag, på att få slippa.

Hela tåget är fullt av flickor. En del är äldre, en del yngre. De äldre flickorna, inbillar jag mig, har döda ögon och slocknade leenden, men det kanske är jag som projicerar. De vet redan vad som väntar. Om de passerat andra screeningen, den jag skall på nu, innebär det att deras närvaro här signalerar att en donator finns. Vilket i sin tur innebär att de satt sin sista fot utanför institutet.

Första besöket var skräckinjagande, men då levde fortfarande hoppet. Det är bara 10 % av oss som tas in. Och 8% som blir kvar efter andra screeningen. Resten av världen ser det som ett rimligt "offer" med tanke på situationen i landet. Men alla beslutsfattare är sådana som inte sitter fast i systemet. Det är män och männen behöver inte underkasta sig som vi. Männen är tillåtna frihet. De kommer och går. Behöver bara rapportera in en gång i månaden. Medan vi som sitter på det här tåget... vi förlorar vår talan. Vi förlorar vår identitet.

Vi blir objekt.

Nu rusar Stockholms Södra station förbi utanför fönstret. Jag och mina medsystrar sitter med ansiktena vända mot ljuset på andra sidan. Där vi inte är och kanske inte längre får vara, efter den här tågresan, Förut såg jag frihet framför mig. Nu ser jag institutet, lyckta dörrar och konstant övervakning.

4 comments:

Abacus said...

Nu får du fortsätta skriva sis, för jag vill veta vad som händer och hur det går...

Henrik said...

Får lite "The Handmaid's Tale"-vibbar (Margaret Atwood), vilket är en _bra_ grej. Boken rekommenderas starkt om du inte läst den redan

devilkitten said...

Jodå, jag har läst den och dragit en hel del inspiration därifrån. LIkaså Ninni Holmqvists bok "Enhet" samt PD James "Children of Men".

Fortsättning kommer, men kanske inte just nu :)

Darakir said...

Jag tänkte på gattaca i början. Fantastisk film, så det är bara bra!

/Linda