Vad har du pysslat med då, lilla vän?

Korta eller långa svaret? Vi tar det korta.
Smycken, Nordic Game och arbete, arbete, arbete, lite Stockholms spelkonvent och amigurumis.



Porco Pinko kan fås för 155:-, för som vanligt hamnar ungefär allt jag gör i en låda. Jag använder det inte själv.



Vill man ha en fjärilsbrosch kostar den lite mer. Den här tog evinnerlig tid att göra, så 185:-. Som hittat?



Eller varför inte en fladdermus? Vem vill INTE ha en fladdermus? 175:-



Eller kanske en groda. Den är jättesöt så den kanske inte är till salu. Men OM den är till salu kostar den 165:-



Lite örhängen med mycket bling? 70 spänn!



Mer bling, men de är redan sålda.



Ett berlockarmband som kom till framför "Fallen". 85:-



En av mina crobotar. Såld till min största konsument för tillfället. Men om den fanns hade den kostat en femtilapp.



Den här också. Såld och priset.



En pan chang-knut som var rätt hårig att göra eftersom jag bara hade 60 cm läderband och rekommenderad längd när man knyter är... tja... 1.5 meter? Pan Chang Buddan kostar 76:-



Favoritarmbandet just nu. Vackert som attan i verkligheten, och lite på bilden också kanske. Nevertheless. 140:-



Baphomet. Jag insåg att jag hade vänt alla stjärnor upp och ner. Jag är inte satanist, och den kostar 210:-, eftersom det är Svarowskikristaller i den. Svindyrt.



Jag älskar att göra halsdukar i pärlor. Det här är en av dem. De tar dock lite tid. Så 310:-



Favoriten som jag gjorde med avsikt att få lite lagerkänsla i den. Dessutom är det citrolitter och pärlemorstavar i eländet, så det är inte direkt snålt med halvdyra material i det.

Så är det.

Välbehövlig paus

Djävulskattungen och jag tar en välbehövlig paus i bloggbruset. Ingen stor grej, men aktiviteten är klart minskad ett par dagar/ veckor framöver.

Diss på nätet

Jag läser en krönika av Karin Thunberg som dels handlar om det personliga ansvaret för att utelämna en annan människa, och dels om en ung kvinna som har en fasasnfull berättelse att berätta om sin far och mor.

Det som skrämmer mig mest är dock kommentarerna på krönikan.

Ska vi tro på en människa bara för att hon är kvinna?
Bevis, tack

.

Det är viktigt att belysa sådana här problem så att de som verkligen har varit i en sådan situation kan få hjälp och upprättelse, om möjligt. Det går inte om en massa individer och feministgrupper missbrukar det för politiska och andra mål.

Tyvärr (eller kanske tacksamt?) är berättelserna numera sällan sanningsenliga. Det har gått samma väg som med våldtäktsberättelserna. Nästan 90% verkar numera ha blivit endast sätt att få uppmärksamhet, hämnd för något helt annat, pengar, mm.

Det fanns en gång för inte så länge sedean när man kunde varit ganska säker på att en sådan här berättelse var sann. Tyvärr har feminismen, och dess brist på moral och etik, gjort slut på detta. Nu berättar de flesta den här typen av story för att hämnas, för att få medlidande, bli känd, få pengar

Nu är det bara ett fåtal som har kommenterat, men tittar jag vidare på exempelvis Newsmill finns det knappt en kommentar som inte innehåller något liknande om det handlar om våldtäkt, feminism eller familjesituationer. Eller för den delen Anna Odell.

Det här knyter tillbaka lite till mitt inlägg om tone of voice. I det fallet handlade det om Piratpartiet. Men problematiken verkar generell och enligt min högst ovetenskapliga uppfattning ser tendenserna ut att öka, snarare än minska. Feminismen är den ideologi som oftast får stå med hundhuvudet, men toleransen mot konst och humanistiska ämnen online verkar också minska markant.

Attityden är skrämmande. Eftersom en person eller rörelse "gjort bort sig" i elittyckarnas ögon (dvs de som har tid, ork och lust att sitta och konstant kommentera) så är det helt plötsligt okej att bete sig hur som helst och skriva vad som helst om den personen eller rörelsen? Enligt lag är det i vilket fall tillåtet, åtminstone till en viss gräns. Olaga hot och förtal får inte förekomma. Inte heller hets mot folkgrupp.

Frågan är hur långt förtalet kan gå innan någon reagerar?

Ofta sägs det att offentliga personer får tåla mer än privatpersoner. Men när är man en offentlig person? Är Anna Odell en offentlig person? Har hon, eftersom hon genomförde ett konstprojekt som sedemera läcktes till pressen av David Eberhardt som var överläkare, förverkat sin rätt att få lov att vara privat?

Det är många som påstår att Odell i egenskap av konstnär har uppnått det hon ville, dvs en jävla massa (för det mesta negativ) uppmärksamhet. Odell själv säger rätt ofta att det har varit en nackdel att hon uppmärksammats. Så vem skall man tro på? Åsiktsmaskinerna eller Odell själv?

Nåväl det var en sidonot.

Det som oroar mig är inte bara dissarna, utan den totala ansvarslösheten som går att uppnå genom anonymiteten. Inte nog med att den du talar till är anonym och empatin för den personen förmodligen är ganska låg, om den ens finns, du själv kan vara anonym och bete dig hur jävla illa som helst, för på nätet är det inte nödvändigtvis så att de som är som mest rabiata behöver stå till svars för vare sig sina uttalanden eller de "fakta" de sprider vidare om andra människor. Det här leder till en progressivt mer polariserad och mer aggressiv debatt, som innehåller färre och färre sakdiskussioner och fler och fler personpåhopp. Är det ett internet vi vill ha?

Är flashback det ultimata debattforumet? Vad händer med de som inte tål det klimatet?

Intressant?

Andra bloggare om:
debatt, kommunikation, feminism, Anna Odell

Paintball-lagen har fallit

Enligt GamePolitics har den tyska lagen som föreslogs om paintballgevär formulerats om. Det skall alltså inte bli förbjudet att skjuta paintball i Tyskland.

Tack och lov.

Och Feber har skrivit om BodyBug®!

Saker Man Bör Blogga Om

Oavsett vad man tycker om dem.

Ett sådant projekt är Maskernas stad, som produceras av Interacting Arts. Eller leds kanske man skall säga. I vilket fall som helst hittade jag i gårdagens SvD en artikel om Maskernas stad. Läs den, uppmärksamma spelformen. Det är jättespännande och jag hoppas att det går bra för dem.

En annan sak jag Bör Blogga Om är att Movinto Fun och Jin har varit med på Webb-TV i DN. Mina händer syns också lite kort. De gör ett gästspel. Det handlar såklart om BodyBug® som jag sitter och gör spel till. Nja. Just nu gör jag ett community till den. Skriver specar i vilket fall. Nåväl. Det kommer, det kommer.

Intressant?

Andra bloggare om:
Interacting Arts, Maskernas stad, spel, alternate reality games, BodyBug, Movinto Fun

Brown vs. Skarsgård

Igår läste jag på kvällskvisten den här artikeln, eller vad man nu skall kalla det, om Dan Brown.

Stellan Skarsgård säger som det är. Brown är en rätt käs författare. Att vara en käs författare är dock inget som hindrar från att bli en framgångsrik författare, eller ens från att bli utgiven. Se bara på Thomas Bodström.

Nåväl. Dan Brown är ett fenomen jag inte riktigt förstår. På precis samma sätt som jag inte förstår Jan Guillou, eller Anna Jansson. Samtliga skriver böcker som får mig att gnissla tänder av återhållen vrede och irritation, men sann mot mitt behov att alltid veta vad det är jag kritiserar så segar jag mig igenom åtminstone en eller två av böckerna. Browns bok The Da Vinci Code köpte jag faktiskt innan allt holabaloo. Jag började med Angels and Demons (som heller inte är bra, men den innehåller vad de nu heter de här upp och nervändbara illustrationerna och dessutom Illuminati. Ett recept för om inte framgång så åtminstone köp. Jag hade inga som helst sympatier för den tjusige Langdon i någon av böckerna och jag tycker att Dan Browns sätt att framställa kvinnor på är... bedrövligt.

Men, och det här är ju viktigt i sammanhanget, jag köpte två böcker av samma författare. Om jag hade läst Angels & Demons och tyckte att den var dålig, varför köpte jag The Da Vinci Code? Svaret är rätt enkelt. Jag kom inte ihåg namnet på författaren och jag tycker om mysterier. Nåväl.

Skarsgård har i vilket fall rätt i sin analys tycker jag. Dessutom skriver Brown på ett sätt som gör hela storyn oerhört transparent. Jag VET redan vad som kommer att hända i nästa kapitel. Vissa känner sig smarta av den typen av böcker, andra blir frustrerade över hur lätt det är att räkna ut hur det kommer att gå. Vid några tillfällen har jag stört ut både spelledare och medspektatörer* genom att räkna ut hur ett äventyr, en film eller ett TV-avsnitt skall sluta. Jag blir uttråkad av att inte bli överraskad. Dan Brown tråkar kort sagt ut mig. Det gör iofs Anna Jansson också. Jan Guillou gör mig mest förbannad.

"vill man ha ett jobb så hittar man ett jobb"

Den kommentaren läste jag på Newsmill under ett inlägg om a-kassan.

Vill man ha ett jobb så hittar man ett jobb...

Jotack.

Tyvärr är det där ett påstående som inte bara inte stämmer utan även osar förakt och verklighetsfrånvändhet. I alla fall i mina ögon. Jag har människor i min närhet som söker så många arbeten de kan men ändå får blankt nej från potentiella arbetsgivare. Och det handlar inte om kvalificerade arbeten alla gånger.

Har man dessutom fått nej för 40:e gången så börjar det tära på psyket. Det är inte lätt att vara positiv och uppåt när man konstant får höra "du duger inte. Näe, du duger inte ens till att städa eller tvätta bilar. Du är av dålig kvalitet och vi vill inte ha dig. Alls."

Vill man ha ett jobb så hittar man ett jobb. Det där är vad jag kallar kvalificerat bullshit.

*morr*

PPs tone of voice

Johannes Forssberg ifrågasätter Piratpartiet i Expressen idag och frågar sig ungefär samma frågor som jag har frågat mig när det gäller PP.

Varför den grabbiga attityden?
Varför den teknokratiska överlägsna snobbigheten?

Rick Falkvinge har vid åtskilliga tillfällen rört sig i gränslandet till gaphals, och jag klarar inte riktigt av hans attityd.

Don't get me wrong - jag tycker att integritet är überviktigt. Men jag har lite problem med att PP fokuserar stenhårt på ett område. Det finns fler områden som är viktiga att titta på. All demokrati sker nämligen inte på nätet.

En sak jag har funderat på ganska mycket när jag har skrivit på min bok "sidentrosor och magiska amuletter" är just den könsrollskonservativism som verkar åtfölja de flesta tekniska framstegen. Kanske kommer det sig av att teknik ses som ett "manligt område", och därför drar till sig early adopters som inte bara är intresserade av teknik utan även lite lagom stenåldersmässiga? Det här är bara en teori i dagsläget, jag har inte mer belägg för det än det jag själv upplevt och ett par undersökningar som Sheri Graner Ray citerar i sin bok "Gender Inclusive Design".

I den boken pratar hon om hur kvinnor bemöts i onlinesituationer.

"Males [...] use a rougher tone in their communications. Their message contained harsher language and often conveyed a sense of absolute certainty. Their messages were far more likely to contain a 'put down' of the person to whom they were communicating. The University of Phoenix researchers found that males tended to use these communication techniques to exert dominance[...] the study showed that time and again, female input to a discussion was stopped short by a male message. These messages were usually sexual or harsh in nature, typically containing a lengthy joke of a sexual nature that contained a female put-down. This not only stopped all females from being involved in the conversation, it stopped all the females from posting on any discussion for several days."
- Sheri Graner Ray, Gender Inclusive Game Design

Johannes Forssberg har en poäng. Om kvinnor inte vågar och inte får lov att delta i diskussioner och funderingar som har med den Piratpartistiska andan att göra - där de här tendenserna är ganska tydliga anser i vilket fall jag - så är det heller inte ett parti som visar hänsyn till att alla skall få lov att uttrycka sin åsikt, utan risk för att bli tystade.

Det ÄR ett problem och ett problem som PP förmodligen bör ta tag i. Det hjälper nämligen inte som kvinna att ta till samma medel som männen. Samma undersökning visar att om kvinnor tillgrep samma språk som männen, så slutade det med att de blev utfrusna både ifrån konversationer med män OCH kvinnor.

Intressant?

Andra bloggare om:
pirater, Piratpartiet, kommunikation

Numera...

... är det enligt GamePolitics förbjudet att spela paintball och lasertag i Tyskland. Anledningen - enligt The Local - är att både paintball och lasertag simulerar att döda. BBC har också en artikel om det.

Jag är både förvånad och bestört över hur kopplingen mellan skytte och mord görs. En sak som alltid följt mig i mitt hanterande av vapen är respekten för dem. Jag har skjutit luftgevär, paintball, lasertag, hagelgevär och lite olika gevär* och pistoler i mina dagar och genomgående för ALLA de här övningarna har varit just respekten för vapnen.

Möjligen undantaget lasertag. (Lustigt nog fick jag faktiskt en blåtira av en laserpistol en gång. Det berodde på att jag är kort, min lagkamrat var lång och jag sprang rakt in i hans pistol. Han stod bakom en hörn.)

Hur skolmassakrer skall minska genom att förbjuda att man hanterar paintballmarkörer förstår jag inte. Vem som helst som spelat soft air eller paintball vet att det gör jävligt ont att bli träffad. Och vet också att det gör lika ont på personen man skjuter på. Om något tycker jag att det borde få upp empatinnivån ett hack. "Det gör ont på mig, alltså måste det göra ont på en annan person också". Att säga att det är att träna sig på att mörda är ungefär lika relevant som att säga att det är att träna sig på att mörda när man rensar fisk.

Trygghetsivern och säkerhetsivern går lite för långt. Visst skall vi ha vettiga vapenlagar, och i allra högsta grad begränsa tillgången till både gevär och handeldvapen, men paintballmarkörer?

Jag tror en mer lyckad handlingsplan vore att dels se till så att ungarna inte kan lägga vantarna på vapen till att börja med och dels låta dem hantera vapen och förstå hur jävla farligt (och hur jävla underbart**) det är. Har man respekt för vapen så lär man sig att respektera andra i förhållande till vapen. Tror i vilket fall jag.

Kan vi säga "moralpanik", någon?

____________________
* Jag innehar en jägarexamen vilket innefattade att lära sig hantera vapen - med respekt - både på skjutbana och i skogen. Dessutom har jag en kompis som är intresserad av skytte. Han drog med oss till skjutbanan ibland.
** Vapen är... makt. Vapen är härliga att använda och att hantera. Det betyder INTE att den känslan av kontroll och makt i vilket fall jag får när jag hanterar dem, genast översätts i "nu vill jag använda min makt mot andra människor". Det är både skräckinjagande och förtjusande. Det är nämligen jag som bestämmer över ett potentiellt dödligt vapen. Inte tvärtom.


Intressant?

Andra bloggare om:
vapen, moralpanik, paintball, lasertag, soft air, politik

Åh herrejävlar...

Patriarkatkonspirationen (tee hee) har uttalat sig igen.

Av någon anledning så har män varit redo att göra de uppoffringar som krävs för att nå ända upp till toppen, medan kvinnor förefaller ha varit mindre benägna att offra tid med barn och familj. I vår samtid kan vi notera att män är mer villiga att ta sig an arbetsdagar som är så långa att de medför hälsorisker och gör att man nästan aldrig ser sin familj, så länge som belöningen är en position högt upp på samhällsstegen.

Bah! Av någon anledning har män historiskt sett haft tillgång till 1. pengar 2. utbildning 3. kontakter jävligt mycket längre än kvinnor.

Det finns omfattande forskning numera om hur skillnader i centrala nervsystemet (dvs hjärnan) och hormonella faktorer påverkar män och kvinnors beteende och drivkrafter i livet. Ett exempel bland många är att flickor som utsatts för ovanligt höga nivåer av det manliga könshormonet testosteron i livmodern, tenderar att leka på ett sätt som enligt kulturen anses "grabbigt" och senare i livet blir de kvinnor som är betydligt mer fokuserade på sin karriär än genomsnittskvinnan. Detta trots att de helt och hållet uppfostrats som flickor, och senare bemötts som kvinnor av samhället.

Whaaaaa? På allvar? Vilka källor har du grabben? Ge mig källor.

Men att däremot hävda att det inte finns några skillnader alls mellan män och kvinnors drivkrafter och motivation stämmer inte överens med den kunskap vi idag har.

Vilken kunskap?! Inga källor = ingen tillförlitlig information.

Jag undrar varför Newsmill helt plötsligt har blivit antifeminismens högborg som med sina förnumstiga "klappa den lilla tjejen på huvudet"-attityd drar klockan tillbaka åtskilliga år i utvecklingen?

Jag blir mörkrädd och vill helst avsäga mig min könstillhörighet när jag läser sådant här. Att ingen har frågat efter källor i kommentarerna gör mig än mer mörkrädd.

Hjälp.

Ola ringde...

... och han har lagt upp en trevlig kursplan på sin blogg. Som alltid i sådana här sammanhang är det svårt att avgöra exakt hur situationen såg ut. Tydligen var bilden riktigt grov, men Ola skulle snacka om det vid ett senare tillfälle med klassen.

Inte nog med det. Han berättar också på bloggen att han har en kurs planerad. Och han ringde mig nyss och ville att jag skulle komma och prata. Wiee :)!

Ett ämne jag kan prata hur länge som helst om! Uppföljning kommer.

Intressant?

Andra bloggare om:
Academedia, Smultron, spelbranschen

Dålig stil

Jag läste Smultrons blogpost om hur hon upplever sin utbildning på Academedia imorse och blev fly förbannad.

Det är dålig stil, men jag är långt ifrån förvånad. Den beskrivningen kunde ha anbringats på nästan vilken arbetsplats som helst som jag har jobbat på. Ja, till och med på Avalanche, som ändå hade *gasp* 15% tjejer anställda.

Det är lite paradoxalt med tanke på att jag nyligen snackade på Futuregame Academy om hur roligt det är att jobba i spelbranschen och dessutom lyssnade på två andra tjejer som sade samma sak. Problemet, poängen, grejen med det hela är förstås att man vänjer sig. Och vänjer man sig inte så blir man som Smultron säger - en bitch.

Eller varför inte en okunnig, rabiat feminist, fanboy (hur det nu gick till), inkompetent och idiotisk tjej som inte kan något. Nämnde jag att man tydligen förlorar all den erfarenhet som man tidigare fått beröm för? Ignorant sade jag kanske inte, men det ingår. Dessutom vill man censurera, klä grabbarna i kjol och ta ifrån dem deras skjutvapen.

Ja, jag rantar lite. Men som jag och en kamrat sade när vi diskuterade problemen inom spelbranschen för inte länge sedan - det är meningen att vi skall uppmuntra unga kvinnor att ge sig in i en miljö där vi helst inte ens vill spendera fem minuter själva. Hur gör vi det med gott samvete?

Intressant?

Andra bloggare om:
Academedia, Smultron, spelbranschen, feminism, idioter

Framsteg!

GLAAD, Microsoft och EA har enligt GayGamer.net startat ett projekt för att komma åt homofobi i virtuella världar och på online communities. Det är ett projekt jag applåderar med tanke på att det verkligen behövs.

DN har en artikel idag om "mannens comeback i hyllan" vilket innebär att de har tagit en slaskigt snabb titt på vilka tidningar det finns om/ för män och kommit fram till att det är många. Artikeln är inte särskilt djuplodande, men det är i alla fall en början. Jag hade önskat en lite mer ingående analys, men det är väl för mycket att begära av DN nuförtiden.

En av kommentatorerna rekommenderar Faludis "Stiffed" och det gör jag också. Ronny Ambjörnssons "Mansmyter" funkar också bra tycker jag. Det ger i alla fall en lite mer nyanserad bild av vad mansrollerna har varit om än inga direkta svar på vart de är på väg.

Som vanligt nuförtiden så får feminismen sig en känga också, så är det avklarat... Trots att det är feminismen och genusvetenskapens förtjänst att det faktiskt ens diskuteras.

Intressant?

Andra bloggare om:
DN, mansmyter, feminism, HBT