Brown vs. Skarsgård

Igår läste jag på kvällskvisten den här artikeln, eller vad man nu skall kalla det, om Dan Brown.

Stellan Skarsgård säger som det är. Brown är en rätt käs författare. Att vara en käs författare är dock inget som hindrar från att bli en framgångsrik författare, eller ens från att bli utgiven. Se bara på Thomas Bodström.

Nåväl. Dan Brown är ett fenomen jag inte riktigt förstår. På precis samma sätt som jag inte förstår Jan Guillou, eller Anna Jansson. Samtliga skriver böcker som får mig att gnissla tänder av återhållen vrede och irritation, men sann mot mitt behov att alltid veta vad det är jag kritiserar så segar jag mig igenom åtminstone en eller två av böckerna. Browns bok The Da Vinci Code köpte jag faktiskt innan allt holabaloo. Jag började med Angels and Demons (som heller inte är bra, men den innehåller vad de nu heter de här upp och nervändbara illustrationerna och dessutom Illuminati. Ett recept för om inte framgång så åtminstone köp. Jag hade inga som helst sympatier för den tjusige Langdon i någon av böckerna och jag tycker att Dan Browns sätt att framställa kvinnor på är... bedrövligt.

Men, och det här är ju viktigt i sammanhanget, jag köpte två böcker av samma författare. Om jag hade läst Angels & Demons och tyckte att den var dålig, varför köpte jag The Da Vinci Code? Svaret är rätt enkelt. Jag kom inte ihåg namnet på författaren och jag tycker om mysterier. Nåväl.

Skarsgård har i vilket fall rätt i sin analys tycker jag. Dessutom skriver Brown på ett sätt som gör hela storyn oerhört transparent. Jag VET redan vad som kommer att hända i nästa kapitel. Vissa känner sig smarta av den typen av böcker, andra blir frustrerade över hur lätt det är att räkna ut hur det kommer att gå. Vid några tillfällen har jag stört ut både spelledare och medspektatörer* genom att räkna ut hur ett äventyr, en film eller ett TV-avsnitt skall sluta. Jag blir uttråkad av att inte bli överraskad. Dan Brown tråkar kort sagt ut mig. Det gör iofs Anna Jansson också. Jan Guillou gör mig mest förbannad.