Internet, rykten och hur fri information får vara

Jag läser Hanne Kjöllers ledarartikel i DN idag, och sedan läser jag blogtitlarna som den har genererat.

De flesta anser att Kjöller är ute på ett korståg mot den fria informationen och att det är djupt orättvist att dra "aningslösa ungdomar" och piratpartister över en kam. Må så vara.

Som alltid i sådana här sammanhang blir debatten snart polariserad. Hanne Kjöller är en idiot, enligt de flesta som - när jag läste - hade bloggat om ledaren. Hon har misstolkat allt. Hon sätter ett likhetstecken mellan mördare och idealistiska pirater som bara vill att information skall få vara fri.

Ett exempel som Kjöller tar upp är den länk till förundersökningsprotokollen som lades upp på TPB efter Arbogamorden. Hon påpekar att pappan till barnen fått en otrevlig kommentar till svar när han vädjat om att länken skulle tas ner.

Peter Sunde bad om ursäkt, men vägrade se till så att länken försvann. Ett av skälen han angav (ja, jag har läst artiklarna på Sydsvenskan) var att informationen redan fanns på internet. Att ta ner torrentlänken skulle inte göra någon skillnad. Jag återkommer till det.

Ett annat skäl han angav var att alla skulle ha möjlighet att ta del av källmaterialet för att kunna granska det på egen hand, det ingår som Sunde mycket riktigt påpekar i våra rättigheter att göra det.

Min frågeställning är dock denna: För att få tag på informationen måste man begära ut den av tingsrätten. Detta kostar 120:- och man får informationen via brev.

I kommentarerna liknades detta vid fildelning.

Jag vill påstå att det finns en skillnad mellan att betala administrativa avgifter för att få ut protokoll som förvisso är allmänt tillgänglig information och att tanka hem den från TPB.

För det första sprids informationen enormt mycket snabbare på nätet än via brev. För det andra är det förmodligen fler som tar del av informationen om den finns allmänt tillgänglig och slipper betala för den. Precis de argument Sunde och Piratpartiet använder FÖR fildelning kan också användas emot den, särskilt i de sammanhang när någons integritet och privatliv inkräktas på genom att informationen sprids så fort. Hur går det ihop med Piratpartiets vurm om integritet? Är det okej att få sitt privatliv - och som i det här fallet smärtsamma detaljer om händelser som satt djupa spår - utsmetat över internet så länge det är privatpersoner som gör det mot varandra och inte FRA eller Ifpi? Det är i princip det Peter Sunde (och ja, jag vet att Sunde är representant för TPB och inte Piratpartiet) säger när han förklarade vad TPB stod för i Sydsvenskan


Informationen finns redan därute, säger Sunde till Sydsvenskan. Det stämmer. Så fort en person har tagit informationen är han eller hon kapabel att göra vad han eller hon vill med den. Digitala kopior försämras inte kvalitetsmässigt.

Det är också en del av problematiken. Särskilt med fildelningssiter som TPB (och för den delen Google). Har informationen en gång läckt ut på nätet så kan man aldrig, aldrig vara säker på vart den tar vägen, och det blir en permanent installation i den informationsmiasma som omger var och en av oss som har en nätnärvaro. Det betyder också att vi som har en nätnärvaro för det mesta har ett stort intresse av VAD som skrivs om oss. Och det har vi ingen kontroll över. Vem som helst kan när som helst skriva något om mig, dig eller varför inte Hanne Kjöller och sprida information som inte nödvändigtvis är sann. Den informationen kan sedan vem som helst titta på.

Det här ÄR problematiskt, eftersom det också på ett sätt hotar den integritet som det vurmas så hett för. Se på Arbogamorden. Men det finns otaliga berättelser om integritetsövertramp. Privata mail som publicerats. Anonyma bloggare som avslöjat intima detaljer om någon annan och som någon sedan klurat ut identiteten på. Människor som förlöjligas eller blir upphöjda till kultstatus för något de gjort någon gång vid något tillfälle. Det här blir kontentan av hela deras nätnärvaro och om de har otur så blir det också det som definierar dem i verkligeheten för lång tid framåt. Så vad händer med den personliga integriteten när nätdårar med en egen agenda bestämmer sig för att börja sprida rykten och påståenden om de personer som är inblandade? Vad händer om någon fångar ett ögonblick av mitt liv, och det ögonblicket råkar bli det som definierar mig för all framtid? Vad händer med min rätt och integritet att växa som individ?

Vart går gränsen?

Anders Mildner ställer en utmärkt fråga i sin artikel - en i raden om TPB - skall vi möta framtiden med ett hånflin eller med empati? Precis som Mildner är jag också benägen att tro att TPB har ett stort inflytande - inte bara bland de anhängare som anser att språket de använder är berättigat, men även för de Piratpartister som orätteligen stämplas av TPBs jargong och för de som inte är insatta i hur det fungerar och som blandar ihop TPB med Piratpartiet med de länkar som TPBs besökare laddar upp.

Hanne Kjöller ställer också den frågan, eller snarare tar upp problematiken i sin artikel. Jag ställer precis samma frågor här.

Hur skall jag kunna förena en syn på pirater som idealister och kultur- och informationsspridare när seedingen för rörelsen har skett med en så respektlös och framförallt omogen attityd som TPB-anhängarna och dess grundare har visat mot omvärlden? Och hur länge skall Piratpartiet behöva dras med vad representanter för TPB säger? För uppenbart är att det sker en sammanblandning, och kanske heller inte så förvånande.

EDIT: Jag vill poängtera att Kjöllers ledare, och svaren på den, ledde mig vidare till ett ANNAT resonemang. Jag diskuterar inte Kjöllers ledare i någon större utsträckning här, och jag är heller inte intresserad av den som sådan. Jag vet att den är faktamässigt felaktig, men det är inte det som är intressant för mig, mer än ur ett "kolla dina källor innan du sprider information vidare"-mässigt resonemang. Det som är intressant är HUR vi beter oss mot varandra på nätet och VAD som anses vara privat, hur vi får lov att göra intrång i varandras integritet och vilken attityd vi har medan vi gör det. Kjöllers ledare är relaterat till det, och det var med utgångspunkt i den som jag skrev bloginlägget. OK?

Intressant?

Andra bloggare om:
Pirate Bay, pirater, Hanne Kjöller, DN, integritet

Come on! Act like a man!

Hanne Kjöller pratar i DN idag om Patriarker på is, och om hur "allmänheten" för det mesta bara avser den manliga delen av mänskligheten. Bloggen GenusNytt tycker att det här är dåligt skrivet. Lebensraum har negativa konnotationer, och enligt GenusNytt så är det ett ord som för tankarna till "det värsta", och påpekar sedan något som bekräftar hela Kjöllers debattartikel.

”Patriarkatet i blixtbelysning”, skriver Kjöller om de ”medelålders männens” hockeyövningar med sina söner. ”Mannen som norm, kvinnan som avvikelse”, skriver hon också. Det framgår inte på vilket sätt de medelålders kvinnorna hindras från att öva hockey med sina döttrar.

Kjöller föreslår också precis samma åtgärd som GenusNytt, dvs att dela av halva planen. Så egentligen är de ju överens om åtgärderna, det är bara det att de har olika ingångar på det hela.

För min del är GenusNytts kommentar om att kvinnor ju får röra sig lika fritt på isen som pojkarna - om de rättar sig efter pojkarnas regler - ganska talande. Oops, liksom.

Det här är alltså utgångspunkten för dagens bloginlägg. Det är nämligen så att det här resonemanget förekommer på så många olika ställen att jag bara blir trött. Snusmumriken och jag hade en diskussion imorse om Piratpartiets diskussionsforum (som det i sanningens namn skall sägas att jag inte har läst - my bad - men jag fick lite refererat). Så här sade Snusmumriken om den debatt som förts (och nu citerar jag honom utan att ha rätt att göra det egentligen):

satt och försökte följa med i en "genus är blaha"-debatt om Piratpartiet. Tydligen är PP det enda parti som inte har några som helst problem med normer - trots att normen är traditionellt manlig. Vilket förklaras med "men PP:s grund vilar ju på hackerkulturen och där finns det ju också tjejer"

Hackerkulturen är också en extremt mansdominerad miljö. Här har vi också ett exempel på "act like a man", så får du som kvinna vara med.

Samma sak gäller inom datorspelskulturen - som för övrigt har mycket gemensamt med hackerkulturen - du får gärna vara stark och kicka butt, så länge du inte har något emot att ha en snygg butt, och bete dig som en man. I rollspelskulturen - också en extremt mansdominerad kultur - så gäller samma regler. Michelle Nephew skriver i "Gaming as Culture" att rollspel ofta är bärare av extremt misogynistiska värderingar, och trots att de här värderingarna inte alls behöver finnas med i spelen så petas de in i alla fall, med förevändningen att det skall vara "historiskt korrekt", eller på andra sätt stämma med ursprungsmaterialet. Lustigt är också att ursprungsmaterialet ofta är otroligt misogynistiskt. Vare sig H.P. Lovecraft eller Robert E. Howard, eller för den delen Tolkien var särskilt positivt inställda till kvinnor. Näe, kvinnor är läskiga om de beter sig som sig själva.

Därför är det enda sättet för kvinnor att få vara med på isen att grabba tag i en klubba och börja hacka på samma sätt som grabbarna.

When you vote, you are exercising political authority, you're using force. And force my friends is violence. The supreme authority from which all other authorities are derived.

Jean Rasczak, Starship Troopers

Intressant?

Andra bloggare om:
DN, Hanne Kjöller, feminism, spel, rollspel, patriarkatet