Artiklar om Stockholms Filmfestival

Hittade ett par artiklar om Stockholms Filmfestival som jag tycker är läsvärda.

Intervju med Cecilia Miniucchi om hennes utmärkta film "Expired"

En kort artikel om "vad som är sevärt" som faktiskt ger många goda tips.

Paul Schrader (som skrivit manus till bland annat "Taxi Driver", "American Gigolo" och "The Walker" uttalar sig om mediet film och dess utdöende. Mycket bra och intressant intervju, speciellt eftersom han bland annat tar upp spel som en faktor till varför film blivit mindre viktigt.

En kort notis om Juno finns med i den här artikeln, även om jag inte direkt håller med om vad som sägs.

Lite om filmen Control som handlar om Ian Curtis, sångare i Joy Division. Som jag ville se, men som sålde slut på tre minuter. Ungefär.

Man får väl trösta sig med att man har katalogen hemma. Det är det mest värdefulla man kan få på en festival. Deras katalog. Jag använde alltid Fantastisk Filmfestivals katalog som en shoppinglista när jag bodde i Malmö. Helt underbara filmer.

Kvar på filmlistan finns "Breath" av Kim Ki-duk ikväll kl 18.00, "Eastern Promises" av David Cronenberg ikväll kl 21.00, "I'm a Cyborg, But That's OK" imorgon kl 15.00 och "Manufacturing Dissent" på söndag kl 22.00. Men jag orkar förmodligen inte se "Manufacturing Dissent", så det får bli 60:- i sjön där. Jag är redan helt sliten av att både jobba och springa som en tok på biografer...

Sedan är det inget kul att se på film utan någon att diskutera den med.

Dagens playlist:
Kate Bush - Deeper Understanding
Tori Amos - I Can't See New York
Kate Bush - This Woman's Work
PJ Harvey - Silence
Promise & the Monster - Sheets

Ghosts of Abu Ghraib

Ghosts of Abu Ghraib är en dokumentär som gav mig kalla kårar.

Ett citat från en av fångarna som hörde tortyren på Manadel al-Jamadi...

"We could hear his soul cracking"

Vad människor är kapabla att göra... det övergår mitt förstånd. Lynndie England om fotot hon poserade för med den döda kroppen.

"It was just another dead body. It was war."

Det värsta är att det är människor som vem som helst. Intelligenta, vältaliga människor. Vilket naturligtvis får mig att ställa frågan - skulle jag kunna göra det här? Skulle jag kunna bete mig så? Och svaret blir alltid "jag hoppas inte det". För hur kan jag vara säker?

Juno & La Zona & kasst SIM-kort

I tisdags såg jag Juno, och igår La Zona.

Juno var underbart bra. Ellen Page är helt fantastisk, men det visste jag ju sedan "Hard Candy". Vass dialog, och de som känner mig vet att jag älskar det. Så se den.

La Zona var också ruskigt bra, men den fick mig att bli alldeles iskall och att ge upp om mänskligheten. Rekommenderas också varmt.

Mitt SIM-kort strular, vilket innebär att det ibland avregistreras. Så får man inte tag på mig är det förmodligen därför. Eller så svarar jag helt enkelt inte i telefon längre.

Kate Bush - This Woman's Work


Experiment IV


Notera bristen på storbystade brudar och bling bling. Notera även Hugh Laurie och Dawn French m.fl.

Experiment IV är för övrigt en låt jag har tänkt basera ett äventyr på. Lyssna på texten.

Dagens playlist:
Placebo & David Bowie "Without You I'm Nothing"
Placebo "Pure Morning"
Talvin Singh "OK"
DAvid Bowie "Bring me the Disco King"

Talvin Singh - Devotion


Promise & the Monster - Sheets

Artificiell Intelligens, Expired och Pink Floyd

Män blir dumma av Blondiner! Det står det i alla fall i SvD idag. Alltså gör jag helt rätt när jag färgar håret morotsrött (trots alla veganer som samlas utanför dörren och gröna i ansiktet stönar "mooorrooooooot". Veganzombies? Hmm...) Artificiell intelligens, men inte för min del, jag är redan rätt smart. För alla mina manliga bekanta som annars skulle fördummats av min hårfärg! Fantastiskt vad vetenskapen kan forska fram nuförtiden.

Gårdagen spenderades helt i Stockholm. Förmiddagen gick åt att silversmida, klaga på surgumman i kvarterets 7-eleven och att bygga masker. De är nästan klara och det blir skulpturer av dem. Jag kan nämligen inte se någon annan användning för dem. Knäppt... Det är näsan som gör det. Men jag lägger upp bilder på dem så fort de är klara. Jag skall göra ett par till som enbart kommer att vara masker utan näsor.

Efter en tretimmars smidessession gick jag till Kulturhuset och hämtade biljetter som jag beställt, och sedan tog jag och en kompis en sväng upp på Helena Blomqvists "The Dark Planet", som jag blogade om för ett tag sedan. Han var dock inte alls lika imponerad som jag av hennes bilder. I alla fall verkade det inte så. Han var nog bara ute efter en öl. Eller fler. I vilket fall som helst så spenderade jag ett par trevliga timmar i hans sällskap innan det var dags att gå på "Expired".

Det är något särskilt att gå på filmfestivalfilm. Den här gången bestod det särskilda i att jag stod längst fram i kön när de släppte in, så jag fick en mycket bra plats mitt i mitten, och filmens regissör Cecilia Miniucchi satt med i salongen. Det blev en kort intervju efteråt, där hon förklarade en del om hur hon tänkt, och jag fick tillfälle att berätta för henne hur bra filmen var. Men det var många som ville prata, så det blev mest ett hastigt "Wonderful movie!" från min sida. Det finns en fangirl inom mig också.

"Expired"... Vad kan man säga... Nästa gång jag tvingas förklara mitt totalt meningslösa förhållande med den andra pojkvännen i den inte så långa raden av pojkvänner jag haft, så skall jag rekommendera dem att se "Expired" istället för att jag sitter och berättar om det. Med skillnaden att mitt ex. gav mig färre M&Ms och fler pikar.

Samantha Morton, denna helt fantastiska skådespelerska, spelar den kvinnliga huvudrollen Claire, och Jason Patric spelar Jay. Claire är en ganska introvert och väldigt romantisk ung kvinna som lever i något slags drömvärld. Hon blir ständigt trampad på och nerkörd i skorna. Hon träffar Jay, som är en lika ensam person. Men Jay är istället oerhört egofixerad, och tar allt som ett påhopp.

De inleder ett förhållande, och det är kanske inte den mest lyckade kombinationen kan man väl säga. Men det är definitivt en film värd att ses. Speciellt om man som jag har en tendens att bli involverad med män som är mer involverade med sig själva. Det är en "feel bad, feel good" film. Som också på många sätt påpekar att även om det går bra i livet, även om man gör ett bra jobb och har pengar, så betyder inte det så mycket om man samtidigt är ensam. Det är i interaktionen med andra människor som man faktiskt lever. Åtminstone delvis.

Och till sista punkten. Jag blev sidesteppad av min playlist idag igen. På vägen till jobbet dundrade "High Hopes" igång, från "the Division Bell". Härlig musik.

Filmfestival!

Jag har precis bokat de första fyra biljetterna till Stockholms Filmfestival och skall snart springa till Kulturhuset och hämta ut dem.
Det börjar lite lätt på söndag med "Expired".

Samantha Morton spelar ensamma Claire som fattar tycke för en manodepressiv, självupptagen parkeringsvakt spelad av Jason Patric i Cecilia Miniucchis udda kärleksdrama "Expired".

Sedan ser jag "Ghosts of Abu Ghraib" på Torsdag i nästa vecka.

Rory Kennedy granskar skandalen i det ökända irakiska fängelset bilder av misshandlade irakiska fångar och leende amerikanska soldater.

Följt av "Eastern Promises"...

Viggo Mortensen gör nakenchock i David Cronenbergs våldsamma moraldrama "Eastern promises" endast iklädd tatueringar och ett diaboliskt leende..

Och "Manufacturing Dissent".

Moore-fansen Debbie Melnyk och Rick Caine skulle göra en hyllningsdokumentär till sin filmhjälte. Istället blev det "Manufacturing dissent" som är ett kritiskt reportage om hur Moore säljer ut sanningen för att slagkraftig.

Samtliga citat är klippta från DN

Nu jävlar skall jag fanimej inte låta något så fånigt som att jag inte har någon att gå på bio med hindra mig från att se bra film.

Poppy Brite och distraktioner

Jag måste återkoppla till Poppy Brites böcker, eftersom det visar sig att hon hade väldigt svårt att få "Exquisite Corpse" publicerad. Hon blev nobbad av åtskilliga förlag innan hon fick lov att ge ut den, vilket jag till viss del kan förstå. Det är en brutal bok, inte för att den avbildar våldshandlingar, utan för att den berör. Det känns. Allt Brite skriver om känns i kroppen. Allt.

Stockholms Filmfestival är på gång. I år skall jag banne mig gå, även om jag får gå på egen hand och sitta i biomörkret alldeles ensam. Jag vill se Anton Corbijns film om Joy Division åtminstone. Men elva dagar. Jag älskar ju film. Jag älskar ju bio. Varför har jag bara slutat gå? Så mycket jag behöver veta om mig själv, så mycket jag behöver distraheras ifrån. Jag är dödstrött på att behöva be om ursäkt för att jag vill träffa människor.

Om filmfestivalen i SvD

Min hjälte, Tage Danielsson. Vilket påminner mig om att jag skall trava iväg till någon bra ställe där de säljer DVD och köpa lite revyer och filmer. Till skillnad från Tage blir jag inte glad av kaffe och bullar, men jag blir himla lycklig av att lyssna på honom. DÄR är en man som utan tvekan hade kunnat förvända huvudet på mig på ett ögonblick.

Sannolikhetsmonologen:


Kaffe och Bullar:



EDIT: *MORR* Allt är fullbokat som jag vill se. Tji fick jag...

Men jag hittade ett bra citat i SvDs artikel, som jag tror jag skall anamma.

I år kan fler än filmstjärnor och speciellt inbjudna gäster kosta på sig en axelbandslös galastass; en nyhet på den 18:e festivalen är ”Red carpet”, röda mattan-visningar av tio filmer som kostar lite mer att gå på. Git Scheynius säger att hon upptäckte ett sug efter mer flärd hos publiken via bloggar förra året. Och så var vi tillbaka till fördomen om Stockholms filmfestival som glamourfixerad.

Är inte det att ytligfiera festivalen, det är väl filmerna som ska stå i centrum?

- Jag tror på seriositet i high heels. Det är det som är kul, både glamour och svårtugggade filmer. Människan är en mångfacetterad varelse, det finns ingen motsättning i att ha kul och vara seriös. De som tror det har väldigt tråkigt tror jag!

EDIT 2: De har plockat bort Rufus Wainwright och "The Art Teacher" från YouTube. Så jag fick inte dela med mig av den.

Däremot kan jag ge en länk till Rufus när han sjunger "Hallelujah" av Leonard Cohen.

Maybe there's a God above, and all I ever learned from love was how to shoot at someone who outdrew you
And its not a cry you can hear at night, its not somebody who's seen the light, its a cold and its a broken Hallelujah