Guldkorn

Jag har som sagt börjat rensa bland mina negativ. Inte visste jag att jag hade över hundra rullar film som skulle scannas... Men nu har jag drygt 40 rullar kvar, med 35 neg i varje. Det blir en del. Men jag har hittat ett par guldkorn som jag tänkte dela med mig av, eftersom... tja, jag har inte skrivit här på ett tag och det jag har skrivit har varit så där lagom marginellt intressant. Inte för att det här är MER intressant, men det är finare att titta på än upptagningar om vår buggiga moralkod. Kanske.

Först ut är en av mina favorittennfigurer. Min Eldar Farseer som blev så färgglad och fin. Min enda ånger i det här är att jag inte kan hitta några bilder på den ENORMA borg jag byggde som terräng och som syns lite i bakgrunden. Den hade allt. Stora fönster med aluminium-mesh. Små blyglasfönster gjorda av glasmosaik... Mossa på väggarna... Nåja.



Den andra bilden är en liten gjuten silverdrake med massor av oxideringsmedel på sig. Men bilden blev fin i alla fall. Den här gjorde jag någon gång på tidigt 90-tal när jag gick på Hellidens Folkhögskola.



Visst är den söt? Det finns så mycket mer som jag hittar i mina gömmor så det är inte sant. Den lilla draken är för övrigt till salu. Jag vet inte vad jag skall göra med den, så är det någon som är intresserad är det bara att hojta. Kan tänka mig att det är ungefär 200 kr material i den om man räknar med vaxet den skulpterades i och silvret som den är gjuten i. Kanske en 250 - 300 spänn vore lagom? Apropå det så hittade jag dessutom en hel hög silversmycken i en påse som jag (nästan) hade glömt att jag hade. Det här är ett samarbete mellan mig och Bea Szenfeldt som gick på skolan samtidigt som jag gick där. Hon gjorde söta kattbilder och jag ville göra om dem till smycken.



Visst är den charmig? Den passar jättebra på exempelvis ett sidenband och att användas som choker, för på baksidan sitter två byglar som är avpassade efter ett 1,5 cm brett sammetsband.

Åter till verkligheten. Nu i Påsk blir det mycket jobb med hemsidan.

Intressant?

Andra bloggare om:
silver, drake, Hellidens Folkhögskola, tennfigurer

Storytelling

Folkuniversitetet har en kurs i Storytelling och berättarteknik som jag har anmält mig till. Allt i förhoppningen om att kunna lära mig mer om hur man berättar en bra historia. Det är lite teater inblandat också.

Jag har också lagt in mig på en ny kurs i silversmide, samma lärare som den här terminen. För att inte stagnera kreativt. En sak jag har kommit fram till, som gäller oavsett vad jag gör, är att jag behöver ha mycket igång, mycket PÅ gång i hjärnan för att må bra. Och då pratar jag inte om all den skit som har pågått fram till nu, utan om nya influenser och inspiration. Ju mer jag lär mig, desto klarare kopplingar kan jag göra mellan allt jag har i huvudet.

Ikväll skall jag sätta mig och glo på "Dawn of the Dead". It's a treat. Skit samma att jag med största sannolikhet kommer att vakna skrikande.

Den här artikeln i SvD (och en motsvarande i DN) får mig också att tänka på hur jävla otacksamt det måste vara att vara sekreterare... Är det någon bombman/ -kvinna som ens tänker på att det finns andra människor i närheten än det tilltänkta offret? Är det någon bombman som ens tänker?

Nu skall jag, vän av ordning, inte basha kriminella, speciellt inte efter att ha haft långa utläggningar i en annan blog om vad människor är kapabla till, men det skulle mycket till för att få mig att ens TÄNKA på att skicka en brevbomb på allvar. Det är så avlägset att det finns knappt. Frågan är hur illa någon skulle behöva göra mig för att jag överhuvudtaget skulle överväga det. Och hur man efteråt skulle kunna leva med sig själv.

(Jag har fortfarande dåligt samvete för mitt beslut att avliva istället för att operera en av mina råttor när hon hade tumörer överallt. Och det var sju år sedan i runda slängar.)

Men det är klart. Hade jag haft något jag kände starkt för och inga andra sätt att få gehör för det jag ville säga. Kanske... Man vet aldrig som sagt.

En bra film som tar upp det temat är "Heaven", skriven av Krzysztof Kieslowski och Krzysztof Piesiewicz, regisserad av Tom Tykwer, och med Giovanni Ribisi och Cate Blanchett i huvudrollerna. Se den.

Saker som hon gör III

För tio veckor sedan tänkte jag mycket på masker, ansikten människor tar på sig för att klara av olika situationer. Jag kom fram till att jag behövde en egen mask. Något som döljer mig för omvärlden.





Det är en komplicerad lödning för någon som inte har lött på åtta år. Men jag kan inte göra något enkelt. Fyra lödningar som ligger rakt ovanför varandra. De tre första är med hårt lod och den fjärde med vekt (näsan).

Nu är masken färdig.

Artificiell Intelligens, Expired och Pink Floyd

Män blir dumma av Blondiner! Det står det i alla fall i SvD idag. Alltså gör jag helt rätt när jag färgar håret morotsrött (trots alla veganer som samlas utanför dörren och gröna i ansiktet stönar "mooorrooooooot". Veganzombies? Hmm...) Artificiell intelligens, men inte för min del, jag är redan rätt smart. För alla mina manliga bekanta som annars skulle fördummats av min hårfärg! Fantastiskt vad vetenskapen kan forska fram nuförtiden.

Gårdagen spenderades helt i Stockholm. Förmiddagen gick åt att silversmida, klaga på surgumman i kvarterets 7-eleven och att bygga masker. De är nästan klara och det blir skulpturer av dem. Jag kan nämligen inte se någon annan användning för dem. Knäppt... Det är näsan som gör det. Men jag lägger upp bilder på dem så fort de är klara. Jag skall göra ett par till som enbart kommer att vara masker utan näsor.

Efter en tretimmars smidessession gick jag till Kulturhuset och hämtade biljetter som jag beställt, och sedan tog jag och en kompis en sväng upp på Helena Blomqvists "The Dark Planet", som jag blogade om för ett tag sedan. Han var dock inte alls lika imponerad som jag av hennes bilder. I alla fall verkade det inte så. Han var nog bara ute efter en öl. Eller fler. I vilket fall som helst så spenderade jag ett par trevliga timmar i hans sällskap innan det var dags att gå på "Expired".

Det är något särskilt att gå på filmfestivalfilm. Den här gången bestod det särskilda i att jag stod längst fram i kön när de släppte in, så jag fick en mycket bra plats mitt i mitten, och filmens regissör Cecilia Miniucchi satt med i salongen. Det blev en kort intervju efteråt, där hon förklarade en del om hur hon tänkt, och jag fick tillfälle att berätta för henne hur bra filmen var. Men det var många som ville prata, så det blev mest ett hastigt "Wonderful movie!" från min sida. Det finns en fangirl inom mig också.

"Expired"... Vad kan man säga... Nästa gång jag tvingas förklara mitt totalt meningslösa förhållande med den andra pojkvännen i den inte så långa raden av pojkvänner jag haft, så skall jag rekommendera dem att se "Expired" istället för att jag sitter och berättar om det. Med skillnaden att mitt ex. gav mig färre M&Ms och fler pikar.

Samantha Morton, denna helt fantastiska skådespelerska, spelar den kvinnliga huvudrollen Claire, och Jason Patric spelar Jay. Claire är en ganska introvert och väldigt romantisk ung kvinna som lever i något slags drömvärld. Hon blir ständigt trampad på och nerkörd i skorna. Hon träffar Jay, som är en lika ensam person. Men Jay är istället oerhört egofixerad, och tar allt som ett påhopp.

De inleder ett förhållande, och det är kanske inte den mest lyckade kombinationen kan man väl säga. Men det är definitivt en film värd att ses. Speciellt om man som jag har en tendens att bli involverad med män som är mer involverade med sig själva. Det är en "feel bad, feel good" film. Som också på många sätt påpekar att även om det går bra i livet, även om man gör ett bra jobb och har pengar, så betyder inte det så mycket om man samtidigt är ensam. Det är i interaktionen med andra människor som man faktiskt lever. Åtminstone delvis.

Och till sista punkten. Jag blev sidesteppad av min playlist idag igen. På vägen till jobbet dundrade "High Hopes" igång, från "the Division Bell". Härlig musik.

Stenras

Imorse rasade typ ett halvt ton sten från mitt hjärta. Vilket innebär att jag kan sluta oroa mig för just den biten i mitt liv. Nu kanske jag kan börja bete mig som en normal människa igen, vem vet? Jag kanske till och med kan äta ordentligt?

Men först är det till att ladda iPoden med Vreeswijk och Åkerström (och Sisters of Mercy), sedan är det dags att gå till jobbet, och utan att behöva tänka på massa annan skit som har ockuperat huvudet.

Blä. Bloggeneratorn är tillbaka...

Igår kväll kom jag hem runt 23-tiden, men det hade sina randiga skäl och rutiga orsaker. Jag har varit i verkstaden och byggt silvermasker. Jag är inte klar än, men jag skall dit igen på söndag. Då tror jag att den första kan bli färdig. Åtminstone lödd. Någon frågade igår om vad det var. "Silvermask" svarade jag. "Ja, men hur skall du ha på dig den? Är det en brosch eller vad?" "Eh... jag vet inte. Det är en silvermask..." Så långt tänker jag när jag bygger saker. Jag tror det är en skulptur mer än ett smycke. Den kommer i vilket fall som helst att bli för tung att ha på sig.

Jag gör inga smycken. Jag gör... objekt.

EDIT: SHIT! Nu fick jag en idé som kommer att kosta multum, men som vore såååå cool! En skulpterad ansiktsmask i silver, av venetiansk modell, med infattade små stenar och kedjor och... Aaaaa! Det vore SÅ läckert! Men så dyrt! Men SÅ läckert! Måste skissa!

EDIT 2: Jag kom på det! På vägen till jobbet. Silverlera. Kork och silverlera. Man kan göra ett otroligt elegant nät på det viset. Och då kanske man till och med kan ha på sig grejen. Fast vem skulle vilja skutta omkring med en hjälm av silver på sig?