Arvid!

Min titelproblematik har slagit till idag. Jag vet inte vad jag skall kalla min blogpost. Därför döper jag den, dagen till ära, till Arvid. Arvid - världen, världen - Arvid.

I öronen dånar Rufus Wainwright och i ögonen lyser solen. Med viss svårighet. Ögonlocken är svullna och ömma. Lite smått röda. Som tomater.

Jag fotograferade magnoliaträd på vägen till jobbet idag. Jag har äntligen kommit mig för att ta med mig min kamera ut. Den skall under de närmsta dagarna få registrera texturer och former åt mig. Det är ju en digitalkamera. Lagringsplatsen kostar inte så mycket.

En annan sak jag tänker försöka fixa till är ett bra fotoalbum till min websida. Jag har tre pärmar med negativ som jag har tänkt försöka scanna in. Allt är naturligtvis inte bra, men en del bilder jag har tagit under åren är jag ganska stolt över. Om inte annat så är de dokument över en sedan länge svunnen tid. Min själsliga gothperiod. Jag hade ingen kroppslig. Tvättbjörnsmakeup passar inte så bra på människor som är runda som apelsiner.

Den enda fåfängan jag egentligen har är mitt hår. Det får schampoo för 109:-/ flaskan och inpackningar ifrån Lush med jämna mellanrum. Ojämna mellanrum. Ibland. Inte så ofta. Snusmumriken ägnade lång tid igår till att smeka mig över huvudet när jag låg med ansiktet i kudden och var deprimerad. Det var en lisa. Han är en av de få som utan tvekan kastar sig över min skalp och ägnar den lite uppmärksamhet. Ibland är det ruskigt skönt att få bli omhändertagen. Snusmumriken förstår och ignorerar mina rop på självständighet och "kan själv" tills jag sjunker ihop i en liten hög och låter honom smeka mig över håret.

Vi skall förmodligen ta oss en sväng förbi LinCon i helgen. Fredag eller lördag, det är inte helt bestämt än. Det är första gången snusmumriken går på konvent sedan... Jag tror vi kom fram till att det var 20 år sedan. Vi kom även fram till att man förmodligen fortfarande känner igen krigsspelarna som mumlande går runt och diskuterar regler med sig själva. Snusmumriken tillhör kategorin Advanced Squadleader-spelare. Även om han inte verkar helt fanatisk, så... Vi satt och spelade Arkham Horror långt in på kvällen vid något tillfälle och trots att spelet stannat av totalt vägrade han att sluta spela! Vi kom ingenstans! "Men... skall vi sluta spela?" "Det HÄNDER ju inget!" (vrålade jag med håret på ända och mörka ringar under ögonen - jag misstänker att jag vid det laget liknade mer en kultist än hans vanligtvis städade flickvän med... erh... ringar under ögonen... och håret på ända... hmmm). Det hela slutade med att han besviket lommade iväg medan jag med preussisk precision återbördade alla små markers och tokens till sina ziplocpåsar. Snart skall vi spela StarCraft. Undrar hur det kommer att gå...

I vilket fall som helst är förmodligen LinCon helt rätt ställe att bunkra upp med knäppa brädspel. Jag rekommenderar för övrigt varmt Neuroshima Hex! som jag för övrigt recenserade i Fenix nyss. Men det fick bra betyg, så det underminerade inte hela betygssystemet. Jösses... Nåväl. Vill man få skäll skall man recensera "fel". Det är uppenbart. Och vill man få hela garderoben över sig när man försöker nå ett visst brädspel så skall man lägga just det brädspelet längst in och underst. Under allt annat. "Därsom unner starkölen", som den nu hädangågne Eddie Meduza en gång sade. Inte för att jag har starköl i garderoben. Det rör sig istället om brädspel. Ett par till. Och många. Jag räknade till 27 sist. Då har jag inte räknat med Cheapass-spelen, kortspelen eller mina datorspel. Eller mina rollspel. De upptar i dagsläget två bokhyllor. Jag funderar på att addera till dem också, men jag behöver inte anstränga mig så hårt för det. För att addera till rollspelen alltså. Det råkar sig så att Tove och Anders mer än gärna förser mig med recensionsexemplar av diverse bra och dåliga prylar. Förutsatt att jag i motprestation läser igenom ca 3 - 400 sidor rollspel och sedan återkommer med en text på ca 4000 tecken, ibland mer, ibland mindre. Bra deal för en bokmal som jag.

I det kommande numret av Fenix kommer vi för övrigt att skriva en artikel tillsammans. Eller artikel är väl fel. Svar på tal, mera. Om kvinnor och spel. Sanningen att säga var det mest...vi som skrev... nu när jag tänker efter. Jag tänkte säga att det var snusmumriken, men jag tror det är ganska jämnt fördelat mellan oss. Humhum. Nåväl. Det var mysigt. Att skriva med snusmumriken. Han är självgående, behöver ingen poking och prodding för att göra det han skall. Vilket är - för mig - suveränt. Det är till och med så att jag inte riktigt hinner med när han skriver. Och det ÄR verkligen strålande. Jag älskar det! Nåväl. Nu skall jag kanske sluta hylla snusmumriken. Annars kommer han att implodera i ett litet moln av ego. Kanske.

Intressant?

Andra bloggare om:
Rufus Wainwright, sjuk, snusmumriken, fotografier, konvent, brädspel, spel, Speltidningen Fenix

"I can't afford to make videos...

... so I have to dress up instead." Vilket var förklaringen till hans lederhosen. Påstod han. Men han erkände att han tyckte om dem också. Att han hade haft en vision av sig själv i lederhosen. Hmmm...

En av de många pärlor som föll från Rufus Wainwrights läppar denna förtrollade söndagsafton då han fick hela (det var fullsatt) Cirkus att vråla, stampa i golvet och ge stående ovationer till denna blåsbälg till man.

Säga vad man vill om mellansnacket men mannen har en röst som inte liknar något annat, och han tar i från fötterna. Jag rös konstant. Hela konserten. Och det var varmt.

Vilken glädje. Vilken skaparkraft, vilken otrolig energi mannen hade, och vilka skickliga musiker han hade med sig...

Det var en mycket, mycket bra konsert, och jag är glad över att jag gick och inte fegade ur som vanligt. Det enda smolket i glädjebägaren är att Maria inte fick vara med och lyssna, och att jag följdaktligen inte har någon att dela den här upplevelsen med. Rufus i strumpbyxor, hatt, glittriga smycken, kavaj och högklackat och inte mycket mer. Lyckan var total när han som sista nummer spelade "Gay Messiah".

SvD har en recension idag. Jag kan inte annat än att hålla med.

Values at Play

Jag fick ett massmail av Mary Flanagan nu på morgonen om en ny website som släppts. Den heter Values at Play och går in lite på det jag har varit upprörd över på andra ställen i blogen, nämligeh hur speldesignernas egna värderingar påverkar spelet.

Det är en website jag skall gå igenom mycket noga och följa med stort intresse.

Jag fick även mail från Henrik Örnebring idag. Han har skrivit en artikel om Alternate Reality Games, som finns med i International Journal of Cultural Studies. Ibland önskar jag att jag var akademiker. Fan det är så roligt att lära sig saker. ARGH! Men samtidigt... Jag är ute i yrkeslivet, jag arbetar som speldesigner, vad mer kan man önska sig?

I övrigt är jag inne på tredje dagen av min förbannade förkylning, som för tillfället mest handlar om att ha feber och att nysa tills blodet sprutar från näsan. Jag älskar näsblod.

Men på söndag blir det Rufus Wainwright på Cirkus, och då MÅSTE jag vara frisk.



Rufus gör mig glad.

Poppy Brite och distraktioner

Jag måste återkoppla till Poppy Brites böcker, eftersom det visar sig att hon hade väldigt svårt att få "Exquisite Corpse" publicerad. Hon blev nobbad av åtskilliga förlag innan hon fick lov att ge ut den, vilket jag till viss del kan förstå. Det är en brutal bok, inte för att den avbildar våldshandlingar, utan för att den berör. Det känns. Allt Brite skriver om känns i kroppen. Allt.

Stockholms Filmfestival är på gång. I år skall jag banne mig gå, även om jag får gå på egen hand och sitta i biomörkret alldeles ensam. Jag vill se Anton Corbijns film om Joy Division åtminstone. Men elva dagar. Jag älskar ju film. Jag älskar ju bio. Varför har jag bara slutat gå? Så mycket jag behöver veta om mig själv, så mycket jag behöver distraheras ifrån. Jag är dödstrött på att behöva be om ursäkt för att jag vill träffa människor.

Om filmfestivalen i SvD

Min hjälte, Tage Danielsson. Vilket påminner mig om att jag skall trava iväg till någon bra ställe där de säljer DVD och köpa lite revyer och filmer. Till skillnad från Tage blir jag inte glad av kaffe och bullar, men jag blir himla lycklig av att lyssna på honom. DÄR är en man som utan tvekan hade kunnat förvända huvudet på mig på ett ögonblick.

Sannolikhetsmonologen:


Kaffe och Bullar:



EDIT: *MORR* Allt är fullbokat som jag vill se. Tji fick jag...

Men jag hittade ett bra citat i SvDs artikel, som jag tror jag skall anamma.

I år kan fler än filmstjärnor och speciellt inbjudna gäster kosta på sig en axelbandslös galastass; en nyhet på den 18:e festivalen är ”Red carpet”, röda mattan-visningar av tio filmer som kostar lite mer att gå på. Git Scheynius säger att hon upptäckte ett sug efter mer flärd hos publiken via bloggar förra året. Och så var vi tillbaka till fördomen om Stockholms filmfestival som glamourfixerad.

Är inte det att ytligfiera festivalen, det är väl filmerna som ska stå i centrum?

- Jag tror på seriositet i high heels. Det är det som är kul, både glamour och svårtugggade filmer. Människan är en mångfacetterad varelse, det finns ingen motsättning i att ha kul och vara seriös. De som tror det har väldigt tråkigt tror jag!

EDIT 2: De har plockat bort Rufus Wainwright och "The Art Teacher" från YouTube. Så jag fick inte dela med mig av den.

Däremot kan jag ge en länk till Rufus när han sjunger "Hallelujah" av Leonard Cohen.

Maybe there's a God above, and all I ever learned from love was how to shoot at someone who outdrew you
And its not a cry you can hear at night, its not somebody who's seen the light, its a cold and its a broken Hallelujah

Musik, musik!

Härligt! Rufus Wainwright, en favorit bland favoriter, har släppt en ny skiva. Läs om den i DN här, och recensionen i SvD här.

Vad kan jag säga? Jag är svag för speciella röster och Rufus hör definitivt till den kategorin. En man med starka lungor, utan tvekan. En annan favorit är Andrew Bird, som har ett annat musikaliskt uttryck, men som absurt nog påminner mig om Rufus.

Rufus kommer för övrigt till Stockholm den 30/6 på Accelerator. Dit skall man uppenbarligen bege sig, eftersom jag inte kan motivera mitt festivalhat tillräckligt mycket för att missa honom när jag har chansen.

Mer om WoD senare. Det är klart. Och jag är stolt.