Lyxen att inte behöva ta betalt

Nu när jag har blivit arbetslös har det plötsligt gått upp för mig hur mycket arbete jag gör gratis åt andra människor.

Jag ber inte om betalt för att hjälpa till med planering inför ett spelprojekt. Jag ber inte om betalt för feedback på mina kollegors speldesigndokument (jag har till och med tackat nej till pengar som erbjudits vid ett tillfälle), och jag ber inte om betalt för det material jag lägger upp med jämna mellanrum på discordia, sådant som egentligen har tagit flera dagar eller kanske veckor att sammanställa.

Jag ber inte om betalt när någon frågar mig om feedback på konst, litteratur och annat. Istället ser jag det som en ära att få hjälpa till att bedöma, hjälpa till med sådant som jag själv ibland behöver hjälp med.

Men nu är jag arbetslös, vilket innebär att den kunskap jag sitter inne med helt plötsligt är en vara. Något som borde vara mer värdefullt än gratis. Och jag har inte längre den oerhörda lyx det innebär att inte behöva ta betalt för mina tjänster, vilket innebär att jag förmodligen måste tacka nej till vissa uppdrag, eller kanske till och med be om pengar för att genomföra dem, av den enkla anledningen att jag måste betala min hyra och mina räkningar.

Jag var inte medveten om vilken lyx det är att låta bli att ta betalt, att hjälpa mina medmänniskor med det jag kan och det jag är bra på. När jag har ett jobb igen, och det dröjer förhoppningsvis inte så länge, så kanske jag kan gå tillbaka till min lyxtillvaro. Men tills dess kan jag inte låta vem som helst dra nytta av mig, som jag har gjort tidigare. Jag måste lära mig ta betalt.

Biten av slöbuggen

Jaghar inte skrivit här på ett bra tag, inget "viktigt" i alla fall. Anledningen till det är ganska enkel. Discordia tar mer och mer av min bloggtid och jag har inte känt att jag har haft några direkta ämnen att skriva om.

Jag har också blivit arbetslös, och de tre första veckorna på arbetslösheten har gått åt till:
1. A-kassan och arbetsförmedlingen
2. Söka jobb
3. Springa på intervjuer (2 hittills, en väntar om två veckor)
4. Möten med Stockholms spelkonvent
5. Möten med Futuregames

Så det har varit full rulle trots min status som sans arbete.Dock måste jag säga att jag har känt mig otroligt slö, jag menar, jag har ju "bara" sökt jobb och "bara" startat ett par projekt, "bara" konsulterat i två speldesignprojekt och "bara" börjat lära mig spela gitarr. Det måste ju vara slött, eller hur?

Till saken hör ju så klart att i ett normalfall hade jag gjort allt det här OCH arbetat. Så man kan väl säga att jag har haft semester.

Fast inte egentligen, för i en semestersituation hade jag inte haft dåligt samvete för att jag har läst sju böcker sedan jag blev arbetslös.

Det är ett jävla ting, det här dåliga samvetet som jag släpar på. Det finns med mig överallt och jag vet att trots att jag är helt utmattad - och jag menar det verkligen - så måste jag ändå pusha på, hårdare, längre, snabbare. Jag vet att jag behöver vila, men jag kan inte vila.

Jag inbillar mig att när jag har ett jobb kan jag vila. Innan dess är det inte ens lönt att tänka på, men jag vet att när jag har ett jobb så kommer jag inte att vila. Life's a bitch.

De arbetslösa och outbildade

Återigen sällar jag mig till skaran arbetslösa. Det är så tydligt hur samhället ser på oss, hur jag själv ser på mig, när jag inte längre har ett arbete. Förvisso är det knappast frivilligt, men finns det inte något skamligt där ändå? Något som säger att just jag i min brist på arbete är en parasit på samhällskroppen. Det har liksom ingen betydelse att jag under de tio år jag arbetat till större delen haft jobb, eller för den delen att jag vid de tillfällen jag måst byta jobb av någon anledning (arbetsbrist, för det mesta, konkurs ibland) blivit uppsnappad av ett nytt företag, ofta innan jag hunnit börja ta emot a-kassa.

Som jag betalat för i snart tio år, till samma fackförening.

Och ändå är jag en parasit på samhällskroppen.

Det blir särskilt tydligt när jag läser om Natalie och Chloe Shuterman som förvisso är helt harmlöst intresserade av mode. (För att vara sanningsenlig så skiter jag fullständigt i Natalies behandling av sin elvaåring, det är inte jag som i sämre tider måste förklara för henne att hon inte kan få de nya Jimmy Choo-skorna.)

Det som är besvärlig med Natalie Shuterman är så klart att hon ser på världen ur en meritokratisk synvinkel som blir vanligare och vanligare. Nu ifrågasätts det inte ens om vi arbetslösa eller de outbildade (som min sambo, som för övrigt har åtskilliga IQ-poäng mer än genomsnittssvensson, dock parade med ett något ohälsosamt (för honom) förakt för människor som säger åt honom vad han skall göra, baserat inte på erfarenhet eller kunskap utan på siffror på ett papper) har hamnat där de har hamnat på grund av yttre omständigheter. Vi är lata och okunniga, på grund av vår brist på arbete, eller vår brist på utbildning.

Men folk som inte känner en – deras åsikter kan man inte ta åt sig av. Det kan ju vara arbetslösa och outbildade – på nätet kan plötsligt vem som helst få en röst.

Förvisso håller jag med. Folk som inte känner en skall man inte bry sig om, om deras analys av situationen inte stämmer. Men att baka ihop "folk man inte känner" med "arbetslösa och outbildade" sticker i ögonen, inte minst för att det oskyldiga citatet av Schuterman visar på en jävligt elitistisk syn på världen. Hon känner minsann vare sig arbetslösa eller outbildade människor.

Att vara arbetslös likställs med att vara outbildad. Att vara outbildad likställs med att vara arbetslös och bägge likställs med ignorans och dumhet. En "skyll dig själv"-mentalitet som gör mig sjuk av oro över vår framtid som ett samhälle. För det är så klart inte bara Schuterman som bär på det giftet. Det finns snart sagt överallt.

Intressant?

Andra bloggare om:
Schuterman, arbetslöshet, utbildningar, debatt, Personligt

"vill man ha ett jobb så hittar man ett jobb"

Den kommentaren läste jag på Newsmill under ett inlägg om a-kassan.

Vill man ha ett jobb så hittar man ett jobb...

Jotack.

Tyvärr är det där ett påstående som inte bara inte stämmer utan även osar förakt och verklighetsfrånvändhet. I alla fall i mina ögon. Jag har människor i min närhet som söker så många arbeten de kan men ändå får blankt nej från potentiella arbetsgivare. Och det handlar inte om kvalificerade arbeten alla gånger.

Har man dessutom fått nej för 40:e gången så börjar det tära på psyket. Det är inte lätt att vara positiv och uppåt när man konstant får höra "du duger inte. Näe, du duger inte ens till att städa eller tvätta bilar. Du är av dålig kvalitet och vi vill inte ha dig. Alls."

Vill man ha ett jobb så hittar man ett jobb. Det där är vad jag kallar kvalificerat bullshit.

*morr*