Maffian gör det!

Då måste det ju vara rätt?

Jag läser i DN idag om Saviano, författaren som har skrivit en bok om Camorran i Neapel.

Det visar sig att maffian - som tjänar storkovan på det - har valt att skippa det där med upphovsrätt och har börjat sälja piratkopior av filmatiseringen av "Gomorra" långt innan filmen är släppt på DVD. De gör samma sak med boken. Men de har ändrat i texten, för de tyckte inte om att bli beskrivna som affärsmän. Hellre våldsmän.

Intressant? - antagligen inte

Andra bloggare om:
upphovsrätt, maffian, skrivande

Avantgardet och föraktet

Det är fånigt att vara konstnär. Framförallt är det pretentiöst att tro att någon, någonsin, skulle vilja köpa just DINA verk. Du lönar dig ju inte.

Hrmm...

Tittar man bakåt lite, så ser man ganska omedelbart att många konstnärer till exempel, var helt okända och framförallt oköpta av sin samtid. Målerikonsten är ganska genomgående beroende av att människor som brunnit för sin konst nästan svultit ihjäl.

Det gäller förmodligen för stilbrytande författare och musiker också.

Det jag vill ha sagt med det här är att vad samtiden uppskattar är inte alltid vad som utvecklar. Kulturens avantgarde behövs. Oavsett hur pretto man tycker att de är, oavsett hur mycket man föraktar den där snubben som står och målar med blod och andra kroppsvätskor och tror "att han är något". Alla är inte lika duktiga som Picasso på att skapa sig ett varumärke omkring sig, och alla - anser jag - duktiga konstnärer skall inte heller behöva göra det.

Men åter till ihjälsvältandet. Tar vi bort upphovsrätten - som diskussionen går nu - tänker jag inte göra ett jävla skit mer kreativt arbete än det jag blir betald för. Varför skall jag anstränga mig om ingen har vett att uppskatta det, eller betala för det? Eller ens tillåta mig att behålla det jag har gjort? Att påstå att marknaden tar hand om sig själv i dagens egofixerade gratissuktande sunksamhälle är att vara obotligt optimistisk om kulturens framskridande. Jag sällar mig till de personer som tror att upphovsrätten är BRA, att den är ett nödvändigt skydd för konstnärer och författare och andra kulturkreatörer. Jag sällar mig till de personer som tycker att avantgarde inom ALLA områden behöver få ett utrymme. Jag tror att utvecklingen kommer att stagnera, stanna av, fixera på vad "andra gör" istället för att bli nyskapande och fräsch och drivas framåt av nyfikenhet. Allt för att kreatörerna inte vill göra som van Gogh, och nästan svälta ihjäl.

Fy fan för alla upphovsrättsliga totalvägrare. Ni borde skämmas. Eller skriva en bok och se "hur lätt det är".

Kultur är här och nu, men det är också framtiden. För att kunna visionera om framtiden måste man våga dela med sig av sina idéer. Får man inget erkännande för sina idéer (eller ens en möjlighet att behålla dem) kommer det att bli svårt att dela med sig.

Intressant?

Andra bloggare om:
upphovsrätt, fildelning, avantgarde, konst, skapande

Games Forum - A different perspective on gaming

Jag har bloggat för Sverok FS räkning här om Gaming Forum, ett symposium om spel.

Del ett
Del två

Vem vill vara ett offer?

När jag läste i helgen (Maria-Pia Boëthius "Mediernas svarta bok", och Katarina Wennstam "En vanlig våldtäktsman") slog det mig hur nära de mallar samhället har om vad en kvinna som får "skylla sig själv" har på sig, och vad spelpersoner i spel har på sig.

Att kvinnor i spel inte bara är stereotypa och uttrycker en sexuell hållning med sina stora bröst och halvnakna eller helnakna kroppar, utan även utmanar hjältarna – frestar dem, agerar djävulen, distraktionen 1) – tror jag har sitt ursprung i mansmyten om att män alltid vill ha sex 2). Män skall alltid vara virila, redo att ta kvinnan, egentligen oavsett vem hon är eller var det sker.

Kvinnan i sin tur framställs som den perfekta sexpartnern och (dare I say it?) våldtäktsoffret – tittar man till exempel på vad Katarina Wennstam skriver i sin bok ”Flickan och skulden” finns det ett sätt kvinnor inte får se ut på om de skulle råka ut för en våldtäkt. De får inte ha stringtrosor på sig, de får inte ha korta kjolar, de får inte vara festsminkade, eller på annat sätt uppmuntra till att locka och fresta killarna. Gör de det, så får de helt enkelt skylla sig själva om de skulle råka bli våldtagna.3)

I vår kultur, och inte bara i Sverige, så finns det en acceptans för att kvinnor som utmanar, är sexualiserade, har stringtrosor på sig, helt enkelt ber om att bli tagna av de ständigt kåta männen.

Mansbilden i spelen är på samma sätt en spegling av vad en man SKA vara. En man skall vara redo för handling, redo att kasta sig in i nästa äventyr, stark, drivande, projektets ledare.

Spelens fantasivärldar befolkas av dessa virila män, och de åtföljande
tillgängliga och föraktingivande 4) kvinnorna. Med den sexualiserade framställningen av kvinnor i spelen framstår de som konstant tillgängliga, konstant villiga kvinnor, som om de råkar ut för något de egentligen kanske inte ville får de skylla sig själva eftersom de är urtypen för hur en kvinna som inte vill bli tagen med våld INTE får se ut. Att de då blir utsatta för både "vanligt" och sexuellt våld är helt okej.

Det är det här som menas med en tillåtande miljö. Mansmyterna förstärks så otroligt mycket, destilleras ner till sitt allra renaste. De flesta skulle inte ens drömma om att lägga in en våldtäktsscen i ett spel, men en del gör det. Och i spelens värld, sättet de är uppbyggda på, är väldigt tillåtande på det området.

Nu kanske vän av ordning tycker att jag går för långt i mina slutsatser, men gör jag verkligen det? Jag vet inte.

- - - - - - - - - - - - - - - -
1) Mansmyter av Ronny Ambjörnsson påpekar i ett flertal av essäerna att kvinnor är frestelsen som diverse drivande män måste ta sig förbi. Som exempel tar han bland annat upp Faust och James Bond

2) Både Katarina Wennstam och Ingemar Gens framhåller att män växer upp med en bild av sin sexualitet som sammanfaller med att alltid vara sexuellt redo. Något annat är att gå emot den traditionella mansrollen.

3) Katarina Wennstam har skildrat både samhällets och rättsväsendets likgiltighet inför våldtagna kvinnors berättelser om de på något sätt klivit utanför madonnaramarna i både "Flickan och skulden" och "En vanlig våldtäktsman". Har en kvinna svarta trosor på sig vill hon ha sex. Har en kvinna stringtrosor på sig vill hon ha sex. Har en kvinna druckit för mycket är hon oansvarig. Har en kvinna "flirtat" med en man (dvs ibland bara sett på honom och lett) kan mannen missförstå det som att hon vill ha sex, och det är oansvarigt av kvinnan. Har en kvinna haft många sexpartner eller ett icke-normmässigt sexliv är hon på något sätt inte längre betrodd, eftersom hon har "gjort det förut", och kan därför inte anses betrodd om hon skulle säga nej.

4) Hora - madonnakomplexet som Wennstam också går in på. En sexuellt tillgänglig kvinna är en hora och därför värd att föraktas i samhällets ögon. Isabella Lund har skrivit bra om horstigmat.

Intressant?

Andra bloggare om:
spel, feminism, sex, Katarina Wennstam, Maria-Pia Boëthius, Mediernas svarta bok, En vanlig våldtäktsman, Ingemar Gens

Länksamling för feminister

Det här är vad jag har draggat den senaste tiden.

Nöjeskolumnen om Amelie-myten (SvD)

Woody Allen är pinsam (DN)

Glasmonster!

Det här citatet kommer ifrån Sam Sundberg...

3. Jag spelar Fable 2 och jag har tagit anställning som både smed och vedhuggare. När kommer jag att få arbeta som sömmerska eller barnpassare? /Simon

Det kommer du inte att få. Fable 2 anstränger sig på många sätt för att vara genuspolitiskt korrekt. Du kan spela som valfritt kön och du kan gifta dig med en man, kvinna, eller några av varje sort. Dock är det ont om så kallade mjuka yrken i spelet. Men innan du mejlar Jämo, betänk att din främsta egenskap i spelet – trots alla valmöjligheter – är att du är en jäkel på att hamra och hugga ihjäl monster och banditer. Kanske är huvudpersonen helt enkelt bättre lämpad för vedhuggning än för barnpassning?

Helt galet, if you ask me. Då ÄR Det ju inte genuspolitiskt korrekt. Hade det varit det hade det funnits andra sätt att ta sig fram på än det typiskt manliga, nämligen att lösa konflikter med våld. Då kanske man hade kunnat SY fast sina fiender. Sug på den du!

EDIT: Ju mer jag tänker på den där Sundbergrepliken, desto mer mossig och könsrollskramande tycks den mig. Hur kan någon vara mer "lämpad" för ett yrke? Det handlar ju helt om vad man tränat för. Vem vet? Hulken kanske är en jävel på att sticka, det är bara det att han inte fått uppmuntran av sin omgivning när han sitter där med sina stickor och sitt garn och försöker hitta en nyans som passar hans gröna hud och lyfter fram hans mörkgröna ögon? Fantastiska Fyran kanske tyckte han var fånig, rentav?

Nina Björk kommenterar kvinnor/ kroppar/ män/ natur/ miljö (DN)

Bisonblog gör en vettig inlaga i genusdebatten, varför är inte fler som han? Orginalartikeln på Newsmill och krönikan som startade allt.

För övrigt så letar jag både efter kvinnomyter och mansmyter för tillfället, eftersom jag har drabbats av författande. Fast imorse blev det en skönlitterär drabbning på Eeyor. "Under Isen" heter den, och helt plötsligt blev det en ungdomsbok om en isprinsessa och en emobrud som hittar varandra.

Intressant?

Andra bloggare om:
SvD, DN, artiklar, feminism, skrivande

Tag plats, dörrarna stängs.

Det här är en skönlitterär beskrivning av vad jag drömde inatt. Ewww...



"Tag plats, dörrarna stängs."

Med ett vått "schluck" stängdes dörren bakom mig och Jocke. Första gången på ett köttåg! Förlåt - transportationsmedel med biologiska komponenter, kort sagt, biotåg. Rykten hade gått länge nu om de här köttågen. Maskar kallades de också. SLs snigeltåg.

Jag visste inte så mycket om tågen, det var bara sådant Jocke hade berättat för mig. De är framtagna med DNA från diverse olika djur, de har biologiska istället för mekaniska komponenter här och där och det har skett en del olyckor med tågen. Olyckorna är inget som någon vet så där jättemycket om. Det har varit riktigt tyst på den fronten. Det hade tydligen skett minst en dödsolycka där köttåget hade kört över tio personer, men det var i biomekanikens ungdom. Säkert helt säkert att åka med det här tåget.

En liten skakning gick genom tågkupén, på väg från Årstaberg till Stockholms Södra. Det var inte de gamla vanliga resenärerna som stod och vaggade fram och tillbaka i gångarna här inte. Tåget var bara halvfullt, och det verkade som att stora delar bestod av mycket obekväma damer och herrar som kanske, som vi, faktiskt fått betalt för att åka från ett ställe till ett annat. Ryktena gick ju. Om det där dödsolyckan, om de två tågförarna som blivit lite knäppa av att gå in i tågkupén, om... ja, om en massa grejer faktiskt.

"Nästa Stockholm Södra" sade högtalarna i en lätt uttråkad och monoton stämma, en klassisk SL-förares apati. Det fanns naturligtvis undantag, men de var ganska få. Jocke trodde att de hade läst in talet och spelade upp det vid varje station, men jag tyckte mig höra en viss skillnad i tonläge och röst mellan tågen. Det hade kanske mindre betydelse, men det var något vi kunde prata om och skoja om.

"Är det inte ganska varmt härinne?" Jag började öppna min jacka och försökte fläkta mig med en pamflett som jag hade hittat vid dörrarna.
"Näe, vadå?" Jocke har alltid varit lite av en värmedyrkare. Till skillnad från mig fryser han ganska lätt. Tågets vibrerande rörelser avtog och vi var framme vid perrongen.

"Du... Kolla på väggarna!" Jag hade böjt mig framåt och viskade i Jockes öra.
"Eww!"
"Tur att vi skall av..."

Dörrarna förblev stängda, och längs med väggarna hade en trög vätska börjat rinna. Det luktade surt och illa om den. Som den där stanken man har i näsan när man har kräkts. Tåget rörde sig inte, inte dörrarna heller. Passagerarna som satt på sina platser började bli rastlösa. Jag tryckte på avstigningsknappen. När jag rörde vid den fick jag äckelrysningar. Den var varm! Och pulserade lite lätt.

"Tänk om tåget äter upp oss!"
"Lugn, det är säkert bara... något tekniskt..."
"Titta på fönstren..."
Jag greppade tag i Jockes arm, något som kändes bekant i den plötsliga galenskapen. Fönstren hade immat igen, och började täckas med samma gula vätska som redan börjat lägga sig i pölar på golvet. Jocke tittade upp i taket, som hade närmat sig golvet betydligt sedan sist.

"Tåget äter upp oss!"
"Hyssj! Vill du orsaka panik? Var är nödbromsen?"

Jocke letade reda på nödbromsen som var tillfredsställande stabil i en annars föränderlig tågkupé. Med ett ryck drog han till i handtaget. Det vi förväntade oss var definitivt inte att det skulle gå som en elektrisk stöt genom hela kupén, men det var vad som hände. På ett ögonblick återstod av den hotfulla köttrosa inredningen bara det vi hade sett till att börja med, det vill säga en ganska steril och ny tåginredning, helt i biomaterial.

Fönstren klarnade, och utanför stod nästan hela SLs personalstyrka med kofötter i dörröppningarna och en massa medicinsk utrustning. Dörrarna pyste upp, och ett meddelande påpekade att det var tågets slutstation och att alla borde gå av.

"Med nöje", skratthickade jag åt högtalarna, tog ett stadigt tag om Jockes arm och klev av på den avsevärt svalare perrongen.

SLs biotågssatsning avbröts ganska snart efter det.

Lich King

Frågan jag ställer mig när jag läser den här artikeln är - var fanns föräldrarna? De VET väl att de kan ställa in parental control om de är oroliga för hur länge deras barn sitter framför datorn?

I det här fallet verkade de helt enkelt inte medvetna om att sonen satt och spelade, och spelade, och spelade, och inte åt, inte sov... Jag vet inte hur deras situation ser ut hemma hos dem, det kan finnas en miljon skäl till varför pojken fick ett krampanfall, men jag har väldigt svårt att förstå föräldrar som inte säger "stopp, nu är det dags att äta" och rycker modemsladden om det skulle vara så.

Min teori är att det är jävligt lätt att skylla på något annat än sina egna föräldrafärdigheter när något skrämmande händer med ens barn.

Eller så är det helt enkelt så att Blizzard har programmerat in en Lich i spelet. En varelse som sitter och äter energi av de stackars små liven, tills de ramlar av pinn och dör, bara för att sedan kunna återuppliva dem i sin enorma armé av odöda, som i sin tur kommer att orsaka en zombieinvasion i hela världen. Man vet aldrig...

Intressant?

Andra bloggare om:
World of Warcraft, Wrath of the Lich King, SvD, spel

Tågresan III

Det här är fortsättningen på Tågresan. Jag håller på att försöka få ihop en bok av det. Får se om jag lyckas. En integrerad bit av det hela verkar vara att jag måste sitta på pendel- eller SJ-tåg för att lyckas skriva något. Det kanske är ett tecken på att jag finner tågresor tråkiga. Eller så finns det andra sinistra syften. Som till exempel att jag vill utnyttja varje sekund på dagen.

Del Ett

Del Två

Del Tre

"Hej Rosa" säger den fryntliga sköterskan som tar emot. Jag drabbas av en omedelbar misstanke om att hela hennes attityd, allt hon faktiskt är är konstruerat för att lugna mig, ge mig någon slags trygg punkt i en tillvaro som Institutet vet är mer än bara skrämmande, den är skräckinjagande. Min mage har dragit ihop sig till en hård liten boll. En sur smak av metall har lagt sig i min mun. Nästan som blod. Jag för upp handen till min mun medan sköterskan läser av mitt chip med en liten scanner. Det är blod. Jag har bitit hål i min underläpp utan att märka det. En droppe faller ner i mitt knä medan jag med böjt huvud svarar "ja" och "nej" på sköterskans frågor. Hon har inte sagt vad hon heter, men hon förväntar sig att jag snällt skall svara på alla hennes frågor om när jag senast hade mens, om chippet kliar, om jag har haft ont av de hormoner de har pumpat i mig, om jag fått några utslag av vitaminerna jag måste ta.

Jag hänger med huvudet, jag kan inte förmå mig att möta hennes blick, orkar inte se hennes glada leende, nu när mitt liv verkar så kraftigt beskuret.

"Ta av dig dina kläder och kryp in i den här klänningen, så skall vi göra en undersökning på dig." säger sköterskan och ger mig en mjuk vit säck med två ärmar. Jag tar den och reser mig. Två röda prickar blommar upp på det vita tyget. Jag blir nästan chockad av den röda färgen. Jag tittar upp, rakt in i ansiktet på den plastiga sköterskan, ser hennes leende som knappt har ändrats sedan jag klev in genom dörrarna.

"Vad heter du?"
"Va?"
"Vad heter du? Du måste ju ha... ett namn, eller?"
"Om du bara kryper upp i gynstolen här, så kommer läkaren snart och kikar på dig."

Plastsköterskan börjar dra sig bakåt mot dörren. Jag inser med en plötslig maktrusch att jag skrämmer henne. Jag skrämmer henne.

"Men.. vad heter du?" Min röst stiger lite. Jag hittar lite av mitt självförtroende igen. Lite av min glöd som alltid gjorde min syster tokig på mig. Visst var hon sötare och mer populär, men jag kan dominera ett helt rum om jag vill.

"Jag... du blöder på läppen, det är bäst att vi torkar av det..." Plastsköterskan rör sig lite tafatt mot ett skåp och öppnar det, fumlar lite, och lämnar dörren öppen när hon vänder sig mot mig. Det glänser av metall bakom henne. Jag drabbas av något slags ursinne som jag nästan aldrig har känt förut. De röda fläckarna på den vita klänningen växer bakom mina ögon och jag känner hur jag börjar darra av något som är mer än ilska. Vad är det som händer? Hur kan de tro att de kan ta mitt liv ifrån mig? Hur kan jag låta dem ta mitt liv ifrån mig? Hur kan jag låta den här namnlösa varelsen, fryntlig och med rosiga kinder och ett vänligt sätt, en plastförpackad förtroendeingivande robot ta mitt liv ifrån mig?

Plötsligt ser jag knappt något annat än hennes anonyma ansikte, inramat av det uppsatta håret. Plötsligt finns bara hon och jag, och de blänkande metallföremålen bakom plastsköterskan. Jag kastar mig över henne. Jag tänker inte längre. Jag kan inte tänka längre. Det är som om någon har stängt av allt jag är, förutom den här uppvällande, blossande röda ilskan. Plastsköterskan förstår ingenting, inte förrän jag fyrar av ett lysande rött leende mot henne. Mitt leende är en fackla som bränner sig in i hennes ögon.

Jag hör något. Det är ett dovt ljud som brummar i mig. Ett morrande som växer och växer tills jag inte kan hålla det inom mig längre.

När jag återvänder till mig själv går det långsamt. Det är som att vakna upp ur en narkos. Jag minns inte att jag har somnat. Halva ansiktet värker. Smaken av metall ligger som en tjock hinna på tungan. Mer blod i munnen. Min högra sida känns tung och öm, som om det ligger något och pressar sig mot mig och det jag ligger på. Det är varmt, ganska mjukt, men inte mjukt nog för att vara en säng. Ett stick i min arm får mig att bli klarvaken på några sekunder. Det gör rejält ont, och det drar i huden, som om någon sitter och syr i mig. Jag kan inte lyfta huvudet. Det är det andra som slår mig. Jag sitter fast med huvud, axlar och armar. Benen är insvepta i något tungt material. Sticket igen, den dragande känslan. Mina ögon fylls med tårar och jag gnyr. Det gör ont att använda rösten, som om jag vrålat länge och ihållande.

"Hon är vaken. Ge henne något. Knocka henne." Rösten har inget ansikte. Jag försvinner in i mörkret igen.

Intressant?

Andra bloggare om;
novell, tågresan, skrivande, dystopi

Så var det dags igen...

Magnus Hellberg har skrivit en artikel om ett tragiskt mord på en 23-årig småbarnsmamma i Hjo.

På inte mer än 3000 tecken lyckas artikelförfattaren få in inte bara EN utan FYRA olika tänkbara skäl till varför kvinnan mördats.

• Historia (800-talet)


• Vampyrer


• Rollspel


• Sadomasochism

Lägg därtill det faktum att de träffades på nätet och hade en "nätdejt", och så finns nog hela uppsättningen med skräckämnen med för att komplettera vår tids panikämnen. Notera att jag i skrivande stund inte tänker kalla det moralpanik. Jag vet faktiskt inte vad som hände, det vet nog ingen än, men när slutklämmen ser ut så här:

Enligt en annan person med insyn i utredningen har 25-åringen länge fascinerats av 800-talet, rollspel, sex med sadomasochistiska inslag - och av vampyrer:
- Han har hållit på mycket på internet med olika typer av rollspel och han har ju sin roll, en figur som ligger åt det hållet.

Gissa om det känns igen? Spekulationerna formligen flyger från sidan som... ja, vi lämnar det därhän.

Ett annat, lite mer undanskymt citat som kanske kan sprida mer ljus över händelsen är det här:

25-åringen har genomgått en liten sinnesundersökning, en paragraf 7-utredning, i Göteborg. Läkarens bedömning är att mannen kan misstänkas lida av en allvarlig psykisk störning. Dels vid tidpunkten för mordet, dels vid undersökningstillfället.
- Han är manodepressiv, och har det i sina ärftliga anlag, enligt honom själv, säger en källa.

AHA! Han lider av en psykisk störning. Men det kan knappast vara det som fått honom att agera. Det måste vara nätdejtandet, 800-talshistorieintresset och rollspelen. Särskilt det om vampyrer.

Vad säger man om den här typen av artiklar? Spekulation är bara förnamnet.

DN har en annan vinkling på det hela, liksom SvD.

Intressant?

Andra bloggare om:
Vampyrer, rollspel, moralpanik, spekulationer, journalism

När man sitter så här på ett café...

Fast utan den feta lilla dragspelaren, och känner att man håller på att somna i pajen, då kan man ångra vissa tilltag. Som exempelvis att gå på Max Payne igår.

Vad kan jag säga? Uwe Boll har mött sin överman i John Moore. Möjligtvis har han en riktigt, riktigt dålig klippare.

Det var nog bland det absolut sämsta jag har sett. Men sällskapet var jättetrevligt. Inklusive den elusive Wille, som trots att vi satt längst från varandra ändå - med sin retorik - lyckades få mig att bli mållös. Tur att Snusmumriken var med och kunde ta hand om mig hela vägen hem. Och tur också att T & A matade mig igen. Inte bara med mat utan även med två spel som jag skall betala för med recensioner. Utöver det har jag drabbats av arrangemangsiver igen. Jag vill bygga något som faktiskt kan vara vettigt, och hoppas att fler delar min passion för kunskapstbyte. Jag skall försöka kuppa ett par företeelser också, se om jag kan ge dem ett officiellt forum.