Jag skrev i en tidigare blogpost vad jag tyckte om tjänsten Lociloci. Nu har Securitas och Nokia valt att lansera en liknande tjänst som inte bara låter personer hålla reda på vart du är, men även Securitas.
Precis som Pär Ström i ett uttalande i DN undrar jag hur länge det är "frivilligt" att installera tjänsten på telefonen, och hur tillgängliga vi egentligen skall tillåta oss att bli?
Vad händer om man inte vill bli övervakad dygnet runt? Vad händer om pojk-/flickvännen bestämmer sig för att installera tjänsten i någon annans telefon? Vad händer om staten kräver att vi skall synas hela tiden?
Det handlar inte bara om tillgänglighet. Det handlar också om gränssnitt mot "det som händer". Är man inte konstant uppkopplad, så kan man heller inte hänga med i allt som sker.
Men vart går gränsen mellan personligt och offentligt nuförtiden? Och hur länge skall vi hållas ansvariga för sådant som finns officiellt dokumenterat?
Jag läser för tillfället Arkadij Vaksbergs bok "Giftlaboratoriet" och jag undrar i mitt stilla sinne vad FRA skulle göra med mig om de fick tag på min orderhistorik på Adlibris? Förvisso handlar det till stor del om speldesignböcker, rollspel och liknande, men jag beställer även böcker om terrorism, biologisk krigsföring, rättsmedicin...
När kommer de och tar mig?
En sak som definitivt hänt i och med FRA är en ökad paranoia från min sida. För ett par år sedan hade jag inte ifrågasatt nyttan med teknologin. Men som bekant är teknologi ett tveeggat svärd. Om inte annat så har vi fått lära oss det den hårda vägen, när FRA-lagen gick igenom.
Ta tillbaka friheten. Ta tillbaka ensamheten. Koppla ner en timme om dagen.
Intressant?
Andra bloggare om:
Safe-2-go, securitas, nokia, DN, integritet
Showing posts with label Lociloci. Show all posts
Showing posts with label Lociloci. Show all posts
Tuesday, January 20, 2009
Thursday, January 15, 2009
Streaming on a train
Det är så lätt att framstå som rabiat. Jag har tänkt ganska mycket på det när jag gjorde mitt internetuppehåll och långt innan dess också, för den delen.
Facebook är inte på min goda sida idag, inte twitter och lociloci heller, men samtidigt så inser jag ju att jag inte behöver använda mig av tjänsterna.
Om jag inte faller för grupptrycket, det vill säga.
Facebook, LunarStorm, alla de där siterna som skall vara "kompisplatser" råkar lätt hamna på min "måste"-kolumn, även om jag inte vill "måste" dem. (Förståelig svenska pratar jag bara i min dokumentation)
Det är också lätt att stoppa in människor i fack och i små lådor och små trevliga, hanterbara utrymmen, så att man slipper tänka själv. Att försvara sina åsikter är att gräva sig djupare ner i ett hål, statusmässigt. Om man ändrar sig.. tja vad har man bevisat då? Att man hade fel? Eller att man inte hade alla fakta?
Samma sak gäller så klart internetapplikationer. Twitter kanske passar människor som inte blir fullt så stressade av att ständigt närvara i någon slags kommunikativ gryta där alla vet vad alla andra gör, och det är helt okej. Så länge jag slipper delta.
Fördelen med att vara en enstöring är att jag får mycket tid över att genomföra mina egna projekt. Nackdelen är att andra människor inte alltid respekterar det. Fördelen med att vara jag är att jag struntar i om andra vill att jag spenderar all min tillgängliga tid online. Nackdelen är att jag inte alls struntar i det utan får dåligt samvete. Men eftersom jag konstant har dåligt samvete för det mesta så gör en liten sak av eller till inte så mycket.
Jag måste bli mer effektiv i min hantering av min tid. Det är därför bloggandet numera sker på ett tåg. Då har jag ändå inget särskilt jag kan researcha eller skriva (om jag inte har en bok med mig, som idag, då jag imorse läste "Sex & Sorcery" och nu i eftermiddag bläddrade lite i "Gaming as Culture och småfnissade åt en essä som tyckte att det inte var så farligt att kvinnor framställs som vandrande bröst och att datorer förvisso är en mansdominerad domän, men att SÅ farligt är det ju inte) så det blir en bra avkoppling att bara låta hjärnan rinna ut genom fingarna. Jag tror förvisso inte att mina små personliga uppkastningar är så jätteintressanta. de handlar ju i första hand om mig, och inte om världen.
Är det lämpligt att skriva en blog om sig själv, om vad man tänker, gör?
Det är inte helt okomplicerat eftersom det ofta råkar sig så att andra läser det. I sig är det ingen stor grej, men det finns ju kvar här. Ända tills jag gör som jag gjorde nyligen. Stänger ner, stänger av, kopplar ner och försvinner.
Är det viktigt att vara någon, eller går det bra att vara anonym, så länge man är duktig på det man gör? Men vad händer när självkänslan är undergrävd, och det inte finns något att stå på som inte är ett moras av håligheter, instabila stöttor och trötta små demoner som knappt orkar hålla sin egen vikt uppe.
Egensinne är ingen bra utgångspunkt i ett samhälle som hyllar likriktning.
Jävlar vad jag pladdrar.
Intressant? för en psykolog, kanske
Andra bloggare om:
pladder, Twitter, Lociloci, Facebook, trött, skrivande
Facebook är inte på min goda sida idag, inte twitter och lociloci heller, men samtidigt så inser jag ju att jag inte behöver använda mig av tjänsterna.
Om jag inte faller för grupptrycket, det vill säga.
Facebook, LunarStorm, alla de där siterna som skall vara "kompisplatser" råkar lätt hamna på min "måste"-kolumn, även om jag inte vill "måste" dem. (Förståelig svenska pratar jag bara i min dokumentation)
Det är också lätt att stoppa in människor i fack och i små lådor och små trevliga, hanterbara utrymmen, så att man slipper tänka själv. Att försvara sina åsikter är att gräva sig djupare ner i ett hål, statusmässigt. Om man ändrar sig.. tja vad har man bevisat då? Att man hade fel? Eller att man inte hade alla fakta?
Samma sak gäller så klart internetapplikationer. Twitter kanske passar människor som inte blir fullt så stressade av att ständigt närvara i någon slags kommunikativ gryta där alla vet vad alla andra gör, och det är helt okej. Så länge jag slipper delta.
Fördelen med att vara en enstöring är att jag får mycket tid över att genomföra mina egna projekt. Nackdelen är att andra människor inte alltid respekterar det. Fördelen med att vara jag är att jag struntar i om andra vill att jag spenderar all min tillgängliga tid online. Nackdelen är att jag inte alls struntar i det utan får dåligt samvete. Men eftersom jag konstant har dåligt samvete för det mesta så gör en liten sak av eller till inte så mycket.
Jag måste bli mer effektiv i min hantering av min tid. Det är därför bloggandet numera sker på ett tåg. Då har jag ändå inget särskilt jag kan researcha eller skriva (om jag inte har en bok med mig, som idag, då jag imorse läste "Sex & Sorcery" och nu i eftermiddag bläddrade lite i "Gaming as Culture och småfnissade åt en essä som tyckte att det inte var så farligt att kvinnor framställs som vandrande bröst och att datorer förvisso är en mansdominerad domän, men att SÅ farligt är det ju inte) så det blir en bra avkoppling att bara låta hjärnan rinna ut genom fingarna. Jag tror förvisso inte att mina små personliga uppkastningar är så jätteintressanta. de handlar ju i första hand om mig, och inte om världen.
Är det lämpligt att skriva en blog om sig själv, om vad man tänker, gör?
Det är inte helt okomplicerat eftersom det ofta råkar sig så att andra läser det. I sig är det ingen stor grej, men det finns ju kvar här. Ända tills jag gör som jag gjorde nyligen. Stänger ner, stänger av, kopplar ner och försvinner.
Är det viktigt att vara någon, eller går det bra att vara anonym, så länge man är duktig på det man gör? Men vad händer när självkänslan är undergrävd, och det inte finns något att stå på som inte är ett moras av håligheter, instabila stöttor och trötta små demoner som knappt orkar hålla sin egen vikt uppe.
Egensinne är ingen bra utgångspunkt i ett samhälle som hyllar likriktning.
Jävlar vad jag pladdrar.
Intressant? för en psykolog, kanske
Andra bloggare om:
pladder, Twitter, Lociloci, Facebook, trött, skrivande
post 601
Post 601 skall handla om hur jävla idiotisk jag anser reklamen på Facebook vara.
Igår fick jag exempelvis en uppmaning om att "hålla reda på min man" genom lociloci. Perfekt! Om det inte redan har blivit lättare för svartsjuka pojk- och flickvänner att hålla reda på sina respektive med Twitter (vilket för övrigt är en idiotisk uppfinning, if you ask me. Vi behöver inte fler sätt att få tag på och hålla reda på varandra, utan färre. Snart får man inte vara ifred längre, även om man sitter ensam på en ö mitt i havet.) så kan Lociloci räkna ut var någonstans du och dina vänner befinner dig genom mobiltelefonipositionering. Fantastiskt. Nu kan jag alltså inte bara bli utsatt för ett ständigt twittrande, utan även hitta personen som twittrar.
"Men det kan ju vara bra ibland" invänder vän av teknik. Jovisst. Det kan vara bra att ha en näsduk ibland också om man är snuvig.
Jag låter bakåtsträvande, jag vet. Men jag tror vi byter ut vår fritid mot communitytjänster som åtminstone gör mig enormt skuldmedveten och stressad om jag inte hinner uppdatera dem. Eller gjorde. Efter i höstas har jag insett att det bästa jag kan göra när jag är stressad eller ledsen är att sluta delta på idiotiska communities som Facebook, eller för den delen blogspot. Världen behöver inte kunna få tag på mig HELA tiden. Världen behöver inte veta vad jag gör hela tiden heller.
Och Facebook kan sluta spamma mig med "Större bröst för 399:- utan kirurgi" också, för den delen. Jag behöver inte större bröst för att bli lycklig heller. Det jag behöver för att bli lycklig är en dator (med eller utan internetuppkoppling) och ett ordbehandlingsprogram och en jävla massa böcker, att föredra facklitteratur, samt minst två veckors lugn och ro för att skriva.
Det annonserar de inte på Facebook om.
"Riktad reklam", my ass.... *pfth*
PS: Har jag lyckats inpränta i dig, kära läsare (ja, jag menar dig!) hur mycket jag numera älskar min Eeeyor? Det är en vit liten Asus Eee PC av modellen 900, med ett linuxoperativ inknökat på den 16 GB stora hårddisken. Det är är perfekt för tågresan mellan T och K. I LOVE IT.
Intressant?
Andra bloggare om: Facebook, Twitter, Lociloci, Blogspot, skrivande, arg
Igår fick jag exempelvis en uppmaning om att "hålla reda på min man" genom lociloci. Perfekt! Om det inte redan har blivit lättare för svartsjuka pojk- och flickvänner att hålla reda på sina respektive med Twitter (vilket för övrigt är en idiotisk uppfinning, if you ask me. Vi behöver inte fler sätt att få tag på och hålla reda på varandra, utan färre. Snart får man inte vara ifred längre, även om man sitter ensam på en ö mitt i havet.) så kan Lociloci räkna ut var någonstans du och dina vänner befinner dig genom mobiltelefonipositionering. Fantastiskt. Nu kan jag alltså inte bara bli utsatt för ett ständigt twittrande, utan även hitta personen som twittrar.
"Men det kan ju vara bra ibland" invänder vän av teknik. Jovisst. Det kan vara bra att ha en näsduk ibland också om man är snuvig.
Jag låter bakåtsträvande, jag vet. Men jag tror vi byter ut vår fritid mot communitytjänster som åtminstone gör mig enormt skuldmedveten och stressad om jag inte hinner uppdatera dem. Eller gjorde. Efter i höstas har jag insett att det bästa jag kan göra när jag är stressad eller ledsen är att sluta delta på idiotiska communities som Facebook, eller för den delen blogspot. Världen behöver inte kunna få tag på mig HELA tiden. Världen behöver inte veta vad jag gör hela tiden heller.
Och Facebook kan sluta spamma mig med "Större bröst för 399:- utan kirurgi" också, för den delen. Jag behöver inte större bröst för att bli lycklig heller. Det jag behöver för att bli lycklig är en dator (med eller utan internetuppkoppling) och ett ordbehandlingsprogram och en jävla massa böcker, att föredra facklitteratur, samt minst två veckors lugn och ro för att skriva.
Det annonserar de inte på Facebook om.
"Riktad reklam", my ass.... *pfth*
PS: Har jag lyckats inpränta i dig, kära läsare (ja, jag menar dig!) hur mycket jag numera älskar min Eeeyor? Det är en vit liten Asus Eee PC av modellen 900, med ett linuxoperativ inknökat på den 16 GB stora hårddisken. Det är är perfekt för tågresan mellan T och K. I LOVE IT.
Intressant?
Andra bloggare om: Facebook, Twitter, Lociloci, Blogspot, skrivande, arg
Subscribe to:
Posts (Atom)
