På jakt efter det genius som flytt

En konversation med en mycket god vän fick mig att börja fundera lite över existentiella frågor. Det gör jag ganska ofta, men sällan i textform. Därför skulle jag vilja tipsa om ett alldeles utmärkt föredrag - som jag möjligtvis redan har tipsat om - där Elizabeth Gilbert pratar om Genius.

Hon diskuterar den kreativa människans ansvar - och hur underbart det vore om lite av det ansvaret kunde avskrivas på en gudomlig gnista, en överjordisk inspiration.

Ljuvligt föredrag.



Se det och njut av hennes fantastiska framförande, som både är roligt och allvarsamt. Och som berättar lite om hur jag också ser på världen.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Elizabeth Gilbert, genius, skrivande

Westerntexter

Den sista surdegen som har legat och bubblat här hos mig är snart ur världen. Den heter voodoo och hästar, och hör hemma i Westerns fjärde utgåva.

Resultatet är så klart att jag just nu sitter med två böcker om voodoo uppslagna på skrivbordet, och tre gånger så många flikar i Firefox på samma ämne. Om någon hade kollat min sökhistoria, eller för den delen min lånehistorik på Stadsbiblioteket, hade det förmodligen uppdagat en del intressanta resultat. Kollar man dessutom min köpehistorik på Adlibris eller med mitt medmerakort på Akademibokhandeln finns det förmodligen anledning att bli lite smått skraj.

Jag tar en paus nu, eftersom Clairvius Narcisses upplevelser som zombi precis gjorts om till en spelbar text och jag är hungrig. Inte på grund av zombiämnet som sanningen att säga är rätt motbjudande rent generellt (samtidigt som det fascinerar så klart. Vem är jag att neka att biologisk krigsföring, likdelar och zombis har sin attraktion? Det är förmodligen den där förbjudna tjusningen, den skräckblandade fascinationen över hur jävliga människor kan vara mot varandra om de bara vill och insikten i den mänskliga naturen som följer med de upptäckterna som drar), utan på grund av att jag sedan länge slutat äcklas av att läsa om otäcka saker samtidigt som jag äter. Det krävs lite övning. Jag rekommenderar Laurie Garretts bok "The Coming Plague" som inkörsport.

Nåväl. Mat var det. Sedan blir det det lite mindre upprörande ämnet voodooörter och gris-gris.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om zombies, Western, skrivande, Personligt

Google och gratiskulturen

Via @omnigame (twitter) får jag reda på det här:

“There’s a lot of concern that newspapers and all of print is becoming a bit of an endangered species,” said Brian Stauffer, an illustrator based in Miami whose work has appeared in publications including Rolling Stone, Esquire and Entertainment Weekly, and who also rejected Google’s offer. “When a company like Google comes out very publicly and expects that the market would just give them free artwork, it sets a very dangerous precedent.”

Det här i svaromål till ett Googleprojekt där representanter för Google gått ut och bett kända och inte så kända illustratörer om gratiskonst till sin browser Chrome.

Jag får väl hålla med några av de talande i artikeln och säga att om någon har råd att betala för grafiken och illustrationerna, så är det Google.

Omvärdering av företaget föreligger. Gratiskulturen sprider sig. Och det är kulturarbetarna som drabbas hårdast genom att deras arbete nedvärderas och bagatelliseras. (Nej, jag säger inte att Google bagatelliserar men det finns en strömning i dagens samhälle som tyder på att kultur inte är så högt värderat.)

Är det för att "alla kan skriva"? "Alla kan rita" och "alla kan göra musik" eftersom det finns applikationer som hjälper kreatörer att göra just allt själva? Vad är det dock som säger att en person som lagt hela sitt liv i att skapa en viss form av kultur är värd lika mycket (och lyssnar man på snacket online i vissa fall mindre) än en person som sitter och trixar med filter i Photoshop? Bara för att den senare råkar vara gratis?

Kalla mig bakåtsträvande, men hantverk är verkligen i farozonen när debatten, diskussionen utgår ifrån att alla kan göra allt, bara de har rätt (gratis-)verktyg.

Att lära sig teckna handlar inte bara om att kunna dra linjer på ett papper. Det handlar om att se mellanrum, att uppskatta proportioner, att använda mer än kopplingen hand - hjärna.

Att lära sig skriva handlar inte bara om att kunna forma ord till meningar. Det handlar om att bygga en intressant berättelse, att beskriva människor att kunna fullfölja ett argument.

Konst är mer än Photoshoppade bilder.

Intressant?

Andra bloggare om:
skrivande, Google, gratisarbete, konst, teknokrati

Streaming on a train

Det är så lätt att framstå som rabiat. Jag har tänkt ganska mycket på det när jag gjorde mitt internetuppehåll och långt innan dess också, för den delen.

Facebook är inte på min goda sida idag, inte twitter och lociloci heller, men samtidigt så inser jag ju att jag inte behöver använda mig av tjänsterna.

Om jag inte faller för grupptrycket, det vill säga.

Facebook, LunarStorm, alla de där siterna som skall vara "kompisplatser" råkar lätt hamna på min "måste"-kolumn, även om jag inte vill "måste" dem. (Förståelig svenska pratar jag bara i min dokumentation)

Det är också lätt att stoppa in människor i fack och i små lådor och små trevliga, hanterbara utrymmen, så att man slipper tänka själv. Att försvara sina åsikter är att gräva sig djupare ner i ett hål, statusmässigt. Om man ändrar sig.. tja vad har man bevisat då? Att man hade fel? Eller att man inte hade alla fakta?

Samma sak gäller så klart internetapplikationer. Twitter kanske passar människor som inte blir fullt så stressade av att ständigt närvara i någon slags kommunikativ gryta där alla vet vad alla andra gör, och det är helt okej. Så länge jag slipper delta.

Fördelen med att vara en enstöring är att jag får mycket tid över att genomföra mina egna projekt. Nackdelen är att andra människor inte alltid respekterar det. Fördelen med att vara jag är att jag struntar i om andra vill att jag spenderar all min tillgängliga tid online. Nackdelen är att jag inte alls struntar i det utan får dåligt samvete. Men eftersom jag konstant har dåligt samvete för det mesta så gör en liten sak av eller till inte så mycket.

Jag måste bli mer effektiv i min hantering av min tid. Det är därför bloggandet numera sker på ett tåg. Då har jag ändå inget särskilt jag kan researcha eller skriva (om jag inte har en bok med mig, som idag, då jag imorse läste "Sex & Sorcery" och nu i eftermiddag bläddrade lite i "Gaming as Culture och småfnissade åt en essä som tyckte att det inte var så farligt att kvinnor framställs som vandrande bröst och att datorer förvisso är en mansdominerad domän, men att SÅ farligt är det ju inte) så det blir en bra avkoppling att bara låta hjärnan rinna ut genom fingarna. Jag tror förvisso inte att mina små personliga uppkastningar är så jätteintressanta. de handlar ju i första hand om mig, och inte om världen.

Är det lämpligt att skriva en blog om sig själv, om vad man tänker, gör?

Det är inte helt okomplicerat eftersom det ofta råkar sig så att andra läser det. I sig är det ingen stor grej, men det finns ju kvar här. Ända tills jag gör som jag gjorde nyligen. Stänger ner, stänger av, kopplar ner och försvinner.

Är det viktigt att vara någon, eller går det bra att vara anonym, så länge man är duktig på det man gör? Men vad händer när självkänslan är undergrävd, och det inte finns något att stå på som inte är ett moras av håligheter, instabila stöttor och trötta små demoner som knappt orkar hålla sin egen vikt uppe.

Egensinne är ingen bra utgångspunkt i ett samhälle som hyllar likriktning.

Jävlar vad jag pladdrar.

Intressant? för en psykolog, kanske

Andra bloggare om:
pladder, Twitter, Lociloci, Facebook, trött, skrivande

post 601

Post 601 skall handla om hur jävla idiotisk jag anser reklamen på Facebook vara.

Igår fick jag exempelvis en uppmaning om att "hålla reda på min man" genom lociloci. Perfekt! Om det inte redan har blivit lättare för svartsjuka pojk- och flickvänner att hålla reda på sina respektive med Twitter (vilket för övrigt är en idiotisk uppfinning, if you ask me. Vi behöver inte fler sätt att få tag på och hålla reda på varandra, utan färre. Snart får man inte vara ifred längre, även om man sitter ensam på en ö mitt i havet.) så kan Lociloci räkna ut var någonstans du och dina vänner befinner dig genom mobiltelefonipositionering. Fantastiskt. Nu kan jag alltså inte bara bli utsatt för ett ständigt twittrande, utan även hitta personen som twittrar.

"Men det kan ju vara bra ibland" invänder vän av teknik. Jovisst. Det kan vara bra att ha en näsduk ibland också om man är snuvig.

Jag låter bakåtsträvande, jag vet. Men jag tror vi byter ut vår fritid mot communitytjänster som åtminstone gör mig enormt skuldmedveten och stressad om jag inte hinner uppdatera dem. Eller gjorde. Efter i höstas har jag insett att det bästa jag kan göra när jag är stressad eller ledsen är att sluta delta på idiotiska communities som Facebook, eller för den delen blogspot. Världen behöver inte kunna få tag på mig HELA tiden. Världen behöver inte veta vad jag gör hela tiden heller.

Och Facebook kan sluta spamma mig med "Större bröst för 399:- utan kirurgi" också, för den delen. Jag behöver inte större bröst för att bli lycklig heller. Det jag behöver för att bli lycklig är en dator (med eller utan internetuppkoppling) och ett ordbehandlingsprogram och en jävla massa böcker, att föredra facklitteratur, samt minst två veckors lugn och ro för att skriva.

Det annonserar de inte på Facebook om.

"Riktad reklam", my ass.... *pfth*

PS: Har jag lyckats inpränta i dig, kära läsare (ja, jag menar dig!) hur mycket jag numera älskar min Eeeyor? Det är en vit liten Asus Eee PC av modellen 900, med ett linuxoperativ inknökat på den 16 GB stora hårddisken. Det är är perfekt för tågresan mellan T och K. I LOVE IT.

Intressant?

Andra bloggare om: Facebook, Twitter, Lociloci, Blogspot, skrivande, arg

Reflektioner av Häpnadskvinnan

I och med min kommentar angående tjejerna som spelar spel: det kan ju onekligen tolkas på ett sådant sätt att jag själv inte tror att tjejer spelar. Well, inget kunde vara längre ifrån sanningen. Jag funderar en smula på att använda [ironi]-klamrar när jag är ironisk, men är det inte att vara lite övertydlig?

Sidentrosor rullar vidare, men långsammare nu när jag inte har fritt spelrum att skriva när jag vill. Dessutom har jag andra superhjältar att assistera, nämligen Tove och Anders Gillbring, som förutom att vara grundare och redaktörer för den fantastiska speltidningen Fenix även jobbar med ett annat projekt som är tämligen omfattande.

För den som är intresserad av mer läsning runt ondska så finns det en otrevlig bok att läsa. Malleus maleficarum är nog en av de mest hatiska böcker jag någonsin ögnat igenom. Stackars Sprenger och Kramer. De var verkligen inga lyckliga gossar, med den synen på kvinnor.

Där kanske vi har ett uppslag till ett äventyr. Snövit och de två häxjägarna. Som dessutom är dvärgar. Vad passar bättre som dvärgnamn än Sprenger och Kramer? Det är som Blyger och Trötter fast en aning mer sadistiskt och med en stor dos kvinnofientlighet i grunden.

Ja, jag har startat en blogg till... Det är många bloggar, men det är många ämnen, och förhoppningsvis, inom kort, så kommer jag att kunna flytta hela rasket till devilkitten.se hemsidan. Som jag för övrigt måste pyssla om lite med.

Tid = bristvara = dyrbart

Elsa vilaar fortfarande

Elsa har hamnat i stasis.

Jag vet inte hur jag skall fortsätta riktigt. Men det löser sig säkert.

Just idag har jag tänkt att jobba lite på jobbjobb och dessutom försöka strukturera Sidentrosor och magiska amuletter lite bättre. Jag skulle behöva läsa, stryka, skriva om, läsa, stryka, skriva om lite. Om inte annat så för att jag inte vill fara med osanningar. Dessutom behöver jag ha lite bättre koll på det där med hypersexualitet i rollspel, OCH icke att förglömma, sociala ramverk och identitet.

Jag har blivit yr i huvudet av alla böcker jag har läst de senaste 2 månaderna. Jag hinner inte med djävulskt beläst. Det ligger minst tio poster som inte är färdigskrivna i den bloggen och väntar på att publiceras. Och det är inte bara feministlitteratur.

Att förföra fröken Elsa Persson, del 3

Mannen plockade fram en av sina favoritskalpeller. Det tunga handtaget var försett med ett formgjutet gummihandtag han specialbeställt på internet. Omöjligt att spåra, eftersom han använt ett stulet kreditkort när han gjorde beställningen, och dessutom tagit sig friheten att skicka paketet till en postbox i en bekants ägo. Kamraten visste inte om att mannen gjort beställningen eller att han hämtat den, eftersom han även stulit en av nycklarna till postboxen, och senare lämnat tillbaka den.

Med bestämda steg närmade han sig nu fröken Persson, som uppenbarligen insett allvaret i sin benägenhet och kämpade för att ta sig loss ur de hårt åtdragna handklovarna. Adrenalinet han doserat henne med gjorde förmodligen sitt til. När han måttade det första, ljuva snittet mot hennes mage dansade hennes kropp oväntat undan. Hon sparkade (hon SPARKADE!) mot hans arm och lyckades få in en träff på hans handled. Den tunga kniven for undan och ner på golvet, halkade in under en av de precist inpassade bänkarna med sitt prydligt uppradade och i mannens händer högst dödliga innehåll.

Mannen svor, för första gången skakad av händelserna i hans egen högborg, hans fort. Den lilla osäkra känslan som rört sig i hans huvud blommade upp, större nu. Starkare. Han tyckte inte om det. Tyckte inte om att känna osäkerhet här, nu. Det här var ju hans fäste. Hans hem!

Obetänksamt nog, skakad av händelsen, vände sig mannen bort ett par minturer, letade under bänken på det dammfria och mycket rena gråmålade golvet och när han återfunnit sitt favoritverktyg (inte utan att belåtet konstatera att bladet tagit ut betalning för fröken Perssons obetänksamma handlande) och vänt tillbaka till sitt byte fann han bytet vara borta. I Fröken Perssons ställe fanns nu enbart tomma handklovar dinglande i sin kedja från garagets tak.

Under ett par ögonblick misstänkte mannen att något var allvarligt fel (något utöver hans minst sagt psykopatiska sinnelag, det vill säga) och han trodde att han drömt allt. Drömt förförelseakten, sömntabletterna. Den korta färden i svarttaxin där han låtsats hångla med fröken Perssons medvetslösa kropp, låtit chaffisen få se både en stor del av fröken Perssons tilltalande byst och den ack så tilltalande och frestande kanten på hennes hjärtskärande vita boxertrosor mot den bleka, rosa hyn, som nästan fått honom själv att tappa kontrollen. Drömt hur han med darrande händer klätt av henne klädesplagg efter klädesplagg i en nästan smärtsamt ljuvlig ceremoni, avslöjat mer och mer av hennes utsökta, oskyldiga kropp tills hon till sist hängt helt naken i hans garage.

Men nej, en titt på det blodfläckade golvet och på bänken där fröken Perssons kläder låg för en stund sedan, och nu var kraftigt decimerade, berättade för mannen att förförelsen av Fröken Elsa Persson faktiskt ägt rum. Det var bara fröken Persson och hennes klänning som fattades. Blodet på golvet ledde mannen till dörren in till hans hus. Hon hade flytt in i hans hus. Men hur? Den obehagliga känslan som han med stor omsorg pressat tillbaka flammade upp på nytt. Hur kunde hon ha tagit sig loss?

Att förföra fröken Elsa Persson, del 2

Med sprutan i ena handen och en bomullstuss med desinfektionsmedel i den andra närmade han sig Elsa, som ryckte till och försökte dra sig undan.

"Det här är för ditt eget bästa, flicka lilla, så att du piggnar till ordentligt."

"Ne...h.. ne..hh" var allt den hängande fröken Persson fick ur sig, trots sina akrobatiska undanmanövrer.

"Med tanke på den behandling som väntar är knappast en spruta det du behöver frukta mest, lilla flicka. Seså. Håll... håll armen still!"

Efter en kort kamp fick mannen tag på Elsas arm, som kändes förvånansvärt muskulös, trots det mjuka hullet. Han tryckte långsamt in kanylen i Elsas arm. Njöt av att se hennes plågade min. Så skulle det se ut minsann. Skräck var vad han levde på, hans andrum i en i övrigt dyster och färglös tillvaro. Och den nakna försvarslösa kvinnan med armarna fästa i tjocka kedjor var hans medium för att uppnå den perfektion han eftersträvade, konstant.

Elsa andades in ljudligt när vätskan kom i kontakt med hennes blodomlopp. En våldsam darrning for genom hennes muskler, allt eftersom adrenalinet fick grepp om henne. Men istället för den förskräckelse och rädsla mannen väntat sig - i hans eget tycke faktiskt förtjänat - slog Elsas kropp an en sträng av uppror, trots. Var det förakt han läste in i hennes gnistrande ögon? Det här gick ju inte an. Dags att inskärpa hur allvarlig, hur ytterst allvarlig, Fröken Perssons belägenhet var, och hur illa det skulle komma att gå för henne, så småningom.

Vad rör sig i hjärnan på denne man som är på väg att orsaka en fjärde kvinnas död, denna afton? Förakt för det kvinnliga könet, utan tvekan. Ett stort mått begär till hennes kropp, Hennes med stort H. En övertygelse om att denna gången är den sista. Det är nu han hittat Kvinnan, den Perfekta, som aldrig skall komma att orsaka honom skada, den oskuldsfulla madonnan som han med kniv och lem skall omvandla till det ultimata redskapet för sin hämnd på den kvinnliga kroppen, den han föraktar så och åtrår med en eld som bara falnar när han kommit kvinnan inpå bara kroppen, ja, faktiskt in under skinnet. Det är först då den efterlängtade förlösningen ens kan ske och hans kropp och sinne är - trots sitt behov av perfektion - spända till bristningsgränsen av förväntan och ouppfylld kärlek.

Vem kan förstå honom? Säkerligen inte många. Hans sinne är sådant att det saknar det som normalt ses vara rationellt och logiskt, även om det i mannens egen värld ter sig både logiskt och rationellt att en gång varannan månad få utlopp för sin sexuella energi genom att släcka ett handplockat i hans ögon oskuldsfullt kvinnoliv.

Del tre följer imorgon

Att förföra fröken Elsa Persson

En novell

Att förföra fröken Elsa Persson

"Perfektion, min kära fröken Persson, kräver precision och tålamod. Det är därför ypperligt passande att jag besitter dem båda."

Mannen såg med huvudet på sned på den från taket hängande Elsa Persson, en kvinna han träffat för bara några timmar sedan och som förfört honom med sina glänsande mörka lockar och breda kvinnliga höfter. Som hämtad ut en femtiotalsfilm klev hon in på den något suspekta klubben, i lackskor och med en oskuldsfullt blå klänning. En olycka på väg att inträffa. Ett perfekt byte för hans avancerade smaker. En flicka i en kvinnas kropp. Så ytterst smakfullt.

Förförelsen hade varit nog så enkel. Ett glas vin, ett par komplimanger och en sömntablett senare hängde hon naken i hans garage, fjättrad i sina slanka handleder, redo att plockas av honom, det ultimata rovdjuret, den stora stygga vargen med ett sadistiskt sinnelag och en smak för det ofördärvade.

Hans blick smekte hennes nakna kropp, från axlar till fylliga bröst, en mjukt rundad mage och det som först fascinerat honom - hennes breda och kvinnliga höfter, som gjorda för barnafödande. Synd bara att hon nu aldrig skulle få utsätta sin utsökta kropp för detta det yttersta kvinnlighetsprovet.

Elsa gav ifrån sig ett svagt stönande och mannen ryckte till något. Var det inte tidigt för Elsa att vakna? Kanske inte. En snabb blick på klockan bekräftade att det var i tidigaste laget, men väl inom förväntade gränser. De där breda höfterna och den mjuka magen var kanske en bidragande orsak. Hon var kanske något tyngre än han doserat för. Nåväl. Väl inom ramarna.

"Fröken Persson behagar vakna hör jag. Kan jag assistera med något? Kanske ett glas vatten?"

"Varf...hnger...vför?" orden var sluddriga och halvformade, också det något att förvänta sig.

"Fröken Persson, jag måste tyvärr meddela er att ni råkat ut för en högst obehaglig typ. Ett av ett fåtal som operererar i Sverige. Jag är skinnaren. Du kanske har läst i tidningarna om mig?"

Den väntade skräckreaktionen uteblev. Högst märkligt och något förargligt. Kanske var det sömnmedlet som orsakade det? Nåväl, nu var hon ju vaken, vad kunde det skada? Hans långa fingrar smekte ömsint över den vackra glassprutan i ålderdomligt utförande. Han hade skärpt nålen senast imorse. Nu plockade han upp den och fyllde den varsamt med adrenalin från en liten kapsel ur ett allergikit. Vätskan var transparent och klättrade lite på sprutans glasväggar, en vän som återser en annan.

Del två följer imorgon.

Gott Nytt År

Idag har jag suttit nästan hela förmiddagen och sammanställt statistik över 45 rollspelsböcker som jag skall använda som underlag i Sidentrosor och magiska amuletter, och snusmumriken har suttit lika länge (längre) och skrivit på en ny bok. En bra start på det nya året.

Just nu flyger jag i World of Warcraft (till Feralas från Tanaris) och skall lämna ett par questar som är klara hos lite folk där. Gamla grejer i to-do-listan. Men det är tydligt vad som måste göras i alla fall. Jag får väl erkänna att WoW inte riktigt håller samma fascination för mig som för snusmumriken. Jag vill mest bygga saker.

SOMA (Sidentrosor...) kan nog bli bra, tror jag. Det är en kritik av rollspel som förhoppningsvis kan ge lite förslag på hur man skulle kunna åtgärda problematiken som finns inom rollspelshobbyn. Jag hoppas det i alla fall. Risken är väl att det inte alls hjälper och att resultatet blir riktigt dåligt, men... jag vet inte vad jag skall göra annars.

Rollspelshandboken klättrar också framåt. Jag tänker skriva ett äventyr som "följer med" boken. Egentligen blir det två, för jag skall göra äventyr på en bok också. Undrar om det är tillåtet. Kanske om man inte säljer. Jag vet inte. Får kolla upp det så att jag inte omedvetet bryter mot upphovsrätten. Jag funderar också på att skriva klart ett rollspel. Mitt inköp av Tunnels & Trolls har inspirerat mig enormt. Undrar varför. Kanske för att det känns Old School så att det kliar i fingertopparna.

Jag läser Mister B. Gone av Clive Barker också. Bra bok, om än lite lätt störande. Den uppmanar mig att bränna den. Men på ett bra sätt.

Maffian gör det!

Då måste det ju vara rätt?

Jag läser i DN idag om Saviano, författaren som har skrivit en bok om Camorran i Neapel.

Det visar sig att maffian - som tjänar storkovan på det - har valt att skippa det där med upphovsrätt och har börjat sälja piratkopior av filmatiseringen av "Gomorra" långt innan filmen är släppt på DVD. De gör samma sak med boken. Men de har ändrat i texten, för de tyckte inte om att bli beskrivna som affärsmän. Hellre våldsmän.

Intressant? - antagligen inte

Andra bloggare om:
upphovsrätt, maffian, skrivande

Länksamling för feminister

Det här är vad jag har draggat den senaste tiden.

Nöjeskolumnen om Amelie-myten (SvD)

Woody Allen är pinsam (DN)

Glasmonster!

Det här citatet kommer ifrån Sam Sundberg...

3. Jag spelar Fable 2 och jag har tagit anställning som både smed och vedhuggare. När kommer jag att få arbeta som sömmerska eller barnpassare? /Simon

Det kommer du inte att få. Fable 2 anstränger sig på många sätt för att vara genuspolitiskt korrekt. Du kan spela som valfritt kön och du kan gifta dig med en man, kvinna, eller några av varje sort. Dock är det ont om så kallade mjuka yrken i spelet. Men innan du mejlar Jämo, betänk att din främsta egenskap i spelet – trots alla valmöjligheter – är att du är en jäkel på att hamra och hugga ihjäl monster och banditer. Kanske är huvudpersonen helt enkelt bättre lämpad för vedhuggning än för barnpassning?

Helt galet, if you ask me. Då ÄR Det ju inte genuspolitiskt korrekt. Hade det varit det hade det funnits andra sätt att ta sig fram på än det typiskt manliga, nämligen att lösa konflikter med våld. Då kanske man hade kunnat SY fast sina fiender. Sug på den du!

EDIT: Ju mer jag tänker på den där Sundbergrepliken, desto mer mossig och könsrollskramande tycks den mig. Hur kan någon vara mer "lämpad" för ett yrke? Det handlar ju helt om vad man tränat för. Vem vet? Hulken kanske är en jävel på att sticka, det är bara det att han inte fått uppmuntran av sin omgivning när han sitter där med sina stickor och sitt garn och försöker hitta en nyans som passar hans gröna hud och lyfter fram hans mörkgröna ögon? Fantastiska Fyran kanske tyckte han var fånig, rentav?

Nina Björk kommenterar kvinnor/ kroppar/ män/ natur/ miljö (DN)

Bisonblog gör en vettig inlaga i genusdebatten, varför är inte fler som han? Orginalartikeln på Newsmill och krönikan som startade allt.

För övrigt så letar jag både efter kvinnomyter och mansmyter för tillfället, eftersom jag har drabbats av författande. Fast imorse blev det en skönlitterär drabbning på Eeyor. "Under Isen" heter den, och helt plötsligt blev det en ungdomsbok om en isprinsessa och en emobrud som hittar varandra.

Intressant?

Andra bloggare om:
SvD, DN, artiklar, feminism, skrivande

Tågresan III

Det här är fortsättningen på Tågresan. Jag håller på att försöka få ihop en bok av det. Får se om jag lyckas. En integrerad bit av det hela verkar vara att jag måste sitta på pendel- eller SJ-tåg för att lyckas skriva något. Det kanske är ett tecken på att jag finner tågresor tråkiga. Eller så finns det andra sinistra syften. Som till exempel att jag vill utnyttja varje sekund på dagen.

Del Ett

Del Två

Del Tre

"Hej Rosa" säger den fryntliga sköterskan som tar emot. Jag drabbas av en omedelbar misstanke om att hela hennes attityd, allt hon faktiskt är är konstruerat för att lugna mig, ge mig någon slags trygg punkt i en tillvaro som Institutet vet är mer än bara skrämmande, den är skräckinjagande. Min mage har dragit ihop sig till en hård liten boll. En sur smak av metall har lagt sig i min mun. Nästan som blod. Jag för upp handen till min mun medan sköterskan läser av mitt chip med en liten scanner. Det är blod. Jag har bitit hål i min underläpp utan att märka det. En droppe faller ner i mitt knä medan jag med böjt huvud svarar "ja" och "nej" på sköterskans frågor. Hon har inte sagt vad hon heter, men hon förväntar sig att jag snällt skall svara på alla hennes frågor om när jag senast hade mens, om chippet kliar, om jag har haft ont av de hormoner de har pumpat i mig, om jag fått några utslag av vitaminerna jag måste ta.

Jag hänger med huvudet, jag kan inte förmå mig att möta hennes blick, orkar inte se hennes glada leende, nu när mitt liv verkar så kraftigt beskuret.

"Ta av dig dina kläder och kryp in i den här klänningen, så skall vi göra en undersökning på dig." säger sköterskan och ger mig en mjuk vit säck med två ärmar. Jag tar den och reser mig. Två röda prickar blommar upp på det vita tyget. Jag blir nästan chockad av den röda färgen. Jag tittar upp, rakt in i ansiktet på den plastiga sköterskan, ser hennes leende som knappt har ändrats sedan jag klev in genom dörrarna.

"Vad heter du?"
"Va?"
"Vad heter du? Du måste ju ha... ett namn, eller?"
"Om du bara kryper upp i gynstolen här, så kommer läkaren snart och kikar på dig."

Plastsköterskan börjar dra sig bakåt mot dörren. Jag inser med en plötslig maktrusch att jag skrämmer henne. Jag skrämmer henne.

"Men.. vad heter du?" Min röst stiger lite. Jag hittar lite av mitt självförtroende igen. Lite av min glöd som alltid gjorde min syster tokig på mig. Visst var hon sötare och mer populär, men jag kan dominera ett helt rum om jag vill.

"Jag... du blöder på läppen, det är bäst att vi torkar av det..." Plastsköterskan rör sig lite tafatt mot ett skåp och öppnar det, fumlar lite, och lämnar dörren öppen när hon vänder sig mot mig. Det glänser av metall bakom henne. Jag drabbas av något slags ursinne som jag nästan aldrig har känt förut. De röda fläckarna på den vita klänningen växer bakom mina ögon och jag känner hur jag börjar darra av något som är mer än ilska. Vad är det som händer? Hur kan de tro att de kan ta mitt liv ifrån mig? Hur kan jag låta dem ta mitt liv ifrån mig? Hur kan jag låta den här namnlösa varelsen, fryntlig och med rosiga kinder och ett vänligt sätt, en plastförpackad förtroendeingivande robot ta mitt liv ifrån mig?

Plötsligt ser jag knappt något annat än hennes anonyma ansikte, inramat av det uppsatta håret. Plötsligt finns bara hon och jag, och de blänkande metallföremålen bakom plastsköterskan. Jag kastar mig över henne. Jag tänker inte längre. Jag kan inte tänka längre. Det är som om någon har stängt av allt jag är, förutom den här uppvällande, blossande röda ilskan. Plastsköterskan förstår ingenting, inte förrän jag fyrar av ett lysande rött leende mot henne. Mitt leende är en fackla som bränner sig in i hennes ögon.

Jag hör något. Det är ett dovt ljud som brummar i mig. Ett morrande som växer och växer tills jag inte kan hålla det inom mig längre.

När jag återvänder till mig själv går det långsamt. Det är som att vakna upp ur en narkos. Jag minns inte att jag har somnat. Halva ansiktet värker. Smaken av metall ligger som en tjock hinna på tungan. Mer blod i munnen. Min högra sida känns tung och öm, som om det ligger något och pressar sig mot mig och det jag ligger på. Det är varmt, ganska mjukt, men inte mjukt nog för att vara en säng. Ett stick i min arm får mig att bli klarvaken på några sekunder. Det gör rejält ont, och det drar i huden, som om någon sitter och syr i mig. Jag kan inte lyfta huvudet. Det är det andra som slår mig. Jag sitter fast med huvud, axlar och armar. Benen är insvepta i något tungt material. Sticket igen, den dragande känslan. Mina ögon fylls med tårar och jag gnyr. Det gör ont att använda rösten, som om jag vrålat länge och ihållande.

"Hon är vaken. Ge henne något. Knocka henne." Rösten har inget ansikte. Jag försvinner in i mörkret igen.

Intressant?

Andra bloggare om;
novell, tågresan, skrivande, dystopi

Definitionen av ett rollspel?

Jag sitter och utökar min konventshandbok till något lite större, något lite mer omfattande och något lite mer.. matigt för att ge ut det på ett förlag istället för på min blog. En av de första grejerna jag springer in i är problemet att definiera ett rollspel. Det känns som att det finns så många sätt att berätta på. Vad ingår i kategorin rollspel?

En definition:

1. Alla spelare har varsin rollperson
2. Alla rollpersoner har kvantifierbara värden av något slag
3. Rollpersonen kan bli duktigare på det hen gör genom erfarenhet
4. Interaktivitet - rollpersonen agerar och genom sina aktioner påverkar hen berättelsen
5. Berättande - rollpersonen deltar i en berättelse

Det här känns ganska omfattande. Men det exkluderar en del berättarrollspel som inte bryr sig om kvantifierbara värden för sina rollpersoner och även vissa former av friform.

Utöver det här sitter jag och skriver någon form av historia över rollspelen. Bland annat svenska rollspel. Jag tänkte att det kunde vara en bra öppning på en bok om rollspel. Förhoppningsvis kan jag också ta med lite om rollspelens förtjänster och diskutera lite runt den kritik som riktats mot hobbyn av bland andra Didi Örnstedt. Det är trots alla konspirationsteorier så att det finns poänger i boken. Tyvärr omintetgörs ganska mycket av deras sakliga kritik av de osakliga och ibland rätt befängda kommentarer som följer på den sakliga kritiken. Men jag skall sålla och fundera runt boken igen, för att se vad som är berättigat och hur man då skulle kunna bemöta den kritiken.

Annars blir det ungefär samma stuff som konventspaketet. Spelledarpaketet ingår i det och jag skall göra lite ytterligare research på metoder man kan använda för att bli en bättre spelledare.

Intressant?

Andra bloggare om: rollspel, skrivande

På besök i det Swedenborgska rummet

Efter fyra dagars marathonskrivande är jag nu äntligen färdig med mitt första homosexuella äventyr. Äventyret är kanske inte homosexuellt, men det innehåller homosexuella män. Bögar. Eller puggor som Bögjävlarna kallar sig. Fast det utspelar sig på 1700-talet, så det blir sodomiter istället.

Det handlar om två personer som älskar varandra så mycket att de inte vill dö, och det innehåller en ganska spicy beskrivning av Katarina von Rosens salong, som jag har snusmumriken att tacka för.

Låt mig säga så här:
Jag spenderade natten med att drömma att jag blev jagad av unga män, och det är helt snusmumrikens fel, som han skriver! Usch! Fy! Vad hade mormor sagt?!

Lägg till marathonskrivandet en recension på Alpha Omega och snart även en på Lords of Summer, plus en "gammal" på Unhallowed Metropolis, så kommer vi ganska raskt upp i, hmm.. 76.000 tecken för det här numret av Fenix. Lyckligtvis fick jag hjälp med äventyret av snusmumriken, annars hade det varit undermåligt både språkmässigt och innehållsmässigt. Även om jag där skyller till största delen på tidsbrist.

Nu väntar 20 minuters vila, sedan skall jag göra en presentation på scrum och skriva en massa andra grejer som ligger och gnager på mitt samvete. Jag har en lista som är lång som en arm, och då har jag inte ens BÖRJAT på allt det jag själv vill göra.

Men bara den här veckan på andras grejer. Jag har för fan semester...

Intressant?... det tvivlar jag på

Andra bloggare om:
homosexualitet, rollspel, skrivande, Speltidningen Fenix

Tågresa II

Fortsättningen på Tågresa:

De byggde nya spår för tåget, och såg till så att tågen inte gick att fly ifrån, vare sig genom att ta sig ut eller på andra sätt. En lam protest från samhället lät oss ha kvar våra identiteter hela vägen fram till institutets dörrar. Det motiverades med att vi inte var avgjort utvalda än. Att vi fortfarande hade rätt till våra egna liv. Inredningen i tåget berättar en annan historia. Det finns inga nödbromsar, inga klädda säten, inga lösa föremål. Skulle tåget krascha och börja brinna sitter vi fast härinne, för det finns inget sätt att ta sig ut när dörrarna väl är stängda. Och även om de är diskreta, så blir vi genomsökta av konduktörerna när vi stiger på. En flicka fick ta av sig sin handväska med lång rem. Föreskrifterna är tydliga.

Inga rep eller bälten
Inga vassa föremål
Inga långa halsband
Inga långa hårband
Inga vassa hårnålar

Inga konversationer

Inga konversationer...

Vi skall inte tillåtas att lura systemet. Inte ens mellan scanningarna är vi helt fria. Chipet som de opererar in skickar konstant värden till institutet. Ändras de så finns det ett utryckningsteam i närheten som omedelbart kan återuppliva eller rädda den flicka som inte vill finna sig i de regler institutet ställer upp. Jag har i tysta konversationer hört talas om hur de som försökt men inte lyckats begå självmord hålls nedsövda på institutet. Som omedvetna livmödrar. De barnen blir aldrig särskilt livskraftiga sägs det.

På perrongen skyfflas vi snabbt in i det väntande institutets dörrar. Vakter beväpnade med bedövningsgas och gasmasker väntar utanför dörrarna. Ifrån ett högtalarsystem hörs en kvinnoröst säga "Var vänliga gå i snabb takt till er uppsamlingsplats."

En flicka får panik på väg in. Börjar skrika, vrida sig och försöker fly tillbaka in på tåget. Vakterna är snabba, men det uppstår ändå ett vakuum på plattformen. Hundratals ögon vänds mot dramat som utspelar sig framför oss. Flickan blir gasad, bedövad och försiktigt lagd på marken i väntan på en bår.

Hon behöver inte passera dörrarna som markerar den sista gränsen mellan att vara mig och att vara ingenting.

Vi stoppas in i väntrum, små vita kubformade rum med plats för fyra personer. Vid dörren blir vi registrerade, får visa våra id-handlingar, som att de inte redan visste precis vilka vi är och precis vad vi gör här? De har räknat mina hjärtslag under snart två månader. De vet mer om min kropp än jag vet.

Flickan med guldörhängena har ersatts med tre unga flickor, som precis som jag, sitter på kanten av stolen, med ett fast grepp om underarmen där det förhatliga chipet sitter och kliar konstant. En av dem, det långa håret uppfäst i knut, knubbiga armar och ben, iförd en blå klänning med broderade blå blommor, har piercad näsa. Hon drar tyst efter andan, ögonen är röda av sömnbrist, eller kanske gråt. Jag ser min spegelbild i henne. Jag vet att mina ögon är precis lika röda och att jag kurar ihop mina axlar för att inte synas, precis som hon.

"Rosa Hedberg? Vill du följa med här?"

Vill jag följa med?

"Nej" viskar jag tyst, reser på mig och försvinner in i den vita monoliten.

Intressant?

Andra bloggare om:
skrivande, novell

Välkommen till framtiden

Varning: Nedanstående blogginlägg kan delvis kategoriseras som satir. Det är även skrivet ur en känslomässig synvinkel. Ärligt talat vet jag inte vad som hände. Jag misstänker att Herr Klokbok har dåligt inflytande över mig.

Varför heter homosexuella kvinnor "lesbiska kvinnor" och homosexuella män "bögar" i artikeln om att homosexuellas hjärnor är annorlunda?

Och varför ligger "nyheten" högst upp på DNs hemsida, när FRA-debatten rätteligen borde placeras där?

Frågorna hopar sig.

Ivanka Savic och Sören Juvas säger:

- Vi vet inte varför det är så eller vad det har för betydelse. Vi kan bara konstatera att det är så i några delar av hjärnan, säger Ivanka Savic.

Sören Juvas är förbundsordförande på Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, RFSL. Han tycker att studien är spännande.

- Men egentligen är den onödig. Det är inte viktigt om homo- och bisexualitet är medfödd eller inte. Vi ska inte behöva legitimera vår sexualitet för att behandlas lika i samhället, säger han.

Näe, det där med att behöva legitimisera sig är sannerligen sant. Och med tanke på att betydelsen av upptäckten inte verkar vara något direkt journalistiskt bombnedslag kan man fråga sig varför DN hela dagen valt att pusha sådana stories?

Kärlek på nätet låg högre på listan än FRA. Fast det är klart. Efter att FRA är genomröstat kanske det inte har så stort nyhetsvärde längre. Då kan FRA kolla vilka som vill dejta också. Och vi kan känna oss trygga i vissheten att storebror ser oss, hela tiden. Potentiellt sett i alla fall. Om de vill. Kanske.

Hurru, DN förresten... Anna Bratt behöver en språk-kontrollant. Eller kanske konsekvent ordval. Att kalla bögar för bögar är okej, men då skall man kanske använda en liknande term om... tja, flatorna? Seriöst. Det spretar rätt kraftigt i språket om Bratt. Hon kanske kan vara något för FRA? Korrekturläsa artiklarna innan de trycks verkar ligga i linje med förslaget i övrigt, what with all the source protection. Kan inte FRA själva beställa, eller kanske skriva artiklarna också? Faktum är att det vore så mycket lättare om vi fick någon form av vokabulär eller ordbok vi kan använda oss av när vi kommunicerar via nätet. Tänk vad lätt det skulle vara om vi slapp ord som "onomatopoetik" och "homosexuell"? Istället kan vi anamma Orwells BB-speech. Jösses. Jag tror jag fick en knäpp där. Så här elak har jag inte varit på år och dag.

Men jag kan i alla fall lita på Thente. Jag förlåter honom hans hundhat.

Centern vill för övrigt rösta ja till FRA-lagen. "Hurra för FRA, rösta ja!" En klatschig slogan som helt ställer motståndarna vid sidan av. "Vi ignorerar upprörda väljare kollektivt", säger Roger Tiefensee, "så slipper vi bli utpekade som de svikande politiker vi är." Näe, det sade han inte. Det hittade jag på.

Jag undrar om det som i homosexuellas hjärnor finns något i politikers hjärnor som skiljer dem från resten av mänskligheten? Förutom en ovilja att lyssna på sina väljare då. Näe, nu var jag elak igen. Federley och Ohlsson med flera har förklarat sig tveksamma till förslaget, och har svårt att bestämma sig för hur de skall rösta. Om jag riskerade min framtida karriär kanske jag också skulle vara tveksam.

Jag har fått jobberbjudande i Storbritannien. Om FRA-lagen går igenom kanske det är dags att flytta.

Nu är jag snart lika splittrad i mitt språk och ämnesval som Anna Bratt. Dags att lägga ner alltså. Men det är ju som Marcus Svensson på Smålandsbladet säger. Vi som bloggar är oviktiga, och bloggar om petitesser. Nu bör vi dessutom lyda pressetiska regler. Men vi var ju amatörer Svensson, och vi bloggar bara om sex.

Men vet herr Svensson vad? Precis det herr Svensson pratar om i sin blogg kommer att ske, fast med hela Svenska folket, om FRA-lagen röstas igenom. Det är inte bara ihopdrömda skräckscenarion. Läs rapporten från Tyskland.

När kraven på fullständig transparens praktiseras leder det till att persiennerna dras ned, till ökad misstänksamhet, till bristande tillit, till ett mindre öppet samhälle.

Klippt från herr Svenssons egen blogg.

Är det inte det FRA-lagen syftar till? Total transparens. Du kommer inte undan. Välkommen till misstänksamheten. Välkommen till skräcken. Välkommen till framtiden.

Intressant?

Andra bloggare om:
övervakning, FRA, bloggar, Klokbok, homosexualitet, skrivande, DN

Sidentrosor och magiska amuletter

Det är en boktitel. En preliminär boktitel. Boken, som det förhoppningsvis kommer att bli av det hela, handlar om kvinnor i rollspel och rollspelande kvinnor. Genus i rollspel, helt enkelt.

Ett citat från den preliminära introduktionen:

Den här boken tog avstamp i en för oss besvärlig diskussion på ett rollspelsforum. Diskussionen gällde vilken hänsyn det tas till kvinnor i världsbeskrivningar i rollspel, och även hur man anpassar regler och stereotyper efter den kontext man kan hitta i världsbeskrivningen.

Vi menar på att man som rollspelskonstruktör kan vara medveten om, och agera på, hur kvinnor ses i rollspelets kultur. Vårt syfte är inte att i första hand förändra rollspelshobbyn som den ser ut idag, utan enbart att göra de som skriver och konstruerar rollspel medvetna om hur rollspel uppfattas och vilka kulturella företeelser de utgår och inspireras av.

Det har inte bara varit självklarheter som har kommit fram under resans gång. Som mångåriga rollspelare själv har vi i vissa fall haft svårt att inse hur vinklade böckerna faktiskt är, och hur hårt motstånd våra analyser skulle komma att möta.

Många har talat om censur, om att inte lägga sig i det kreativa utrymmet som skapas i rollspel, och om en rädsla att en sådan här bok skulle orsaka samma upprörda och ensidiga debatt som den som kom till stånd i och med att Didi Örnstedt och Björn Sjöstedt publicerade “De Övergivnas Armé”. Vi själv hoppas på en öppen diskussion, och att de som läser och blir medvetna om hur situationen ser ut tar ett medvetet beslut om hur de vill att sina rollspel skall framstå. Vi är inte alls ute efter att peka finger, skuldbelägga eller orsaka uppror. Det vi vill är att öka medvetenheten och med det också förhoppningsvis att öka utbudet för kvinnor som ägnar sig åt rollspel. Vårt syfte är alltså inte att begränsa och fördöma, utan att skapa möjligheter att bjuda in fler minoriteter i hobbyn.

Vi i det här sammanhanget är jag och Herr Klokbok, som egentligen är den som övertalat mig att göra något av den ihopsamlade fakta jag har om just rollspel. Det och närmare tvåhundra böcker skall förhoppningsvis kunna ligga till grund för en bra bok.

Intressant?

Andra bloggare om:
rollspel, feminister, böcker, skrivande, Klokbok

Recensionsmetodik - del 1

För de intresserade - och vem är inte intresserad? - så har jag satt ihop en lista på saker jag kollar på när jag recenserar spel. Bara så där offhand. Har absolut inget med något annat att göra. Nu när det är fastslaget så...

Grafisk form
När jag plockar upp en ny produkt, låt oss säga standardrollspelet 1A, så börjar jag längst bak. Det vill säga med det som oftast kommer sist i recensionen - den grafiska formgivningen. Anledningen till att jag börjar med den biten är för att jag vet hur viktig presentationsteknik är.

Bakgrund känns berättigad - jag gick för ett antal år sedan industridesignutbildningen på Lunds Universitet. Där lärde vi oss en hel del om presentationsteknik.

Presentationsteknik förklarar - förutom det uppenbara - psykologin bakom hur människor uppfattar formgivning och hur man kan manipulera människor att tycka att ett visst förslag är bra. Lite översitteri med hjälp av kognitionsvetenskap, alltså.

Gör jag en inledande bedömning av grafik, illustrationer, typografi och sättning kan jag nämligen till viss del frikoppla den visuella upplevelsen av spelet från innehållet. Något som ser coolt ut behöver inte nödvändigtvis innehålla bra material. Inte heller behöver något som ser trist ut vara trist eller dåligt.

Det jag tittar på först är omslaget. Omslaget är viktigare än man kanske tror, eftersom det oftast är den första kontakt man har med rollspelet i butik, och det är även det som etablerar bilden av vad rollspelet skall innehålla.

Tänk exempelvis på hur du handlar andra böcker. Visst är det så att du plockar upp en bok du tycker ser schysst ut innan du läser på baksidan? Och visst är det så att du genom omslaget förväntar dig ett visst innehåll i boken? Själv shoppar jag bedrövligt ofta böcker på just det viset, och i många fall fungerar det riktigt bra. Med en del undantag, naturligtvis. Genrer är ofta lätta att plocka ut baserat på hur omslaget är utformat. Romansromaner har ofta halvklädda damer och herrar på omslaget, fantasy stoltserar med riddare och drakar eller andra fantastiska varelser, skräck varierar ganska kraftigt, men ofta är det mörka och stämningsgivande omslag som gäller. Science fiction är faktiskt den genre som har mest variation som jag upplever det - där finns allt från rena, enfärgade omslag till stora rymdkrig.

Vad bedömer jag då? Jo, stämmer omslaget med innehållet? Är det en stor space marine på det förväntar jag mig en viss koppling till space marines. Är det en häxa, förväntar jag mig en koppling till häxor. Är det nakna damer med stora bröst lägger jag ofta ifrån mig det med en gång. Ett bra exempel på omslag är rollspelet Battlestar Galactica. Man har både loggan från TV-serien och en liknande design på omslaget som man har på DVD-boxarna.

Bra koppling - då vet jag att det är BSG det gäller. I andra hand tittar jag på illustrationen eller fotografiet. Är det en välkomponerad bild? Utöver komposition, har den konstnärliga kvaliteter som tilltalar mig?

Det här är enormt subjektivt. Det jag tycker är snyggt finns det andra som tycker är fult. Men det finns vissa konstnärliga regler man kan falla tillbaka på när man kollar ett omslag. Hur ser balansen ut i bilden? Tippar den åt något håll? Vilken riktning har den? Finns det ett fokus? Är det RÄTT fokus? Som ett exempel på ett... intressant... fokus kan man kolla på reklamen för EOS-kamerorna som just nu syns på stan. Damen som håller i kameran står bredbent med höften uppvinklad mot åskådaren och är på väg någonstans. På grund av höjden på reklampelare och dylikt, och på grund av riktningarna i bilden så ligger fokus i hennes skrev. Inte helt lyckat, kanske? Motivet är ju också viktigt, men det avhandlades i stycket ovan om koppling till innehåll.

Kopplingen till innehållet stoppar jag in i bakhuvudet, resten lämnar jag kvar. När jag har kollat omslag och intryck av boken öppnar jag den för att titta på grafisk form. Det jag bedömer i boken är läsbarhet och typsnitt. Går det att läsa texten? (Det är förvånande många böcker som innehåller oläslig text.) Är den satt på ett läsvänligt sätt?

Alltså, hur stora är marginalerna? Hur långa textrader är det och hur många ord per rad? (Jag erkänner, jag RÄKNAR inte orden, men efter ett antal års läsande får man en känsla för vad det är som falerar när man läser.) Störs texten ut av en "cool" design? Ett av mina favorithatobjekt som bland annat White Wolf är extraordinärt förtjusta i att använda är bilder BAKOM texten. Detta stör ut fixpunkterna i orden och gör att man inte ser ordbilderna utan måste spendera tid på att sammanställa bokstäverna till ord.

Illustrationerna i boken är också viktiga att titta på. Är de avpassade till ämnet? Är de trevliga att se på? Tilltalar de mig? Känns de stereotypiserande eller intressanta? En sak som jag kollar särskilt på, kanske för att jag själv är tjej, är sättet kvinnor framställs på. Det är inte sällan bilder på storbystade och halvnakna damer i rollspel.

Nästa blogpost om recensioner tar jag upp text och spelmekanik, vad jag kollar på och hur jag bedömer den.

Intressant?

Andra bloggare om:
recensioner, skrivande, rollspel