Kulturutarmningen

Det är med sorg jag iakttar hur kultur och kulturhantverkare (som även kallas "kreatörer") i högre och högre utsträckning dissas för sina kunskaper.

Det verkar som att allmänheten hellre tar del av halvdan skit än uppskattar ett gediget hantverk.

Eftersom jag är konstnär, inte bara speldesigner, och konsthantverkare, inte bara projektledare, kunnig inom faktiska påtagliga hantverk, inte bara HTML, lite PHP och blandade bild- och layoutprogram, så lider jag med de konstnärer som faktiskt fokuserat totalt på sin egen konstart. Samtidigt så avundas jag dem. Jag har alltid älskat allt som har med konstnärligt uttryck att göra, och det är därför jag också är halvbra på mycket, men knappast bäst på något.

Problemet som de här konstnärerna stöter på i dagsläget är att hur de än gör, så har de inte inträde i teknokratins innersta krets. Det är en stor jävla vallgrav mellan konst och teknik. Det finns små tunna broar här och där, men för det mesta handlar det om både okunskap och elitism. Från båda håll.

Men för att få ett "följe", för att "hitta ut" och sprida sina verk på ett "viralt" sätt måste de här konstnärerna synas, och de måste synas på internet.

There's the rub.

Varför vilja synas i ett medie och i ett sammanhang där deras konst ofta bedöms som "dynga", där deras uttalanden automatiskt tas som ett angrepp på den teknokratiska eliten. Den där eliten som skriver skitdåliga böcker om supermän som blir piskade in till ryggraden ena dagen och stoiskt bär sten den andra. Den där eliten som med sina "svärmar" och sina samarbeten försöker skapa något, men som oftast på grund av bristande kunskaper misslyckas grovt.

Se på de första HTML-sidorna. Räck upp en hand. Hur många är glada att ha blivit av med Harry den dansande Hamstern?

Vad hände? Jo, man plockade in grafiska designers som KUNDE det där med layout, för - let's face it - kräkframkallande dansande giffar är inte så jättekul så jättelänge.

När skall teknokraterna fatta att för att man kan dra ett streck i Photoshop och använda filter, så betyder inte det att man är DUKTIG på att illustrera eller layouta. Det finns med största säkerhet begåvningar på bägge sidorna, som kan göra både det ena och det andra och göra det bra, men för det mesta blir det erbarmligt dåligt.

Visst - man kan påstå att jag sitter här och förfasar mig och är kulturelitistisk. Det är jag kanske också. Men det är förmodligen för att jag numera måste vada genom oceaner av dynga innan jag hittar något som är värt att ta till mig. Resultatet blir att jag hänger på VSL, TED och BigThink, kanske Stumblar lite, men på det stora hela struntar jag i att surfa runt på jakt efter konstupplevelser. Jag blir begränsad av mediokra kreatörer.

Det allra värsta är dock inte de mediokra tomtarna. Det värsta är det förakt som kunniga yrkesmänniskor drabbas av nästan varje gång de uttalar sig. Om de förstås inte är smarta och lierar sig med teknokratin. Då är de godkända. Men författare som säljer och säljer mycket till den icke-teknokratiska allmänheten blir dissade som dynga. Musiker som är erkänt skickliga på sina hantverk blir dissade som girigbukar och dynga. Faktum är att ju bättre en person inom kulturkretsar är på sin sak, desto sämre är den personen enligt teknokratin.

Vad fan händer?

Hur kunde vi hamna i en situation där en persons kunskap blir reducerad till hur väl han eller hon kan ta hand om sitt "följe"? I alla fall i media, där kommentaren "det är ju bara skit, jag tänker aldrig betala för den dyngan" (underförstått "Jag tankar hellre hem det gratis") följer vilken upprörd artists uttalanden som helst.

Vad fan är det för FEL på er? Hur i helvete kan man dissa kompetens? Hur kan man INTE fatta hur jävla lång tid det tar att tillägna sig den kunskap som behövs för att göra något BRA?

Jag blev häromdagen tillfrågad om tips omkring projektledning. Via Twitter. Då ställer sig vän av ordning frågan, hur fan skall jag kunna lära ut något på 140 tecken, som har tagit mig 10 år att lära mig? Jo, jo, jag vet, jag är inkompetent, det är därför jag inte klarar av det, eller hur? Jag är så jävla trött på att få min och andras kunskap förminskad av idioter som inte har en aning om vad jag kan eller hur kompetent jag är. Jag är så jävla trött på imbeciller. Jag tror jag skall adoptera det ordet, DN. Och dessutom börja använda det.

Det är fanimej dags att börja med positiv feedback. Därför skall jag i fortsättningen bara blogga om saker som gör mig glad. Nästa blogginlägg lär väl dyka upp i Augusti 2020.

Intressant?

Andra bloggare om:
arg, konst, teknokrati, idioter

Ilska och likgiltighet

Det senaste året har präglats i mångt och mycket av dels en bottenlös ilska, ett raseri som har få motsvarigheter i mitt liv.

Jag har en djup förståelse för den frustration som till slut kan få en människa att knäckas och göra något helt galet. "Going postal"-ilska. Raseri. Röda och svarta känslostormar som i slutändan handlar om att inte kunna göra sig förstådd, att det språk jag pratar inte räcker till för att beskriva hur jag känner och att oavsett vad jag säger så når det inte fram.

Den andra känslan har varit likgiltighet och uppgivenhet. Att veta att oavsett vad jag gör, hur jag beter mig, så är jag ändå märkt av vad andra människor har beslutat om mig.

Jag har aldrig varit så påtagligt medveten om att jag bedöms som i år. Att bli granskad är kanske nyttigt, jag vet inte. Jag vet bara att det är svårt att hålla kvar vid den positiva självbild jag har lyckats bygga upp, när andra gör allt för att rasera den.

Jag blir fortfarande helt förbluffad över alla jobberbjudanden som bara dröser in över mig, och har gjort ända sedan 2007. Det måste vara något fel, jag är fel person, det var inte mig de tänkte på... men det är det ju.

Tröttheten har talat. Jag sitter och bloggar på tåget till K och jag är dödstrött. Jag ville inte alls gå upp i morse, och det är ovanligt. Jag behöver sova. Jag har sovit för lite hela veckan.

post 601

Post 601 skall handla om hur jävla idiotisk jag anser reklamen på Facebook vara.

Igår fick jag exempelvis en uppmaning om att "hålla reda på min man" genom lociloci. Perfekt! Om det inte redan har blivit lättare för svartsjuka pojk- och flickvänner att hålla reda på sina respektive med Twitter (vilket för övrigt är en idiotisk uppfinning, if you ask me. Vi behöver inte fler sätt att få tag på och hålla reda på varandra, utan färre. Snart får man inte vara ifred längre, även om man sitter ensam på en ö mitt i havet.) så kan Lociloci räkna ut var någonstans du och dina vänner befinner dig genom mobiltelefonipositionering. Fantastiskt. Nu kan jag alltså inte bara bli utsatt för ett ständigt twittrande, utan även hitta personen som twittrar.

"Men det kan ju vara bra ibland" invänder vän av teknik. Jovisst. Det kan vara bra att ha en näsduk ibland också om man är snuvig.

Jag låter bakåtsträvande, jag vet. Men jag tror vi byter ut vår fritid mot communitytjänster som åtminstone gör mig enormt skuldmedveten och stressad om jag inte hinner uppdatera dem. Eller gjorde. Efter i höstas har jag insett att det bästa jag kan göra när jag är stressad eller ledsen är att sluta delta på idiotiska communities som Facebook, eller för den delen blogspot. Världen behöver inte kunna få tag på mig HELA tiden. Världen behöver inte veta vad jag gör hela tiden heller.

Och Facebook kan sluta spamma mig med "Större bröst för 399:- utan kirurgi" också, för den delen. Jag behöver inte större bröst för att bli lycklig heller. Det jag behöver för att bli lycklig är en dator (med eller utan internetuppkoppling) och ett ordbehandlingsprogram och en jävla massa böcker, att föredra facklitteratur, samt minst två veckors lugn och ro för att skriva.

Det annonserar de inte på Facebook om.

"Riktad reklam", my ass.... *pfth*

PS: Har jag lyckats inpränta i dig, kära läsare (ja, jag menar dig!) hur mycket jag numera älskar min Eeeyor? Det är en vit liten Asus Eee PC av modellen 900, med ett linuxoperativ inknökat på den 16 GB stora hårddisken. Det är är perfekt för tågresan mellan T och K. I LOVE IT.

Intressant?

Andra bloggare om: Facebook, Twitter, Lociloci, Blogspot, skrivande, arg