Rollapalooza

De senaste veckorna har jag upplevt vad man kanske skulle kunna kalla en nytändning, eller ett uppvaknande, utstört av dels en förkylning, dels en bedrövlig ekonomisk situation och dels föregående blogposts om maktpositioner problematik, men med tanke på att jag inte står ensam, vad det verkar, så har jag bestämt mig för att lämna just den delen därhän. (Dessutom slogs jag av tanken - hur fan påverkar metadebatten om metadebatten den faktiska debatten? Är det schysst mot min motdebattör att ta upp inlägget som ett exempel på maktspel? Det är kanske inte det, och då har jag isf gjort mig skyldig till samma beteende, om än i syfte att belysa och det känns lite... solkigt)

Därför tänker jag ägna mig åt det jag älskar allra mest. Rollspel! Rollapalooza here I come!

Jag tänker i helgen dels ha Tove och Anders över på middag och kattpåhälsning, fixa det sista med Tumba, prata med Sampo om Stockholms spelkonvent, och faktiskt, faktiskt, fixa med föreläsningarna på Stockholms spelkonvent. Jag skall till och med skriva en själv. Om genus i rollspel. Så det så. IN YOUR FACE; F***ERS! Oops. Sorry... ja... just det.

Det bor en enorm energi och en enorm ilska i mig just nu och jag har liksom inga sätt att bli av med den på. Jag kan plocka fram mina gamla dagböcker och skriva, men så arg som jag är nu kommer det att krävas en bok om dagen för att tillfredsställa mitt avreaktionsbehov. Jag behöver slå någon på käften, helt enkelt. Livet var mycket lättare när jag gick på Helliden och kunde banka sönder gamla lerkrus då och då.

Men - Rollapalooza var det ju.

Jag håller på att skriva en handbok i rollspel. Det är ett arbete som hittills resulterat i drygt 50 sidor råtext och snart kommer det förhoppningsvis även att bli något av det. Just nu sitter jag och tittar på spelsystem och slogs av det lustiga i att berättarrollspel egentligen inte är spel. Det är lek.

I ett rollspel där själva berättandet är den del som omges och styrs av regler har vi nämligen i det närmaste lämnat rollspelen och snarare övergått i en annan form av narrativ. Det finns spel där berättandet ligger på gränsen till teater och där det slumpbetonade elementet helt tagits bort, alltså den delen av spelet som gör det till just ett spel.

I love analysis.

Nu kan jag vara skitelak och säga "du, grabben, du kanske tycker att du är cool och häftig som optar bort alla regler, men det enda du gör är att byta spelet mot en lek".

Nu tycker jag iofs att berättande kan vara nog så roligt. Tittar jag exempelvis på ett par av de bästa upplevelserna jag haft på konvent, så har tärningarna knappast kommit fram ens. "Velour" av Gargarisma svävar i bakhuvudet. Eller kanske "Sagan om Sagan". Men poängen är att den upplevelsen inte var ett dyft bättre än den jag hade i "Baron Cimitiere" på GothCon. Då spelledde jag OCH slog tärningar och skrämde skiten ur mina spelare. Bara en sådan sak.

Mer rollspel och mindre hockey!

Intressant?

Andra bloggare om:
rollspel, berättande

"Men speldesigner? Varför det?"

Det händer ofta att jag måste motivera mitt val av yrke. Mer ofta än man kanske kan tänka sig. Ibland måste jag dessutom ta mig i kragen och tänka på varför jag har valt den här krokiga banan själv. Under åtta år har jag varit med om två konkurser, tre månaders arbetslöshet, en flytt till Göteborg, ett arbete som gymnasielärare (*ryser* jag skall inte lära ut saker till folk som inte är intresserade av att lära sig något), en flytt till Finland och Helsinki som resulterade i två års exil ifrån Sverige, en flytt till Stockholm och ett arbete som content manager som jag heller inte trivdes med så där jättemycket, samt därifrån en lönesänkning på närmare 6000:- för att få jobba med mitt utvalda yrke på Avalanche.

Varför?

Jo. Jag har en dröm. Och det låter pretentiöst, men jag har faktiskt en dröm. En vision, kanske, en mening med livet. Vilket låter än mer pretentiöst. men det jag avser att göra med mitt liv är att förmedla berättelser. Ja, jag vet, spelbranschen är kanske inte det bästa mediet att ägna sig åt om man vill satsa på kvalitetsmässiga stories, men det är de facto det media som når flest personer. Ergo - datorspel. Jag jobbar förvisso på berättandet även på andra håll. Jag skriver mycket till konvent och rollspel. Jag försöker förmedla mina åsikter om andras berättelser via min bokblog. Och jag har väl mer och mer insett att jag kanske bör ta lite time-out och skriva något själv, så småningom.

Men i alla fall. Förr eller senare - har jag gett mig fan på - så KOMMER det att efterfrågas bra spel med djupa stories, inte bara de melodramatiska hafsverk som idag berikar (eller författigar - det ämnet är en blogpost i sig självt) datorspelsvärlden. Vi måste kunna bli lika bra på att berätta som vi är på att skapa fysikmotorer och game mechanics. Och den dagen det händer är jag där. Den dagen då revolutionen kommer, kommer jag att vara med. Kanske till och med gå i bräschen. Vilket lät än mer pretto.

Så därför.

Jag vill berätta en historia. På alla sätt jag kan. Jag vill att du som deltar i den ryser av välbehag, förundras, ser något nytt och förändras av det.

Intressant? Nja, kanske...

Andra bloggare om:
berättande, spel, spelbranschen, speldesign

Storytelling

Folkuniversitetet har en kurs i Storytelling och berättarteknik som jag har anmält mig till. Allt i förhoppningen om att kunna lära mig mer om hur man berättar en bra historia. Det är lite teater inblandat också.

Jag har också lagt in mig på en ny kurs i silversmide, samma lärare som den här terminen. För att inte stagnera kreativt. En sak jag har kommit fram till, som gäller oavsett vad jag gör, är att jag behöver ha mycket igång, mycket PÅ gång i hjärnan för att må bra. Och då pratar jag inte om all den skit som har pågått fram till nu, utan om nya influenser och inspiration. Ju mer jag lär mig, desto klarare kopplingar kan jag göra mellan allt jag har i huvudet.

Ikväll skall jag sätta mig och glo på "Dawn of the Dead". It's a treat. Skit samma att jag med största sannolikhet kommer att vakna skrikande.

Den här artikeln i SvD (och en motsvarande i DN) får mig också att tänka på hur jävla otacksamt det måste vara att vara sekreterare... Är det någon bombman/ -kvinna som ens tänker på att det finns andra människor i närheten än det tilltänkta offret? Är det någon bombman som ens tänker?

Nu skall jag, vän av ordning, inte basha kriminella, speciellt inte efter att ha haft långa utläggningar i en annan blog om vad människor är kapabla till, men det skulle mycket till för att få mig att ens TÄNKA på att skicka en brevbomb på allvar. Det är så avlägset att det finns knappt. Frågan är hur illa någon skulle behöva göra mig för att jag överhuvudtaget skulle överväga det. Och hur man efteråt skulle kunna leva med sig själv.

(Jag har fortfarande dåligt samvete för mitt beslut att avliva istället för att operera en av mina råttor när hon hade tumörer överallt. Och det var sju år sedan i runda slängar.)

Men det är klart. Hade jag haft något jag kände starkt för och inga andra sätt att få gehör för det jag ville säga. Kanske... Man vet aldrig som sagt.

En bra film som tar upp det temat är "Heaven", skriven av Krzysztof Kieslowski och Krzysztof Piesiewicz, regisserad av Tom Tykwer, och med Giovanni Ribisi och Cate Blanchett i huvudrollerna. Se den.