Häxbränning?

Det slog mig, efter att ha insett att jag inte kan skriva, att jag förmodligen bara har vridit upp mitt kritiska filter mot mig själv ett antal snäpp.

Det här, till exempel, ser ut som rappakalja, idioti.

Andras texter är mer relevanta slog det mig. Jag läste Lena Anderssons recension av Kielos "Våldtäkt & Romantik". I den föreföll mig en formulering som särskilt värdefull.

Något går snett när man sitter på för många feministiska seminarier, bara träffar likasinnade och läser böcker som alla har samma världsbild. Proportionerna förvrids. Språket muteras till ett abstrakt system av termer och tankeklossar utan kontakt med den tillvaro människan upplever med sina sinnen. Vilket är följdriktigt eftersom Läran säger att sinnena luras och blir lurade av en fientlig världsordning och därför måste vaktas och tuktas.

Detta gäller alla heltäckande, aktivistiska läror som utgår från motsättningar mellan grupper och skapas ur underläge. Teorierna är nödvändiga, ger oss nya perspektiv och har förändrat mycket till det bättre. Men de formar också anhängarna, de som aldrig låter sig fläktas av tvivel och andra synsätt, till talande övervakningskameror. Allt är genomlyst. Alla handlingar, också de motsägelsefulla, kan Läran förklara och placera in i renlärig analys. De som invänder har inte tillgång till kamerans allseende lins.

Byt ut feministisk mot vilken rörelse som helst. Kritik i det sammanhanget är livsfarlig. De som kritiserar blir angripna av en enad front. Inom sammanslutningen får inga sprickor synas. Det är en häxjakt på den som uppfattas som skyldig som ovillkorligen slutar med att den som kritiserat, framfört tvivel eller annorlunda idéer, blir bränd på åsiktsbålet.

Jag skall läsa Kielos bok. Jag har nämligen även hört mycket bra om den. Jag skall se om Andersson har en poäng, eller om det är Kielos man skall lyssna på.

Det här beteendet finns överallt, inte minst inom spelbranschen. Som en del i en subkultur blir man oemottaglig för all kritik som utmålar hela eller delar av subkulturen i ett negativt sken. Istället tar man varje försök till diskussion som ett påhopp och en attack. Det är tragiskt.

Kan man inte se kritiskt på sig själv eller på sin subgruppering, så har man förmodligen väldigt svårt att ändra på sig också. Och förändring är utveckling.

Intressant?

Andra bloggare om:
feminister, kultur, kritik, subkultur

Jag gräver mig ner...

...under jorden.

I min jakt på artiklar och redan existerande information om subversiva rollspel och äventyr har jag fastnat i en gröt av självupptagna rollspelsteoretiker och akademiker som säger sig vilja kommunicera med gemene man - men som med sina texter knappast kan kallas annat än uteslutande.

Det här leder mig i sin tur att ställa mig lite frågande till hurpass mycket deltagande som är tillåtet i dessa kretsar? Måste man vara mediavetare och/ eller hyperkulturell inom ett supersmalt område för att överhuvudtaget få ha en åsikt? Det verkar inte bättre.

Ofta när jag kommer i kontakt med grupperingar inom rollspel handlar det om "vi" och "dem", på precis samma sätt som det handlar om "oss" och "dem" när vi som rollspelare pratar om resten av omvärlden som INTE spelar rollspel. Eller kanske till och med om rollspelare som spelar med regler vs rollspelare som kör friform.

Nu har jag alltså hittat ännu en subgruppering, och en som med sitt elitistiska språk och självutnämnt suveräna sätt att spela på eller snarare experimentera med spelformen på utnämner sig till the cutting edge. Frågan är då om det här uteslutandet sker medvetet eller omedvetet? Det har jag inte lyckats uttyda av de artiklar och uppsatser jag har läst. Nåväl.

Jag känner själv att jag med jämna mellanrum kan bli lite akademisk, men jag hoppas att det inte påverkar mina "handböcker" såpass att de inte går att använda. Precis som en 1700-talsmänniska försöker jag alltid att se nyttan med tingen som görs. Men å andra sidan har jag ännu så länge stått ganska frikopplad från övriga grupperingar, så det kanske är ett mindre problem i mitt fall. För det ÄR ju ett problem. Kommunikation är viktigt, speciellt om man med den vill sprida ett budskap.

Jag hade kanske inte varit fullt så antagonistisk mot de här egoklapparna om det hade varit så att de INTE hade velat ge sken av att de faktiskt ville dela med sig av sina påfund. "Du får jättegärna läsa, men låt mig formulera mig så ovettigt att du måste ha en akademisk examen för att ens förstå vad det är för vokabulär jag använder."

Nu HAR jag redan en akademisk bakgrund, fem år på universitetet har en tendens att färga av sig, så jag förstår vad som sägs, även om jag också får plocka fram ordboken då och då. Men att använda ett språk som på det här sättet utesluter människor är ju... tja. Ni VET redan vad jag tycker om ni har läst så här långt, så jag skall inte späda på ytterligare.

Vilka är de här tomtarna då... tja... det håller jag för mig själv tills vidare.

Intressant?

Andra bloggare om:
rollspel, speldesign, subversivt hantverk, kultur, idioter

Kultur och debatt

På DN:s debattsida har "kulturpolitiska" talesmän för moderaterna gjort ett inlägg om hur de vill att kulturen i fortsättningen skall sponsras.

Genom att släppa monopolet för Svenska Spel och låta andra aktörer komma in på banan skall man därigenom med en särskild avgift öka pengarna som öronmärks till Kultur.

Sponsring, Svenska Spel och Allmänna arvsfonden skall användas i detta heliga korståg för att skapa mer kultur.

Jag citerar:

De statliga inkomstgarantierna för författare och konstnärer har en viktig funktion, men bör göras tidsbegränsade i takt med att nya beviljas. Mandatperioderna i anslagsbeviljande instanser kan med fördel kortas för att öka omsättningen av beslutsfattare. Invalsprocesserna ska präglas av öppenhet.

En erfarenhet av den infekterade debatt som fördes om fortsatt stöd till tidskriften Mana var just behovet av insyn. Såväl litteratur- som tidskriftsstödet ska präglas av genremässig och politisk balans. I dag är det svårt att veta vad annat än personligt tyckande som ligger till grund för fördelningen av olika bidrag.

Hmm... Hur hade de tänkt åstadkomma det, då? Personligt tyckande - ja, det tycker jag också skall bort, men HUR undviker man det?

I debattartikeln nämns för övrigt bibliotek, filmskapande, författarskap och konstnärer, men ingenstans får spelmakarna plats.

Det kulturpolitiska ansvaret gäller inte endast att bevara och samla utan också att skapa förutsättningar för det nya och experimentella.

Jo... Då borde en av våra nya konstformer få plats? Kanske? Spel är också konst herrarna och damerna politiker. Åtminstone om vi som jobbar inom branschen får möjlighet att utveckla de spel vi vill, oavsett vad marknaden säger sig vilja ha. Jag är nämligen i detta fast övertygad om att marknaden inte vet sitt eget bästa. Eller kanske snarare att den lider av dålig utbildning på området. Får man bara äta gröt vet man inte hur bruschetta smakar. Så att säga.

Intressant?

Andra bloggare om spel, kultur, debatt

EDIT:
Apropå intressanta inlägg - Borut Pfeifer undersöker subversiva spel i en artikel på Gamasutra. Han menar på att spel förutsätter att du som spelare spelar enligt deras förutbestämda regler, och om det är så - hur kan man då skapa ett spel som får spelaren själv att ifrågasätta sina val?

Som ett exempel på ett spelmedia där detta skulle fungera tar han upp kort- och brädspel, men glömmer bordsrollspel. Lite nonchalant av en speldesigner, tycker jag. Där om något har vi ju ett verktyg för subversivitet och ifrågasättande.

När det går åt skogen...

... så går det åt skogen med besked. Jag skulle ha varit på Riksmötet (Sveroks riksmöte) men jag blev snopet nog sjuk. Igen. Trots förebyggande åtgärder som yoga och vitaminer har jag ett immunförsvar som tydligt säger ifrån när jag inte trivs. Nu säger det täppt näsa (fast inte så farligt) yrsel, feber och allmänna frossbrytningar.

Så istället för att sitta och argumentera för eller emot så skriver jag svar på Klokbokens tal.

1. Hur länge har du bloggat?

Sedan 1873, på hösten. Nä... Någonstans runt 2006 började jag blogga på last.fm och flyttade sedan över till mySpace och sedan till blogger och se... nä, vänta, här är jag ju fortfarande.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?

Exhibitionistiska pälsängrar!

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?

Äsch... Jag kan inte svara... Han står bakom mig...

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?

Wow, vad jag skriver mycket om tuggzillor...

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?

Gnällspik, Herr Klokboks Kollektion, Mimmis blogg, Tomas blogg, Rosa Fluff, Bibtech 142... Många?

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?

Erh... Vänta, jag skall plocka fram excel.... erh... Hm... Ge mig en bra definition på det där först?

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?

Isabella Lund

8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?

Det finns inga bloggare jag har hittat som är lika mig.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?

Min ömma moder kan hålla koll på mig, liksom mina inte fullt lika ömma syskon. Vad de tycker det vet jag i och för sig inte... Faderns fru ansåg mig vara lite väl öppenhjärtlig. Min älskling bloggar själv (och gö det bra) så jag förutsätter att han tycker det är okej. Annars misshandlar han väl mig tills jag slutar.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Inte en jäkla aning. Det kan jag inte svara på. Det här är ju ett snapshot.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vare i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?

Nej. Precis!

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?

Sex. Eller vänta, det har jag bloggat om. Kärlek. Eller vänta, det har jag bloggat om. Min relatio... nä. Jag hänger inte ut folk jag inte tycker om, och jag skriver inget i bloggen som jag inte är beredd att säga till dem öga mot öga. Jag försöker vara konstruktiv, utom när det gäller snorkfröknar, tuggzillor och spottkobror.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?

Eftersom jag bara har typ tre läsare så vet jag inte vem det skulle vara jag bekräftar, så nej...

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?

Absolut inte! Däremot kan man lära sig lite om hur personen i fråga tänker och tycker. Och hurdant vokabulär de har. Vilket skulle visa sig vara ödesdigert för min del...

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?

Jajemän. Men inte via min blogg, via hans blogg.

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?

Definitivt. Älsklingen brukar hamna på en parkbänk med en pappskiva som det står "ge mig ett bloggämne" på runt halsen och ett visset anteckningsblock krampaktigt fasthållet i näven. Sedan finns det ju Alex Schulman. Han borde kanske inte få finnas överhuvudtaget, men juryn beslutar sig ännu om det är befogat att avliva honom.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?

Haha, varför det?

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?

Nja, det skulle väl vara det där onomatopoetiska inlägget jag gjorde för ett tag sedan. Det resulterade i en pojkvän. Men nej, jag ångrar det inte, snarare tvärtom.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?

Jag tror inte på nackdelar, om det inte är min älsklings nacke och hans nacke är en fördel.

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?

Tror du som har formulerat frågan att du kan lägga orden i en mening i rätt följd om två år? Näää... Kanske. Om det fortfarande känns angeläget.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?

Klart vi inverkar. Det finns ju för fasen redan en bloggkultur. Alla företeelser påverkar verkligheten.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?

Ömma fingertoppar och ångest.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?

Kärlek?

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.

Varför det? Det känns omotiverat :)

Spelet om Maya - gameplay på museum

Svenska Dagbladet skriver idag om en utställning på Historiska Museet som (naturligtvis) stängde i Januari. Den hette "Spelet om Maya". Det var ett lite nytt sätt att visa föremål på, och intressant för mig eftersom det handlade om en spelupplevelse i ett helt annorlunda forum.

I artikeln nedan klagas det mäkteliga om "Spelet om Maya", Eva Bäckstedt tycker att utställningen är obegriplig och att det man försökt göra - ställa kulturen då i relation till vad arkeologer och lokalbefolkning har att kämpa med nu - är västerländskt egocentrerat. (Obegriplig historia om Maya.)

Det är möjligt att Historiska misslyckades med det de avsåg, såsom Susana Barrios Beltranena (Guatemalas ambassadör) påstår i artikeln i SvD, men samtidigt så måste jag ändå få säga att greppet i sig - att använda spel på fler sätt än som underhållning, ligger mig varmt om hjärtat. Det här handlar om ett skifte, precis som allt annat. Barrios Beltranena och Bäckstedt reagerar förmodligen mer på formatet än på innehållet i utställningen. Det är ingen "fin" utställning där objekten ligger placerade som de värdefulla kulturartefakter de är. Det är en utställning där fokus tycks ligga på en berättelse istället för på artefakterna.

Okej, jag håller med om att runtomverket tog lite uppmärksamhet från objekten. Men jag tror det handlar mer om ovana från museets håll än om att idén i sig är dålig. Att sätta objekt i ett sammanhang är fasen så mycket bättre än att bara visa upp dem i någon slags kulturfrossa där man som besökare måste ha läst minst en avhandling för att förstå hur unika föremålen är. Låt oss säga att vi gör en berättelse om folket istället. Låt oss säga att vi använder samma utgångspunkt för att berätta något som är tidscentriskt. Rollspel erbjuder fantastiska möjligheter till empati och medkännande. Nästa gång kanske vi får spendera en dag på 1700-talet eller i en inkaby. Jag har svårt att se att det skall vara fel.

Jag ser bara möjligheter med den här typen av utställningar. Inga begränsningar. Det hela handlar bara om att se till så att genomförandet fungerar.

EDIT: Ikväll skall det tydligen också gå ett program om Queeranalys i TV8, om jag inte har missuppfattat. Finns även (lite) att läsa om i SvDs blog.

Och ja, det har blivit lite nu på senare tid. Queer alltså. Jag skyller på omständigheter och nya vänner.

Pseudoqueer?

Jag läser i DN om ett öppet brev från Karin Eder-Ekman och Malena Rydell som tidigare har jobbat på tidningen Bang.

De avgick för att kulturkretsarna blev för tighta. För att det de ville göra, och det som tillät sig att göras inte stämde överens med vartannat. De gick in i "så skall det vara" väggen, helt enkelt.

Anledningen till att jag skriver det här är för att jag med jämna mellanrum läser både Bang och Ordfront. Nej, jag är inte lesbisk, nej jag är inte kommunist(?), men jag är intresserad av allt. Och med jämna mellanrum har Bang lite intressanta artiklar för sig, som jag faktiskt uppskattar att läsa. Detsamma gäller för Ordfront, som jag är medlem i numera. Det är nämligen även ett alldeles suveränt förlag.

Men det jag egentligen ville tala om var den där tighta cirkeln som man inte får bryta sig loss ur. Fenomenet "så här gör vi, för det har vi alltid gjort". Och "låt oss slita i säck och aska, för då är vi fina nog". Precis som Eder-Ekman och Rydell skriver, så tror jag inte att man vinner något på det, möjligtvis en viss egotillfredsställande kick som har sitt ursprung i detta det allra finaste (för vissa): Martyrskap.

Det är som att hålla en födelsedagsfest utan att berätta om det och sedan bli upprörd för att ingen märkte det.

Men det är inte bara i kulturkretsar det här förekommer, det förekommer överallt där man hittar idéell verksamhet eller tätt sammanslutna sociala gemenskaper. Det finns ett visst sätt saker skall göras på. För att det är lättare då. För att det är så det alltid har gjorts. För att de gamla uvarna som sitter och ruvar på hur fina de är skall kunna fortsätta och sitta och ruva på hur fina de är.

Bullshit, säger jag. Rör om i grytan! Ta in nya influenser! Håll ett party på Spy Bar, oavsett vad man tycker att Spy Bar representerar. När lokalen intas av ett nytt gäng så är det nya regler som gäller. Låt inte förutfattade meningar begränsa möjligheterna, och låt inte ett visst medie vara det enda man kan arbeta i. Utnyttja alla möjligheter som finns! Var först, störst, bäst och vackrast. Om man har ett budskap man inte skäms för så finns det inget fel i att kliva upp ur källarlokalen.

EDIT: Egentligen skulle det här inlägget handla om bokrean, men så sprang jag in i Bang-artikeln och kunde inte hejda mig. Det är något visst med kulturkretsar. Sociala sammanhang. Oskrivna regler. Men jag kan ju nu säga att bokrean är igång och att jag... förmodligen inte kommer att köpa en enda bok mer nu än vad jag gör i vanliga fall. Å andra sidan så köper jag minst en bok varannan vecka, så... Do the math.

EDIT 2: Det blev två böcker. Nu så här som en mjukstart. Weapon och the History of Organized Crime. Jamen vadå?! Jag tycker OM vapen! Och jag tycker om organis... näe, alltså... äsch.

Den hjärntvättade Zombien som samhällsmetafor

Häng kvar! Det är inte så illa som det låter! Jag har naturligtvis drömt om zombies igen, och den här gången satt de i riksdagen.

Glad i hågen anlände jag och en arbetskamrat till Riksdagsbyggnaden för att lyssna på ett seminarie om datorspel (vilket lustigt nog äger rum imorgon... Det kanske var en sanndröm?) när vi istället blev överfallna av en Zombieflod.

Min arbetskamrat blev uppäten på ett kick och jag fick min jacka tuggad på och håret avbitet. Nåväl. Jag skall inte tråka ut med det lager av blod och hjärnsubstans som strax täckte bron ut till riksdagshuset, MEN drömmen fick mig att vakna med en svårsläppt tanke i min annars sömndruckna och skräckslagna skalle.

Den hjärnätande zombien i mina drömmar representerar självklart det lika hjärnätande samhället som vill göra om samtliga individer till en konformistisk massa utan egen vilja och inga andra mål än de som ställts upp för resten av samhället, dvs att förvandla ännu fler individer till hjärnätande zombies. Genom att (symboliskt nog) slörpa i sig offrets frontallober. Eller bara tugga på dem så där i allmänhet.

Jag tror det var en liknande tanke George A. Romero hade när han skrev "Dawn of the Dead". Fast den handlade kanske mer om meningslös konsumtion än om konformism.

Jag funderade vidare lite på tankegångarna på pendeltåget och halkade osökt in på datorspel och samhällssatir, men jag har inte lyckats hitta några satiriska datorspel. Däremot dräller det av intressanta filmer i skallen på mig.

EDIT: Och för övrigt vill jag påpeka att Wille är helknäpp, men det hann jag inte säga till honom innan han försvann...

EDIT 2: Johan Staël von Holstein retar tydligen gallfeber på kultureliten. Men jag ser fram emot att han röjer lite, eftersom han påstår att han vill satsa mer på "ny" kultur.

Det måste betyda att det blir bidrag till konstformer som datorspel också. Om han får igenom något. Han har ju ett helt kulturråd att slåss med, så jag skulle knappast börja gråta över kulturarvet riktigt än.

Appappapp! Nu har jag plockat bort den sista meningen, efter att ha läst Staël von Holsteins egen blogg och konstaterat att han visst verkar veta vad han pratar om. (Fast kanske inte i alla lägen, okej, okej...)

EDIT 3: Så var man vicegeneral då. Men det är jättebra. Det betyder nämligen att vi har en KONVENTSGENERAAAAAL! Till SSK! Tjohooo! En post tillsatt! Tre to go.

EDIT 4: Idag dök nya Fenix upp. Jag har skrivit konspirationsbiblioteksartikeln och recenserat Battlestar Galactica RPG, Bortom, Winter Masques, och Tabula Rasa. Släng också ett kik på Petra Sahlins kåseri om kvinnor i spel. Fler än jag alltså :), och Örnebrings utmärkta artikel till Western, "A Conspiracy of One".

Storytelling

Folkuniversitetet har en kurs i Storytelling och berättarteknik som jag har anmält mig till. Allt i förhoppningen om att kunna lära mig mer om hur man berättar en bra historia. Det är lite teater inblandat också.

Jag har också lagt in mig på en ny kurs i silversmide, samma lärare som den här terminen. För att inte stagnera kreativt. En sak jag har kommit fram till, som gäller oavsett vad jag gör, är att jag behöver ha mycket igång, mycket PÅ gång i hjärnan för att må bra. Och då pratar jag inte om all den skit som har pågått fram till nu, utan om nya influenser och inspiration. Ju mer jag lär mig, desto klarare kopplingar kan jag göra mellan allt jag har i huvudet.

Ikväll skall jag sätta mig och glo på "Dawn of the Dead". It's a treat. Skit samma att jag med största sannolikhet kommer att vakna skrikande.

Den här artikeln i SvD (och en motsvarande i DN) får mig också att tänka på hur jävla otacksamt det måste vara att vara sekreterare... Är det någon bombman/ -kvinna som ens tänker på att det finns andra människor i närheten än det tilltänkta offret? Är det någon bombman som ens tänker?

Nu skall jag, vän av ordning, inte basha kriminella, speciellt inte efter att ha haft långa utläggningar i en annan blog om vad människor är kapabla till, men det skulle mycket till för att få mig att ens TÄNKA på att skicka en brevbomb på allvar. Det är så avlägset att det finns knappt. Frågan är hur illa någon skulle behöva göra mig för att jag överhuvudtaget skulle överväga det. Och hur man efteråt skulle kunna leva med sig själv.

(Jag har fortfarande dåligt samvete för mitt beslut att avliva istället för att operera en av mina råttor när hon hade tumörer överallt. Och det var sju år sedan i runda slängar.)

Men det är klart. Hade jag haft något jag kände starkt för och inga andra sätt att få gehör för det jag ville säga. Kanske... Man vet aldrig som sagt.

En bra film som tar upp det temat är "Heaven", skriven av Krzysztof Kieslowski och Krzysztof Piesiewicz, regisserad av Tom Tykwer, och med Giovanni Ribisi och Cate Blanchett i huvudrollerna. Se den.

Helena Blomqvist

Jag är glad att jag tog promenaden förbi Kulturhuset igår. Jag stod i kö i tio minuter, läste min nyinköpta bok av Terry Pratchett "Making Money" (som redan är slut... *suck*), men gav upp efter - japp - tio minuter. Med resultatet att jag istället för att åka hem åkte upp för att titta på Jan Stenmarkutställningen. Den var stängd. Men på vägen ner fångade ett fotografi på en kvinna i röd klänning min uppmärksamhet.



Det var Helena Blomqvists foto "Woman with Ravens" från utställningen "The Dark Planet".
Artikel i SvD

Jag måste gå dit igen och titta på bilderna. Idag. Jag fastnade i en timme framför dem. Önskar att de inte var så ruskigt dyra, de kostar runt €10000 (missförstå mig rätt, de är värda varenda euro) och det har jag inte råd med. Annars hade det varit ett givet tillskott på min vägg hemma. Fast då hade jag fått kasta ut en del andra bilder förstås. Boken skall jag i vilket fall som helst köpa, om den finns att få tag på. Och Helena Blomqvist skall jag följa religiöst hädanefter. Hon är en konstnär som har träffat rätt i själen på mig. Mörkret och ljuset i fotografierna, himlarna med flygplan, den stillaliggande pensionären i de fyra årstiderna... Det pratar med mig, och det påverkar mig och wow... Det är sällan det händer att jag ryser av fotografi. Jag kan uppskatta skönheten i foton, men det händer inte ofta att jag får samma reaktion på bilder som jag får på musik. Det här var klockrent. Det var ett svärd i hjärtat, det var inspiration, det var att sätta andan i halsen. Andlös.

Mer skrivet om Helena Blomqvist:
DN
SvD
Tidningen Kulturen
Konsten.net
Ännu en från konsten.net
minou.nu
Digitalfoto
Fotosidan.se

Bortsett från den upplevelsen som fick mig att bli helt vimsig i huvudet av vilja att skapa, och vilja att köpa en ny systemkamera, så fick det mig också att fundera lite på den digitala tekniken.

Visst finns det uppenbara fördelar med att sätta sig vid datorn och manipulera bilder, framförallt går det fortare, och resultaten blir mer i enlighet med vad man vill ha, eller är ute efter. Men det tar också bort den direkta kopplingen mellan mediet och konstnären. Det lägger en slöja av obegränsade "undo" mellan dig och bilden och det som är omedelbart, ogripbart och eteriskt i bilden kan försvinna på vägen. Man kan undvika misstag. Och misstag är ibland det som gör en hel bild.

Fördelen är ju att man inte behöver stå i mörkrummet och andas kemikalieångor som dessutom är cancerframkallande. Men det är något speciellt med allt det där. Att försiktigt rulla upp sin film på en spole, skruva ihop framkallningsburken och låta kemins magi arbeta fram negativen. Att stå med vatten upp till armbågarna och faktiskt kunna påverka bilden redan i negativstadiet. Att pressa film... Mmm... Lukten av framkallningsvätska som sätter sig i kläderna, och att yrvaket klättra ur mörkrummet, osäker på om det är kväll eller morgon.

Mörkrumstomtarna! Men det är slut med mörkrumstomtar, kemikalier och kopiatorer nu... Om jag köper en ny kamera blir det en digital systemkamera. En Olympus, med största sannolikhet.

Utöver att jag har drabbats av fotonoja har jag också diskuterat skrivarworkshops med Gunnar på Sveroks forum, i den här tråden. Det ligger mig varmt om hjärtat att se att rollspelssverige lever upp igen på konvent, och vad man än kan tänkas göra för att så skall ske... Jag ställer upp och hjälper till. Man kanske skall rycka lite i Satu också. Hon är rejält insyltad i RopeCon och kan säkert hitta bra folk i Finland. Och det vore kul att köra en Zombiebrigad där med. Det ligger små vita lappar i hela lägenheten nu... Sjukt.

Jag hittade också till ett nytt kontaktnät igår. Skall se vad det blir av det, men det kanske innebär att jag hittar folk att umgås med, så slipper jag slita på dem jag redan känner i Stockholm. Även mig kan man få för mycket av. Skulle jag tro. Det vore skönt att inte känna sig som den fattiga släktingen från landet med hatten i handen.

I helgen blir det i vilket fall som helst att skriva klart Tannhäuser. Ju mer jag läser reglerna, desto mindre håller jag med om mitt första intryck av spelet, vilket grämer mig. Det är REGLERNA det är fel på, inte spelet! Borde ha tryckt mer på det i recensionen. Men så går det när det är snabba ryck som gäller. Fan... Och helt ärligt borde jag inte ha lyssnat fullt så mycket på mina medspelare, men jag hade ganska hög feber när vi spelade, så det får gå...

Kulturens roll i att lyfta svåra frågor

Jag läser idag i DN en artikel om Stadsmuseet i Göteborg som vill väcka debatt om hemlösheten som breder ut sig i staden.

Med den här utställningen vill man ställa frågor runt hemlöshet, runt vad hemlöshet innebär och vad vi har för relation till hemmet. Jag tycker det är ett utmärkt initiativ för att skapa en debatt. Göteborg har en hög andel hemlösa, och det är något man får leva med när man bor där. Jag är definitivt inget helgon, men jag har under en längre tid - faktiskt under hela tiden som jag bodde i Götet - köpt de hemlösas tidning Faktum, och nu när jag bor i Stockholm försöker jag köpa Situation Sthlm så ofta jag ser försäljare, men det är svårare i Stockholm. Jag ber ofta om ID som man enligt tidningen skall göra (alltså det där inplastade kortet med försäljningstillstånd), men det är färre som har det i Stockholm än vad det var i Göteborg. Jag tycker att tidningarna är bra. Jag tror nämligen på att ge människor egenvärde genom att ge dem ett mål, ett syfte. Fråga vem som helst. Att göra något produktivt höjer ofta självkänslan. Att försörja sig själv är ofta något man vill göra.

I vilket fall som helst så beundrar jag Stadsmuseet som tar det här initiativet. Jag tror dels att det kan öppna ögonen på folk och dels att det faktiskt kan hjälpa till att lyfta frågan så att den blir lite synligare. Speciellt i Götet där man försöker gömma undan hemlösheten.

Men det var inte enbart det jag ville säga med det här inlägget. För ett tag sedan så skrev jag om vår kulturminister och hennes motvilja att se spel som kultur. Nu fick jag en idé om hur man skulle kunna använda spel för att lyfta även sådana här frågor. Men vem skulle betala för ett sådant spel? Vem skulle köpa konceptet? Här finns ett utmärkt tillfälle att argumentera för varför spelutvecklare skulle få bidrag.

Det finns mycket man kan göra med spel. En bekant från Montreal, Heather Kelley, utforskade exempelvis kvinnlig sexualitet med spel. Bara en sådan sak. Äsch. Nu har jag hamnat i en vinkelvolt igen.

BRA JOBBAT STADSMUSEET, helt enkelt!

Vi skapar kultur

I en artikel i SvD idag diskuteras det om datorspelens placering i kultursfären.

Det finns många som påstår att datorspel hör hemma där, men trots att jag arbetar med just spel lämnar de mycket i övrigt att önska. Det är förvisso så att det finns spel som är helt överjordiskt vackra i sitt grafiska uttryck, eller bjuder på vackra melodier, men ofta handlar innehållet om en enda sak: våldsam konflikt. Att göra ett spel runt en våldskonflikt är det enklaste sättet att uttrycka sig på. I mina ögon är alla FPSer som finns därute bara variationer på mer eller mindre bra actionfilmer. Var finns dramat? Var finns de romantiska datorspelen? Samma sak med RTS-spelen. Det finns förvisso The SIMS, men vad är det mer än en såpopera?

Så för att vi skall kunna ta oss in i den etablerade kulturen måste vi nog skärpa oss markant och faktiskt försöka ta ett eller ett par steg bort ifrån den typiska spelmallen. Skapa hjältar och hjältinnor som inte bara är platta stereotyper eller silhuetter, skapa berättelser som går ut på lite mer än att skjuta ihjäl eller slå ihjäl eller banka ihjäl motståndare. Det finns så mycket att utforska. Och spel är ett bra sätt att uppleva saker på.