Diskussionen gällande min SO-artikel fortsätter på Dataspelsbranschens blogg. Jag får väl säga att mitt hjärta inte riktigt är med i argumentationen än så länge. Men jag postade ett svar på Linus Feldts kommentar, för jag tyckte att han förtjänade det för sitt neutrala och vettiga inlägg.
Jag tänkte dubbelposta här. Det är det enda vettiga jag har skrivit sedan i onsdags, känns det som.
Det finns enligt den research (tvekar att kalla det forskning eftersom jag inte har statistiska belägg) ett par saker som tänder av tjejer helt på spel:
* Tilltal - hur talar man runt spel om tjejer, hur talar man i spelen om tjejer och hur talar tjejerna själva i spelen.
* Utseende - hur ser tjejerna ut i spelen?
* Agerande - vad gör tjejerna? Gör de något alls eller är de bara där som staffage? Är det ett någorlunda facetterat porträtt eller handlar det om madonnan/ horan? Agerar de som en man som ser ut som en kvinna (finns MÅNGA exempel på det)?
* Marknadsföring - hur marknadsförs spelet? Mot en manlig publik eller mot alla? Ofta är det här intresse skapas eller totalt tänder av. Jag läste en undersökning för några år sedan då man hade försökt intressera kvinnor för GBA-spel. Utan att de fick se reklamen fick de testa ett antal standardspel till GBA. Kvinnorna tillfrågades om de kunde tänka sig att köpa spelet (ingen av dem hade spelat förut), ungefär hälften var intresserade. Sedan visades reklamen (som var den där "other things to do in the dark" som visar en sovande kvinna och en snubbe som spelar GBA i sängen. Efter att man hade visat den reklamen var det bara knappt en sjättedel som ville köpa spelen. Tyvärr har jag tappat bort länken till undersökningen, så följdaktligen kan siffrorna vara lite off, men budskapet är ändå vettigt och sammanfaller med många andra undersökningar jag tagit del av.
Där har DSB något att börja nysta i, i alla fall.
Vad det gäller rekrytering så är förmodligen ett av hindren det ständigt återkommande "passion för spel". Jag måste fråga mig varför en passion för spel är så viktigt? Och hur många tjejer svarar ja på den frågan? Förmodligen inte så många, eftersom många av dem får idrillat sig från tidig ålder att spel, det är något killar håller på med. Jag har pratat med otaliga tjejer som alltid inleder med "ja, jag vet ju inte så mycket om spel men..." och sedan visar det sig att de i praktiken vuxit upp framför Nintendo eller en dator. Men de är inte spelare, eftersom de inte passar in i mallen. Se till att skrota mallen först. När den är borta kommer spelbranschen och spelrelaterade utbildningar att få en infusion av intresserade människor, som inte nödvändigtvis har en passion för spel (utan varför inte, en passion för berättande i olika former, eller en passion för lärande - där spelformen blir ett medium och inte ett självändamål), och som inte nödvändigtvis vill göra en remake på det spel som de ser som höjdpunkten under deras uppväxt.
Intressant?
Andra bloggare om:
dataspelsbranschen, datorspel, kvinnoroller, feminism
Showing posts with label dataspelsbranschen. Show all posts
Showing posts with label dataspelsbranschen. Show all posts
Sunday, October 4, 2009
Saturday, September 26, 2009
Nollsummespel
I dagarna har jag och en företrädare för Dataspelsbranschen haft en konversation via Facebook, där jag bland annat ifrågasatt varför ett svar ifrån en intresseorganisation väljer att ta en debatt från ett sakligt till ett personligt plan. Den här kritiken har kommit både ifrån mig och ifrån andra engagerade personer. Talespersonen har istället för att bemöta den kritik som framkommit, som främst handlar om tilltal och retorik, förnekat att ett problem finns, och att andemeningen inte alls betytt det som vi tolkat den att betyda. Tolkningen kvarstår dock, och att den ens uppstod borde tas på allvar.
Nu är tanken att Dataspelsbranschen skall sätta igång en process runt jämställdhet, ett långtgående arbete. Det finns inga ytterligare detaljer runt hur den här processen skall se ut, men min farhåga är att det i första hand kommer att handla om jämställdhet som branschen vill ha den.
Det innebär att trots att jag och andra kritiska röster har påtalat en brist som är relativt lätt att åtgärda, så verkar det inte finnas utrymme att ta åt sig av den kritiken och ta den på allvar. Jag har blivit inbjuden att delta i förändringsarbetet, men min farhåga är att ett eventuellt deltagande i så fall kommer att ske på någon annans villkor och inom ramen för den sorts jämställdhet som branschen vill ha. Jag kan inte jobba med en organisation som inte lyssnar på den kritik som framförs, och heller inte ser ett problem när flera pekat på det.
I mångt och mycket handlar det hela om tilltal, och datorspelare, datorspelsföretag och förläggare har sedan länge etablerat ett språk för hur "oliktänkande" skall behandlas. Vem som helst som har läst ett spelforum, eller kommentarerna på bloggar och liknande runtom på internet har förmodligen sett tendenserna. Antingen är något bra, och då är det jättebra, eller så är något dåligt och då är det jättedåligt. Problematiken med den här typen av debatt är så klart att den blir väldigt ensidig och handlar i första hand om åsiktspositionering. Du har rätt, jag har fel. Du har fel, jag har rätt. På det viset blir också en debatt ett nollsummespel. En sida vinner. En annan förlorar. Men en debatt ÄR inget nollsummespel, och det är heller inte möjligt att vinna eller förlora i ett samtal. Det som händer är istället att ett utbyte av idéer och nya sätt att se på världen sker. I ett idealiskt samtal vinner båda parter på diskussionen. När det handlar om kritik av spel handlar det istället om att motparten, dissidenten, är mindre kunnig om datorspel och vad datorspel är. Kort sagt är det kutym i dylika diskussioner - och för den delen diskussioner överallt runtom på nätet - att klämma åt personen istället för budskapet. Jag vet att jag själv gjort mig skyldig till formuleringar som kan tolkas så, men det är något jag jobbar hårt på att förändra hos mig själv. Kritik måste vara befogad, saklig och konstruktiv. Annars är det bara ovidkommande.
I datorspelsvärlden har många samtal som inbegriper kritik ofta handlat om hur dåligt det är med datorspel, och hur dåligt och farligt det är att spela datorspel. Det här har av förklarliga skäl gjort att många datorspelsförespråkare hugger direkt när kritik framförs. Datorspel kan per definition inte vara dåliga. Det är en oskriven lag bland datorspelare. Gentemot omvärlden står vi enade. Gentemot kritiker står vi enade.
En annan sida handlar också om vilka som har "rätt" att uttala sig om datorspel. De som har "rätt" är för det mesta män, för det mesta hardcore gamers och för det mesta mycket skeptiska till kvinnors kompetens.
Problemet för mig blir då att eftersom jag ÄR väldigt kritisk till både rekryteringsmetoder och de spel som spottas ut ur den gigantiska kopieringmaskin som är datorspelsbranschen, så hamnar jag ofta i en position där min kritik förblir ohörd, i många fall också betecknad som obefogad. Utöver det så har jag problem att bli tagen på allvar, eftersom en person som kritiserar datorspel och datorspelsbranschen by default är okunnig, inkompetent och så vidare. För att inte förglömma att det förmodligen rör sig om en moralpaniker.
Det jag menar är att den här typen av retorik sprider sig inte bara på forum som flashback och Newsmill utan även till seriösa debatter som omfattar sådant vi ALLA vinner på att det förändras. Retorik - och framförallt schysst och saklig retorik - är en bristvara på nätet. När en intresseorganisation för datorspel förblir blind för det egna sättet att uttrycka sig finns det ett problem i den organisationen.
Nu kommer jag till kärnpunkten - jag som kvinna i en mansdominerad bransch har fortfarande svårt att styrka min trovärdighet (1). Mycket av attityden ute på arbetsmarknaden, och inte bara där, handlar fortfarande om att "tjejer inte spelar". Och om "tjejer inte spelar" så finns det inte heller några tjejer som GÖR spel, det faller sig naturligt. Misstänkliggörande är ett normaltillstånd för mig. Ifrågasättande av min kompetens är ett normaltillstånd för mig. Att konstant bli upphöjd, nedgjord och utpekad är både tröttsamt och irriterande (2). För att jag skall kunna göra mitt arbete krävs ofta att jag först bevisar att jag KAN göra mitt arbete och det innefattar inte helt sällan att "bevisa" mitt spelintresse, att jag "kan" spela och att jag är intresserad av spel. När inte bara jag ifrågasätter hur jag blivit presenterad i en replik till en debattartikel som handlar just om det här, och när det ifrågasättandet går helt förbi talespersonen för en intresseorganisation som säger sig företräda mina intressen inom mitt yrkesområde, måste jag konstatera att den kritik som inledde debatten fortfarande i allra högsta grad står kvar, och att det förtroendekapital som Dataspelsbranschen haft hos mig är förminskat.
Feminister talar ofta om strukturer. Datorspelsmarknaden, datorspel och företagen som tillverkar datorspel sitter fast i en struktur, som i första hand handlar om hur de beter sig dels mot utomstående, och dels mot kvinnor. Det är inget jag varit opåverkad av, men jag jobbar på att förändra mina attityder - hela tiden.
Det allra jävligaste är att personer som inte tror på strukturer inte ser dem. Det allra jävligaste är att det är så förbannat lätt att avfärda mig med ett "ja, men om du blir så dissad så är det förmodligen ditt fel för att du är inkompetent". Jag vet inte hur många gånger jag har hört det. Särskilt från människor som inte känner mig, som inte vet vad jag kan. Det är alldeles för lätt att avfärda mig med en axelryckning.
Det som är ännu jävligare än det allra jävligaste (jo, jag vet, språklig misshandel!) är att debatter jag sätter igång - och tro mig, de är många (jag är en riktigt kontroversiell typ, som exempelvis tycker att vi borde ha fler kvinnliga spelarpersoner i spel, fokusera på berättande, inte låta oss styras av teknik m.m.), ofta hamnar i det läget att de fokuserar på mig som person. Går jag i svaromål då - ja, då är jag allt som oftast körd i den omgivningen under en mycket lång period. Jag tror att jag fortfarande är mer eller mindre pariah på wrnu, till exempel.
Jag är jävligt trött på att befinna mig i den positionen. Jag är jävligt trött på att vara ett UFO, en anomali, ett normbrytande monster. Men vill jag ändra på mig? Nej. Varför skall jag ändra på mig när det är omvärlden det är fel på? Varför skall jag tvingas bort ifrån ett i normala fall givande, kreativt och underbart arbete? Varför skall jag, varje gång jag uttalar mig, riskera att bli dissikerad, exemplifierad och uthängd?
Intressant?
Andra bloggare om:
datorspel, feminism, roller, dataspelsbranschen, retorik, debatt, Personligt
________________________________________________
1. Mina förändringsstrategier:
Bara för att slippa kommentarerna om "ja, men vad gör du för att förändra då?" så tänkte jag lista en del av de saker jag ägnar mig åt för att ändra på attityder runt spel:
2. Det innebär också att ett konstant fokus på mig som person gör att jag har lättare att tolka in negativitet i diskussioner runt mig och om mig. Det handlar om inlärning. Syftet med dylika diskussioner har oftare tenderat att framställa mig som ett pucko än på ett positivt sätt.
Nu är tanken att Dataspelsbranschen skall sätta igång en process runt jämställdhet, ett långtgående arbete. Det finns inga ytterligare detaljer runt hur den här processen skall se ut, men min farhåga är att det i första hand kommer att handla om jämställdhet som branschen vill ha den.
Det innebär att trots att jag och andra kritiska röster har påtalat en brist som är relativt lätt att åtgärda, så verkar det inte finnas utrymme att ta åt sig av den kritiken och ta den på allvar. Jag har blivit inbjuden att delta i förändringsarbetet, men min farhåga är att ett eventuellt deltagande i så fall kommer att ske på någon annans villkor och inom ramen för den sorts jämställdhet som branschen vill ha. Jag kan inte jobba med en organisation som inte lyssnar på den kritik som framförs, och heller inte ser ett problem när flera pekat på det.
I mångt och mycket handlar det hela om tilltal, och datorspelare, datorspelsföretag och förläggare har sedan länge etablerat ett språk för hur "oliktänkande" skall behandlas. Vem som helst som har läst ett spelforum, eller kommentarerna på bloggar och liknande runtom på internet har förmodligen sett tendenserna. Antingen är något bra, och då är det jättebra, eller så är något dåligt och då är det jättedåligt. Problematiken med den här typen av debatt är så klart att den blir väldigt ensidig och handlar i första hand om åsiktspositionering. Du har rätt, jag har fel. Du har fel, jag har rätt. På det viset blir också en debatt ett nollsummespel. En sida vinner. En annan förlorar. Men en debatt ÄR inget nollsummespel, och det är heller inte möjligt att vinna eller förlora i ett samtal. Det som händer är istället att ett utbyte av idéer och nya sätt att se på världen sker. I ett idealiskt samtal vinner båda parter på diskussionen. När det handlar om kritik av spel handlar det istället om att motparten, dissidenten, är mindre kunnig om datorspel och vad datorspel är. Kort sagt är det kutym i dylika diskussioner - och för den delen diskussioner överallt runtom på nätet - att klämma åt personen istället för budskapet. Jag vet att jag själv gjort mig skyldig till formuleringar som kan tolkas så, men det är något jag jobbar hårt på att förändra hos mig själv. Kritik måste vara befogad, saklig och konstruktiv. Annars är det bara ovidkommande.
I datorspelsvärlden har många samtal som inbegriper kritik ofta handlat om hur dåligt det är med datorspel, och hur dåligt och farligt det är att spela datorspel. Det här har av förklarliga skäl gjort att många datorspelsförespråkare hugger direkt när kritik framförs. Datorspel kan per definition inte vara dåliga. Det är en oskriven lag bland datorspelare. Gentemot omvärlden står vi enade. Gentemot kritiker står vi enade.
En annan sida handlar också om vilka som har "rätt" att uttala sig om datorspel. De som har "rätt" är för det mesta män, för det mesta hardcore gamers och för det mesta mycket skeptiska till kvinnors kompetens.
Problemet för mig blir då att eftersom jag ÄR väldigt kritisk till både rekryteringsmetoder och de spel som spottas ut ur den gigantiska kopieringmaskin som är datorspelsbranschen, så hamnar jag ofta i en position där min kritik förblir ohörd, i många fall också betecknad som obefogad. Utöver det så har jag problem att bli tagen på allvar, eftersom en person som kritiserar datorspel och datorspelsbranschen by default är okunnig, inkompetent och så vidare. För att inte förglömma att det förmodligen rör sig om en moralpaniker.
Det jag menar är att den här typen av retorik sprider sig inte bara på forum som flashback och Newsmill utan även till seriösa debatter som omfattar sådant vi ALLA vinner på att det förändras. Retorik - och framförallt schysst och saklig retorik - är en bristvara på nätet. När en intresseorganisation för datorspel förblir blind för det egna sättet att uttrycka sig finns det ett problem i den organisationen.
Nu kommer jag till kärnpunkten - jag som kvinna i en mansdominerad bransch har fortfarande svårt att styrka min trovärdighet (1). Mycket av attityden ute på arbetsmarknaden, och inte bara där, handlar fortfarande om att "tjejer inte spelar". Och om "tjejer inte spelar" så finns det inte heller några tjejer som GÖR spel, det faller sig naturligt. Misstänkliggörande är ett normaltillstånd för mig. Ifrågasättande av min kompetens är ett normaltillstånd för mig. Att konstant bli upphöjd, nedgjord och utpekad är både tröttsamt och irriterande (2). För att jag skall kunna göra mitt arbete krävs ofta att jag först bevisar att jag KAN göra mitt arbete och det innefattar inte helt sällan att "bevisa" mitt spelintresse, att jag "kan" spela och att jag är intresserad av spel. När inte bara jag ifrågasätter hur jag blivit presenterad i en replik till en debattartikel som handlar just om det här, och när det ifrågasättandet går helt förbi talespersonen för en intresseorganisation som säger sig företräda mina intressen inom mitt yrkesområde, måste jag konstatera att den kritik som inledde debatten fortfarande i allra högsta grad står kvar, och att det förtroendekapital som Dataspelsbranschen haft hos mig är förminskat.
Feminister talar ofta om strukturer. Datorspelsmarknaden, datorspel och företagen som tillverkar datorspel sitter fast i en struktur, som i första hand handlar om hur de beter sig dels mot utomstående, och dels mot kvinnor. Det är inget jag varit opåverkad av, men jag jobbar på att förändra mina attityder - hela tiden.
Det allra jävligaste är att personer som inte tror på strukturer inte ser dem. Det allra jävligaste är att det är så förbannat lätt att avfärda mig med ett "ja, men om du blir så dissad så är det förmodligen ditt fel för att du är inkompetent". Jag vet inte hur många gånger jag har hört det. Särskilt från människor som inte känner mig, som inte vet vad jag kan. Det är alldeles för lätt att avfärda mig med en axelryckning.
Det som är ännu jävligare än det allra jävligaste (jo, jag vet, språklig misshandel!) är att debatter jag sätter igång - och tro mig, de är många (jag är en riktigt kontroversiell typ, som exempelvis tycker att vi borde ha fler kvinnliga spelarpersoner i spel, fokusera på berättande, inte låta oss styras av teknik m.m.), ofta hamnar i det läget att de fokuserar på mig som person. Går jag i svaromål då - ja, då är jag allt som oftast körd i den omgivningen under en mycket lång period. Jag tror att jag fortfarande är mer eller mindre pariah på wrnu, till exempel.
Jag är jävligt trött på att befinna mig i den positionen. Jag är jävligt trött på att vara ett UFO, en anomali, ett normbrytande monster. Men vill jag ändra på mig? Nej. Varför skall jag ändra på mig när det är omvärlden det är fel på? Varför skall jag tvingas bort ifrån ett i normala fall givande, kreativt och underbart arbete? Varför skall jag, varje gång jag uttalar mig, riskera att bli dissikerad, exemplifierad och uthängd?
Intressant?
Andra bloggare om:
datorspel, feminism, roller, dataspelsbranschen, retorik, debatt, Personligt
________________________________________________
1. Mina förändringsstrategier:
Bara för att slippa kommentarerna om "ja, men vad gör du för att förändra då?" så tänkte jag lista en del av de saker jag ägnar mig åt för att ändra på attityder runt spel:
- Jobbar inom branschen.
- Diskuterar runt problematiken med mina arbetskamrater på varje arbetsplats jag hamnar på.
- Skriver debattartiklar och blogginlägg om vad jag ser och hur jag reagerar på det.
- Hjälper till både gratis och mot betalning på skolor och utbildningar runtom i landet. Game Maker Arvika, SuperMarit, Högskolan i Skövde, BTH, Academedia och nu Futuregames Academy på RMI Berghs
- Ger av tid och energi till de initiativ som kontaktar mig med idéer och funderingar
- Har jobbat aktivt inom Sverok - Sveriges roll- och konfliktspelsförbund (den som tror att attityden bland datorspelare finns enbart hos datorspelare misstar sig)
- Jobbar aktivt med konvent och föreläsningsserier på konvent
- Skriver en bok om kvinnor i rollspel
- Skriver en handbok om rollspel
- ... med mera, med mera, med mera...
2. Det innebär också att ett konstant fokus på mig som person gör att jag har lättare att tolka in negativitet i diskussioner runt mig och om mig. Det handlar om inlärning. Syftet med dylika diskussioner har oftare tenderat att framställa mig som ett pucko än på ett positivt sätt.
Tuesday, September 22, 2009
Maktpositioner
Jag har ett dilemma.
För inte allt för länge sedan reagerade jag här på min blog på en artikel på SvD. Redan i den här texten håller jag mig till ett mediekritiskt perspektiv, vilket kanske är varför Second Opinion bad mig utveckla mina tankegångar, vilket jag också gjorde med ett inlägg jag till imorse i alla fall var rätt stolt över. Så här i retrospekt är jag mindre glad över att jag kommenterade artikeln.
Dataspelsbranschens Per Strömbäck har replikerat på min kritik av medias framställning av spelbranschen och i förlängningen även Dataspelsbranschen, eftersom det var dess talesmän som genom artikeln verkade propagera för en könsrollsstereotyp syn på kvinnor. Debatten är inget jag inte välkomnar, och jag ser också att vi i mångt och mycket är överens om många saker. Det jag inte förstår är hur jag skall kunna fortsätta debatten och bemöta de punkter där vi inte är överens, och där jag anser att datorspelsbranschen behöver göra bättre ifrån sig.
I repliken kommer "mina" åsikter och "mina" kunskaper upp i olika sammanhang. Inget explicit skrivs ut, men undertexten antyder att 1. jag är inkompetent, 2. jag är okunnig och 3. jag är inte konstruktiv. Inlägget antyder också att jag hyser en elitistisk syn på spel genom att jag sägs vilja diktera vad andra ska och inte ska spela.
Om jag skall bemöta det här på något sätt, med någon form av trovärdighet, så måste jag först "bevisa" att inga av de här påståendena stämmer på olika sätt. På det viset har debatten lämnat SvDs artikel och istället fokuserat på mig. Utöver det måste jag också oroa mig för att Strömbäck, som är talesman för en intresseorganisation i en bransch där jag själv försöker överleva, inte lyfter fler brister med min kunskap och mitt engagemang i spel.
Hur driver jag en debatt vidare när jag inte är säker på att motdebattören 1. pratar om samma företeelser jag pratar om 2. inte håller sig på en saklig grund utan går in på en personlig nivå 3. inte utnyttjar sina kanaler för att kabla ut sitt budskap om min påstått bristande kompetens?
Vad säger jag, och hur säger jag det utan att framstå som en undanförklarande mes som inte kan ta ansvar för sina egna handlingar? Hur bemöter jag ett inlägg där debatten lämnat ämnet och istället fokuserar på min person - som sanningen att säga i det här sammanhanget är helt ointressant?
(skall jag vara helt ärlig är jag inte ens säker på att det är en så bra idé att posta det här inlägget. Även det kan feltolkas.)
Intressant?
Andra bloggare om:
datorspel, Second Opinion, debatt, makt, dataspelsbranschen, dilemma
För inte allt för länge sedan reagerade jag här på min blog på en artikel på SvD. Redan i den här texten håller jag mig till ett mediekritiskt perspektiv, vilket kanske är varför Second Opinion bad mig utveckla mina tankegångar, vilket jag också gjorde med ett inlägg jag till imorse i alla fall var rätt stolt över. Så här i retrospekt är jag mindre glad över att jag kommenterade artikeln.
Dataspelsbranschens Per Strömbäck har replikerat på min kritik av medias framställning av spelbranschen och i förlängningen även Dataspelsbranschen, eftersom det var dess talesmän som genom artikeln verkade propagera för en könsrollsstereotyp syn på kvinnor. Debatten är inget jag inte välkomnar, och jag ser också att vi i mångt och mycket är överens om många saker. Det jag inte förstår är hur jag skall kunna fortsätta debatten och bemöta de punkter där vi inte är överens, och där jag anser att datorspelsbranschen behöver göra bättre ifrån sig.
I repliken kommer "mina" åsikter och "mina" kunskaper upp i olika sammanhang. Inget explicit skrivs ut, men undertexten antyder att 1. jag är inkompetent, 2. jag är okunnig och 3. jag är inte konstruktiv. Inlägget antyder också att jag hyser en elitistisk syn på spel genom att jag sägs vilja diktera vad andra ska och inte ska spela.
Om jag skall bemöta det här på något sätt, med någon form av trovärdighet, så måste jag först "bevisa" att inga av de här påståendena stämmer på olika sätt. På det viset har debatten lämnat SvDs artikel och istället fokuserat på mig. Utöver det måste jag också oroa mig för att Strömbäck, som är talesman för en intresseorganisation i en bransch där jag själv försöker överleva, inte lyfter fler brister med min kunskap och mitt engagemang i spel.
Hur driver jag en debatt vidare när jag inte är säker på att motdebattören 1. pratar om samma företeelser jag pratar om 2. inte håller sig på en saklig grund utan går in på en personlig nivå 3. inte utnyttjar sina kanaler för att kabla ut sitt budskap om min påstått bristande kompetens?
Vad säger jag, och hur säger jag det utan att framstå som en undanförklarande mes som inte kan ta ansvar för sina egna handlingar? Hur bemöter jag ett inlägg där debatten lämnat ämnet och istället fokuserar på min person - som sanningen att säga i det här sammanhanget är helt ointressant?
(skall jag vara helt ärlig är jag inte ens säker på att det är en så bra idé att posta det här inlägget. Även det kan feltolkas.)
Intressant?
Andra bloggare om:
datorspel, Second Opinion, debatt, makt, dataspelsbranschen, dilemma
Subscribe to:
Posts (Atom)
