Diskussionen gällande min SO-artikel fortsätter på Dataspelsbranschens blogg. Jag får väl säga att mitt hjärta inte riktigt är med i argumentationen än så länge. Men jag postade ett svar på Linus Feldts kommentar, för jag tyckte att han förtjänade det för sitt neutrala och vettiga inlägg.
Jag tänkte dubbelposta här. Det är det enda vettiga jag har skrivit sedan i onsdags, känns det som.
Det finns enligt den research (tvekar att kalla det forskning eftersom jag inte har statistiska belägg) ett par saker som tänder av tjejer helt på spel:
* Tilltal - hur talar man runt spel om tjejer, hur talar man i spelen om tjejer och hur talar tjejerna själva i spelen.
* Utseende - hur ser tjejerna ut i spelen?
* Agerande - vad gör tjejerna? Gör de något alls eller är de bara där som staffage? Är det ett någorlunda facetterat porträtt eller handlar det om madonnan/ horan? Agerar de som en man som ser ut som en kvinna (finns MÅNGA exempel på det)?
* Marknadsföring - hur marknadsförs spelet? Mot en manlig publik eller mot alla? Ofta är det här intresse skapas eller totalt tänder av. Jag läste en undersökning för några år sedan då man hade försökt intressera kvinnor för GBA-spel. Utan att de fick se reklamen fick de testa ett antal standardspel till GBA. Kvinnorna tillfrågades om de kunde tänka sig att köpa spelet (ingen av dem hade spelat förut), ungefär hälften var intresserade. Sedan visades reklamen (som var den där "other things to do in the dark" som visar en sovande kvinna och en snubbe som spelar GBA i sängen. Efter att man hade visat den reklamen var det bara knappt en sjättedel som ville köpa spelen. Tyvärr har jag tappat bort länken till undersökningen, så följdaktligen kan siffrorna vara lite off, men budskapet är ändå vettigt och sammanfaller med många andra undersökningar jag tagit del av.
Där har DSB något att börja nysta i, i alla fall.
Vad det gäller rekrytering så är förmodligen ett av hindren det ständigt återkommande "passion för spel". Jag måste fråga mig varför en passion för spel är så viktigt? Och hur många tjejer svarar ja på den frågan? Förmodligen inte så många, eftersom många av dem får idrillat sig från tidig ålder att spel, det är något killar håller på med. Jag har pratat med otaliga tjejer som alltid inleder med "ja, jag vet ju inte så mycket om spel men..." och sedan visar det sig att de i praktiken vuxit upp framför Nintendo eller en dator. Men de är inte spelare, eftersom de inte passar in i mallen. Se till att skrota mallen först. När den är borta kommer spelbranschen och spelrelaterade utbildningar att få en infusion av intresserade människor, som inte nödvändigtvis har en passion för spel (utan varför inte, en passion för berättande i olika former, eller en passion för lärande - där spelformen blir ett medium och inte ett självändamål), och som inte nödvändigtvis vill göra en remake på det spel som de ser som höjdpunkten under deras uppväxt.
Intressant?
Andra bloggare om:
dataspelsbranschen, datorspel, kvinnoroller, feminism
Showing posts with label datorspel. Show all posts
Showing posts with label datorspel. Show all posts
Sunday, October 4, 2009
Saturday, September 26, 2009
Nollsummespel
I dagarna har jag och en företrädare för Dataspelsbranschen haft en konversation via Facebook, där jag bland annat ifrågasatt varför ett svar ifrån en intresseorganisation väljer att ta en debatt från ett sakligt till ett personligt plan. Den här kritiken har kommit både ifrån mig och ifrån andra engagerade personer. Talespersonen har istället för att bemöta den kritik som framkommit, som främst handlar om tilltal och retorik, förnekat att ett problem finns, och att andemeningen inte alls betytt det som vi tolkat den att betyda. Tolkningen kvarstår dock, och att den ens uppstod borde tas på allvar.
Nu är tanken att Dataspelsbranschen skall sätta igång en process runt jämställdhet, ett långtgående arbete. Det finns inga ytterligare detaljer runt hur den här processen skall se ut, men min farhåga är att det i första hand kommer att handla om jämställdhet som branschen vill ha den.
Det innebär att trots att jag och andra kritiska röster har påtalat en brist som är relativt lätt att åtgärda, så verkar det inte finnas utrymme att ta åt sig av den kritiken och ta den på allvar. Jag har blivit inbjuden att delta i förändringsarbetet, men min farhåga är att ett eventuellt deltagande i så fall kommer att ske på någon annans villkor och inom ramen för den sorts jämställdhet som branschen vill ha. Jag kan inte jobba med en organisation som inte lyssnar på den kritik som framförs, och heller inte ser ett problem när flera pekat på det.
I mångt och mycket handlar det hela om tilltal, och datorspelare, datorspelsföretag och förläggare har sedan länge etablerat ett språk för hur "oliktänkande" skall behandlas. Vem som helst som har läst ett spelforum, eller kommentarerna på bloggar och liknande runtom på internet har förmodligen sett tendenserna. Antingen är något bra, och då är det jättebra, eller så är något dåligt och då är det jättedåligt. Problematiken med den här typen av debatt är så klart att den blir väldigt ensidig och handlar i första hand om åsiktspositionering. Du har rätt, jag har fel. Du har fel, jag har rätt. På det viset blir också en debatt ett nollsummespel. En sida vinner. En annan förlorar. Men en debatt ÄR inget nollsummespel, och det är heller inte möjligt att vinna eller förlora i ett samtal. Det som händer är istället att ett utbyte av idéer och nya sätt att se på världen sker. I ett idealiskt samtal vinner båda parter på diskussionen. När det handlar om kritik av spel handlar det istället om att motparten, dissidenten, är mindre kunnig om datorspel och vad datorspel är. Kort sagt är det kutym i dylika diskussioner - och för den delen diskussioner överallt runtom på nätet - att klämma åt personen istället för budskapet. Jag vet att jag själv gjort mig skyldig till formuleringar som kan tolkas så, men det är något jag jobbar hårt på att förändra hos mig själv. Kritik måste vara befogad, saklig och konstruktiv. Annars är det bara ovidkommande.
I datorspelsvärlden har många samtal som inbegriper kritik ofta handlat om hur dåligt det är med datorspel, och hur dåligt och farligt det är att spela datorspel. Det här har av förklarliga skäl gjort att många datorspelsförespråkare hugger direkt när kritik framförs. Datorspel kan per definition inte vara dåliga. Det är en oskriven lag bland datorspelare. Gentemot omvärlden står vi enade. Gentemot kritiker står vi enade.
En annan sida handlar också om vilka som har "rätt" att uttala sig om datorspel. De som har "rätt" är för det mesta män, för det mesta hardcore gamers och för det mesta mycket skeptiska till kvinnors kompetens.
Problemet för mig blir då att eftersom jag ÄR väldigt kritisk till både rekryteringsmetoder och de spel som spottas ut ur den gigantiska kopieringmaskin som är datorspelsbranschen, så hamnar jag ofta i en position där min kritik förblir ohörd, i många fall också betecknad som obefogad. Utöver det så har jag problem att bli tagen på allvar, eftersom en person som kritiserar datorspel och datorspelsbranschen by default är okunnig, inkompetent och så vidare. För att inte förglömma att det förmodligen rör sig om en moralpaniker.
Det jag menar är att den här typen av retorik sprider sig inte bara på forum som flashback och Newsmill utan även till seriösa debatter som omfattar sådant vi ALLA vinner på att det förändras. Retorik - och framförallt schysst och saklig retorik - är en bristvara på nätet. När en intresseorganisation för datorspel förblir blind för det egna sättet att uttrycka sig finns det ett problem i den organisationen.
Nu kommer jag till kärnpunkten - jag som kvinna i en mansdominerad bransch har fortfarande svårt att styrka min trovärdighet (1). Mycket av attityden ute på arbetsmarknaden, och inte bara där, handlar fortfarande om att "tjejer inte spelar". Och om "tjejer inte spelar" så finns det inte heller några tjejer som GÖR spel, det faller sig naturligt. Misstänkliggörande är ett normaltillstånd för mig. Ifrågasättande av min kompetens är ett normaltillstånd för mig. Att konstant bli upphöjd, nedgjord och utpekad är både tröttsamt och irriterande (2). För att jag skall kunna göra mitt arbete krävs ofta att jag först bevisar att jag KAN göra mitt arbete och det innefattar inte helt sällan att "bevisa" mitt spelintresse, att jag "kan" spela och att jag är intresserad av spel. När inte bara jag ifrågasätter hur jag blivit presenterad i en replik till en debattartikel som handlar just om det här, och när det ifrågasättandet går helt förbi talespersonen för en intresseorganisation som säger sig företräda mina intressen inom mitt yrkesområde, måste jag konstatera att den kritik som inledde debatten fortfarande i allra högsta grad står kvar, och att det förtroendekapital som Dataspelsbranschen haft hos mig är förminskat.
Feminister talar ofta om strukturer. Datorspelsmarknaden, datorspel och företagen som tillverkar datorspel sitter fast i en struktur, som i första hand handlar om hur de beter sig dels mot utomstående, och dels mot kvinnor. Det är inget jag varit opåverkad av, men jag jobbar på att förändra mina attityder - hela tiden.
Det allra jävligaste är att personer som inte tror på strukturer inte ser dem. Det allra jävligaste är att det är så förbannat lätt att avfärda mig med ett "ja, men om du blir så dissad så är det förmodligen ditt fel för att du är inkompetent". Jag vet inte hur många gånger jag har hört det. Särskilt från människor som inte känner mig, som inte vet vad jag kan. Det är alldeles för lätt att avfärda mig med en axelryckning.
Det som är ännu jävligare än det allra jävligaste (jo, jag vet, språklig misshandel!) är att debatter jag sätter igång - och tro mig, de är många (jag är en riktigt kontroversiell typ, som exempelvis tycker att vi borde ha fler kvinnliga spelarpersoner i spel, fokusera på berättande, inte låta oss styras av teknik m.m.), ofta hamnar i det läget att de fokuserar på mig som person. Går jag i svaromål då - ja, då är jag allt som oftast körd i den omgivningen under en mycket lång period. Jag tror att jag fortfarande är mer eller mindre pariah på wrnu, till exempel.
Jag är jävligt trött på att befinna mig i den positionen. Jag är jävligt trött på att vara ett UFO, en anomali, ett normbrytande monster. Men vill jag ändra på mig? Nej. Varför skall jag ändra på mig när det är omvärlden det är fel på? Varför skall jag tvingas bort ifrån ett i normala fall givande, kreativt och underbart arbete? Varför skall jag, varje gång jag uttalar mig, riskera att bli dissikerad, exemplifierad och uthängd?
Intressant?
Andra bloggare om:
datorspel, feminism, roller, dataspelsbranschen, retorik, debatt, Personligt
________________________________________________
1. Mina förändringsstrategier:
Bara för att slippa kommentarerna om "ja, men vad gör du för att förändra då?" så tänkte jag lista en del av de saker jag ägnar mig åt för att ändra på attityder runt spel:
2. Det innebär också att ett konstant fokus på mig som person gör att jag har lättare att tolka in negativitet i diskussioner runt mig och om mig. Det handlar om inlärning. Syftet med dylika diskussioner har oftare tenderat att framställa mig som ett pucko än på ett positivt sätt.
Nu är tanken att Dataspelsbranschen skall sätta igång en process runt jämställdhet, ett långtgående arbete. Det finns inga ytterligare detaljer runt hur den här processen skall se ut, men min farhåga är att det i första hand kommer att handla om jämställdhet som branschen vill ha den.
Det innebär att trots att jag och andra kritiska röster har påtalat en brist som är relativt lätt att åtgärda, så verkar det inte finnas utrymme att ta åt sig av den kritiken och ta den på allvar. Jag har blivit inbjuden att delta i förändringsarbetet, men min farhåga är att ett eventuellt deltagande i så fall kommer att ske på någon annans villkor och inom ramen för den sorts jämställdhet som branschen vill ha. Jag kan inte jobba med en organisation som inte lyssnar på den kritik som framförs, och heller inte ser ett problem när flera pekat på det.
I mångt och mycket handlar det hela om tilltal, och datorspelare, datorspelsföretag och förläggare har sedan länge etablerat ett språk för hur "oliktänkande" skall behandlas. Vem som helst som har läst ett spelforum, eller kommentarerna på bloggar och liknande runtom på internet har förmodligen sett tendenserna. Antingen är något bra, och då är det jättebra, eller så är något dåligt och då är det jättedåligt. Problematiken med den här typen av debatt är så klart att den blir väldigt ensidig och handlar i första hand om åsiktspositionering. Du har rätt, jag har fel. Du har fel, jag har rätt. På det viset blir också en debatt ett nollsummespel. En sida vinner. En annan förlorar. Men en debatt ÄR inget nollsummespel, och det är heller inte möjligt att vinna eller förlora i ett samtal. Det som händer är istället att ett utbyte av idéer och nya sätt att se på världen sker. I ett idealiskt samtal vinner båda parter på diskussionen. När det handlar om kritik av spel handlar det istället om att motparten, dissidenten, är mindre kunnig om datorspel och vad datorspel är. Kort sagt är det kutym i dylika diskussioner - och för den delen diskussioner överallt runtom på nätet - att klämma åt personen istället för budskapet. Jag vet att jag själv gjort mig skyldig till formuleringar som kan tolkas så, men det är något jag jobbar hårt på att förändra hos mig själv. Kritik måste vara befogad, saklig och konstruktiv. Annars är det bara ovidkommande.
I datorspelsvärlden har många samtal som inbegriper kritik ofta handlat om hur dåligt det är med datorspel, och hur dåligt och farligt det är att spela datorspel. Det här har av förklarliga skäl gjort att många datorspelsförespråkare hugger direkt när kritik framförs. Datorspel kan per definition inte vara dåliga. Det är en oskriven lag bland datorspelare. Gentemot omvärlden står vi enade. Gentemot kritiker står vi enade.
En annan sida handlar också om vilka som har "rätt" att uttala sig om datorspel. De som har "rätt" är för det mesta män, för det mesta hardcore gamers och för det mesta mycket skeptiska till kvinnors kompetens.
Problemet för mig blir då att eftersom jag ÄR väldigt kritisk till både rekryteringsmetoder och de spel som spottas ut ur den gigantiska kopieringmaskin som är datorspelsbranschen, så hamnar jag ofta i en position där min kritik förblir ohörd, i många fall också betecknad som obefogad. Utöver det så har jag problem att bli tagen på allvar, eftersom en person som kritiserar datorspel och datorspelsbranschen by default är okunnig, inkompetent och så vidare. För att inte förglömma att det förmodligen rör sig om en moralpaniker.
Det jag menar är att den här typen av retorik sprider sig inte bara på forum som flashback och Newsmill utan även till seriösa debatter som omfattar sådant vi ALLA vinner på att det förändras. Retorik - och framförallt schysst och saklig retorik - är en bristvara på nätet. När en intresseorganisation för datorspel förblir blind för det egna sättet att uttrycka sig finns det ett problem i den organisationen.
Nu kommer jag till kärnpunkten - jag som kvinna i en mansdominerad bransch har fortfarande svårt att styrka min trovärdighet (1). Mycket av attityden ute på arbetsmarknaden, och inte bara där, handlar fortfarande om att "tjejer inte spelar". Och om "tjejer inte spelar" så finns det inte heller några tjejer som GÖR spel, det faller sig naturligt. Misstänkliggörande är ett normaltillstånd för mig. Ifrågasättande av min kompetens är ett normaltillstånd för mig. Att konstant bli upphöjd, nedgjord och utpekad är både tröttsamt och irriterande (2). För att jag skall kunna göra mitt arbete krävs ofta att jag först bevisar att jag KAN göra mitt arbete och det innefattar inte helt sällan att "bevisa" mitt spelintresse, att jag "kan" spela och att jag är intresserad av spel. När inte bara jag ifrågasätter hur jag blivit presenterad i en replik till en debattartikel som handlar just om det här, och när det ifrågasättandet går helt förbi talespersonen för en intresseorganisation som säger sig företräda mina intressen inom mitt yrkesområde, måste jag konstatera att den kritik som inledde debatten fortfarande i allra högsta grad står kvar, och att det förtroendekapital som Dataspelsbranschen haft hos mig är förminskat.
Feminister talar ofta om strukturer. Datorspelsmarknaden, datorspel och företagen som tillverkar datorspel sitter fast i en struktur, som i första hand handlar om hur de beter sig dels mot utomstående, och dels mot kvinnor. Det är inget jag varit opåverkad av, men jag jobbar på att förändra mina attityder - hela tiden.
Det allra jävligaste är att personer som inte tror på strukturer inte ser dem. Det allra jävligaste är att det är så förbannat lätt att avfärda mig med ett "ja, men om du blir så dissad så är det förmodligen ditt fel för att du är inkompetent". Jag vet inte hur många gånger jag har hört det. Särskilt från människor som inte känner mig, som inte vet vad jag kan. Det är alldeles för lätt att avfärda mig med en axelryckning.
Det som är ännu jävligare än det allra jävligaste (jo, jag vet, språklig misshandel!) är att debatter jag sätter igång - och tro mig, de är många (jag är en riktigt kontroversiell typ, som exempelvis tycker att vi borde ha fler kvinnliga spelarpersoner i spel, fokusera på berättande, inte låta oss styras av teknik m.m.), ofta hamnar i det läget att de fokuserar på mig som person. Går jag i svaromål då - ja, då är jag allt som oftast körd i den omgivningen under en mycket lång period. Jag tror att jag fortfarande är mer eller mindre pariah på wrnu, till exempel.
Jag är jävligt trött på att befinna mig i den positionen. Jag är jävligt trött på att vara ett UFO, en anomali, ett normbrytande monster. Men vill jag ändra på mig? Nej. Varför skall jag ändra på mig när det är omvärlden det är fel på? Varför skall jag tvingas bort ifrån ett i normala fall givande, kreativt och underbart arbete? Varför skall jag, varje gång jag uttalar mig, riskera att bli dissikerad, exemplifierad och uthängd?
Intressant?
Andra bloggare om:
datorspel, feminism, roller, dataspelsbranschen, retorik, debatt, Personligt
________________________________________________
1. Mina förändringsstrategier:
Bara för att slippa kommentarerna om "ja, men vad gör du för att förändra då?" så tänkte jag lista en del av de saker jag ägnar mig åt för att ändra på attityder runt spel:
- Jobbar inom branschen.
- Diskuterar runt problematiken med mina arbetskamrater på varje arbetsplats jag hamnar på.
- Skriver debattartiklar och blogginlägg om vad jag ser och hur jag reagerar på det.
- Hjälper till både gratis och mot betalning på skolor och utbildningar runtom i landet. Game Maker Arvika, SuperMarit, Högskolan i Skövde, BTH, Academedia och nu Futuregames Academy på RMI Berghs
- Ger av tid och energi till de initiativ som kontaktar mig med idéer och funderingar
- Har jobbat aktivt inom Sverok - Sveriges roll- och konfliktspelsförbund (den som tror att attityden bland datorspelare finns enbart hos datorspelare misstar sig)
- Jobbar aktivt med konvent och föreläsningsserier på konvent
- Skriver en bok om kvinnor i rollspel
- Skriver en handbok om rollspel
- ... med mera, med mera, med mera...
2. Det innebär också att ett konstant fokus på mig som person gör att jag har lättare att tolka in negativitet i diskussioner runt mig och om mig. Det handlar om inlärning. Syftet med dylika diskussioner har oftare tenderat att framställa mig som ett pucko än på ett positivt sätt.
Tuesday, September 22, 2009
Maktpositioner
Jag har ett dilemma.
För inte allt för länge sedan reagerade jag här på min blog på en artikel på SvD. Redan i den här texten håller jag mig till ett mediekritiskt perspektiv, vilket kanske är varför Second Opinion bad mig utveckla mina tankegångar, vilket jag också gjorde med ett inlägg jag till imorse i alla fall var rätt stolt över. Så här i retrospekt är jag mindre glad över att jag kommenterade artikeln.
Dataspelsbranschens Per Strömbäck har replikerat på min kritik av medias framställning av spelbranschen och i förlängningen även Dataspelsbranschen, eftersom det var dess talesmän som genom artikeln verkade propagera för en könsrollsstereotyp syn på kvinnor. Debatten är inget jag inte välkomnar, och jag ser också att vi i mångt och mycket är överens om många saker. Det jag inte förstår är hur jag skall kunna fortsätta debatten och bemöta de punkter där vi inte är överens, och där jag anser att datorspelsbranschen behöver göra bättre ifrån sig.
I repliken kommer "mina" åsikter och "mina" kunskaper upp i olika sammanhang. Inget explicit skrivs ut, men undertexten antyder att 1. jag är inkompetent, 2. jag är okunnig och 3. jag är inte konstruktiv. Inlägget antyder också att jag hyser en elitistisk syn på spel genom att jag sägs vilja diktera vad andra ska och inte ska spela.
Om jag skall bemöta det här på något sätt, med någon form av trovärdighet, så måste jag först "bevisa" att inga av de här påståendena stämmer på olika sätt. På det viset har debatten lämnat SvDs artikel och istället fokuserat på mig. Utöver det måste jag också oroa mig för att Strömbäck, som är talesman för en intresseorganisation i en bransch där jag själv försöker överleva, inte lyfter fler brister med min kunskap och mitt engagemang i spel.
Hur driver jag en debatt vidare när jag inte är säker på att motdebattören 1. pratar om samma företeelser jag pratar om 2. inte håller sig på en saklig grund utan går in på en personlig nivå 3. inte utnyttjar sina kanaler för att kabla ut sitt budskap om min påstått bristande kompetens?
Vad säger jag, och hur säger jag det utan att framstå som en undanförklarande mes som inte kan ta ansvar för sina egna handlingar? Hur bemöter jag ett inlägg där debatten lämnat ämnet och istället fokuserar på min person - som sanningen att säga i det här sammanhanget är helt ointressant?
(skall jag vara helt ärlig är jag inte ens säker på att det är en så bra idé att posta det här inlägget. Även det kan feltolkas.)
Intressant?
Andra bloggare om:
datorspel, Second Opinion, debatt, makt, dataspelsbranschen, dilemma
För inte allt för länge sedan reagerade jag här på min blog på en artikel på SvD. Redan i den här texten håller jag mig till ett mediekritiskt perspektiv, vilket kanske är varför Second Opinion bad mig utveckla mina tankegångar, vilket jag också gjorde med ett inlägg jag till imorse i alla fall var rätt stolt över. Så här i retrospekt är jag mindre glad över att jag kommenterade artikeln.
Dataspelsbranschens Per Strömbäck har replikerat på min kritik av medias framställning av spelbranschen och i förlängningen även Dataspelsbranschen, eftersom det var dess talesmän som genom artikeln verkade propagera för en könsrollsstereotyp syn på kvinnor. Debatten är inget jag inte välkomnar, och jag ser också att vi i mångt och mycket är överens om många saker. Det jag inte förstår är hur jag skall kunna fortsätta debatten och bemöta de punkter där vi inte är överens, och där jag anser att datorspelsbranschen behöver göra bättre ifrån sig.
I repliken kommer "mina" åsikter och "mina" kunskaper upp i olika sammanhang. Inget explicit skrivs ut, men undertexten antyder att 1. jag är inkompetent, 2. jag är okunnig och 3. jag är inte konstruktiv. Inlägget antyder också att jag hyser en elitistisk syn på spel genom att jag sägs vilja diktera vad andra ska och inte ska spela.
Om jag skall bemöta det här på något sätt, med någon form av trovärdighet, så måste jag först "bevisa" att inga av de här påståendena stämmer på olika sätt. På det viset har debatten lämnat SvDs artikel och istället fokuserat på mig. Utöver det måste jag också oroa mig för att Strömbäck, som är talesman för en intresseorganisation i en bransch där jag själv försöker överleva, inte lyfter fler brister med min kunskap och mitt engagemang i spel.
Hur driver jag en debatt vidare när jag inte är säker på att motdebattören 1. pratar om samma företeelser jag pratar om 2. inte håller sig på en saklig grund utan går in på en personlig nivå 3. inte utnyttjar sina kanaler för att kabla ut sitt budskap om min påstått bristande kompetens?
Vad säger jag, och hur säger jag det utan att framstå som en undanförklarande mes som inte kan ta ansvar för sina egna handlingar? Hur bemöter jag ett inlägg där debatten lämnat ämnet och istället fokuserar på min person - som sanningen att säga i det här sammanhanget är helt ointressant?
(skall jag vara helt ärlig är jag inte ens säker på att det är en så bra idé att posta det här inlägget. Även det kan feltolkas.)
Intressant?
Andra bloggare om:
datorspel, Second Opinion, debatt, makt, dataspelsbranschen, dilemma
Thursday, February 26, 2009
Ajajaj! Nu skall vi sluta spela på grund av händerna!
Förvisso har jag själv i mindre utsträckning drabbats av de åkommor som beskrivs i Aftonbladets artikel.
Första gången handlade det om hudsprickor under naglarna. Soul Calibur-tumme, kallade jag det då. Det kom sig av att jag tryckte för mycket på knappar med högertummen.
Den andra gången var det den mildare varianten Guitar Hero-kramp, som yttrade sig genom att jag fick kramp i lillfingret på vänster hand av att ha försökt spela Bucketheads Jordan på Expert.
Inga av de här åkommorna har lämnat några störres spår, och precis som vi svenskar har tendenser att påpeka så gäller väl samma sak här som på andra ställen.
Lagom är bäst.
Game Over har uttalat sig om eländet och sagt att alla sådana här rön måste tas på allra största allvar. Jag får väl kontra - igen - med att man har ansvar för sina egna handlingar. Spelar man tills man får rejält ont så är man antingen:
1. Lätt masochistiskt lagd
2. Rätt dum i huvudet
Alternativ 3 kan vara att man har ont någon annanstans och vill lätta upp den smärtan genom att distrahera sig. Det finns en gammal undersökning som tyder på att brännskadepatienter har fått mindre ont genom att ha något att fokusera på utöver smärtan, en distraktion if you will. Kanske blir det så att datorspel blir reglerat på samma sätt som marijuana? Du får spela, men bara om du har cancer, typ.
Intressant?
Andra bloggare om:
Datorspel, Aftonbladet, skador
Första gången handlade det om hudsprickor under naglarna. Soul Calibur-tumme, kallade jag det då. Det kom sig av att jag tryckte för mycket på knappar med högertummen.
Den andra gången var det den mildare varianten Guitar Hero-kramp, som yttrade sig genom att jag fick kramp i lillfingret på vänster hand av att ha försökt spela Bucketheads Jordan på Expert.
Inga av de här åkommorna har lämnat några störres spår, och precis som vi svenskar har tendenser att påpeka så gäller väl samma sak här som på andra ställen.
Lagom är bäst.
Game Over har uttalat sig om eländet och sagt att alla sådana här rön måste tas på allra största allvar. Jag får väl kontra - igen - med att man har ansvar för sina egna handlingar. Spelar man tills man får rejält ont så är man antingen:
1. Lätt masochistiskt lagd
2. Rätt dum i huvudet
Alternativ 3 kan vara att man har ont någon annanstans och vill lätta upp den smärtan genom att distrahera sig. Det finns en gammal undersökning som tyder på att brännskadepatienter har fått mindre ont genom att ha något att fokusera på utöver smärtan, en distraktion if you will. Kanske blir det så att datorspel blir reglerat på samma sätt som marijuana? Du får spela, men bara om du har cancer, typ.
Intressant?
Andra bloggare om:
Datorspel, Aftonbladet, skador
Monday, August 4, 2008
Grand Theft Auto i blåsväder
Nu har man konstaterat - i Expressen - att Grand Theft Auto inspirerat en ung man att knivmörda en taxichaufför.
Läser man ordentligt i artikeln så framgår inte riktigt vad det är som hände. Den unge mannen skall ha erkänt att han inspirerats av spelet att begå mordet. Samtidigt sägs det att mannen inte hade spelet, eftersom hans föräldrar inte hade råd med det.
Jag är förvirrad.
I vilket fall som helst så har experter uttalat sig igen. Den enda jag kan tillskriva någon slags auktoritet är Owe Sandberg, eftersom han arbetar med ungdomar som har ett problematiskt förhållande till datorspel.
Vad det här betyder är alltså att en liten procentandel av de som spelar kan påverkas av spel. Men det går - enligt Sarnecki - inte att bevisa ett samband mellan datorspelen och våldsangreppen.
Det jag även skulle vilja påpeka i sammanhanget är att alla datorspel inte är uppbyggda på samma sätt som Grand Theft Auto. Dvs alla datorspel tillåter inte den sortens handlingar som GTA gör.
Men det är tacksamt, antar jag. Det är alltid kul att ha något att skylla på.
Intressant?
Andra bloggare om:
datorspel, GTA, brott
Läser man ordentligt i artikeln så framgår inte riktigt vad det är som hände. Den unge mannen skall ha erkänt att han inspirerats av spelet att begå mordet. Samtidigt sägs det att mannen inte hade spelet, eftersom hans föräldrar inte hade råd med det.
Jag är förvirrad.
I vilket fall som helst så har experter uttalat sig igen. Den enda jag kan tillskriva någon slags auktoritet är Owe Sandberg, eftersom han arbetar med ungdomar som har ett problematiskt förhållande till datorspel.
Nu varnar experterna för spelet som innehåller bilstölder, våld och narkotika.
– Det finns en liten grupp sårbara unga killar som kan vara i riskzonen. Spelen blir deras verklighet, det blir en sort modellinlärning, säger Owe Sandberg, psykolog och psykoterapeut, som arbetar med ungdomar som är datorspelsberoende.
Enligt Sandberg är det sällsynt att ungdomar ”inspireras” av datorspel och begår brott.
Men han anser samtidigt att det finns skäl att vara vaksam.
– Jag har jobbat en kille som stal en bil efter att han spelat GTA, säger Owe Sandberg.
Sandberg anser att barn- och ungdomspsykiatrin måste bli bättre på att uppmärksamma ”datorspelens farlighet” och koppla den till ungdomarnas psykiska hälsa.
Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, är även han kritisk till våldsamma datorspel.
– Det finns en stark anledning att fråga sig om det är sånt här som våra ungdomar ska ägna sig åt. Personligen tycker jag att det är vidrigt, säger Jerzy Sarnecki, till Expressen.se.
Enligt Sarnecki går det däremot inte att bevisa ett kausalt samband, där spelet skulle orsaka brottslighet. Åtminstone hos friska hos individer.(min fetstil)
Vad det här betyder är alltså att en liten procentandel av de som spelar kan påverkas av spel. Men det går - enligt Sarnecki - inte att bevisa ett samband mellan datorspelen och våldsangreppen.
Det jag även skulle vilja påpeka i sammanhanget är att alla datorspel inte är uppbyggda på samma sätt som Grand Theft Auto. Dvs alla datorspel tillåter inte den sortens handlingar som GTA gör.
Men det är tacksamt, antar jag. Det är alltid kul att ha något att skylla på.
Intressant?
Andra bloggare om:
datorspel, GTA, brott
Wednesday, May 21, 2008
Lågvattenmärke?
Stockholm City har i morgonens upplaga en artikel om att TV-spel är giftiga! TV-spel är GIFTIGA!
Det visar sig vid genomläsning att det handlar om sladdarna till handkontrollerna och strömsladdarna. De innehåller ftalat. Så undvik att småbarnen suger på sladdarna, giftet löser nämligen bara ut sig i saliv. Så det är inte farligt att hålla i eller ta på sladdarna.
En lösning är att köpa sladdlösa handkontroller. Förvisso kostar de en slant, men å andra sidan slipper man sladdar.
Men det är inte det som är lågvattenmärket. Baserat på att det är farligt (för småbarn) att äta spelkonsollsladdar frågar Stockholm City "Är det farligt att spela?". Va?! Hur blev den frågan relevant baserad på ftalat i sladdarna? Är de dumma i huvudet?! Fråga hellre om Microsoft och Sony bör ta bort ftalat från tillverkningsprocessen, men... "farligt att spela"? Baserat på att man inte bör suga på sladdar? Om man är småbarn? Det har ju inte ens med spelen som sådana att göra. Förvisso förstår jag tänket. Jag som aldrig tar en City i vanliga fall tog en City. Och jag besökte deras hemsida (och fick veta att Å inte ingår i alfabetet), samt kommenterade.
Vad gör man inte för upplagan?
Intressant?
Andra bloggare om:
gift, City, spel, datorspel, idioter
Det visar sig vid genomläsning att det handlar om sladdarna till handkontrollerna och strömsladdarna. De innehåller ftalat. Så undvik att småbarnen suger på sladdarna, giftet löser nämligen bara ut sig i saliv. Så det är inte farligt att hålla i eller ta på sladdarna.
En lösning är att köpa sladdlösa handkontroller. Förvisso kostar de en slant, men å andra sidan slipper man sladdar.
Men det är inte det som är lågvattenmärket. Baserat på att det är farligt (för småbarn) att äta spelkonsollsladdar frågar Stockholm City "Är det farligt att spela?". Va?! Hur blev den frågan relevant baserad på ftalat i sladdarna? Är de dumma i huvudet?! Fråga hellre om Microsoft och Sony bör ta bort ftalat från tillverkningsprocessen, men... "farligt att spela"? Baserat på att man inte bör suga på sladdar? Om man är småbarn? Det har ju inte ens med spelen som sådana att göra. Förvisso förstår jag tänket. Jag som aldrig tar en City i vanliga fall tog en City. Och jag besökte deras hemsida (och fick veta att Å inte ingår i alfabetet), samt kommenterade.
Vad gör man inte för upplagan?
Intressant?
Andra bloggare om:
gift, City, spel, datorspel, idioter
Thursday, March 6, 2008
Kampfbereit!
En erfarenhet rikare (Laibach är dålig musik att... erh... kramas... till (Självcensur. Syrran läser ju fastän hon inte får.)) och en dag tröttare.
På mitt skrivbord på jobber råder just nu allmänt kaos. Jag sitter med Just Cause 2 och hjälper till att kommentera på delar av spelet, vilket innebär att jag dels jobbar en hel del med ett in-houseprogram och dels med builds av spelet. Av någon anledning har det här spridit sig till mitt skrivbord. Kaoset. Det står en Legofigur på skrivbordet. En Exo-force mecha som hotar mig med sitt stora gula svärd och sin pistol.
På min anteckningsbok för Avalanche sitter en beaniebag-Watto och tittar på mig, och bredvid anteckningsboken står fyra böcker - Western (rollspelet), Athena och Ares (en bok med essäer om krigsföring), Weapon (en stor bok om - gissa? Vapen!) och The History of Organized Crime (som handlar om organiserad brottslighet). Bredvid min "bokhylla" sitter en Heffaklump på min skrivbordslampa. I lampan hänger två voodolls. Och sedan har vi högen med små post it lappar och A6-lappar med skrivna snuttar på. Och en hög gem och clips. Och mina glasögon. Och en påse nötter. Och en tub voltarensalva för min handled.
Pennor. På skrivbordet ligger det en hög med Pilot-pennor, nogsamt vaktade av den här gamla draken. De är nämligen svåra att få tag på och jag kan inte skriva om jag inte har en viss typ av penna. Patetiskt, jag vet. Men jag testade med Mujis gelpennor och de var acceptabla, men inte optimala, substitut, så nu har jag en Mujipenna på jobbet som fallback om någon behöver låna en penna av mig.
Efter en hel förmiddags springande, skjutande och rullande åt höger och vänster känner jag mig så här lagom till efter lunch ganska slak. Det är hårt arbete att skjuta terrorister eller vad det nu är jag skjuter på, och efter att ha dött trehundra gånger (ungefär) gav jag upp och gick in i debugmenyn och valde God Mode.
Sanningen att säga så gör alla buggiga kollisionsmodeller, puckade A.I.-gubbar och uppsvullna NPCer sitt till för att göra mig lite trött i skallen. Det känns som att jag aldrig mer vill plocka upp en handkontroll och banka skiten ur dissidenter på ön Panau, men ack, mitt jobb inbegriper det, så jag måste, måste, måste.
"Men", säger vän av ordning "du sitter ju och SPELAR hela dagarna! Hur kan det vara det minsta betungande?! Bortskämda kjolyg!" Hmm, ja, det är ju förvisso sant. Det är rätt kul att spela. Tyvärr råkar Just Cause 2 vara precis den typen av spel jag absolut inte kan med, det ligger förmodligen i min genetiska kod att inte tycka om det. Plattformsspel - check, FPS - check, Action RPG - nja, MMO - check, Puzzle - check osv. Roamingspel - nope. Sorry, inte en suck.
Det är tragiskt, jag vet, att jag arbetar med något jag egentligen inte är så förtjust i, men det är där min professionalitet kommer in. Jag JOBBAR med det här. Det betyder att jag måste känna till hur det skall se ut när det är bra och hur det ser ur när det är dåligt och skillnaden däremellan. Det är därför, mina vänner, som jag sitter och spelar samma grej om och om och om igen. Fyra, fem, sex, sju gånger innan jag är klar med analysen. Efter det är det inte längre roligt, utan ganska enformigt.
EDIT: Eftersom jag nu, här hemma, håller på att läsa igenom CthulhuTech inför en recension i Fenix nästa nummer, så måste jag bara nämna, i förbigående, att jag imorgon kommer att göra ett långt inlägg om rollspel och pretentioner i samband med rollspel. Jag kommer förmodligen även att prata om hur kvinnobilden ser ut inom den här ädla konstformen. Och vara lite arg, så där på ett hörn.
På mitt skrivbord på jobber råder just nu allmänt kaos. Jag sitter med Just Cause 2 och hjälper till att kommentera på delar av spelet, vilket innebär att jag dels jobbar en hel del med ett in-houseprogram och dels med builds av spelet. Av någon anledning har det här spridit sig till mitt skrivbord. Kaoset. Det står en Legofigur på skrivbordet. En Exo-force mecha som hotar mig med sitt stora gula svärd och sin pistol.
På min anteckningsbok för Avalanche sitter en beaniebag-Watto och tittar på mig, och bredvid anteckningsboken står fyra böcker - Western (rollspelet), Athena och Ares (en bok med essäer om krigsföring), Weapon (en stor bok om - gissa? Vapen!) och The History of Organized Crime (som handlar om organiserad brottslighet). Bredvid min "bokhylla" sitter en Heffaklump på min skrivbordslampa. I lampan hänger två voodolls. Och sedan har vi högen med små post it lappar och A6-lappar med skrivna snuttar på. Och en hög gem och clips. Och mina glasögon. Och en påse nötter. Och en tub voltarensalva för min handled.
Pennor. På skrivbordet ligger det en hög med Pilot-pennor, nogsamt vaktade av den här gamla draken. De är nämligen svåra att få tag på och jag kan inte skriva om jag inte har en viss typ av penna. Patetiskt, jag vet. Men jag testade med Mujis gelpennor och de var acceptabla, men inte optimala, substitut, så nu har jag en Mujipenna på jobbet som fallback om någon behöver låna en penna av mig.
Efter en hel förmiddags springande, skjutande och rullande åt höger och vänster känner jag mig så här lagom till efter lunch ganska slak. Det är hårt arbete att skjuta terrorister eller vad det nu är jag skjuter på, och efter att ha dött trehundra gånger (ungefär) gav jag upp och gick in i debugmenyn och valde God Mode.
Sanningen att säga så gör alla buggiga kollisionsmodeller, puckade A.I.-gubbar och uppsvullna NPCer sitt till för att göra mig lite trött i skallen. Det känns som att jag aldrig mer vill plocka upp en handkontroll och banka skiten ur dissidenter på ön Panau, men ack, mitt jobb inbegriper det, så jag måste, måste, måste.
"Men", säger vän av ordning "du sitter ju och SPELAR hela dagarna! Hur kan det vara det minsta betungande?! Bortskämda kjolyg!" Hmm, ja, det är ju förvisso sant. Det är rätt kul att spela. Tyvärr råkar Just Cause 2 vara precis den typen av spel jag absolut inte kan med, det ligger förmodligen i min genetiska kod att inte tycka om det. Plattformsspel - check, FPS - check, Action RPG - nja, MMO - check, Puzzle - check osv. Roamingspel - nope. Sorry, inte en suck.
Det är tragiskt, jag vet, att jag arbetar med något jag egentligen inte är så förtjust i, men det är där min professionalitet kommer in. Jag JOBBAR med det här. Det betyder att jag måste känna till hur det skall se ut när det är bra och hur det ser ur när det är dåligt och skillnaden däremellan. Det är därför, mina vänner, som jag sitter och spelar samma grej om och om och om igen. Fyra, fem, sex, sju gånger innan jag är klar med analysen. Efter det är det inte längre roligt, utan ganska enformigt.
EDIT: Eftersom jag nu, här hemma, håller på att läsa igenom CthulhuTech inför en recension i Fenix nästa nummer, så måste jag bara nämna, i förbigående, att jag imorgon kommer att göra ett långt inlägg om rollspel och pretentioner i samband med rollspel. Jag kommer förmodligen även att prata om hur kvinnobilden ser ut inom den här ädla konstformen. Och vara lite arg, så där på ett hörn.
Sunday, February 10, 2008
Yarhhh!
Igår satt jag och fixade med min PC (jag vägrar kalla den dator. Den har inte gjort sig förtjänt av det. Den är elak, envis och vägrar berätta vad det är som är fel. Jag älskar min mac mer och mer ju mer jag försöker spela spel på min PC.) och chattade med Chris, Roger och Wille på samma gång. (Oooo, tre killar på en gång! Oooo... Porr, som Wille hade sagt.) Dessutom författade jag mail till klokboken och det var också småmysigt. Jag kände mig inte ensam.
Det jag försöker komma fram till är att jag TROTS min puckade, högljudda och missnöjda fulburk hade det ganska trevligt framför datorn igår. Tänk vad lite sällskap kan göra. Och tänk vad härligt det är med en KVM-switch och en router. Jag har iofs inget trådlöst nätverk än, men det känns inte som att det behövs. Jag har ett uttag till varje burk, inklusive Xboxen och den där PS3:an jag skall skaffa så fort Little Big Planet kommer ut. Äntligen ett spel att se fram emot. Utöver chattandet slogs jag också med Pirates of the Burning Seas. Det funkar inte om man har virusprogram igång... Tur att PC:n enbart innehåller spelapplikationer. Det är lustigt. Trots att det är bättre prestanda i den nu än i min MacBook Pro är den ändå kass. Jag spenderade 2800:- på att få den up to date. Nytt mammakort, ny processor, nytt minne och ett nytt grafikkort. Jag har kommit fram till att jag älskar att bygga datorer. Precis på samma sätt som jag älskar att bygga IKEA-möbler. Mycket mysko. Men jag antar att det är kärleken till att arbeta med händerna som får sig en dosis när jag pysslar.
Dagen kommer att bjuda på En to-do-lista utan dess like, så jag skall sätta igång bums. Vännen Frank väntar i kylskåpet med sin guarana och taurinstinna mage och jag har köpt snabbkaffe (fair trade och ekologiskt, så det kostade skjortan, men samvetet är glatt) som jag skall hälla i mig under dagen. Eller fram till dess att Wille vaknar och börjar tjata på mig att spela PotBS.
Annars är det same old, same old. Jag jobbar häcken av mig varje vaken sekund, eller så komar jag framför min Xbox 360 som nu får vara stand in för min DVD-spelare som har stendött.
Dagens To-do:
Man kan ju gissa att det mesta inte kommer att bli gjort.
Det jag försöker komma fram till är att jag TROTS min puckade, högljudda och missnöjda fulburk hade det ganska trevligt framför datorn igår. Tänk vad lite sällskap kan göra. Och tänk vad härligt det är med en KVM-switch och en router. Jag har iofs inget trådlöst nätverk än, men det känns inte som att det behövs. Jag har ett uttag till varje burk, inklusive Xboxen och den där PS3:an jag skall skaffa så fort Little Big Planet kommer ut. Äntligen ett spel att se fram emot. Utöver chattandet slogs jag också med Pirates of the Burning Seas. Det funkar inte om man har virusprogram igång... Tur att PC:n enbart innehåller spelapplikationer. Det är lustigt. Trots att det är bättre prestanda i den nu än i min MacBook Pro är den ändå kass. Jag spenderade 2800:- på att få den up to date. Nytt mammakort, ny processor, nytt minne och ett nytt grafikkort. Jag har kommit fram till att jag älskar att bygga datorer. Precis på samma sätt som jag älskar att bygga IKEA-möbler. Mycket mysko. Men jag antar att det är kärleken till att arbeta med händerna som får sig en dosis när jag pysslar.
Dagen kommer att bjuda på En to-do-lista utan dess like, så jag skall sätta igång bums. Vännen Frank väntar i kylskåpet med sin guarana och taurinstinna mage och jag har köpt snabbkaffe (fair trade och ekologiskt, så det kostade skjortan, men samvetet är glatt) som jag skall hälla i mig under dagen. Eller fram till dess att Wille vaknar och börjar tjata på mig att spela PotBS.
Annars är det same old, same old. Jag jobbar häcken av mig varje vaken sekund, eller så komar jag framför min Xbox 360 som nu får vara stand in för min DVD-spelare som har stendött.
Dagens To-do:
- PDF-version av "Att Spelleda på Konvent" - Färdigt!
- Färdigställa ansökningar till Sverok om bidrag (smågrejer)
- Rollspel på Sportlovet - lightregler för DoDT, Superhjältarna och Star Wars + äventyr för alla tre
- Western - Hästar
- Nytt avsnitt till "Att spelleda på konvent" - Färdigt (men inte upplagt)
Man kan ju gissa att det mesta inte kommer att bli gjort.
Tuesday, January 29, 2008
Den hjärntvättade Zombien som samhällsmetafor
Häng kvar! Det är inte så illa som det låter! Jag har naturligtvis drömt om zombies igen, och den här gången satt de i riksdagen.
Glad i hågen anlände jag och en arbetskamrat till Riksdagsbyggnaden för att lyssna på ett seminarie om datorspel (vilket lustigt nog äger rum imorgon... Det kanske var en sanndröm?) när vi istället blev överfallna av en Zombieflod.
Min arbetskamrat blev uppäten på ett kick och jag fick min jacka tuggad på och håret avbitet. Nåväl. Jag skall inte tråka ut med det lager av blod och hjärnsubstans som strax täckte bron ut till riksdagshuset, MEN drömmen fick mig att vakna med en svårsläppt tanke i min annars sömndruckna och skräckslagna skalle.
Den hjärnätande zombien i mina drömmar representerar självklart det lika hjärnätande samhället som vill göra om samtliga individer till en konformistisk massa utan egen vilja och inga andra mål än de som ställts upp för resten av samhället, dvs att förvandla ännu fler individer till hjärnätande zombies. Genom att (symboliskt nog) slörpa i sig offrets frontallober. Eller bara tugga på dem så där i allmänhet.
Jag tror det var en liknande tanke George A. Romero hade när han skrev "Dawn of the Dead". Fast den handlade kanske mer om meningslös konsumtion än om konformism.
Jag funderade vidare lite på tankegångarna på pendeltåget och halkade osökt in på datorspel och samhällssatir, men jag har inte lyckats hitta några satiriska datorspel. Däremot dräller det av intressanta filmer i skallen på mig.
EDIT: Och för övrigt vill jag påpeka att Wille är helknäpp, men det hann jag inte säga till honom innan han försvann...
EDIT 2: Johan Staël von Holstein retar tydligen gallfeber på kultureliten. Men jag ser fram emot att han röjer lite, eftersom han påstår att han vill satsa mer på "ny" kultur.
Det måste betyda att det blir bidrag till konstformer som datorspel också. Om han får igenom något. Han har ju ett helt kulturråd att slåss med, så jag skulle knappast börja gråta över kulturarvet riktigt än.
Appappapp! Nu har jag plockat bort den sista meningen, efter att ha läst Staël von Holsteins egen blogg och konstaterat att han visst verkar veta vad han pratar om. (Fast kanske inte i alla lägen, okej, okej...)
EDIT 3: Så var man vicegeneral då. Men det är jättebra. Det betyder nämligen att vi har en KONVENTSGENERAAAAAL! Till SSK! Tjohooo! En post tillsatt! Tre to go.
EDIT 4: Idag dök nya Fenix upp. Jag har skrivit konspirationsbiblioteksartikeln och recenserat Battlestar Galactica RPG, Bortom, Winter Masques, och Tabula Rasa. Släng också ett kik på Petra Sahlins kåseri om kvinnor i spel. Fler än jag alltså :), och Örnebrings utmärkta artikel till Western, "A Conspiracy of One".
Glad i hågen anlände jag och en arbetskamrat till Riksdagsbyggnaden för att lyssna på ett seminarie om datorspel (vilket lustigt nog äger rum imorgon... Det kanske var en sanndröm?) när vi istället blev överfallna av en Zombieflod.
Min arbetskamrat blev uppäten på ett kick och jag fick min jacka tuggad på och håret avbitet. Nåväl. Jag skall inte tråka ut med det lager av blod och hjärnsubstans som strax täckte bron ut till riksdagshuset, MEN drömmen fick mig att vakna med en svårsläppt tanke i min annars sömndruckna och skräckslagna skalle.
Den hjärnätande zombien i mina drömmar representerar självklart det lika hjärnätande samhället som vill göra om samtliga individer till en konformistisk massa utan egen vilja och inga andra mål än de som ställts upp för resten av samhället, dvs att förvandla ännu fler individer till hjärnätande zombies. Genom att (symboliskt nog) slörpa i sig offrets frontallober. Eller bara tugga på dem så där i allmänhet.
Jag tror det var en liknande tanke George A. Romero hade när han skrev "Dawn of the Dead". Fast den handlade kanske mer om meningslös konsumtion än om konformism.
Jag funderade vidare lite på tankegångarna på pendeltåget och halkade osökt in på datorspel och samhällssatir, men jag har inte lyckats hitta några satiriska datorspel. Däremot dräller det av intressanta filmer i skallen på mig.
EDIT: Och för övrigt vill jag påpeka att Wille är helknäpp, men det hann jag inte säga till honom innan han försvann...
EDIT 2: Johan Staël von Holstein retar tydligen gallfeber på kultureliten. Men jag ser fram emot att han röjer lite, eftersom han påstår att han vill satsa mer på "ny" kultur.
Det måste betyda att det blir bidrag till konstformer som datorspel också. Om han får igenom något. Han har ju ett helt kulturråd att slåss med, så jag skulle knappast börja gråta över kulturarvet riktigt än.
Appappapp! Nu har jag plockat bort den sista meningen, efter att ha läst Staël von Holsteins egen blogg och konstaterat att han visst verkar veta vad han pratar om. (Fast kanske inte i alla lägen, okej, okej...)
EDIT 3: Så var man vicegeneral då. Men det är jättebra. Det betyder nämligen att vi har en KONVENTSGENERAAAAAL! Till SSK! Tjohooo! En post tillsatt! Tre to go.
EDIT 4: Idag dök nya Fenix upp. Jag har skrivit konspirationsbiblioteksartikeln och recenserat Battlestar Galactica RPG, Bortom, Winter Masques, och Tabula Rasa. Släng också ett kik på Petra Sahlins kåseri om kvinnor i spel. Fler än jag alltså :), och Örnebrings utmärkta artikel till Western, "A Conspiracy of One".
Subscribe to:
Posts (Atom)
