Maktpositioner

Jag har ett dilemma.

För inte allt för länge sedan reagerade jag här på min blog på en artikel på SvD. Redan i den här texten håller jag mig till ett mediekritiskt perspektiv, vilket kanske är varför Second Opinion bad mig utveckla mina tankegångar, vilket jag också gjorde med ett inlägg jag till imorse i alla fall var rätt stolt över. Så här i retrospekt är jag mindre glad över att jag kommenterade artikeln.

Dataspelsbranschens Per Strömbäck har replikerat på min kritik av medias framställning av spelbranschen och i förlängningen även Dataspelsbranschen, eftersom det var dess talesmän som genom artikeln verkade propagera för en könsrollsstereotyp syn på kvinnor. Debatten är inget jag inte välkomnar, och jag ser också att vi i mångt och mycket är överens om många saker. Det jag inte förstår är hur jag skall kunna fortsätta debatten och bemöta de punkter där vi inte är överens, och där jag anser att datorspelsbranschen behöver göra bättre ifrån sig.

I repliken kommer "mina" åsikter och "mina" kunskaper upp i olika sammanhang. Inget explicit skrivs ut, men undertexten antyder att 1. jag är inkompetent, 2. jag är okunnig och 3. jag är inte konstruktiv. Inlägget antyder också att jag hyser en elitistisk syn på spel genom att jag sägs vilja diktera vad andra ska och inte ska spela.

Om jag skall bemöta det här på något sätt, med någon form av trovärdighet, så måste jag först "bevisa" att inga av de här påståendena stämmer på olika sätt. På det viset har debatten lämnat SvDs artikel och istället fokuserat på mig. Utöver det måste jag också oroa mig för att Strömbäck, som är talesman för en intresseorganisation i en bransch där jag själv försöker överleva, inte lyfter fler brister med min kunskap och mitt engagemang i spel.

Hur driver jag en debatt vidare när jag inte är säker på att motdebattören 1. pratar om samma företeelser jag pratar om 2. inte håller sig på en saklig grund utan går in på en personlig nivå 3. inte utnyttjar sina kanaler för att kabla ut sitt budskap om min påstått bristande kompetens?

Vad säger jag, och hur säger jag det utan att framstå som en undanförklarande mes som inte kan ta ansvar för sina egna handlingar? Hur bemöter jag ett inlägg där debatten lämnat ämnet och istället fokuserar på min person - som sanningen att säga i det här sammanhanget är helt ointressant?

(skall jag vara helt ärlig är jag inte ens säker på att det är en så bra idé att posta det här inlägget. Även det kan feltolkas.)

Intressant?

Andra bloggare om:
datorspel, Second Opinion, debatt, makt, dataspelsbranschen, dilemma

Är du människa?

Med anledning av Herr Klokboks och Gnällspiks bloginlägg rörande den tyska undersökning som visar på att människor ändrar sitt beteende efter de förutsättningar som finns - den auktoritet som finns - så känner jag mig tvungen att dra paralleller.

Den första parallellen tänker jag dra till Stanley Milgrams lydnadsexperiment. Det visar på att i ett visst klimat kan man godta vilket beteende och uppträdande som helst och man rättar sig efter auktoriteter. Se på Abu Ghraib. Där uppmuntrades grymhet och sadism - och enligt vissa uppmuntrades det ifrån auktoriteter med höga befattningar. Att det ens upptäcktes beror på att bilder togs på övergreppen.

Men det är inte det jag är ute efter i det här fallet. Det jag vill påpeka är att man ändrar sitt beteende om auktoriteter säger att man skall ändra sitt beteende. Och det finns ingen högre auktoritet än staten. Möjligtvis Gud, om man tror på honom.

Man fogar sig därför att staten säger att man skall foga sig. Man ändrar sitt beteende därför att staten säger att man skall vara försiktig med hur man uttalar sig, och med vem man pratar. Det blir ett samhälle som präglas av fruktan.

Den andra parallellen jag tänker dra är till filmen V för Vendetta. Människor i det samhället lever i en ständig fruktan och under ständig övervakning.

Att rädslan inte är en total fantasi börjar redan bli tydligt i Tyskland med tanke på resultatet av den undersökning som gjorts.

"Visst," säger du säkert, "men det är ju så små skillnader. Och 48% VILL ju bli övervakade, vad är det för fel då?"

48% vill bli övervakade därför att de är rädda, och för att staten har sagt att det finns anledning för dem att vara rädda. Staten har sagt "det här kommer att hjälpa er att inte vara rädda", men snarare piskar statens beteende upp människors rädsla ännu mer, utan att någon ifrågasätter, eller ens vill ifrågasätta.

Jag återkopplar till Milgram. Inte EN ENDA av de deltagande ifrågasatte experimentet. Inte en.

Det är viktigt att vi vågar ifrågasätta. Det är viktigt att vi värnar om vår integritet, särskilt i dagens samhällsklimat. Rädslan finns redan. Vi behöver inte spä på den ytterligare.

Intressant?

Andra bloggare om:
FRA, övervakning, reflektioner, makt, Gnällspik, Klokbok

EDIT: Google liknar redan Sverige vid en diktatur, så vi är väl på väg ditåt. Kina nästa? (Tack till Klokbok för länken)

Makt

Jag blir beklämd när jag läser tidningen. En av mina största fasor i livet är att begränsas, stängas in, skäras av. En annan är att bli av med det som jag betecknar som "jag". Min individualitet. När det då dyker upp källarmardrömmar av den här digniteten blir jag kallsvettig och skräckslagen.

Inte ens i mina kreativt sett sjukaste stunder kan jag drömma ihop scenarion som det som utspelats i Amstetten under de senaste 24 åren, och då har jag ändå viss övning. Frågorna hopar sig naturligtvis. Hur fungerar en människa som utan samvetsbetänkligheter - eller kanske utan tillräckligt stora samvetsbetänkligheter - spärrar in sin egen dotter för att utnyttja henne sexuellt i 24 år? När börjar det bli normalt? När ger man - som inspärrad - upp hoppet? Vad driver en människa att ens överväga en sådan sak?

Läser man mellan raderna handlar det om makt. Och det ÄR makt, på samma sätt som det är makt att sitta i sitt gäng med likasinnade och hånfullt skratta åt omvärlden, eller plocka upp ett gevär och veta att vad man än är i verkligheten utanför så är man _just nu_ kapabel att ta livet av en annan människa. Inte kapabel som i "jag vill". Kapabel som i "jag har möjligheten att". De flesta människor utnyttjar inte den möjligheten, men en del gör det och det är de människorna som media gräver fram och i vissa fall frossar i.

Aftonbladet och Expressen uttrycker sin skadeglädje med stora och braskande rubriker, medan Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter får stå för ett mer nyanserat utbud. Guardian har mer detaljer än några av de svenska tidningarna. Alla är eniga om att Joseph Fritzl är en sjuk man. Och alla frågar sig varför, varför, varför.

Därför. För att han kunde. För att han inte hade några av de spärrar som vanligtvis hänger i huvudet på folk och hindrar oss från att gå ut på gatan med våra jaktgevär och börja skjuta av våra grannar. För att han - genom sin dotter - kunde leka gud. För att han hade total kontroll. För att han i sitt eget lilla universum behövde känna sig fullkomlig. Och fullkomlig makt korrumperar fullkomligt.

Jag talar av egen erfarenhet. Hur ful jag blir när jag får något att säga till om och hur svårt det är att släppa taget och låta fullt kompetenta människor ta över det jag tidigare gjort. Det är som en drog. Bekräftelse. Och bekräftelse kan man även få genom att sätta skräck i andra människor. Att gå på stan iklädd rätt utstyrsel och i rätt gäng kan skänka den som går där en rush utan dess like. Marken skälver under fötterna. Makten kryper som elektricitet längs kroppen, påverkar hållning, attityd, självkänsla.

Det här är naturligtvis bara en teori. Jag kan inte uttala mig om hur han tänkte, för jag VET inte hur han tänkte. Men jag kan tänka mig. Och jag äcklas av tanken. I min trygga lilla värld är monster något avlägset. Möjligtvis konfronteras jag med dem i ett eller annat spel, eller en film, men där har JAG kontrollen, inte mina monster. Jag kan lägga ifrån mig boken om det blir för otäckt, stänga av filmen, krypa ner under täcket där inga monster kan nå mig.

Intressant?

Andra bloggare om:
makt, skräck, sjuk, galet