Att förföra fröken Elsa Persson, del 3

Mannen plockade fram en av sina favoritskalpeller. Det tunga handtaget var försett med ett formgjutet gummihandtag han specialbeställt på internet. Omöjligt att spåra, eftersom han använt ett stulet kreditkort när han gjorde beställningen, och dessutom tagit sig friheten att skicka paketet till en postbox i en bekants ägo. Kamraten visste inte om att mannen gjort beställningen eller att han hämtat den, eftersom han även stulit en av nycklarna till postboxen, och senare lämnat tillbaka den.

Med bestämda steg närmade han sig nu fröken Persson, som uppenbarligen insett allvaret i sin benägenhet och kämpade för att ta sig loss ur de hårt åtdragna handklovarna. Adrenalinet han doserat henne med gjorde förmodligen sitt til. När han måttade det första, ljuva snittet mot hennes mage dansade hennes kropp oväntat undan. Hon sparkade (hon SPARKADE!) mot hans arm och lyckades få in en träff på hans handled. Den tunga kniven for undan och ner på golvet, halkade in under en av de precist inpassade bänkarna med sitt prydligt uppradade och i mannens händer högst dödliga innehåll.

Mannen svor, för första gången skakad av händelserna i hans egen högborg, hans fort. Den lilla osäkra känslan som rört sig i hans huvud blommade upp, större nu. Starkare. Han tyckte inte om det. Tyckte inte om att känna osäkerhet här, nu. Det här var ju hans fäste. Hans hem!

Obetänksamt nog, skakad av händelsen, vände sig mannen bort ett par minturer, letade under bänken på det dammfria och mycket rena gråmålade golvet och när han återfunnit sitt favoritverktyg (inte utan att belåtet konstatera att bladet tagit ut betalning för fröken Perssons obetänksamma handlande) och vänt tillbaka till sitt byte fann han bytet vara borta. I Fröken Perssons ställe fanns nu enbart tomma handklovar dinglande i sin kedja från garagets tak.

Under ett par ögonblick misstänkte mannen att något var allvarligt fel (något utöver hans minst sagt psykopatiska sinnelag, det vill säga) och han trodde att han drömt allt. Drömt förförelseakten, sömntabletterna. Den korta färden i svarttaxin där han låtsats hångla med fröken Perssons medvetslösa kropp, låtit chaffisen få se både en stor del av fröken Perssons tilltalande byst och den ack så tilltalande och frestande kanten på hennes hjärtskärande vita boxertrosor mot den bleka, rosa hyn, som nästan fått honom själv att tappa kontrollen. Drömt hur han med darrande händer klätt av henne klädesplagg efter klädesplagg i en nästan smärtsamt ljuvlig ceremoni, avslöjat mer och mer av hennes utsökta, oskyldiga kropp tills hon till sist hängt helt naken i hans garage.

Men nej, en titt på det blodfläckade golvet och på bänken där fröken Perssons kläder låg för en stund sedan, och nu var kraftigt decimerade, berättade för mannen att förförelsen av Fröken Elsa Persson faktiskt ägt rum. Det var bara fröken Persson och hennes klänning som fattades. Blodet på golvet ledde mannen till dörren in till hans hus. Hon hade flytt in i hans hus. Men hur? Den obehagliga känslan som han med stor omsorg pressat tillbaka flammade upp på nytt. Hur kunde hon ha tagit sig loss?

Att förföra fröken Elsa Persson, del 2

Med sprutan i ena handen och en bomullstuss med desinfektionsmedel i den andra närmade han sig Elsa, som ryckte till och försökte dra sig undan.

"Det här är för ditt eget bästa, flicka lilla, så att du piggnar till ordentligt."

"Ne...h.. ne..hh" var allt den hängande fröken Persson fick ur sig, trots sina akrobatiska undanmanövrer.

"Med tanke på den behandling som väntar är knappast en spruta det du behöver frukta mest, lilla flicka. Seså. Håll... håll armen still!"

Efter en kort kamp fick mannen tag på Elsas arm, som kändes förvånansvärt muskulös, trots det mjuka hullet. Han tryckte långsamt in kanylen i Elsas arm. Njöt av att se hennes plågade min. Så skulle det se ut minsann. Skräck var vad han levde på, hans andrum i en i övrigt dyster och färglös tillvaro. Och den nakna försvarslösa kvinnan med armarna fästa i tjocka kedjor var hans medium för att uppnå den perfektion han eftersträvade, konstant.

Elsa andades in ljudligt när vätskan kom i kontakt med hennes blodomlopp. En våldsam darrning for genom hennes muskler, allt eftersom adrenalinet fick grepp om henne. Men istället för den förskräckelse och rädsla mannen väntat sig - i hans eget tycke faktiskt förtjänat - slog Elsas kropp an en sträng av uppror, trots. Var det förakt han läste in i hennes gnistrande ögon? Det här gick ju inte an. Dags att inskärpa hur allvarlig, hur ytterst allvarlig, Fröken Perssons belägenhet var, och hur illa det skulle komma att gå för henne, så småningom.

Vad rör sig i hjärnan på denne man som är på väg att orsaka en fjärde kvinnas död, denna afton? Förakt för det kvinnliga könet, utan tvekan. Ett stort mått begär till hennes kropp, Hennes med stort H. En övertygelse om att denna gången är den sista. Det är nu han hittat Kvinnan, den Perfekta, som aldrig skall komma att orsaka honom skada, den oskuldsfulla madonnan som han med kniv och lem skall omvandla till det ultimata redskapet för sin hämnd på den kvinnliga kroppen, den han föraktar så och åtrår med en eld som bara falnar när han kommit kvinnan inpå bara kroppen, ja, faktiskt in under skinnet. Det är först då den efterlängtade förlösningen ens kan ske och hans kropp och sinne är - trots sitt behov av perfektion - spända till bristningsgränsen av förväntan och ouppfylld kärlek.

Vem kan förstå honom? Säkerligen inte många. Hans sinne är sådant att det saknar det som normalt ses vara rationellt och logiskt, även om det i mannens egen värld ter sig både logiskt och rationellt att en gång varannan månad få utlopp för sin sexuella energi genom att släcka ett handplockat i hans ögon oskuldsfullt kvinnoliv.

Del tre följer imorgon

Att förföra fröken Elsa Persson

En novell

Att förföra fröken Elsa Persson

"Perfektion, min kära fröken Persson, kräver precision och tålamod. Det är därför ypperligt passande att jag besitter dem båda."

Mannen såg med huvudet på sned på den från taket hängande Elsa Persson, en kvinna han träffat för bara några timmar sedan och som förfört honom med sina glänsande mörka lockar och breda kvinnliga höfter. Som hämtad ut en femtiotalsfilm klev hon in på den något suspekta klubben, i lackskor och med en oskuldsfullt blå klänning. En olycka på väg att inträffa. Ett perfekt byte för hans avancerade smaker. En flicka i en kvinnas kropp. Så ytterst smakfullt.

Förförelsen hade varit nog så enkel. Ett glas vin, ett par komplimanger och en sömntablett senare hängde hon naken i hans garage, fjättrad i sina slanka handleder, redo att plockas av honom, det ultimata rovdjuret, den stora stygga vargen med ett sadistiskt sinnelag och en smak för det ofördärvade.

Hans blick smekte hennes nakna kropp, från axlar till fylliga bröst, en mjukt rundad mage och det som först fascinerat honom - hennes breda och kvinnliga höfter, som gjorda för barnafödande. Synd bara att hon nu aldrig skulle få utsätta sin utsökta kropp för detta det yttersta kvinnlighetsprovet.

Elsa gav ifrån sig ett svagt stönande och mannen ryckte till något. Var det inte tidigt för Elsa att vakna? Kanske inte. En snabb blick på klockan bekräftade att det var i tidigaste laget, men väl inom förväntade gränser. De där breda höfterna och den mjuka magen var kanske en bidragande orsak. Hon var kanske något tyngre än han doserat för. Nåväl. Väl inom ramarna.

"Fröken Persson behagar vakna hör jag. Kan jag assistera med något? Kanske ett glas vatten?"

"Varf...hnger...vför?" orden var sluddriga och halvformade, också det något att förvänta sig.

"Fröken Persson, jag måste tyvärr meddela er att ni råkat ut för en högst obehaglig typ. Ett av ett fåtal som operererar i Sverige. Jag är skinnaren. Du kanske har läst i tidningarna om mig?"

Den väntade skräckreaktionen uteblev. Högst märkligt och något förargligt. Kanske var det sömnmedlet som orsakade det? Nåväl, nu var hon ju vaken, vad kunde det skada? Hans långa fingrar smekte ömsint över den vackra glassprutan i ålderdomligt utförande. Han hade skärpt nålen senast imorse. Nu plockade han upp den och fyllde den varsamt med adrenalin från en liten kapsel ur ett allergikit. Vätskan var transparent och klättrade lite på sprutans glasväggar, en vän som återser en annan.

Del två följer imorgon.

Tågresan III

Det här är fortsättningen på Tågresan. Jag håller på att försöka få ihop en bok av det. Får se om jag lyckas. En integrerad bit av det hela verkar vara att jag måste sitta på pendel- eller SJ-tåg för att lyckas skriva något. Det kanske är ett tecken på att jag finner tågresor tråkiga. Eller så finns det andra sinistra syften. Som till exempel att jag vill utnyttja varje sekund på dagen.

Del Ett

Del Två

Del Tre

"Hej Rosa" säger den fryntliga sköterskan som tar emot. Jag drabbas av en omedelbar misstanke om att hela hennes attityd, allt hon faktiskt är är konstruerat för att lugna mig, ge mig någon slags trygg punkt i en tillvaro som Institutet vet är mer än bara skrämmande, den är skräckinjagande. Min mage har dragit ihop sig till en hård liten boll. En sur smak av metall har lagt sig i min mun. Nästan som blod. Jag för upp handen till min mun medan sköterskan läser av mitt chip med en liten scanner. Det är blod. Jag har bitit hål i min underläpp utan att märka det. En droppe faller ner i mitt knä medan jag med böjt huvud svarar "ja" och "nej" på sköterskans frågor. Hon har inte sagt vad hon heter, men hon förväntar sig att jag snällt skall svara på alla hennes frågor om när jag senast hade mens, om chippet kliar, om jag har haft ont av de hormoner de har pumpat i mig, om jag fått några utslag av vitaminerna jag måste ta.

Jag hänger med huvudet, jag kan inte förmå mig att möta hennes blick, orkar inte se hennes glada leende, nu när mitt liv verkar så kraftigt beskuret.

"Ta av dig dina kläder och kryp in i den här klänningen, så skall vi göra en undersökning på dig." säger sköterskan och ger mig en mjuk vit säck med två ärmar. Jag tar den och reser mig. Två röda prickar blommar upp på det vita tyget. Jag blir nästan chockad av den röda färgen. Jag tittar upp, rakt in i ansiktet på den plastiga sköterskan, ser hennes leende som knappt har ändrats sedan jag klev in genom dörrarna.

"Vad heter du?"
"Va?"
"Vad heter du? Du måste ju ha... ett namn, eller?"
"Om du bara kryper upp i gynstolen här, så kommer läkaren snart och kikar på dig."

Plastsköterskan börjar dra sig bakåt mot dörren. Jag inser med en plötslig maktrusch att jag skrämmer henne. Jag skrämmer henne.

"Men.. vad heter du?" Min röst stiger lite. Jag hittar lite av mitt självförtroende igen. Lite av min glöd som alltid gjorde min syster tokig på mig. Visst var hon sötare och mer populär, men jag kan dominera ett helt rum om jag vill.

"Jag... du blöder på läppen, det är bäst att vi torkar av det..." Plastsköterskan rör sig lite tafatt mot ett skåp och öppnar det, fumlar lite, och lämnar dörren öppen när hon vänder sig mot mig. Det glänser av metall bakom henne. Jag drabbas av något slags ursinne som jag nästan aldrig har känt förut. De röda fläckarna på den vita klänningen växer bakom mina ögon och jag känner hur jag börjar darra av något som är mer än ilska. Vad är det som händer? Hur kan de tro att de kan ta mitt liv ifrån mig? Hur kan jag låta dem ta mitt liv ifrån mig? Hur kan jag låta den här namnlösa varelsen, fryntlig och med rosiga kinder och ett vänligt sätt, en plastförpackad förtroendeingivande robot ta mitt liv ifrån mig?

Plötsligt ser jag knappt något annat än hennes anonyma ansikte, inramat av det uppsatta håret. Plötsligt finns bara hon och jag, och de blänkande metallföremålen bakom plastsköterskan. Jag kastar mig över henne. Jag tänker inte längre. Jag kan inte tänka längre. Det är som om någon har stängt av allt jag är, förutom den här uppvällande, blossande röda ilskan. Plastsköterskan förstår ingenting, inte förrän jag fyrar av ett lysande rött leende mot henne. Mitt leende är en fackla som bränner sig in i hennes ögon.

Jag hör något. Det är ett dovt ljud som brummar i mig. Ett morrande som växer och växer tills jag inte kan hålla det inom mig längre.

När jag återvänder till mig själv går det långsamt. Det är som att vakna upp ur en narkos. Jag minns inte att jag har somnat. Halva ansiktet värker. Smaken av metall ligger som en tjock hinna på tungan. Mer blod i munnen. Min högra sida känns tung och öm, som om det ligger något och pressar sig mot mig och det jag ligger på. Det är varmt, ganska mjukt, men inte mjukt nog för att vara en säng. Ett stick i min arm får mig att bli klarvaken på några sekunder. Det gör rejält ont, och det drar i huden, som om någon sitter och syr i mig. Jag kan inte lyfta huvudet. Det är det andra som slår mig. Jag sitter fast med huvud, axlar och armar. Benen är insvepta i något tungt material. Sticket igen, den dragande känslan. Mina ögon fylls med tårar och jag gnyr. Det gör ont att använda rösten, som om jag vrålat länge och ihållande.

"Hon är vaken. Ge henne något. Knocka henne." Rösten har inget ansikte. Jag försvinner in i mörkret igen.

Intressant?

Andra bloggare om;
novell, tågresan, skrivande, dystopi

Tågresa II

Fortsättningen på Tågresa:

De byggde nya spår för tåget, och såg till så att tågen inte gick att fly ifrån, vare sig genom att ta sig ut eller på andra sätt. En lam protest från samhället lät oss ha kvar våra identiteter hela vägen fram till institutets dörrar. Det motiverades med att vi inte var avgjort utvalda än. Att vi fortfarande hade rätt till våra egna liv. Inredningen i tåget berättar en annan historia. Det finns inga nödbromsar, inga klädda säten, inga lösa föremål. Skulle tåget krascha och börja brinna sitter vi fast härinne, för det finns inget sätt att ta sig ut när dörrarna väl är stängda. Och även om de är diskreta, så blir vi genomsökta av konduktörerna när vi stiger på. En flicka fick ta av sig sin handväska med lång rem. Föreskrifterna är tydliga.

Inga rep eller bälten
Inga vassa föremål
Inga långa halsband
Inga långa hårband
Inga vassa hårnålar

Inga konversationer

Inga konversationer...

Vi skall inte tillåtas att lura systemet. Inte ens mellan scanningarna är vi helt fria. Chipet som de opererar in skickar konstant värden till institutet. Ändras de så finns det ett utryckningsteam i närheten som omedelbart kan återuppliva eller rädda den flicka som inte vill finna sig i de regler institutet ställer upp. Jag har i tysta konversationer hört talas om hur de som försökt men inte lyckats begå självmord hålls nedsövda på institutet. Som omedvetna livmödrar. De barnen blir aldrig särskilt livskraftiga sägs det.

På perrongen skyfflas vi snabbt in i det väntande institutets dörrar. Vakter beväpnade med bedövningsgas och gasmasker väntar utanför dörrarna. Ifrån ett högtalarsystem hörs en kvinnoröst säga "Var vänliga gå i snabb takt till er uppsamlingsplats."

En flicka får panik på väg in. Börjar skrika, vrida sig och försöker fly tillbaka in på tåget. Vakterna är snabba, men det uppstår ändå ett vakuum på plattformen. Hundratals ögon vänds mot dramat som utspelar sig framför oss. Flickan blir gasad, bedövad och försiktigt lagd på marken i väntan på en bår.

Hon behöver inte passera dörrarna som markerar den sista gränsen mellan att vara mig och att vara ingenting.

Vi stoppas in i väntrum, små vita kubformade rum med plats för fyra personer. Vid dörren blir vi registrerade, får visa våra id-handlingar, som att de inte redan visste precis vilka vi är och precis vad vi gör här? De har räknat mina hjärtslag under snart två månader. De vet mer om min kropp än jag vet.

Flickan med guldörhängena har ersatts med tre unga flickor, som precis som jag, sitter på kanten av stolen, med ett fast grepp om underarmen där det förhatliga chipet sitter och kliar konstant. En av dem, det långa håret uppfäst i knut, knubbiga armar och ben, iförd en blå klänning med broderade blå blommor, har piercad näsa. Hon drar tyst efter andan, ögonen är röda av sömnbrist, eller kanske gråt. Jag ser min spegelbild i henne. Jag vet att mina ögon är precis lika röda och att jag kurar ihop mina axlar för att inte synas, precis som hon.

"Rosa Hedberg? Vill du följa med här?"

Vill jag följa med?

"Nej" viskar jag tyst, reser på mig och försvinner in i den vita monoliten.

Intressant?

Andra bloggare om:
skrivande, novell