Vulkan

Det finns ett ställe på nätet som heter Vulkan.se. Där kan man, som aspirerande författare, själv publicera sina verk utan så mycket som ett howdy-do från erfarna redaktörer eller förläggare.

Jag citerar från Vulkanmanifestet:

I dag - 15 november 2007 - lanseras webbplatsen Vulkan.se, där vem som vill kan skapa, sälja, trycka och distribuera sin egen bok, kostnadsfritt.

Det tar inte mer än fem minuter att skapa boken - sen finns den till salu i Vulkans nätbokhandel. Två veckor efter att den köpts landar den nytryckt i kundens brevlåda.

Därmed bryts idag ett sexhundraårigt monopol, som utgjorts av en grupp företags ensamrätt att avgöra vilka författare som ska få tillgång till potentiella konsumenter. Tack vare Vulkan.se:s unika system kan från och med idag alla bli sin egen ansvarig utgivare, och slippa begränsas av den svenska förläggarkårens tycke och smak.

Vi är härmed stolta att kunna presentera Vulkanmanifestet - en lista över de regler som idag förändras för alltid.

Det här leder (naturligtvis vill jag säga...) till erbarmligt dåliga böcker. För alla kan ju skriva, eller hur? Det är ju bara att plocka upp en penna eller starta upp datorn och lämplig applikation och börja hamra på tangenterna! Eller hur? Eller?

Det är trasigt på så många sätt att jag knappt vet var jag skall börja. För det första: Att skriva en bok, oavsett om det handlar om fakta eller skönlitteratur, kräver kunskap i ämnet om hur man disponerar sitt utrymme. Att skriva en bok kräver att man har grepp om de grundläggande reglerna för att berätta en historia. Kan man hantera reglerna - då är det okej att bryta emot dem, men först då. Att skriva en bok kräver att man som författare kan uttrycka sig tydligt nog för att läsaren ens skall förstå vad som sägs. Och det kräver att man tar sig tid att redigera, läsa, korrekturläsa, läsa om, redigera igen och klippa, klippa, klippa!

De flesta böcker jag har sett på vulkan.se verkar dessutom helt ointressanta. Det är egocentriska kreationer utan tillstymmelse till gnista någonstans. De eventuella böcker som faktiskt är läsvärda på siten drunknar i sumpen av de illa skrivna, illa namngivna sunktexterna som ligger där.

Vulkans upphovsmän är säkert ärliga i sitt uppsåt, och vill förmodligen (förutom att tjäna pengar på puckon) att glädjen att skriva skall sprida sig bland massorna. Men samma företeelse som uppstod när layoutprogram blev tillgängliga för den breda massan , samt när internet koloniserades med glada HTML:ister uppstår nu när tryck är lika enkelt. Det dyker upp en jävla massa skit. Jag minns med fasa de första "coola" websidorna med blinkande texter, rosa bakgrund och gula bårder, animerade giffar och hamsterdanser. Det var inte vackert. Det fanns naturligtvis undantag. Här och där. Precis som det säkert finns undantag även på vulkan.se. Skillnaden på Vulkan.se är naturligtvis att någon tjänar pengar på att sälja sina alster där. För min del satsar jag hellre på kvalitetskontroll i form av förlagssystemet - hur föråldrat och bakåtsträvande det än är - än på en bok ifrån vulkan.se.

Då föredrar jag helt klart Månpockets satsning Ordet är Fritt. Det är mer insiktsfullt.

Ja, jag är en bakåtsträvande satkärring idag, men det beror på att ju lättare det blir för människor att bara pumpa ut allt slam på marknaden, desto sämre kvalitet får vi på hantverket. Jag älskar böcker. Det betyder att jag vill kunna läsa skickliga författare även i fortsättningen.

EDIT: Sitter och lyssnar på Illumination och deras cover på "Cry Me a River". Inte Timberlakes version. Arthur Hamiltons version.

Now you say you're lonely
You cry the whole night through
Well, you can cry me a river, cry me a river
I cried a river over you

Now you say you're sorry
For bein' so untrue
Well, you can cry me a river, cry me a river
I cried a river over you

You drove me, nearly drove me out of my head
While you never shed a tear
Remember, I remember all that you said
Told me love was too plebeian
Told me you were through with me and
Now you say you love me
Well, just to prove you do
Come on and cry me a river, cry me a river
I cried a river over you

Illumination är samma grabbar som ligger bakom "Somewhere Out There", och gosh, do I ever love 'em. Tyvärr finns det inte så mycket att lyssna på. Hittade den här sidan, men inte mycket mer.

Soft electronica. Loungy. Så frågar sig naturligtvis vän av ordning vad fan jag sitter och lyssnar på mjukismusik för, när jag alldeles nyligen var helt extatisk över The Mars Volta. På A svarar jag none of your business, på B svarar jag för att det snurrar på iPodden och på C vet jag inte. Man KAN överdosera även på Rage Against the Machine. Och så ville jag lyssna på Kate Bushs "The Sensual World" imorse. "Deeper Understanding". Jag har nämligen drabbats av ett mysko tillstånd som närmast går att likna vid att kasta sig med huvudet före ner i havet, slå i vattnet och uppleva den där viktlösa känslan när man precis vänder. Suspenderad. I viktlöst tillstånd. Och då kan man inte lyssna på "The Mars Volta". Då måste man lyssna på Illumination och Kate Bush. Eller kanske David Bowies "Bring me the Disco King", vilket jag gjorde imorse på vägen till jobbet och började gråta. He izz an eevil eeevil mann! Bowie. Bäst är dock Mike Garson på piano. Vilket piano...



EDIT 2: Ja, jag är en fruktansvärd människa med jämna mellanrum, en totalt fördomsfull snobb som saknar medlidande och diplomatiska skills. Men jag vet i alla fall om det, och när jag glömmer bort det så tittar jag på min väska där devisen "alla andra är dumma i huvudet" står skriven på en bit aluminium. När jag ser den påminns jag om att jag också har mina fördomar, begränsningar och dåliga sidor. Sedan tittar jag på metallbiten intill där det står "alla borde ha skägg" och sörjer att jag är kvinna och enbart besitter ett enda skäggstrå i hela ansiktet. Life's a bitch. Get used to her.

EDIT 3: Helvete. Sitter och lyssnar på "The Descent" av Dive, som råkar vara ett av mina svenska favoritband. Måste sluta lyssna på den här musiken, för jag bara gråter.

Hey ah
Wake up child
Something calls you by name at night
And the winds the woods the cattle all cry

Wake up
Haven't you heard
Hurry up then and spread the word
That a swarm of angels crashed in the storm

All fell like torches
And one by one they hit the ground
in piles of ashes
Their burnt out wings were spread around
Wet sore and frozen
Still somewhere underneath it all
Oh so beautiful

Sleep now
sleep my dear
They're still falling from way up there
And the smoke the heat the fires all spread

Here in the desert
The nights are cold and full of stars
And in the distance
Our cities shimmer in the dark
Homesick and exiled
Under the violet sky I cry
oh so beautiful

Here drowns our sorrow
Along with all our histories
And our belonging
Our bridges burn as we believe
This lasts forever
Still somewhere underneath it all
Whole life of dying
Slowly bit by bit deceived
All we ever stood for
Nothing means anything no more
Still so beautiful

Änglafall på Avalanche! Shite. Jag undrar vilka udda hormoner som hälsar på i min hjärna idag? Jag kanske är nästa jungfru Maria? Immaculate conception, except I'm not a virgin, and I don't much feel like being a mom. Speciellt inte till en ny Jesus. Herregud vad jag svamlar... Måste ha druckit en Red Bull för mycket. Nu, mina damer och herrar, skall jag hålla käften.

Ett skäggstrå...

Jag har ett skäggstrå.

Det är absolut inget jag skäms för. Hade jag fått välja kön innan jag föddes hade jag valt man. Delvis därför att jag avundas alla män som kan odla ett skägg. Skägg ser nämligen otroligt bekväma ut att tänka med. Vad jag tänker på i det sammanhanget är den egenskapen att man kan snurra det runt fingrarna, dra i det, fluffa till det och allmänt använda det som en distraktion för fingrarna när man tänker.

Själv har jag en mouche (skall man kalla det för att vara politiskt korrekt. Jag tror personligen att det är en skäggvårta, men det låter så fruktansvärt ofeminint... ) med ett skäggstrå. Och nu till den stora sorgen. Det hade vuxit ut. Ordentligt. Och jag satt och drog i det och önskade att det hade lite kompisar när jag till min stora förskräckelse drog ut det! Så nu har jag inget skäggstrå igen. Och inget att pilla på när jag tänker förutom min förargliga mouche (skäggvårtan), som inte låter sig pillas på utan att bli inflammerad och börja blöda överallt. Och den blöder rejält, kan jag meddela. Det är strida strömmar... Eller i alla fall strida nog för att kräva ett plåster om det skulle ske. Så jag har funderingar på att avlägsna den. Mouchen. Skäggvårtan. Inte för att jag stör mig på den utseendemässigt, den har "alltid" varit där, utan för att den blöder på mig när jag inte vill bli blodig. Problematiken är naturligtvis att om jag avlägsnar skäggvårtan (mouchen!) så avlägsnar jag även det enda skäggstrået jag har i mitt ansikte. Och vad skall jag dra i då? Det kommer att förhindra min tankekapacitet, sådan den nu en gång är.

Är det hemskt att önska sig ett annat kön? Borde jag vara helt tillfreds med min kvinnlighet, även om jag inte riktigt vet vad jag skall göra av den? Sanningen att säga hade jag nog trivts allra bäst om jag inte hade något kön alls. En hjärna i en burk. Stimulera mig mentalt, men låt bli min kropp. Fast det funkar ju inte, som jag nyligen har upptäckt. Att bli stimulerad mentalt är även det en trigger för att kroppen skall reagera. Det här har upprepats för mig från två håll. Dels genom en vän, dels genom "Atlas Shrugged", som i sina filosofiska utläggningar repteterar precis det som kamraten försöker förklara, men med oändligt många fler ord och på ett sätt som får mig att förstå precis vad det var han menade. Det betyder dock inte att jag håller med. Bara att jag ovilligt kapitulerar inför ett faktum som jag inte kan påverka. Men få inga idéer.