Med anledning av Herr Klokboks och Gnällspiks bloginlägg rörande den tyska undersökning som visar på att människor ändrar sitt beteende efter de förutsättningar som finns - den auktoritet som finns - så känner jag mig tvungen att dra paralleller.
Den första parallellen tänker jag dra till Stanley Milgrams lydnadsexperiment. Det visar på att i ett visst klimat kan man godta vilket beteende och uppträdande som helst och man rättar sig efter auktoriteter. Se på Abu Ghraib. Där uppmuntrades grymhet och sadism - och enligt vissa uppmuntrades det ifrån auktoriteter med höga befattningar. Att det ens upptäcktes beror på att bilder togs på övergreppen.
Men det är inte det jag är ute efter i det här fallet. Det jag vill påpeka är att man ändrar sitt beteende om auktoriteter säger att man skall ändra sitt beteende. Och det finns ingen högre auktoritet än staten. Möjligtvis Gud, om man tror på honom.
Man fogar sig därför att staten säger att man skall foga sig. Man ändrar sitt beteende därför att staten säger att man skall vara försiktig med hur man uttalar sig, och med vem man pratar. Det blir ett samhälle som präglas av fruktan.
Den andra parallellen jag tänker dra är till filmen V för Vendetta. Människor i det samhället lever i en ständig fruktan och under ständig övervakning.
Att rädslan inte är en total fantasi börjar redan bli tydligt i Tyskland med tanke på resultatet av den undersökning som gjorts.
"Visst," säger du säkert, "men det är ju så små skillnader. Och 48% VILL ju bli övervakade, vad är det för fel då?"
48% vill bli övervakade därför att de är rädda, och för att staten har sagt att det finns anledning för dem att vara rädda. Staten har sagt "det här kommer att hjälpa er att inte vara rädda", men snarare piskar statens beteende upp människors rädsla ännu mer, utan att någon ifrågasätter, eller ens vill ifrågasätta.
Jag återkopplar till Milgram. Inte EN ENDA av de deltagande ifrågasatte experimentet. Inte en.
Det är viktigt att vi vågar ifrågasätta. Det är viktigt att vi värnar om vår integritet, särskilt i dagens samhällsklimat. Rädslan finns redan. Vi behöver inte spä på den ytterligare.
Intressant?
Andra bloggare om:
FRA, övervakning, reflektioner, makt, Gnällspik, Klokbok
EDIT: Google liknar redan Sverige vid en diktatur, så vi är väl på väg ditåt. Kina nästa? (Tack till Klokbok för länken)
Showing posts with label reflektioner. Show all posts
Showing posts with label reflektioner. Show all posts
Friday, June 13, 2008
Friday, April 18, 2008
Poesi (och romantik?)
Det är vår ute. Jag slogs av det imorse när jag gick utanför dörren och insåg att alla gångvägar sopats helt rena från det lager av grus de legat under sedan i november förra året. Hela Tumba är vårstädat och jag njuter av gatornas nysopade status när jag trampar ner för berget jag bor på.
Luften är kall och frisk, frosten ligger som en skör hinna över gräset, och solen lyser mig i ögonen. Över träden har en tunn slöja av grönt börjat bildas. Den ljusa, ömtåliga sortens löv, de som med tveksamhet letar sig ut ur sina skyddande knopphöljen för att testa luften utanför, de första modiga.
I sann våranda kastar jag mig därför (nåja) över SvDs romantiktest och får veta att:
Hmm... Genast börjar jag fundera på - vad är det för fel på mig eftersom jag inte tycker om romantik? Hela texten är skriven ur synvinkeln - du skall älska att vara romantisk! Dessutom är testet fånigt, det innehåller som vanligt inga av mina val. En romantisk date för mig skulle exempelvis bestå i av att fixa en ostbricka och spela brädspel till långt in på natten. Kanske ett kortspel också. Möjligtvis Gloom... Eller StarCraft-brädspelet? Kanske skriva ett äventyr tillsammans med min snusmumrik, som är mer än lovligt begåvad vad det gäller att uttrycka sig via text?
Jag ÄR inte romantisk i traditionell mening. Men jag fixar kaffe på morgonen när jag tvingar upp snusmumriken nästan redan innan han har gått och lagt sig (och bett mig väcka honom, mind you, jag sysslar inte med ofrivillig tortyr). Det är väl romantiskt? I alla fall enligt frågan i testet (har du gjort frukost på sängen till din partner?) och eftersom snusmumrikens frukost består av avkok av malda kaffebönor så bör det väl rymmas inom den sfären?
Äsch. Jag får sluta analysera min egen förmåga till kärlek... I alla fall med utgångspunkt i ett störtlöjligt test på SvD.
Intressant? ... det är nästan tragiskt att det här intresserar isf...
Andra bloggare om:
brädspel, dikt, kommunikation, Kärlek, kortspel, Personligt, reflektioner, relationer, snusmumriken,
Luften är kall och frisk, frosten ligger som en skör hinna över gräset, och solen lyser mig i ögonen. Över träden har en tunn slöja av grönt börjat bildas. Den ljusa, ömtåliga sortens löv, de som med tveksamhet letar sig ut ur sina skyddande knopphöljen för att testa luften utanför, de första modiga.
I sann våranda kastar jag mig därför (nåja) över SvDs romantiktest och får veta att:
Du har en ljummen inställning till romantik. Du kanske inte omfamnar allt, men uppskattar en romantisk gest då och då. Det är inget fel att trivas med lagom mycket romantik och det betyder inte att du inte kan uppleva kärlek på samma djupa sätt som dina mer romantiska vänner.
Hmm... Genast börjar jag fundera på - vad är det för fel på mig eftersom jag inte tycker om romantik? Hela texten är skriven ur synvinkeln - du skall älska att vara romantisk! Dessutom är testet fånigt, det innehåller som vanligt inga av mina val. En romantisk date för mig skulle exempelvis bestå i av att fixa en ostbricka och spela brädspel till långt in på natten. Kanske ett kortspel också. Möjligtvis Gloom... Eller StarCraft-brädspelet? Kanske skriva ett äventyr tillsammans med min snusmumrik, som är mer än lovligt begåvad vad det gäller att uttrycka sig via text?
Jag ÄR inte romantisk i traditionell mening. Men jag fixar kaffe på morgonen när jag tvingar upp snusmumriken nästan redan innan han har gått och lagt sig (och bett mig väcka honom, mind you, jag sysslar inte med ofrivillig tortyr). Det är väl romantiskt? I alla fall enligt frågan i testet (har du gjort frukost på sängen till din partner?) och eftersom snusmumrikens frukost består av avkok av malda kaffebönor så bör det väl rymmas inom den sfären?
Äsch. Jag får sluta analysera min egen förmåga till kärlek... I alla fall med utgångspunkt i ett störtlöjligt test på SvD.
Intressant? ... det är nästan tragiskt att det här intresserar isf...
Andra bloggare om:
brädspel, dikt, kommunikation, Kärlek, kortspel, Personligt, reflektioner, relationer, snusmumriken,
Friday, November 16, 2007
Helena Blomqvist
Jag är glad att jag tog promenaden förbi Kulturhuset igår. Jag stod i kö i tio minuter, läste min nyinköpta bok av Terry Pratchett "Making Money" (som redan är slut... *suck*), men gav upp efter - japp - tio minuter. Med resultatet att jag istället för att åka hem åkte upp för att titta på Jan Stenmarkutställningen. Den var stängd. Men på vägen ner fångade ett fotografi på en kvinna i röd klänning min uppmärksamhet.
Det var Helena Blomqvists foto "Woman with Ravens" från utställningen "The Dark Planet".
Artikel i SvD
Jag måste gå dit igen och titta på bilderna. Idag. Jag fastnade i en timme framför dem. Önskar att de inte var så ruskigt dyra, de kostar runt €10000 (missförstå mig rätt, de är värda varenda euro) och det har jag inte råd med. Annars hade det varit ett givet tillskott på min vägg hemma. Fast då hade jag fått kasta ut en del andra bilder förstås. Boken skall jag i vilket fall som helst köpa, om den finns att få tag på. Och Helena Blomqvist skall jag följa religiöst hädanefter. Hon är en konstnär som har träffat rätt i själen på mig. Mörkret och ljuset i fotografierna, himlarna med flygplan, den stillaliggande pensionären i de fyra årstiderna... Det pratar med mig, och det påverkar mig och wow... Det är sällan det händer att jag ryser av fotografi. Jag kan uppskatta skönheten i foton, men det händer inte ofta att jag får samma reaktion på bilder som jag får på musik. Det här var klockrent. Det var ett svärd i hjärtat, det var inspiration, det var att sätta andan i halsen. Andlös.
Mer skrivet om Helena Blomqvist:
DN
SvD
Tidningen Kulturen
Konsten.net
Ännu en från konsten.net
minou.nu
Digitalfoto
Fotosidan.se
Bortsett från den upplevelsen som fick mig att bli helt vimsig i huvudet av vilja att skapa, och vilja att köpa en ny systemkamera, så fick det mig också att fundera lite på den digitala tekniken.
Visst finns det uppenbara fördelar med att sätta sig vid datorn och manipulera bilder, framförallt går det fortare, och resultaten blir mer i enlighet med vad man vill ha, eller är ute efter. Men det tar också bort den direkta kopplingen mellan mediet och konstnären. Det lägger en slöja av obegränsade "undo" mellan dig och bilden och det som är omedelbart, ogripbart och eteriskt i bilden kan försvinna på vägen. Man kan undvika misstag. Och misstag är ibland det som gör en hel bild.
Fördelen är ju att man inte behöver stå i mörkrummet och andas kemikalieångor som dessutom är cancerframkallande. Men det är något speciellt med allt det där. Att försiktigt rulla upp sin film på en spole, skruva ihop framkallningsburken och låta kemins magi arbeta fram negativen. Att stå med vatten upp till armbågarna och faktiskt kunna påverka bilden redan i negativstadiet. Att pressa film... Mmm... Lukten av framkallningsvätska som sätter sig i kläderna, och att yrvaket klättra ur mörkrummet, osäker på om det är kväll eller morgon.
Mörkrumstomtarna! Men det är slut med mörkrumstomtar, kemikalier och kopiatorer nu... Om jag köper en ny kamera blir det en digital systemkamera. En Olympus, med största sannolikhet.
Utöver att jag har drabbats av fotonoja har jag också diskuterat skrivarworkshops med Gunnar på Sveroks forum, i den här tråden. Det ligger mig varmt om hjärtat att se att rollspelssverige lever upp igen på konvent, och vad man än kan tänkas göra för att så skall ske... Jag ställer upp och hjälper till. Man kanske skall rycka lite i Satu också. Hon är rejält insyltad i RopeCon och kan säkert hitta bra folk i Finland. Och det vore kul att köra en Zombiebrigad där med. Det ligger små vita lappar i hela lägenheten nu... Sjukt.
Jag hittade också till ett nytt kontaktnät igår. Skall se vad det blir av det, men det kanske innebär att jag hittar folk att umgås med, så slipper jag slita på dem jag redan känner i Stockholm. Även mig kan man få för mycket av. Skulle jag tro. Det vore skönt att inte känna sig som den fattiga släktingen från landet med hatten i handen.
I helgen blir det i vilket fall som helst att skriva klart Tannhäuser. Ju mer jag läser reglerna, desto mindre håller jag med om mitt första intryck av spelet, vilket grämer mig. Det är REGLERNA det är fel på, inte spelet! Borde ha tryckt mer på det i recensionen. Men så går det när det är snabba ryck som gäller. Fan... Och helt ärligt borde jag inte ha lyssnat fullt så mycket på mina medspelare, men jag hade ganska hög feber när vi spelade, så det får gå...
Det var Helena Blomqvists foto "Woman with Ravens" från utställningen "The Dark Planet".
Artikel i SvD
Jag måste gå dit igen och titta på bilderna. Idag. Jag fastnade i en timme framför dem. Önskar att de inte var så ruskigt dyra, de kostar runt €10000 (missförstå mig rätt, de är värda varenda euro) och det har jag inte råd med. Annars hade det varit ett givet tillskott på min vägg hemma. Fast då hade jag fått kasta ut en del andra bilder förstås. Boken skall jag i vilket fall som helst köpa, om den finns att få tag på. Och Helena Blomqvist skall jag följa religiöst hädanefter. Hon är en konstnär som har träffat rätt i själen på mig. Mörkret och ljuset i fotografierna, himlarna med flygplan, den stillaliggande pensionären i de fyra årstiderna... Det pratar med mig, och det påverkar mig och wow... Det är sällan det händer att jag ryser av fotografi. Jag kan uppskatta skönheten i foton, men det händer inte ofta att jag får samma reaktion på bilder som jag får på musik. Det här var klockrent. Det var ett svärd i hjärtat, det var inspiration, det var att sätta andan i halsen. Andlös.
Mer skrivet om Helena Blomqvist:
DN
SvD
Tidningen Kulturen
Konsten.net
Ännu en från konsten.net
minou.nu
Digitalfoto
Fotosidan.se
Bortsett från den upplevelsen som fick mig att bli helt vimsig i huvudet av vilja att skapa, och vilja att köpa en ny systemkamera, så fick det mig också att fundera lite på den digitala tekniken.
Visst finns det uppenbara fördelar med att sätta sig vid datorn och manipulera bilder, framförallt går det fortare, och resultaten blir mer i enlighet med vad man vill ha, eller är ute efter. Men det tar också bort den direkta kopplingen mellan mediet och konstnären. Det lägger en slöja av obegränsade "undo" mellan dig och bilden och det som är omedelbart, ogripbart och eteriskt i bilden kan försvinna på vägen. Man kan undvika misstag. Och misstag är ibland det som gör en hel bild.
Fördelen är ju att man inte behöver stå i mörkrummet och andas kemikalieångor som dessutom är cancerframkallande. Men det är något speciellt med allt det där. Att försiktigt rulla upp sin film på en spole, skruva ihop framkallningsburken och låta kemins magi arbeta fram negativen. Att stå med vatten upp till armbågarna och faktiskt kunna påverka bilden redan i negativstadiet. Att pressa film... Mmm... Lukten av framkallningsvätska som sätter sig i kläderna, och att yrvaket klättra ur mörkrummet, osäker på om det är kväll eller morgon.
Mörkrumstomtarna! Men det är slut med mörkrumstomtar, kemikalier och kopiatorer nu... Om jag köper en ny kamera blir det en digital systemkamera. En Olympus, med största sannolikhet.
Utöver att jag har drabbats av fotonoja har jag också diskuterat skrivarworkshops med Gunnar på Sveroks forum, i den här tråden. Det ligger mig varmt om hjärtat att se att rollspelssverige lever upp igen på konvent, och vad man än kan tänkas göra för att så skall ske... Jag ställer upp och hjälper till. Man kanske skall rycka lite i Satu också. Hon är rejält insyltad i RopeCon och kan säkert hitta bra folk i Finland. Och det vore kul att köra en Zombiebrigad där med. Det ligger små vita lappar i hela lägenheten nu... Sjukt.
Jag hittade också till ett nytt kontaktnät igår. Skall se vad det blir av det, men det kanske innebär att jag hittar folk att umgås med, så slipper jag slita på dem jag redan känner i Stockholm. Även mig kan man få för mycket av. Skulle jag tro. Det vore skönt att inte känna sig som den fattiga släktingen från landet med hatten i handen.
I helgen blir det i vilket fall som helst att skriva klart Tannhäuser. Ju mer jag läser reglerna, desto mindre håller jag med om mitt första intryck av spelet, vilket grämer mig. Det är REGLERNA det är fel på, inte spelet! Borde ha tryckt mer på det i recensionen. Men så går det när det är snabba ryck som gäller. Fan... Och helt ärligt borde jag inte ha lyssnat fullt så mycket på mina medspelare, men jag hade ganska hög feber när vi spelade, så det får gå...
Sunday, November 11, 2007
W00t!
Febern är borta!
Den hönsäggsstora klumpen på armen är nere i en femkrona och armen går att böja på igen. Och allt detta utan att äta en enda hjärna! W00t!
Nu återstår bara att kunna somna inatt, men det blir nog inga problem. Jag är totalt slagen, dödstrött och helt slut. Undrar varför, med tanke på att hela dagen har spenderats sovande i sängen.
Jag har suttit och skrivit ihop en artikel till Fenix på temat konspirationer, och jag har även kollat lite löst på voodoo, vilket också är skönt. Jag har fått tillbaka koncentrationsförmågan, i alla fall nästan, och det är så gudomligt underbart att jag nästan gråter av lättnad. Jag börjar förstå lite bättre hur det är att inte orka, inte kunna koncentrera sig på vad som helst, en förmåga jag annars har haft mycket av. Jag har till och med läst en faktabok utan att bli helt vimsig i huvudet och det var länge sedan. Thomas Pynchon härnäst. Against the Day väntar fortfarande på att bli läst.
Jag är nästan klar med Poppy Brites "Self-made man" också. Så nu får jag nog ta en paus från hennes böcker i ett par månader/ år igen. Poppy Brite är en fantastiskt duktig författarinna. Hon skriver så att man verkligen känner vad som händer. Men hon skriver väldigt ofta om exempelvis mord, vivisektion, seriemördare och bögsex. Och hon skriver på ett väldigt grafiskt manér, vilket gör att jag allt som oftast sitter och rodnar i soffan när jag läser. Men när jag lägger ifrån mig böckerna är det aldrig beskrivningarna av sex, mord och inälvor som stannar kvar, utan känslan av närvaro och intensitet. Så efter ett tag glömmer jag bort de blodsmakande kyssarna och de vassa knivarna som karvar sig genom bröstben och bultande hjärtan och minns bara att hon är en fantastiskt bra författarinna. Och köper en ny bok. Och på den vägen är det. När jag tänker efter gäller nästan samma sak för Clive Barker, som också har en tendens att vara mycket grafisk i sina utläggningar om både sex och våld. Men även han är en mycket skicklig författare, så jag kan inte sluta läsa honom.
Jag har kommit fram till att alla mina skilda områden jag har ägnat mig åt har gjort mig bra på mycket. Men inte bäst på något. Jag funderar på om jag vid något tillfälle totalt skall fokusera på bara en sak. Jag undrar hur bra jag skulle bli på just det området då? Spetskompetens.
Det lustigaste just nu är att jag målar igen, och trots att jag inte hållit i en pensel på 8 år har jag ändå blivit bättre på att måla. Jag undrar om det har med mina mentala övningar att göra? Ibland kan jag nämligen få för mig att "skissa" en scen i huvudet. Alltså, jag gör om den till en målning eller en grafitskiss. Drar linjerna i huvudet, ser hur det skulle se ut på papper. Satt faktiskt och gjorde det med mina bekanta som jag spelade med igår. Små krokier i mitt huvud.
Och ibland undrar jag om jag är fullkomligt tokig. Den direkta kopplingen mellan hand och öga finns inte där än, men den har blivit så otroligt mycket bättre sedan jag målade sist, så något har uppenbarligen hänt i hjärnan. Jag tänker plocka fram min finskakurs igen, och min italienskakurs. Ju fler språk jag har att tänka på, desto bättre. Desto fler begrepp kan jag ta in.
Det är banne mig inte lätt att vara helt bonkers.
Jag vill skriva ett alternate reality game också. Jag har en så bra idé, men det är alldeles för stort att genomföra på egen hand. Jag funderade ett tag på att göra ett till en kamrat i födelsedagspresent. Men det känns som att jag är för pretentiös, för mycket vilja och för lite tid. Det är mitt största problem. För mycket vilja och för lite tid och för få vänner som är intresserade av samma saker som jag är intresserad av. Oh well. Jag och min femkrona skall sova nu snart. Feberfri och vaccinerad. Okej, jag har varit lite patetisk, men jag fick faktiskt riktigt hög feber. Så där så att det gör ont i huden.
Den hönsäggsstora klumpen på armen är nere i en femkrona och armen går att böja på igen. Och allt detta utan att äta en enda hjärna! W00t!
Nu återstår bara att kunna somna inatt, men det blir nog inga problem. Jag är totalt slagen, dödstrött och helt slut. Undrar varför, med tanke på att hela dagen har spenderats sovande i sängen.
Jag har suttit och skrivit ihop en artikel till Fenix på temat konspirationer, och jag har även kollat lite löst på voodoo, vilket också är skönt. Jag har fått tillbaka koncentrationsförmågan, i alla fall nästan, och det är så gudomligt underbart att jag nästan gråter av lättnad. Jag börjar förstå lite bättre hur det är att inte orka, inte kunna koncentrera sig på vad som helst, en förmåga jag annars har haft mycket av. Jag har till och med läst en faktabok utan att bli helt vimsig i huvudet och det var länge sedan. Thomas Pynchon härnäst. Against the Day väntar fortfarande på att bli läst.
Jag är nästan klar med Poppy Brites "Self-made man" också. Så nu får jag nog ta en paus från hennes böcker i ett par månader/ år igen. Poppy Brite är en fantastiskt duktig författarinna. Hon skriver så att man verkligen känner vad som händer. Men hon skriver väldigt ofta om exempelvis mord, vivisektion, seriemördare och bögsex. Och hon skriver på ett väldigt grafiskt manér, vilket gör att jag allt som oftast sitter och rodnar i soffan när jag läser. Men när jag lägger ifrån mig böckerna är det aldrig beskrivningarna av sex, mord och inälvor som stannar kvar, utan känslan av närvaro och intensitet. Så efter ett tag glömmer jag bort de blodsmakande kyssarna och de vassa knivarna som karvar sig genom bröstben och bultande hjärtan och minns bara att hon är en fantastiskt bra författarinna. Och köper en ny bok. Och på den vägen är det. När jag tänker efter gäller nästan samma sak för Clive Barker, som också har en tendens att vara mycket grafisk i sina utläggningar om både sex och våld. Men även han är en mycket skicklig författare, så jag kan inte sluta läsa honom.
Jag har kommit fram till att alla mina skilda områden jag har ägnat mig åt har gjort mig bra på mycket. Men inte bäst på något. Jag funderar på om jag vid något tillfälle totalt skall fokusera på bara en sak. Jag undrar hur bra jag skulle bli på just det området då? Spetskompetens.
Det lustigaste just nu är att jag målar igen, och trots att jag inte hållit i en pensel på 8 år har jag ändå blivit bättre på att måla. Jag undrar om det har med mina mentala övningar att göra? Ibland kan jag nämligen få för mig att "skissa" en scen i huvudet. Alltså, jag gör om den till en målning eller en grafitskiss. Drar linjerna i huvudet, ser hur det skulle se ut på papper. Satt faktiskt och gjorde det med mina bekanta som jag spelade med igår. Små krokier i mitt huvud.
Och ibland undrar jag om jag är fullkomligt tokig. Den direkta kopplingen mellan hand och öga finns inte där än, men den har blivit så otroligt mycket bättre sedan jag målade sist, så något har uppenbarligen hänt i hjärnan. Jag tänker plocka fram min finskakurs igen, och min italienskakurs. Ju fler språk jag har att tänka på, desto bättre. Desto fler begrepp kan jag ta in.
Det är banne mig inte lätt att vara helt bonkers.
Jag vill skriva ett alternate reality game också. Jag har en så bra idé, men det är alldeles för stort att genomföra på egen hand. Jag funderade ett tag på att göra ett till en kamrat i födelsedagspresent. Men det känns som att jag är för pretentiös, för mycket vilja och för lite tid. Det är mitt största problem. För mycket vilja och för lite tid och för få vänner som är intresserade av samma saker som jag är intresserad av. Oh well. Jag och min femkrona skall sova nu snart. Feberfri och vaccinerad. Okej, jag har varit lite patetisk, men jag fick faktiskt riktigt hög feber. Så där så att det gör ont i huden.
Friday, October 26, 2007
Förklara det här för mig...
Förklara varför jag, när jag läser Ayn Rand, hittar citat som resonerar så mycket med mig att jag måste skriva ner dem. Att jag på pendeltåget när jag läser Douglas Coupland måste skriva ner ett stycke därför att jag älskar sättet han uttrycker sig på, att jag inte kan låta bli att bli helt förtrollad av text.
Är det bara jag i hela världen? Är det bara jag som stannar på gatan för att det växer maskrosor eller nyponrosor i sprickor på trottoaren, och jag MÅSTE titta på dem, jag måste se att det finns någon slags skönhet i det. Är det bara jag som drabbas av gåshud när jag tidigt på morgonen går genom parken där dimman ligger över höstgula träd? Varför är det bara jag? Jag vill dela det här med någon som förstår. Jag saknar Tuukka och Satu. Jag saknar att sitta på lunchstället vi gick till och äta det nybakade brödet, och den krämiga risotton, och prata om ALLT, prata om allt som hade med något att göra. Att ha någon som inte bara vill prata Sverok, eller kompisar, eller konvent, eller rollspel. Var tog filosofin i mitt liv vägen? Var tog tidsresorna vägen? Metafysiken? Var tog diskussionerna om andlighet och mitt i natten pratet om övernaturliga fenomen, musiksessionerna vi hade när vi låg på golvet och lyssnade på Sígur Ros och Massive Attack vägen? Varför har jag ingen som vill dela det här med mig längre? Varför är jag så ensam? För att jag drar mig undan, för att jag flyttade från Malmö, för att jag flyttade från Helsingfors... Var hittar man dem igen? De där vännerna som betyder allt och som kan rädda en från katastrofen.
Nu censurerade jag igen... Typiskt mig.
Är det bara jag i hela världen? Är det bara jag som stannar på gatan för att det växer maskrosor eller nyponrosor i sprickor på trottoaren, och jag MÅSTE titta på dem, jag måste se att det finns någon slags skönhet i det. Är det bara jag som drabbas av gåshud när jag tidigt på morgonen går genom parken där dimman ligger över höstgula träd? Varför är det bara jag? Jag vill dela det här med någon som förstår. Jag saknar Tuukka och Satu. Jag saknar att sitta på lunchstället vi gick till och äta det nybakade brödet, och den krämiga risotton, och prata om ALLT, prata om allt som hade med något att göra. Att ha någon som inte bara vill prata Sverok, eller kompisar, eller konvent, eller rollspel. Var tog filosofin i mitt liv vägen? Var tog tidsresorna vägen? Metafysiken? Var tog diskussionerna om andlighet och mitt i natten pratet om övernaturliga fenomen, musiksessionerna vi hade när vi låg på golvet och lyssnade på Sígur Ros och Massive Attack vägen? Varför har jag ingen som vill dela det här med mig längre? Varför är jag så ensam? För att jag drar mig undan, för att jag flyttade från Malmö, för att jag flyttade från Helsingfors... Var hittar man dem igen? De där vännerna som betyder allt och som kan rädda en från katastrofen.
Nu censurerade jag igen... Typiskt mig.
Wednesday, October 24, 2007
Jag vaknade imorse...
... och hade sovit hela natten. Utan avbrott.
Hela natten.
Det har inte hänt på flera veckor. Jag är fortfarande lite chockad.
Det är också inte så lite ironiskt med tanke på att jag skall till farbror sömn imorgon och se varför jag sover som en kratta. "Jaha, öh, då skall vi se. Hur sov du i veckan?" "Som en stock!" Och jag har problem? Får man låna förra veckans sömn som dåligt exempel tro?
Oh well. Det perfekta receptet på en god natts sömn är alltså att gå igenom hela känsloregistret från - 10 - + 10.
1. Vakna
2. Gråt lite
3. Gråt lite till och känn dig riktigt jävla eländig.
4. Gå till jobbet (gråt på pendeltåget, fast i smyg)
5. Sitt på jobbet och gör ingenting. Stirra in i monitorn.
6. Prata med syrran lite över MSN och bli lite gladare.
7. Gå på möte och upptäck att du egentligen är en glad människa, en sådan där som får både dig själv och andra att skratta
8. Bestäm dig för att "vafan!"
9. Få ett SMS från en kompis som kommer och hälsar på från Finland, som du inte sett på ett år och som du saknar innerligt
10. Skriv en blog
11. Säg upp ditt Facebook-konto i en Drama Queen-gest som heter duga!
12. Börja le
13. Få allt gjort som ligger och skrotar på skrivbordet. Jag menar ALLT.
14. Le lite mer
15. Upptäck att det är dags att träffa din finska vän på Centralstationen
16. Hitta din finska vän som har gått vilse och garva knäna av dig på vägen dit när du pratar med henne i telefon
17. Krama finska vännen ordentligt (hon är så SÖT! Jag hade glömt hur söt Satu är :))
18. Spendera tre timmar på Kulturhuset och skratta konstant. Åt allt. Åt livet, åt hur patetisk man är ibland, åt den svenska och finska spelindustrin, åt akademiker, åt yrkesutövare, åt lunchsällskap... Åt allt! Sakna en annan finsk vän lite, men inte mer än att det känns bra.
19. Sätt finska vännen på Arlanda Express
20. Slå på David Bowie i iPoden
21. Prata lite med kompis på SMS
22. Gå hela vägen hem och njut av kvällsluften
23. Ladda hem mer Bowie från iTunes
24. Ladda iPoden
25. Ställ iPod och högtalare vid sängändan och ha på musiken på en volym som ligger strax över vad du kan höra men inte mycket mer.
26. Sov hela natten - utan drömmar
27. Vakna till David Bowies "Bring me the Disco King" och inse att du har sovit drömlöst hela natten och att du inte har någon röst kvar för att du skrattade så mycket igår.
28. Skriv en lista på hur du åstadkommer det - i ren häpnad - på din blogg.
Hela natten.
Det har inte hänt på flera veckor. Jag är fortfarande lite chockad.
Det är också inte så lite ironiskt med tanke på att jag skall till farbror sömn imorgon och se varför jag sover som en kratta. "Jaha, öh, då skall vi se. Hur sov du i veckan?" "Som en stock!" Och jag har problem? Får man låna förra veckans sömn som dåligt exempel tro?
Oh well. Det perfekta receptet på en god natts sömn är alltså att gå igenom hela känsloregistret från - 10 - + 10.
1. Vakna
2. Gråt lite
3. Gråt lite till och känn dig riktigt jävla eländig.
4. Gå till jobbet (gråt på pendeltåget, fast i smyg)
5. Sitt på jobbet och gör ingenting. Stirra in i monitorn.
6. Prata med syrran lite över MSN och bli lite gladare.
7. Gå på möte och upptäck att du egentligen är en glad människa, en sådan där som får både dig själv och andra att skratta
8. Bestäm dig för att "vafan!"
9. Få ett SMS från en kompis som kommer och hälsar på från Finland, som du inte sett på ett år och som du saknar innerligt
10. Skriv en blog
11. Säg upp ditt Facebook-konto i en Drama Queen-gest som heter duga!
12. Börja le
13. Få allt gjort som ligger och skrotar på skrivbordet. Jag menar ALLT.
14. Le lite mer
15. Upptäck att det är dags att träffa din finska vän på Centralstationen
16. Hitta din finska vän som har gått vilse och garva knäna av dig på vägen dit när du pratar med henne i telefon
17. Krama finska vännen ordentligt (hon är så SÖT! Jag hade glömt hur söt Satu är :))
18. Spendera tre timmar på Kulturhuset och skratta konstant. Åt allt. Åt livet, åt hur patetisk man är ibland, åt den svenska och finska spelindustrin, åt akademiker, åt yrkesutövare, åt lunchsällskap... Åt allt! Sakna en annan finsk vän lite, men inte mer än att det känns bra.
19. Sätt finska vännen på Arlanda Express
20. Slå på David Bowie i iPoden
21. Prata lite med kompis på SMS
22. Gå hela vägen hem och njut av kvällsluften
23. Ladda hem mer Bowie från iTunes
24. Ladda iPoden
25. Ställ iPod och högtalare vid sängändan och ha på musiken på en volym som ligger strax över vad du kan höra men inte mycket mer.
26. Sov hela natten - utan drömmar
27. Vakna till David Bowies "Bring me the Disco King" och inse att du har sovit drömlöst hela natten och att du inte har någon röst kvar för att du skrattade så mycket igår.
28. Skriv en lista på hur du åstadkommer det - i ren häpnad - på din blogg.
Wednesday, October 10, 2007
Ett skäggstrå...
Jag har ett skäggstrå.
Det är absolut inget jag skäms för. Hade jag fått välja kön innan jag föddes hade jag valt man. Delvis därför att jag avundas alla män som kan odla ett skägg. Skägg ser nämligen otroligt bekväma ut att tänka med. Vad jag tänker på i det sammanhanget är den egenskapen att man kan snurra det runt fingrarna, dra i det, fluffa till det och allmänt använda det som en distraktion för fingrarna när man tänker.
Själv har jag en mouche (skall man kalla det för att vara politiskt korrekt. Jag tror personligen att det är en skäggvårta, men det låter så fruktansvärt ofeminint... ) med ett skäggstrå. Och nu till den stora sorgen. Det hade vuxit ut. Ordentligt. Och jag satt och drog i det och önskade att det hade lite kompisar när jag till min stora förskräckelse drog ut det! Så nu har jag inget skäggstrå igen. Och inget att pilla på när jag tänker förutom min förargliga mouche (skäggvårtan), som inte låter sig pillas på utan att bli inflammerad och börja blöda överallt. Och den blöder rejält, kan jag meddela. Det är strida strömmar... Eller i alla fall strida nog för att kräva ett plåster om det skulle ske. Så jag har funderingar på att avlägsna den. Mouchen. Skäggvårtan. Inte för att jag stör mig på den utseendemässigt, den har "alltid" varit där, utan för att den blöder på mig när jag inte vill bli blodig. Problematiken är naturligtvis att om jag avlägsnar skäggvårtan (mouchen!) så avlägsnar jag även det enda skäggstrået jag har i mitt ansikte. Och vad skall jag dra i då? Det kommer att förhindra min tankekapacitet, sådan den nu en gång är.
Är det hemskt att önska sig ett annat kön? Borde jag vara helt tillfreds med min kvinnlighet, även om jag inte riktigt vet vad jag skall göra av den? Sanningen att säga hade jag nog trivts allra bäst om jag inte hade något kön alls. En hjärna i en burk. Stimulera mig mentalt, men låt bli min kropp. Fast det funkar ju inte, som jag nyligen har upptäckt. Att bli stimulerad mentalt är även det en trigger för att kroppen skall reagera. Det här har upprepats för mig från två håll. Dels genom en vän, dels genom "Atlas Shrugged", som i sina filosofiska utläggningar repteterar precis det som kamraten försöker förklara, men med oändligt många fler ord och på ett sätt som får mig att förstå precis vad det var han menade. Det betyder dock inte att jag håller med. Bara att jag ovilligt kapitulerar inför ett faktum som jag inte kan påverka. Men få inga idéer.
Det är absolut inget jag skäms för. Hade jag fått välja kön innan jag föddes hade jag valt man. Delvis därför att jag avundas alla män som kan odla ett skägg. Skägg ser nämligen otroligt bekväma ut att tänka med. Vad jag tänker på i det sammanhanget är den egenskapen att man kan snurra det runt fingrarna, dra i det, fluffa till det och allmänt använda det som en distraktion för fingrarna när man tänker.
Själv har jag en mouche (skall man kalla det för att vara politiskt korrekt. Jag tror personligen att det är en skäggvårta, men det låter så fruktansvärt ofeminint... ) med ett skäggstrå. Och nu till den stora sorgen. Det hade vuxit ut. Ordentligt. Och jag satt och drog i det och önskade att det hade lite kompisar när jag till min stora förskräckelse drog ut det! Så nu har jag inget skäggstrå igen. Och inget att pilla på när jag tänker förutom min förargliga mouche (skäggvårtan), som inte låter sig pillas på utan att bli inflammerad och börja blöda överallt. Och den blöder rejält, kan jag meddela. Det är strida strömmar... Eller i alla fall strida nog för att kräva ett plåster om det skulle ske. Så jag har funderingar på att avlägsna den. Mouchen. Skäggvårtan. Inte för att jag stör mig på den utseendemässigt, den har "alltid" varit där, utan för att den blöder på mig när jag inte vill bli blodig. Problematiken är naturligtvis att om jag avlägsnar skäggvårtan (mouchen!) så avlägsnar jag även det enda skäggstrået jag har i mitt ansikte. Och vad skall jag dra i då? Det kommer att förhindra min tankekapacitet, sådan den nu en gång är.
Är det hemskt att önska sig ett annat kön? Borde jag vara helt tillfreds med min kvinnlighet, även om jag inte riktigt vet vad jag skall göra av den? Sanningen att säga hade jag nog trivts allra bäst om jag inte hade något kön alls. En hjärna i en burk. Stimulera mig mentalt, men låt bli min kropp. Fast det funkar ju inte, som jag nyligen har upptäckt. Att bli stimulerad mentalt är även det en trigger för att kroppen skall reagera. Det här har upprepats för mig från två håll. Dels genom en vän, dels genom "Atlas Shrugged", som i sina filosofiska utläggningar repteterar precis det som kamraten försöker förklara, men med oändligt många fler ord och på ett sätt som får mig att förstå precis vad det var han menade. Det betyder dock inte att jag håller med. Bara att jag ovilligt kapitulerar inför ett faktum som jag inte kan påverka. Men få inga idéer.
Subscribe to:
Posts (Atom)
