.. och lätt nedslagen, för Klokbok bad mig nämna 70-talets bästa låt. Skall jag gå efter smaken jag hade på den tiden så blir det nog något i stil med "Trollmors vaggvisa". Jag hann bara bli 7 år gammal på 70-talet.
Men så här i retrospekt:
David Bowies bästa album kom under 70-talet. Det är klart att det måste bli något av honom. Tyvärr hittar jag inte "Subterraneans" på YouTube. Däremot hittar jag följande favoriter:
Sound & Vision
Rock n' Roll Suicide
Life on Mars?
Fast det där skiftar ju så enormt från dag till dag. Humör till humör, men Bowie är kung.
Jag är inte "elak" nog att skicka utmaningen vidare. Dessutom vet jag inte vilka som läser min blog som bloggar själva. Möjligtvis syrran, brorsan och Johan, då...
Showing posts with label David Bowie. Show all posts
Showing posts with label David Bowie. Show all posts
Saturday, March 1, 2008
Tuesday, February 12, 2008
Vulkan
Det finns ett ställe på nätet som heter Vulkan.se. Där kan man, som aspirerande författare, själv publicera sina verk utan så mycket som ett howdy-do från erfarna redaktörer eller förläggare.
Jag citerar från Vulkanmanifestet:
Det här leder (naturligtvis vill jag säga...) till erbarmligt dåliga böcker. För alla kan ju skriva, eller hur? Det är ju bara att plocka upp en penna eller starta upp datorn och lämplig applikation och börja hamra på tangenterna! Eller hur? Eller?
Det är trasigt på så många sätt att jag knappt vet var jag skall börja. För det första: Att skriva en bok, oavsett om det handlar om fakta eller skönlitteratur, kräver kunskap i ämnet om hur man disponerar sitt utrymme. Att skriva en bok kräver att man har grepp om de grundläggande reglerna för att berätta en historia. Kan man hantera reglerna - då är det okej att bryta emot dem, men först då. Att skriva en bok kräver att man som författare kan uttrycka sig tydligt nog för att läsaren ens skall förstå vad som sägs. Och det kräver att man tar sig tid att redigera, läsa, korrekturläsa, läsa om, redigera igen och klippa, klippa, klippa!
De flesta böcker jag har sett på vulkan.se verkar dessutom helt ointressanta. Det är egocentriska kreationer utan tillstymmelse till gnista någonstans. De eventuella böcker som faktiskt är läsvärda på siten drunknar i sumpen av de illa skrivna, illa namngivna sunktexterna som ligger där.
Vulkans upphovsmän är säkert ärliga i sitt uppsåt, och vill förmodligen (förutom att tjäna pengar på puckon) att glädjen att skriva skall sprida sig bland massorna. Men samma företeelse som uppstod när layoutprogram blev tillgängliga för den breda massan , samt när internet koloniserades med glada HTML:ister uppstår nu när tryck är lika enkelt. Det dyker upp en jävla massa skit. Jag minns med fasa de första "coola" websidorna med blinkande texter, rosa bakgrund och gula bårder, animerade giffar och hamsterdanser. Det var inte vackert. Det fanns naturligtvis undantag. Här och där. Precis som det säkert finns undantag även på vulkan.se. Skillnaden på Vulkan.se är naturligtvis att någon tjänar pengar på att sälja sina alster där. För min del satsar jag hellre på kvalitetskontroll i form av förlagssystemet - hur föråldrat och bakåtsträvande det än är - än på en bok ifrån vulkan.se.
Då föredrar jag helt klart Månpockets satsning Ordet är Fritt. Det är mer insiktsfullt.
Ja, jag är en bakåtsträvande satkärring idag, men det beror på att ju lättare det blir för människor att bara pumpa ut allt slam på marknaden, desto sämre kvalitet får vi på hantverket. Jag älskar böcker. Det betyder att jag vill kunna läsa skickliga författare även i fortsättningen.
EDIT: Sitter och lyssnar på Illumination och deras cover på "Cry Me a River". Inte Timberlakes version. Arthur Hamiltons version.
Illumination är samma grabbar som ligger bakom "Somewhere Out There", och gosh, do I ever love 'em. Tyvärr finns det inte så mycket att lyssna på. Hittade den här sidan, men inte mycket mer.
Soft electronica. Loungy. Så frågar sig naturligtvis vän av ordning vad fan jag sitter och lyssnar på mjukismusik för, när jag alldeles nyligen var helt extatisk över The Mars Volta. På A svarar jag none of your business, på B svarar jag för att det snurrar på iPodden och på C vet jag inte. Man KAN överdosera även på Rage Against the Machine. Och så ville jag lyssna på Kate Bushs "The Sensual World" imorse. "Deeper Understanding". Jag har nämligen drabbats av ett mysko tillstånd som närmast går att likna vid att kasta sig med huvudet före ner i havet, slå i vattnet och uppleva den där viktlösa känslan när man precis vänder. Suspenderad. I viktlöst tillstånd. Och då kan man inte lyssna på "The Mars Volta". Då måste man lyssna på Illumination och Kate Bush. Eller kanske David Bowies "Bring me the Disco King", vilket jag gjorde imorse på vägen till jobbet och började gråta. He izz an eevil eeevil mann! Bowie. Bäst är dock Mike Garson på piano. Vilket piano...
EDIT 2: Ja, jag är en fruktansvärd människa med jämna mellanrum, en totalt fördomsfull snobb som saknar medlidande och diplomatiska skills. Men jag vet i alla fall om det, och när jag glömmer bort det så tittar jag på min väska där devisen "alla andra är dumma i huvudet" står skriven på en bit aluminium. När jag ser den påminns jag om att jag också har mina fördomar, begränsningar och dåliga sidor. Sedan tittar jag på metallbiten intill där det står "alla borde ha skägg" och sörjer att jag är kvinna och enbart besitter ett enda skäggstrå i hela ansiktet. Life's a bitch. Get used to her.
EDIT 3: Helvete. Sitter och lyssnar på "The Descent" av Dive, som råkar vara ett av mina svenska favoritband. Måste sluta lyssna på den här musiken, för jag bara gråter.
Änglafall på Avalanche! Shite. Jag undrar vilka udda hormoner som hälsar på i min hjärna idag? Jag kanske är nästa jungfru Maria? Immaculate conception, except I'm not a virgin, and I don't much feel like being a mom. Speciellt inte till en ny Jesus. Herregud vad jag svamlar... Måste ha druckit en Red Bull för mycket. Nu, mina damer och herrar, skall jag hålla käften.
Jag citerar från Vulkanmanifestet:
I dag - 15 november 2007 - lanseras webbplatsen Vulkan.se, där vem som vill kan skapa, sälja, trycka och distribuera sin egen bok, kostnadsfritt.
Det tar inte mer än fem minuter att skapa boken - sen finns den till salu i Vulkans nätbokhandel. Två veckor efter att den köpts landar den nytryckt i kundens brevlåda.
Därmed bryts idag ett sexhundraårigt monopol, som utgjorts av en grupp företags ensamrätt att avgöra vilka författare som ska få tillgång till potentiella konsumenter. Tack vare Vulkan.se:s unika system kan från och med idag alla bli sin egen ansvarig utgivare, och slippa begränsas av den svenska förläggarkårens tycke och smak.
Vi är härmed stolta att kunna presentera Vulkanmanifestet - en lista över de regler som idag förändras för alltid.
Det här leder (naturligtvis vill jag säga...) till erbarmligt dåliga böcker. För alla kan ju skriva, eller hur? Det är ju bara att plocka upp en penna eller starta upp datorn och lämplig applikation och börja hamra på tangenterna! Eller hur? Eller?
Det är trasigt på så många sätt att jag knappt vet var jag skall börja. För det första: Att skriva en bok, oavsett om det handlar om fakta eller skönlitteratur, kräver kunskap i ämnet om hur man disponerar sitt utrymme. Att skriva en bok kräver att man har grepp om de grundläggande reglerna för att berätta en historia. Kan man hantera reglerna - då är det okej att bryta emot dem, men först då. Att skriva en bok kräver att man som författare kan uttrycka sig tydligt nog för att läsaren ens skall förstå vad som sägs. Och det kräver att man tar sig tid att redigera, läsa, korrekturläsa, läsa om, redigera igen och klippa, klippa, klippa!
De flesta böcker jag har sett på vulkan.se verkar dessutom helt ointressanta. Det är egocentriska kreationer utan tillstymmelse till gnista någonstans. De eventuella böcker som faktiskt är läsvärda på siten drunknar i sumpen av de illa skrivna, illa namngivna sunktexterna som ligger där.
Vulkans upphovsmän är säkert ärliga i sitt uppsåt, och vill förmodligen (förutom att tjäna pengar på puckon) att glädjen att skriva skall sprida sig bland massorna. Men samma företeelse som uppstod när layoutprogram blev tillgängliga för den breda massan , samt när internet koloniserades med glada HTML:ister uppstår nu när tryck är lika enkelt. Det dyker upp en jävla massa skit. Jag minns med fasa de första "coola" websidorna med blinkande texter, rosa bakgrund och gula bårder, animerade giffar och hamsterdanser. Det var inte vackert. Det fanns naturligtvis undantag. Här och där. Precis som det säkert finns undantag även på vulkan.se. Skillnaden på Vulkan.se är naturligtvis att någon tjänar pengar på att sälja sina alster där. För min del satsar jag hellre på kvalitetskontroll i form av förlagssystemet - hur föråldrat och bakåtsträvande det än är - än på en bok ifrån vulkan.se.
Då föredrar jag helt klart Månpockets satsning Ordet är Fritt. Det är mer insiktsfullt.
Ja, jag är en bakåtsträvande satkärring idag, men det beror på att ju lättare det blir för människor att bara pumpa ut allt slam på marknaden, desto sämre kvalitet får vi på hantverket. Jag älskar böcker. Det betyder att jag vill kunna läsa skickliga författare även i fortsättningen.
EDIT: Sitter och lyssnar på Illumination och deras cover på "Cry Me a River". Inte Timberlakes version. Arthur Hamiltons version.
Now you say you're lonely
You cry the whole night through
Well, you can cry me a river, cry me a river
I cried a river over you
Now you say you're sorry
For bein' so untrue
Well, you can cry me a river, cry me a river
I cried a river over you
You drove me, nearly drove me out of my head
While you never shed a tear
Remember, I remember all that you said
Told me love was too plebeian
Told me you were through with me and
Now you say you love me
Well, just to prove you do
Come on and cry me a river, cry me a river
I cried a river over you
Illumination är samma grabbar som ligger bakom "Somewhere Out There", och gosh, do I ever love 'em. Tyvärr finns det inte så mycket att lyssna på. Hittade den här sidan, men inte mycket mer.
Soft electronica. Loungy. Så frågar sig naturligtvis vän av ordning vad fan jag sitter och lyssnar på mjukismusik för, när jag alldeles nyligen var helt extatisk över The Mars Volta. På A svarar jag none of your business, på B svarar jag för att det snurrar på iPodden och på C vet jag inte. Man KAN överdosera även på Rage Against the Machine. Och så ville jag lyssna på Kate Bushs "The Sensual World" imorse. "Deeper Understanding". Jag har nämligen drabbats av ett mysko tillstånd som närmast går att likna vid att kasta sig med huvudet före ner i havet, slå i vattnet och uppleva den där viktlösa känslan när man precis vänder. Suspenderad. I viktlöst tillstånd. Och då kan man inte lyssna på "The Mars Volta". Då måste man lyssna på Illumination och Kate Bush. Eller kanske David Bowies "Bring me the Disco King", vilket jag gjorde imorse på vägen till jobbet och började gråta. He izz an eevil eeevil mann! Bowie. Bäst är dock Mike Garson på piano. Vilket piano...
EDIT 2: Ja, jag är en fruktansvärd människa med jämna mellanrum, en totalt fördomsfull snobb som saknar medlidande och diplomatiska skills. Men jag vet i alla fall om det, och när jag glömmer bort det så tittar jag på min väska där devisen "alla andra är dumma i huvudet" står skriven på en bit aluminium. När jag ser den påminns jag om att jag också har mina fördomar, begränsningar och dåliga sidor. Sedan tittar jag på metallbiten intill där det står "alla borde ha skägg" och sörjer att jag är kvinna och enbart besitter ett enda skäggstrå i hela ansiktet. Life's a bitch. Get used to her.
EDIT 3: Helvete. Sitter och lyssnar på "The Descent" av Dive, som råkar vara ett av mina svenska favoritband. Måste sluta lyssna på den här musiken, för jag bara gråter.
Hey ah
Wake up child
Something calls you by name at night
And the winds the woods the cattle all cry
Wake up
Haven't you heard
Hurry up then and spread the word
That a swarm of angels crashed in the storm
All fell like torches
And one by one they hit the ground
in piles of ashes
Their burnt out wings were spread around
Wet sore and frozen
Still somewhere underneath it all
Oh so beautiful
Sleep now
sleep my dear
They're still falling from way up there
And the smoke the heat the fires all spread
Here in the desert
The nights are cold and full of stars
And in the distance
Our cities shimmer in the dark
Homesick and exiled
Under the violet sky I cry
oh so beautiful
Here drowns our sorrow
Along with all our histories
And our belonging
Our bridges burn as we believe
This lasts forever
Still somewhere underneath it all
Whole life of dying
Slowly bit by bit deceived
All we ever stood for
Nothing means anything no more
Still so beautiful
Änglafall på Avalanche! Shite. Jag undrar vilka udda hormoner som hälsar på i min hjärna idag? Jag kanske är nästa jungfru Maria? Immaculate conception, except I'm not a virgin, and I don't much feel like being a mom. Speciellt inte till en ny Jesus. Herregud vad jag svamlar... Måste ha druckit en Red Bull för mycket. Nu, mina damer och herrar, skall jag hålla käften.
Saturday, October 27, 2007
Ingen sömn
KBT i all ära, men nu har jag vaknat igen och kan inte somna om.
Sound & Vision från Low i högtalarna och en order om att vara glad. Hmm... Jag vet inte hur det kommer att funka, men jag antar att jag får försöka. Just nu är jag mest trött.
"Don't you wonder sometimes
about sound & vision"
Erh... not really.
Jag har en shoppinglista på prylar jag måte fixa när jag ändå är i stan. Vill gå till Kreatima och köpa penslar, färg och en rulle målarpapp. Jag insåg när jag kom hem att visst har jag pigment till förbannelse, men mina penslar försvann i flytten (och med försvann menar jag att jag vet ungefär vart de är, men att jag inte orkar lyfta en massa kartonger för att rota fram dem. Jag vet, jag är så lat) och att jag inte har något att måla på. Om jag köper lite målarpapp kan jag iaf grunda med vit latexfärg och kladda allt jag vill. Så det är vad jag skall försöka åstadkomma under lördag. Kanske går till SF-bokhandeln och köper ett spel (som jag aldrig kommer att spela, jag vet, jag är bara så förbaskat naiv när det gäller sådant, jag HOPPAS att jag skall hitta någon att spela med) eller ett rollspel (se föregående parentes).
Sömn har jag hört är bra. Men enligt min lista får jag inte stanna i sängen om jag inte känner att jag kan somna om. Taskigt. Just nu hatar jag min lista. Men om jag tar en kopp te blir allt bättre. I alla fall på ytan.
Jag försöker vara glad.
Hittade en låt med Placebo och David Bowie (underligt att det var en duett med Bowie, eller hur?)
Kärlek! BÅDE Placebo och Bowie i ett!
Sound & Vision från Low i högtalarna och en order om att vara glad. Hmm... Jag vet inte hur det kommer att funka, men jag antar att jag får försöka. Just nu är jag mest trött.
"Don't you wonder sometimes
about sound & vision"
Erh... not really.
Jag har en shoppinglista på prylar jag måte fixa när jag ändå är i stan. Vill gå till Kreatima och köpa penslar, färg och en rulle målarpapp. Jag insåg när jag kom hem att visst har jag pigment till förbannelse, men mina penslar försvann i flytten (och med försvann menar jag att jag vet ungefär vart de är, men att jag inte orkar lyfta en massa kartonger för att rota fram dem. Jag vet, jag är så lat) och att jag inte har något att måla på. Om jag köper lite målarpapp kan jag iaf grunda med vit latexfärg och kladda allt jag vill. Så det är vad jag skall försöka åstadkomma under lördag. Kanske går till SF-bokhandeln och köper ett spel (som jag aldrig kommer att spela, jag vet, jag är bara så förbaskat naiv när det gäller sådant, jag HOPPAS att jag skall hitta någon att spela med) eller ett rollspel (se föregående parentes).
Sömn har jag hört är bra. Men enligt min lista får jag inte stanna i sängen om jag inte känner att jag kan somna om. Taskigt. Just nu hatar jag min lista. Men om jag tar en kopp te blir allt bättre. I alla fall på ytan.
Jag försöker vara glad.
Hittade en låt med Placebo och David Bowie (underligt att det var en duett med Bowie, eller hur?)
"Without You I'm Nothing"
Strange infatuation seems to grace the evening tide.
I'll take it by your side.
Such imagination seems to help the feeling slide.
I'll take it by your side.
Instant correlation sucks and breeds a pack of lies.
I'll take it by your side.
Oversaturation curls the skin and tans the hide.
I'll take it by your side.
tick - tock
tick - tick - tick - tick - tick - tock
I'm unclean, a libertine
And every time you vent your spleen,
I seem to lose the power of speech,
Your slipping slowly from my reach.
You grow me like an evergreen,
You never see the lonely me at all
I...
Take the plan, spin it sideways.
I...
Fall.
Without you, I'm Nothing.
Without you, I'm nothing.
Without you, I'm nothing.
Take the plan, spin it sideways.
Without you, I'm nothing at all.
Kärlek! BÅDE Placebo och Bowie i ett!
Wednesday, October 24, 2007
Bring Me the Disco King
Det här är texten tillsammans med ett slickt jazz-sound som jag vaknade till imorse.
"Bring Me The Disco King"
You promised me the ending would be clear
You'd let me know when the time was now
Don't let me know when you're opening the door
Stab me in the dark, let me disappear
Memories that flutter like bats out of hell
Stab you from the city spires
Life wasn't worth the balance
Or the crumpled paper it was written on
Don't let me know we're invisible
Don't let me know we're invisible
Hot cash days that you trailed around
Cold cold nights under chrome and glass
Led me down river of perfumed limbs
Sent me to the streets with the good time girls
Don't let me know we're invisible
Don't let me know we're invisible
We could dance, dance, dance thru' the fire
Dance, dance, dance thru' the fire
Feed me no lies
I don't know about you, I don't know about you
Breathe through the years
I don't know about you, I don't know about you
Bring me the disco king
I don't know about you, I don't know about you
Dead or alive, bring me the disco king
Bring me the disco king, bring me the disco king
Bring me the disco king
Spin-offs with those who slept like corpses
Damp morning rays in the stiff bad clubs
Killing time in the '70s
Smelling of love through the moist winds
Don't let me know when you're opening the door
Close me in the dark, let me disappear
Soon there'll be nothing left of me
Nothing left to release
Dance, dance, dance thru' the fire
Dance, dance, dance thru' the fire
Feed me no lies
I don't know about you, I don't know about you
Breathe through the years
I don't know about you, I don't know about you
Bring me the disco king
I don't know about you, I don't know about you
Dead or alive, bring me the disco king
Bring me the disco king
Bring me the disco king, bring me the disco king
Bring me the disco king, bring me the disco king
Bring me the disco king, bring me the disco king
Sååå... underbart... Om jag kunde skulle jag gifta mig med David Bowies röst. Men å andra sidan har jag velat gifta mig med Gamasutra.com också. Och Amedei-choklad. Konstigt nog har jag inte velat gifta mig med så många män... Undrar vad det beror på?
Man kan för övrigt notera att frånvaro av Facebook gör mig pratsammare än vanligt. Kanske dags att reaktivera den igen? humhum. Nu har jag ju dessutom ett skäl! Satu!
"Bring Me The Disco King"
You promised me the ending would be clear
You'd let me know when the time was now
Don't let me know when you're opening the door
Stab me in the dark, let me disappear
Memories that flutter like bats out of hell
Stab you from the city spires
Life wasn't worth the balance
Or the crumpled paper it was written on
Don't let me know we're invisible
Don't let me know we're invisible
Hot cash days that you trailed around
Cold cold nights under chrome and glass
Led me down river of perfumed limbs
Sent me to the streets with the good time girls
Don't let me know we're invisible
Don't let me know we're invisible
We could dance, dance, dance thru' the fire
Dance, dance, dance thru' the fire
Feed me no lies
I don't know about you, I don't know about you
Breathe through the years
I don't know about you, I don't know about you
Bring me the disco king
I don't know about you, I don't know about you
Dead or alive, bring me the disco king
Bring me the disco king, bring me the disco king
Bring me the disco king
Spin-offs with those who slept like corpses
Damp morning rays in the stiff bad clubs
Killing time in the '70s
Smelling of love through the moist winds
Don't let me know when you're opening the door
Close me in the dark, let me disappear
Soon there'll be nothing left of me
Nothing left to release
Dance, dance, dance thru' the fire
Dance, dance, dance thru' the fire
Feed me no lies
I don't know about you, I don't know about you
Breathe through the years
I don't know about you, I don't know about you
Bring me the disco king
I don't know about you, I don't know about you
Dead or alive, bring me the disco king
Bring me the disco king
Bring me the disco king, bring me the disco king
Bring me the disco king, bring me the disco king
Bring me the disco king, bring me the disco king
Sååå... underbart... Om jag kunde skulle jag gifta mig med David Bowies röst. Men å andra sidan har jag velat gifta mig med Gamasutra.com också. Och Amedei-choklad. Konstigt nog har jag inte velat gifta mig med så många män... Undrar vad det beror på?
Man kan för övrigt notera att frånvaro av Facebook gör mig pratsammare än vanligt. Kanske dags att reaktivera den igen? humhum. Nu har jag ju dessutom ett skäl! Satu!
Jag vaknade imorse...
... och hade sovit hela natten. Utan avbrott.
Hela natten.
Det har inte hänt på flera veckor. Jag är fortfarande lite chockad.
Det är också inte så lite ironiskt med tanke på att jag skall till farbror sömn imorgon och se varför jag sover som en kratta. "Jaha, öh, då skall vi se. Hur sov du i veckan?" "Som en stock!" Och jag har problem? Får man låna förra veckans sömn som dåligt exempel tro?
Oh well. Det perfekta receptet på en god natts sömn är alltså att gå igenom hela känsloregistret från - 10 - + 10.
1. Vakna
2. Gråt lite
3. Gråt lite till och känn dig riktigt jävla eländig.
4. Gå till jobbet (gråt på pendeltåget, fast i smyg)
5. Sitt på jobbet och gör ingenting. Stirra in i monitorn.
6. Prata med syrran lite över MSN och bli lite gladare.
7. Gå på möte och upptäck att du egentligen är en glad människa, en sådan där som får både dig själv och andra att skratta
8. Bestäm dig för att "vafan!"
9. Få ett SMS från en kompis som kommer och hälsar på från Finland, som du inte sett på ett år och som du saknar innerligt
10. Skriv en blog
11. Säg upp ditt Facebook-konto i en Drama Queen-gest som heter duga!
12. Börja le
13. Få allt gjort som ligger och skrotar på skrivbordet. Jag menar ALLT.
14. Le lite mer
15. Upptäck att det är dags att träffa din finska vän på Centralstationen
16. Hitta din finska vän som har gått vilse och garva knäna av dig på vägen dit när du pratar med henne i telefon
17. Krama finska vännen ordentligt (hon är så SÖT! Jag hade glömt hur söt Satu är :))
18. Spendera tre timmar på Kulturhuset och skratta konstant. Åt allt. Åt livet, åt hur patetisk man är ibland, åt den svenska och finska spelindustrin, åt akademiker, åt yrkesutövare, åt lunchsällskap... Åt allt! Sakna en annan finsk vän lite, men inte mer än att det känns bra.
19. Sätt finska vännen på Arlanda Express
20. Slå på David Bowie i iPoden
21. Prata lite med kompis på SMS
22. Gå hela vägen hem och njut av kvällsluften
23. Ladda hem mer Bowie från iTunes
24. Ladda iPoden
25. Ställ iPod och högtalare vid sängändan och ha på musiken på en volym som ligger strax över vad du kan höra men inte mycket mer.
26. Sov hela natten - utan drömmar
27. Vakna till David Bowies "Bring me the Disco King" och inse att du har sovit drömlöst hela natten och att du inte har någon röst kvar för att du skrattade så mycket igår.
28. Skriv en lista på hur du åstadkommer det - i ren häpnad - på din blogg.
Hela natten.
Det har inte hänt på flera veckor. Jag är fortfarande lite chockad.
Det är också inte så lite ironiskt med tanke på att jag skall till farbror sömn imorgon och se varför jag sover som en kratta. "Jaha, öh, då skall vi se. Hur sov du i veckan?" "Som en stock!" Och jag har problem? Får man låna förra veckans sömn som dåligt exempel tro?
Oh well. Det perfekta receptet på en god natts sömn är alltså att gå igenom hela känsloregistret från - 10 - + 10.
1. Vakna
2. Gråt lite
3. Gråt lite till och känn dig riktigt jävla eländig.
4. Gå till jobbet (gråt på pendeltåget, fast i smyg)
5. Sitt på jobbet och gör ingenting. Stirra in i monitorn.
6. Prata med syrran lite över MSN och bli lite gladare.
7. Gå på möte och upptäck att du egentligen är en glad människa, en sådan där som får både dig själv och andra att skratta
8. Bestäm dig för att "vafan!"
9. Få ett SMS från en kompis som kommer och hälsar på från Finland, som du inte sett på ett år och som du saknar innerligt
10. Skriv en blog
11. Säg upp ditt Facebook-konto i en Drama Queen-gest som heter duga!
12. Börja le
13. Få allt gjort som ligger och skrotar på skrivbordet. Jag menar ALLT.
14. Le lite mer
15. Upptäck att det är dags att träffa din finska vän på Centralstationen
16. Hitta din finska vän som har gått vilse och garva knäna av dig på vägen dit när du pratar med henne i telefon
17. Krama finska vännen ordentligt (hon är så SÖT! Jag hade glömt hur söt Satu är :))
18. Spendera tre timmar på Kulturhuset och skratta konstant. Åt allt. Åt livet, åt hur patetisk man är ibland, åt den svenska och finska spelindustrin, åt akademiker, åt yrkesutövare, åt lunchsällskap... Åt allt! Sakna en annan finsk vän lite, men inte mer än att det känns bra.
19. Sätt finska vännen på Arlanda Express
20. Slå på David Bowie i iPoden
21. Prata lite med kompis på SMS
22. Gå hela vägen hem och njut av kvällsluften
23. Ladda hem mer Bowie från iTunes
24. Ladda iPoden
25. Ställ iPod och högtalare vid sängändan och ha på musiken på en volym som ligger strax över vad du kan höra men inte mycket mer.
26. Sov hela natten - utan drömmar
27. Vakna till David Bowies "Bring me the Disco King" och inse att du har sovit drömlöst hela natten och att du inte har någon röst kvar för att du skrattade så mycket igår.
28. Skriv en lista på hur du åstadkommer det - i ren häpnad - på din blogg.
Tuesday, October 23, 2007
Bowie är min husgud!
Okej... jag har redan tjatat...
David Bowie is my Master now!
Förlåt, men mitt ibland Incubus, Anna Ternheim och Little Dragon dök "Wild is the Wind" upp och hans RÖST! Hans dialekt! Så jämlans ömtåligt och så mänskligt på en skiva som annars utmärks av kyla och distans! *Argh!* Kan jag bli kär i författares texter så kan jag bli kär i sångares röster också... Så det så. Jag har märkt en viss overload på kärlek här... Massa saker jag blir kär i. (Och om jag hade varit bitter, desillusionerad och trött hade jag sagt att det är synd att de inte blir kära i mig, men å andra sidan, vem hade velat ha en bok följandes efter en som en liten hundvalp med öronen fladdrande? Eller en röst? Hur hade det funkat?)
Ja, jag erkänner! Jag behöver kärlek! Men å andra sidan, vem behöver "riktig" kärlek när man kan sjunka ner i soffan med en bok av Thomas Pynchon och ett album av David Bowie i högtalarna? (*räcker upp handen* jag?!) Synd bara att de stör ut varandra. Lyssnar jag på Bowie måste jag låta bli att läsa och läser jag kan jag inte lyssna på Bowie. Vad ÄR detta som har drabbat mig? Är det displacement för min olyckliga förälskelse? Eller är det bara en insikt om vad som verkligen är vackert i livet? Texter och musik. Det fyller mig till brädden av kärlek. Skönhet är så sällsynt. Så varför uppskattar man den inte när man har den framför sig? Och om man gör det, varför springer den så ofta sin väg? Just nu är jag lite konstig i skallen. Just nu skulle jag kunna fläka ut hela mitt liv här, och berätta för alla er människor jag har träffat som verkligen har varit vackra om varför ni har varit vackra och varför jag oundvikligen drabbats av kärlek till er, men då skulle ni springa, springa... bort. Och aldrig komma tillbaka, rädda för att jag skulle.. vadå? Attackera er med kärlek? Drägla ner er med tillgivenhet?
Älska er för dem ni är! Sjukt! Varför är det jobbigt att vara älskad? Att vara älskad av någon man inte älskar tillbaka, that is? Jag skall aldrig mer dissa någon som säger att de älskar mig. Jag är inte en social varelse till att börja med, men jag har i alla fall vett att prata med folk som vill prata med mig.
Och med älska menar jag inte Albanska män som vill gifta sig med "nice Swedish girl". Det är ett förbehåll att du känner mig.
Och nu slår solen som eld mot taket utanför och "This is Not America" ringer i öronen, slick, honungslen... Med en djup Bowieröst och vilken text!
"Snowman melting
From the inside
Falcon spirals
To the ground
So bloody red
Tomorrows clouds"
Shalalalalalaaaa!
Okej, nu har jag gjort bort mig i text tillräckligt för idag. Nämnde jag att jag skall gå till läkare på torsdag för att komma tillrätta med mina sömnproblem? Jag skall gå till läkare på torsdag för att komma tillrätta med mina sömnproblem.
Jag hoppas de släpper ut mig igen.
*drägel* Nu började "Wild is the Wind" igen...
"Love me, love me, love me, love me, say you do
Let me fly away with you
For my love is like the wind, and wild is the wind
Wild is the wind
Give me more than one caress, satisfy this hungriness
Let the wind blow through your heart
For wild is the wind, wild is the wind
You touch me, I hear the sound of mandolins
You kiss me
With your kiss my life begins
You're spring to me, all things to me
Don't you know, you're life itself!
Like the leaf clings to the tree,
Oh, my darling, cling to me
For were like creatures of the wind, wild is the wind
Wild is the wind
You touch me, I hear the sound of mandolins
You kiss me
With your kiss my life begins
You're spring to me, all things to me
Don't you know, you're life itself!
Like the leaf clings to the tree,
Oh, my darling, cling to me
For were like creatures in the wind, and wild is the wind
Wild is the wind"
David Bowie is my Master now!
Förlåt, men mitt ibland Incubus, Anna Ternheim och Little Dragon dök "Wild is the Wind" upp och hans RÖST! Hans dialekt! Så jämlans ömtåligt och så mänskligt på en skiva som annars utmärks av kyla och distans! *Argh!* Kan jag bli kär i författares texter så kan jag bli kär i sångares röster också... Så det så. Jag har märkt en viss overload på kärlek här... Massa saker jag blir kär i. (Och om jag hade varit bitter, desillusionerad och trött hade jag sagt att det är synd att de inte blir kära i mig, men å andra sidan, vem hade velat ha en bok följandes efter en som en liten hundvalp med öronen fladdrande? Eller en röst? Hur hade det funkat?)
Ja, jag erkänner! Jag behöver kärlek! Men å andra sidan, vem behöver "riktig" kärlek när man kan sjunka ner i soffan med en bok av Thomas Pynchon och ett album av David Bowie i högtalarna? (*räcker upp handen* jag?!) Synd bara att de stör ut varandra. Lyssnar jag på Bowie måste jag låta bli att läsa och läser jag kan jag inte lyssna på Bowie. Vad ÄR detta som har drabbat mig? Är det displacement för min olyckliga förälskelse? Eller är det bara en insikt om vad som verkligen är vackert i livet? Texter och musik. Det fyller mig till brädden av kärlek. Skönhet är så sällsynt. Så varför uppskattar man den inte när man har den framför sig? Och om man gör det, varför springer den så ofta sin väg? Just nu är jag lite konstig i skallen. Just nu skulle jag kunna fläka ut hela mitt liv här, och berätta för alla er människor jag har träffat som verkligen har varit vackra om varför ni har varit vackra och varför jag oundvikligen drabbats av kärlek till er, men då skulle ni springa, springa... bort. Och aldrig komma tillbaka, rädda för att jag skulle.. vadå? Attackera er med kärlek? Drägla ner er med tillgivenhet?
Älska er för dem ni är! Sjukt! Varför är det jobbigt att vara älskad? Att vara älskad av någon man inte älskar tillbaka, that is? Jag skall aldrig mer dissa någon som säger att de älskar mig. Jag är inte en social varelse till att börja med, men jag har i alla fall vett att prata med folk som vill prata med mig.
Och med älska menar jag inte Albanska män som vill gifta sig med "nice Swedish girl". Det är ett förbehåll att du känner mig.
Och nu slår solen som eld mot taket utanför och "This is Not America" ringer i öronen, slick, honungslen... Med en djup Bowieröst och vilken text!
"Snowman melting
From the inside
Falcon spirals
To the ground
So bloody red
Tomorrows clouds"
Shalalalalalaaaa!
Okej, nu har jag gjort bort mig i text tillräckligt för idag. Nämnde jag att jag skall gå till läkare på torsdag för att komma tillrätta med mina sömnproblem? Jag skall gå till läkare på torsdag för att komma tillrätta med mina sömnproblem.
Jag hoppas de släpper ut mig igen.
*drägel* Nu började "Wild is the Wind" igen...
"Love me, love me, love me, love me, say you do
Let me fly away with you
For my love is like the wind, and wild is the wind
Wild is the wind
Give me more than one caress, satisfy this hungriness
Let the wind blow through your heart
For wild is the wind, wild is the wind
You touch me, I hear the sound of mandolins
You kiss me
With your kiss my life begins
You're spring to me, all things to me
Don't you know, you're life itself!
Like the leaf clings to the tree,
Oh, my darling, cling to me
For were like creatures of the wind, wild is the wind
Wild is the wind
You touch me, I hear the sound of mandolins
You kiss me
With your kiss my life begins
You're spring to me, all things to me
Don't you know, you're life itself!
Like the leaf clings to the tree,
Oh, my darling, cling to me
For were like creatures in the wind, and wild is the wind
Wild is the wind"
Jävlaranamma
Nu har jag varit en Drama Queen och sagt upp mitt Facebook-konto! *eep* Det kändes som att det var på tiden. Dessutom kan man tydligen inte säga upp det helt och hållet. Det är som ett MMOG-konto. Du kan alltid logga på igen... *twilight zone temat*
På två timmar... Nej, tre... har mitt liv gått från att vara totalt sunkigt till inte så totalt sunkigt och allt som krävdes var att jag ryckte upp mig lite. Hur otippat är inte det? Och lägg därtill på att Satu kommer och besöker mig idag. Satu är en gammal arbetskamrat från Sulake. En av de bra. En av de som inte mobbade mig. Men hon var å andra sidan inte en del av mitt team. Kanske var därför. Hon inte mobbade mig alltså.
Jag är dessutom helt hooked på David Bowie... Hur gick DET till? 70-talsperioden tillika. Det kan inte vara helt friskt. Men den kära modern erkände att jag förmodligen inte var helt rätt navlad idag. Hur man nu blir det... Hur blir man fel navlad? För jag har uppenbarligen lyckats.
Det värker fortfarande lite dovt i bröstet, men jag lever. Och solen tittar genom molnen utanför, ljuset ligger som en slöja över Stockholm. Och jävlar om jag tänker låta någon paja det för mig. Inte ens Kapten Kaos. (som, jag erkänner, jag saknar just nu)
På två timmar... Nej, tre... har mitt liv gått från att vara totalt sunkigt till inte så totalt sunkigt och allt som krävdes var att jag ryckte upp mig lite. Hur otippat är inte det? Och lägg därtill på att Satu kommer och besöker mig idag. Satu är en gammal arbetskamrat från Sulake. En av de bra. En av de som inte mobbade mig. Men hon var å andra sidan inte en del av mitt team. Kanske var därför. Hon inte mobbade mig alltså.
Jag är dessutom helt hooked på David Bowie... Hur gick DET till? 70-talsperioden tillika. Det kan inte vara helt friskt. Men den kära modern erkände att jag förmodligen inte var helt rätt navlad idag. Hur man nu blir det... Hur blir man fel navlad? För jag har uppenbarligen lyckats.
Det värker fortfarande lite dovt i bröstet, men jag lever. Och solen tittar genom molnen utanför, ljuset ligger som en slöja över Stockholm. Och jävlar om jag tänker låta någon paja det för mig. Inte ens Kapten Kaos. (som, jag erkänner, jag saknar just nu)
"You have no power over me!"
Labyrinth...
Sarah: That's not fair!
Jareth: You say that so often, I wonder what your basis for comparison is?
Jag är trött på det här nu. Okej. Jag kan sitta och vara eländig resten av mitt liv, men det lär knappast göra mig gladare.
Come what may... Ja, så är det ju, att jag lider av obesvarade känslor, men what the heck...
Det här inlägget kommer att bli ett medley av förvirring och vilja, men det är förhoppningsvis viljan som vinner. Jag har i vilket fall som helst, under ett kul scrum möte, kommit fram till att det här deppandet inte passar min personlighet. Jag är en GLAD människa. Och har varit en GLAD människa ett bra tag, så varför ge upp det? Det kanske kräver en medveten ansträngning från min sida, men vad fasen, då får jag väl medvetet anstränga mig då, istället för att sitta ensam på min kammare och göra slut på mängder av indexkort.
Så nu, här, bestämmer jag mig för att Kapten Kaos inte längre har någon makt över mig. Som Sarah säger i Labyrinten. "You have no power over me"
Inte för att jag skulle ha dissat Bowie direkt, men till var och en sitt eget nöje. Nu tänker jag sluta sitta här och vara helt förkrossad. Och om jag blir det igen ikväll, fine. Då får jag ta tag i det då. Och om jag tappar taget så får jag hitta greppet igen. Det finns inget jag inte kan göra. Ingen annan kan göra det åt mig, och jag tänker inte bli beroende av en annan människas nycker för att må bra.
Tack syrran för ditt prat imorse. Det lättade mitt sinne. Bara att du bryr dig betyder så mycket.
Uppförsbacken väntar. Men jag har spikskor och en järnvilja. Och jävligt mycket ambition.
Sarah: That's not fair!
Jareth: You say that so often, I wonder what your basis for comparison is?
Jag är trött på det här nu. Okej. Jag kan sitta och vara eländig resten av mitt liv, men det lär knappast göra mig gladare.
Come what may... Ja, så är det ju, att jag lider av obesvarade känslor, men what the heck...
Det här inlägget kommer att bli ett medley av förvirring och vilja, men det är förhoppningsvis viljan som vinner. Jag har i vilket fall som helst, under ett kul scrum möte, kommit fram till att det här deppandet inte passar min personlighet. Jag är en GLAD människa. Och har varit en GLAD människa ett bra tag, så varför ge upp det? Det kanske kräver en medveten ansträngning från min sida, men vad fasen, då får jag väl medvetet anstränga mig då, istället för att sitta ensam på min kammare och göra slut på mängder av indexkort.
Så nu, här, bestämmer jag mig för att Kapten Kaos inte längre har någon makt över mig. Som Sarah säger i Labyrinten. "You have no power over me"
Inte för att jag skulle ha dissat Bowie direkt, men till var och en sitt eget nöje. Nu tänker jag sluta sitta här och vara helt förkrossad. Och om jag blir det igen ikväll, fine. Då får jag ta tag i det då. Och om jag tappar taget så får jag hitta greppet igen. Det finns inget jag inte kan göra. Ingen annan kan göra det åt mig, och jag tänker inte bli beroende av en annan människas nycker för att må bra.
Tack syrran för ditt prat imorse. Det lättade mitt sinne. Bara att du bryr dig betyder så mycket.
Uppförsbacken väntar. Men jag har spikskor och en järnvilja. Och jävligt mycket ambition.
Monday, October 22, 2007
Ashes to Ashes
Två timmars sömn senare och jag är vaken igen. Den här gången var det gigantiska jättars avgrundsvrål som väckte mig. Jag kom till ytan från en orolig sömn med ett ljud som lät som någon som skrek ut sin smärta så att det ekade i hela trakten.
Efter en stunds lyssnande kom jag fram till att det var bilarna nere på motorvägen som accelererade så att det dånade av eko här utanför. Alltid lika intressant att veta vad man vaknar av. Det är rätt långt till motorvägen.
"Ashes to ashes, funk to funky
We know Major Tom's a junkie
Strung out in heaven's high
Hitting an all-time low"
Fast med tanke på att han satt fast i en plåtburk utan att kunna ta sig hem så tycker jag i alla fall att det var okej att han knarkade lite. Under de omständigheterna.
Nu skall jag återgå till att inte sova någon annanstans. Kanske se om "The Man Who Fell to Earth" igen. Jag känner mig också rätt alienerad. Eller glo på "The Hunger". Om de bara kunde låta bli allt jävla sex i den serien så hade den varit bra, men allt handlar tydligen om sex. Brad Dourif var med i ett avsnitt. Jag tycker om Brad Dourif. Jag tycker om John Hurt också. Fast vad det gäller John Hurt är det mest rösten jag uppskattar. Och hans brittiska dialekt. Precis som Bowie.
"Are you an alien?"
"No, I'm British."
Jag har läst lite om "The Man Who Fell to Earth", och det är tydligen en kultfilm, så mina tidigare kommentarer är lite... off the mark kanske. Oh well. Vem fan bryr sig?
5:15 The Angels Have Gone
Efter en stunds lyssnande kom jag fram till att det var bilarna nere på motorvägen som accelererade så att det dånade av eko här utanför. Alltid lika intressant att veta vad man vaknar av. Det är rätt långt till motorvägen.
"Ashes to ashes, funk to funky
We know Major Tom's a junkie
Strung out in heaven's high
Hitting an all-time low"
Fast med tanke på att han satt fast i en plåtburk utan att kunna ta sig hem så tycker jag i alla fall att det var okej att han knarkade lite. Under de omständigheterna.
Nu skall jag återgå till att inte sova någon annanstans. Kanske se om "The Man Who Fell to Earth" igen. Jag känner mig också rätt alienerad. Eller glo på "The Hunger". Om de bara kunde låta bli allt jävla sex i den serien så hade den varit bra, men allt handlar tydligen om sex. Brad Dourif var med i ett avsnitt. Jag tycker om Brad Dourif. Jag tycker om John Hurt också. Fast vad det gäller John Hurt är det mest rösten jag uppskattar. Och hans brittiska dialekt. Precis som Bowie.
"Are you an alien?"
"No, I'm British."
Jag har läst lite om "The Man Who Fell to Earth", och det är tydligen en kultfilm, så mina tidigare kommentarer är lite... off the mark kanske. Oh well. Vem fan bryr sig?
5:15 The Angels Have Gone
Sunday, October 21, 2007
The Man Who Fell to Earth
Jag har spenderat ett par timmar med att glo på David Bowie som utomjording och jag är förbluffad över hur stor skillnad det är på tempo i dagens filmer och de som gjordes på 70-talet. Och hur fluffigt det får lov att vara, hur oförklarat.
I vilket fall som helst har jag fått ny respekt för Bowie och för filmen. Den är helt wierd. Men det är okej, för jag är helt knarkad på för lite/ för mycket sömn och för mycket gelebönor. Den är numera en del av mina favoritfilmer. Så nu blir det total Bowiefest i iTunes. Men det är också okej. Nu skall jag rota reda på Earthling och Outside. Lyckligtvis håller jag inte med kritikerna som tycker att både Earthling och Outside mer eller mindre suger.
Gah! Nu har jag drabbats av musikbegär igen! Hela natten (nåja, delar av den) kommer därför att spenderas på golvet (det går inte att ligga i sängen av någon anledning...) lyssnandes på David Bowie på lagom hög nivå i hörlurar och med ljuset släckt.
I vilket fall som helst har jag fått ny respekt för Bowie och för filmen. Den är helt wierd. Men det är okej, för jag är helt knarkad på för lite/ för mycket sömn och för mycket gelebönor. Den är numera en del av mina favoritfilmer. Så nu blir det total Bowiefest i iTunes. Men det är också okej. Nu skall jag rota reda på Earthling och Outside. Lyckligtvis håller jag inte med kritikerna som tycker att både Earthling och Outside mer eller mindre suger.
Gah! Nu har jag drabbats av musikbegär igen! Hela natten (nåja, delar av den) kommer därför att spenderas på golvet (det går inte att ligga i sängen av någon anledning...) lyssnandes på David Bowie på lagom hög nivå i hörlurar och med ljuset släckt.
Subscribe to:
Posts (Atom)
