*pop*!

Mina ögon låter så.

Kunde ha låtit så.

Borde kanske låta så.

Jag har förjävla ont i dem i vilket fall som helst. Det är den gamla vanliga visan. Sand under ögonlocken. Rödglödgade kulor i ögonhålorna. Doppad i chili. Muskelvärk.

Nu har de moralpaniker på 1700-talet som uttalade sig om läsande ungdomar fått rätt. Det pajar ögonen. I och för sig handlar det förmodligen i mitt fall om någon form av ögoninflammation. Eller vad vet jag?

I vilket fall som helst höll jag på att avslöja djupa hemligheter idag. Jag lyckades dock avstyra mitt avslöjande i sista sekund. Tur det. Det hade väl blivit kravaller utanför ******* dörr annars. Han är ju mäkta populär bland damerna. I alla fall i textformat. Så jag får slå dem i skallen med trädrötter och samla dem i en källare, allt enligt Österrikisk modell*. Om inte annat kan vi kanske använda dem som uppasserskor när vi flyttar ihop i vår enorma mansion, när både han och jag blivit rika och berömda.

Jag tänkte ägna mig åt att bli stridspilot. Fastän man enligt uppgift måste se ordentligt för det. Kanske kan ansöka vid norska flygvapnet nu när de enligt uppgift skall få tillökning på flygplansfronten, eller hur det nu var.**

Om jag inte bosätter mig under mattan. Hos min pojkvän då. Hans två katter lär inte opponera sig. En av dem har en fäbless för att tugga på tår, den andra tuggar på min armbåge, lägger tassen i nyllet på mig och försöker kamma mig med klorna. Det hela resulterar i en tämligen yrvaken djävulskattungen som med näbbar och klor (djävulsnäbbdjur?) försöker återgå till sömnens trygga famn.****

Jag tror det här inlägget kommer att resultera i katastrof. Eller i alla fall i allmän förvirring. Jag har nämligen ingen aning om vart jag är på väg, textmässigt. Allt jag ville göra innan jag gick till sängs var att klaga över mina sandbemängda ögon och de riviga ögonlock jag har begåvats med.

*Pop*! Jo, huvudet är nog på väg att explodera. Men jag tror inte det är mitt fel. Jag har nämligen blivit invald i Sveroks förbundsstyrelse i helgen. Hur skall jag hantera den galenskapen? Jag kommer att jobba ihjäl mig innan jag vet ordet av.

Men det är det här jag är bra på. Inte stream of consciousnesskrivande, som jag förvisso excellerar i även det, utan att arbeta. Jag försöker med jämna mellanrum lägga av, men det fungerar inte. Varför skulle jag förresten?

Läs min pojkväns blogg. Den är bra. Men nu kan jag ju inte länka till den. Då avslöjar jag mig ju!*****

Intressant? - uppsök mentalvård eller ett dadaistläger. Möjligtvis surrealistkonferensen. Fisk!

Andra bloggare om:
bloggar, surrealism, Kärlek, relationer, ögon, moralpanik, rik, galet, klokbok


-----------
* Ja, det var smaklöst. Och inspirerat av en sann händelse. Två faktiskt. Men en är dagsaktuell.
** Jag - för att använda Klokbokens uttryck - twinglyhorar***
*** Jag skulle själv aldrig använda ett sådant ord.
**** Hypnopompa hallucinationer. Testa det vid tillfälle. Det är superkul. Inte. En natt fick jag exempelvis för mig att min pojkvän hade gula ögon och var djävulen själv innan jag återfick klarhet nog i hjärnan att inse att det förmodligen var en hallucination. Förmodligen. Juryn överlägger fortfarande.
***** Hemlis!

Dadaistbrist

Jag upplever en stark brist på dadaism och surrealism i dagens blogosfär. Alltså följer ett surrealistiskt bloginlägg, som jag tyvärr känner mig tvungen att introducera. Annars tror förmodligen de flesta att jag har tappat tråden. Automatisk skrift är roligt. Gör det oftare.

I hans ögon växte stora lökar som små kluster av hjärntumörer. Utan tvekan var det en fördel i handeln med knappar, som egentligen var förlorad av hans föräldrar, men som han envetet stretade med.

I fönstret kunde jag se hur luftballongen inte trivdes. Blommorna i håret var vissna och fönstret stod inte längre på glänt utan lyste med sin frånvaro. I hans rörelser kunde jag skönja både hopp och sorg när han hjulande kom emot mig på sin cykel. Enebuskarna på taket hade inget glid, och utanför tältet stod regnet och väntade tålmodigt på att vi skulle göra vår första mockakaka.

Som en bok bestämde jag mig för att sluta tveka och gå till skogs, kanske dränka mig i en ström om humöret tillät, återuppstå på eftermiddagen utan att vara en grotta av smör.

Det är tungt att vara ensam när man är en siamesisk tvillingbror, och hustaken skingras i blåsten av en ensam trottoar. Se på låskolvarna, så blanka att de gör ont, och kaffet i slottet är utan slut.

Faktum är att den här typen av övningar är jättebra för kreativiteten och inspirationen. Ibland kan man överraska sig själv med det som helt plötsligt dyker upp på papperet. Och de som känner mig vet att jag föredrar papper och penna framför tangentbord och bildskärm vilken dag som helst. Därmed inte sagt att jag underskattar hastigheten i att skriva direkt vid datorn. Det är särskilt hjälpsamt när man försöker vara lite bortkopplad från sitt rationella sinne. Eftersom jag tänker medan jag skriver och formulerar och formulerar om - och hinner göra det medan jag skriver för hand - så är datorn ett utmärkt verktyg när det kommer till automatisk skrift. Ja, det händer ungefär en gång i månaden att jag sitter och skriver på det här viset utan att dela med mig. Det öppnar hjärnan.