Positiv psykologi? Jag är kritisk

Idag skriver Johan Wennström om två böcker som handlar om positiv psykologi i SvD. Han drar bland annat följande slutsatser:

Mycket av det som bidrar till att göra människor lyckliga, nöjdare med tillvaron och därmed starkare som individer är nämligen institutioner och sociala företeelser som entusiastiskt har övergivits. Dit hör exempelvis stabila familjeband, långvariga äktenskap och andra typer av varaktiga förhållanden. Stadiga gemenskaper i allmänhet, kan man säga.

Att leva i ofrivillig ensamhet eller å andra sidan aktivt sträva efter att vara en ögonblicksvarelse befriad från sammanhang är förkrossande för människan. Det är tillsammans med andra, när vi tar vår roll som beståndsdel i en större samhällsväv på allvar, som vi mår som bäst. Martin Seligman visar till exempel att personer som gifter sig och håller ihop är lyckligare än andra. Dessutom är de mer tåliga i olika krissituationer. Institutionen äktenskapet spelar roll; människor i samboförhållanden är mindre nöjda med sina liv än de som inför en gud och församling lovat varandra evig trohet.

Eftersom jag nyligen läst Susan Faludis bok "Backlash" som jag rekommenderar, ifrågasätter jag genast forskningsresultaten som lett fram till de här slutsatserna. Jag skall vara lite försiktig och säga att jag inte har läst de båda böcker som Wennström använder som utgångspunkt, MEN - enligt den mesta forskning jag har läst så handlar det snarare om att MÄN blir lyckligare i äktenskap, i fasta relationer och med traditionerna hängande om halsen. Kvinnor blir det inte. Av egen erfarenhet kan jag dessutom utan omsvep säga att mina lyckligaste år dels ägde rum när jag levde helt ensam, och dels nu, när jag lever med en person som gör minst hälften av hushållsarbetet.

Eftersom alla författare till de här böckerna mycket riktigt också är män, misstänker jag att deras statistiska grund och undersökningsgrupp är just män. Kvinnor brukar i många sammanhang (inklusive medicinska) förbigås ganska effektivt genom att man helt enkelt inte frågar dem.

Jag skall som sagt var dock inte säga för mycket, utan istället hitta böckerna och läsa dem.

Intressant?

Andra bloggare om:
relationer, forskning, människor, feminism

Konservativa röster på Newsmill

Jag upphör aldrig att förvånas över de konservativa röster som gång på gång gör sig hörda på Newsmill.

Nu handlar det om äktenskapets helgd. Vikten av att få leva med mamma och pappa. Det leder till små välanpassade individer utan problem, serrö. Hävdar i alla fall både Charlie Weimers och Bo Hallqvist. Den senare är rätt gammal ur bloggarsynvinkel, men what the heck.

Charlie Weimers säger att skilsmässobarn mår dåligt. Enligt en undersökning som det rapporteras om i DN 2002 (oj, det har verkligen förlorat sitt nyhetsvärde...) så påstår forskarna Bente och Gunnar Öberg det motsatta. Det går bra för skilsmässobarnen. Eller i alla fall inte sämre än för andra. "Tänk på barnen" faller bort. Stenhårt. I alla fall i mina ögon, varandes ett dylikt skilsmässobarn.


Bo Hallqvist å sin sida säger i sitt inlägg så här:

Skälet till att vi väljer tvåsamhet framför ensamhet är att det senare är förbannat tråkigt och ytligt. Även om gräset kan tyckas vara grönare på andra sidan ån är jakten på lyckan, i form av den perfekte partnern, en chimär. Att ständigt träffa och ytligt lära känna nya människor är intressant ett tag, men jobbigt i längden. Alternativet som enstöring, att ligga och stirra i taket är föga lockande.

Vilket till synes nedvärderande uttalande om singelpersoner! Jag blev helt paff. Vissa utav oss väljer singellivet för att just det är tillfredsställande för oss. Under en period av mitt liv - sex år för den som träget måste veta - levde jag ensam. Celibat. Så den där teorin om att alla singlar har one-night-stands stämmer kanske heller inte riktigt.

Utöver den protesten kan jag ju tillägga att kvinnor mår sämre av att befinna sig i förhållanden än män, om det är ett dåligt förhållande.

Så vilka vinner på den här retoriken om att helga äktenskapet och tvåsamheten? Är det kanske så att de goda herrarna argumenterar i eget syfte, snarare än allmänhetens bästa? Är det månne - som Herr Klokbok påpekar i sitt inlägg - ett utslag av truthiness vi har att göra med? Ryggmärgskänsla? "Det här känns bäst för mig, alltså kör jag på det. Och jag har rätt. TÄNK PÅ BARNEN!"

Jag kontrar med samma poäng. Tänk på barnen. Ingen mår bra av att befinna sig i en relation, vare sig det är man och hustru eller barn, som inte fungerar. Det är inte bara min förstahandserfarenhet av det här förhållandet jag refererar till.

Angående skilsmässobarn:

- Vi har inte funnit några som helst
belägg för fördomen att det oftare går åt helvete för barn vars föräldrar har skilt sig än för barn från kärnfamiljer, säger Bente Öberg. Om mannen och kvinnan gör sitt bästa för att försonas och visa varandra respekt och fortsätter att vara närvarande som föräldrar - då går det oftast väldigt bra för barnen.
- Nästan samtliga av de numera vuxna skilsmässobarn som vi har intervjuat mår utmärkt och har lyckats bra i livet, säger Gunnar Öberg.

Angående kvinnor i relationer:

Om äktenskapet är knackigt tar kvinnans hälsa stryk i större utsträckning än mannens, antyder en studie. Hennes risk att drabbas av hjärt-kärlsjukdomar ökar — men inte hans.

Ytterligare ett skäl till långa sjukskrivningar hos karriärkvinnorna är bristen på jämställdhet i hemmet.

-  När de här kvinnorna blir mammor så vill de inte att det ska märkas på jobbet att de har barn. Och hemma, där ska det inte märkas att de jobbar. En omöjlig ekvation även för en perfektionist.

Män vinner ekonomiskt på att flytta till storstan, gifta sig och skaffa barn genom högre lön. Kvinnor däremot missgynnas ekonomiskt av samma faktorer. Giftermål och barnafödande har lett till lägre lön jämfört med när kvinnorna var singlar.

Så det är kanske inte så konstigt att det är "kvinnorna"* som förespråkar skilsmässor - eller för att vara lite noggrannare andra sätt att närma sig relationer - och att det är "männen"** som vill hålla kvar vid en uråldrig institution som syftat på att hålla koll på brudarna så att de inte har sex med vem som helst och pajar ättelinjen.

Edit:Karin Thunberg kommenterar i SvD.

_________________________________
* "Kvinnorna" för att det säkerligen finns de ibland oss som tycker att kärnfamiljen är bäst av allt.
** ... och dito män som tycker att skilsmässa faktiskt är ett hållbart alternativ till att bråka sönder hela familjen.



Intressa... nä, inte en sån där jävla feminist till...

Andra bloggare om:
Klokbok, feminism, kvinnoroller, relationer, Newsmill,

*pop*!

Mina ögon låter så.

Kunde ha låtit så.

Borde kanske låta så.

Jag har förjävla ont i dem i vilket fall som helst. Det är den gamla vanliga visan. Sand under ögonlocken. Rödglödgade kulor i ögonhålorna. Doppad i chili. Muskelvärk.

Nu har de moralpaniker på 1700-talet som uttalade sig om läsande ungdomar fått rätt. Det pajar ögonen. I och för sig handlar det förmodligen i mitt fall om någon form av ögoninflammation. Eller vad vet jag?

I vilket fall som helst höll jag på att avslöja djupa hemligheter idag. Jag lyckades dock avstyra mitt avslöjande i sista sekund. Tur det. Det hade väl blivit kravaller utanför ******* dörr annars. Han är ju mäkta populär bland damerna. I alla fall i textformat. Så jag får slå dem i skallen med trädrötter och samla dem i en källare, allt enligt Österrikisk modell*. Om inte annat kan vi kanske använda dem som uppasserskor när vi flyttar ihop i vår enorma mansion, när både han och jag blivit rika och berömda.

Jag tänkte ägna mig åt att bli stridspilot. Fastän man enligt uppgift måste se ordentligt för det. Kanske kan ansöka vid norska flygvapnet nu när de enligt uppgift skall få tillökning på flygplansfronten, eller hur det nu var.**

Om jag inte bosätter mig under mattan. Hos min pojkvän då. Hans två katter lär inte opponera sig. En av dem har en fäbless för att tugga på tår, den andra tuggar på min armbåge, lägger tassen i nyllet på mig och försöker kamma mig med klorna. Det hela resulterar i en tämligen yrvaken djävulskattungen som med näbbar och klor (djävulsnäbbdjur?) försöker återgå till sömnens trygga famn.****

Jag tror det här inlägget kommer att resultera i katastrof. Eller i alla fall i allmän förvirring. Jag har nämligen ingen aning om vart jag är på väg, textmässigt. Allt jag ville göra innan jag gick till sängs var att klaga över mina sandbemängda ögon och de riviga ögonlock jag har begåvats med.

*Pop*! Jo, huvudet är nog på väg att explodera. Men jag tror inte det är mitt fel. Jag har nämligen blivit invald i Sveroks förbundsstyrelse i helgen. Hur skall jag hantera den galenskapen? Jag kommer att jobba ihjäl mig innan jag vet ordet av.

Men det är det här jag är bra på. Inte stream of consciousnesskrivande, som jag förvisso excellerar i även det, utan att arbeta. Jag försöker med jämna mellanrum lägga av, men det fungerar inte. Varför skulle jag förresten?

Läs min pojkväns blogg. Den är bra. Men nu kan jag ju inte länka till den. Då avslöjar jag mig ju!*****

Intressant? - uppsök mentalvård eller ett dadaistläger. Möjligtvis surrealistkonferensen. Fisk!

Andra bloggare om:
bloggar, surrealism, Kärlek, relationer, ögon, moralpanik, rik, galet, klokbok


-----------
* Ja, det var smaklöst. Och inspirerat av en sann händelse. Två faktiskt. Men en är dagsaktuell.
** Jag - för att använda Klokbokens uttryck - twinglyhorar***
*** Jag skulle själv aldrig använda ett sådant ord.
**** Hypnopompa hallucinationer. Testa det vid tillfälle. Det är superkul. Inte. En natt fick jag exempelvis för mig att min pojkvän hade gula ögon och var djävulen själv innan jag återfick klarhet nog i hjärnan att inse att det förmodligen var en hallucination. Förmodligen. Juryn överlägger fortfarande.
***** Hemlis!

När det går åt skogen...

... så går det åt skogen med besked. Jag skulle ha varit på Riksmötet (Sveroks riksmöte) men jag blev snopet nog sjuk. Igen. Trots förebyggande åtgärder som yoga och vitaminer har jag ett immunförsvar som tydligt säger ifrån när jag inte trivs. Nu säger det täppt näsa (fast inte så farligt) yrsel, feber och allmänna frossbrytningar.

Så istället för att sitta och argumentera för eller emot så skriver jag svar på Klokbokens tal.

1. Hur länge har du bloggat?

Sedan 1873, på hösten. Nä... Någonstans runt 2006 började jag blogga på last.fm och flyttade sedan över till mySpace och sedan till blogger och se... nä, vänta, här är jag ju fortfarande.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?

Exhibitionistiska pälsängrar!

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?

Äsch... Jag kan inte svara... Han står bakom mig...

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?

Wow, vad jag skriver mycket om tuggzillor...

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?

Gnällspik, Herr Klokboks Kollektion, Mimmis blogg, Tomas blogg, Rosa Fluff, Bibtech 142... Många?

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?

Erh... Vänta, jag skall plocka fram excel.... erh... Hm... Ge mig en bra definition på det där först?

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?

Isabella Lund

8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?

Det finns inga bloggare jag har hittat som är lika mig.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?

Min ömma moder kan hålla koll på mig, liksom mina inte fullt lika ömma syskon. Vad de tycker det vet jag i och för sig inte... Faderns fru ansåg mig vara lite väl öppenhjärtlig. Min älskling bloggar själv (och gö det bra) så jag förutsätter att han tycker det är okej. Annars misshandlar han väl mig tills jag slutar.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Inte en jäkla aning. Det kan jag inte svara på. Det här är ju ett snapshot.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vare i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?

Nej. Precis!

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?

Sex. Eller vänta, det har jag bloggat om. Kärlek. Eller vänta, det har jag bloggat om. Min relatio... nä. Jag hänger inte ut folk jag inte tycker om, och jag skriver inget i bloggen som jag inte är beredd att säga till dem öga mot öga. Jag försöker vara konstruktiv, utom när det gäller snorkfröknar, tuggzillor och spottkobror.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?

Eftersom jag bara har typ tre läsare så vet jag inte vem det skulle vara jag bekräftar, så nej...

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?

Absolut inte! Däremot kan man lära sig lite om hur personen i fråga tänker och tycker. Och hurdant vokabulär de har. Vilket skulle visa sig vara ödesdigert för min del...

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?

Jajemän. Men inte via min blogg, via hans blogg.

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?

Definitivt. Älsklingen brukar hamna på en parkbänk med en pappskiva som det står "ge mig ett bloggämne" på runt halsen och ett visset anteckningsblock krampaktigt fasthållet i näven. Sedan finns det ju Alex Schulman. Han borde kanske inte få finnas överhuvudtaget, men juryn beslutar sig ännu om det är befogat att avliva honom.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?

Haha, varför det?

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?

Nja, det skulle väl vara det där onomatopoetiska inlägget jag gjorde för ett tag sedan. Det resulterade i en pojkvän. Men nej, jag ångrar det inte, snarare tvärtom.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?

Jag tror inte på nackdelar, om det inte är min älsklings nacke och hans nacke är en fördel.

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?

Tror du som har formulerat frågan att du kan lägga orden i en mening i rätt följd om två år? Näää... Kanske. Om det fortfarande känns angeläget.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?

Klart vi inverkar. Det finns ju för fasen redan en bloggkultur. Alla företeelser påverkar verkligheten.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?

Ömma fingertoppar och ångest.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?

Kärlek?

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.

Varför det? Det känns omotiverat :)

Poesi (och romantik?)

Det är vår ute. Jag slogs av det imorse när jag gick utanför dörren och insåg att alla gångvägar sopats helt rena från det lager av grus de legat under sedan i november förra året. Hela Tumba är vårstädat och jag njuter av gatornas nysopade status när jag trampar ner för berget jag bor på.

Luften är kall och frisk, frosten ligger som en skör hinna över gräset, och solen lyser mig i ögonen. Över träden har en tunn slöja av grönt börjat bildas. Den ljusa, ömtåliga sortens löv, de som med tveksamhet letar sig ut ur sina skyddande knopphöljen för att testa luften utanför, de första modiga.

I sann våranda kastar jag mig därför (nåja) över SvDs romantiktest och får veta att:

Du har en ljummen inställning till romantik. Du kanske inte omfamnar allt, men uppskattar en romantisk gest då och då. Det är inget fel att trivas med lagom mycket romantik och det betyder inte att du inte kan uppleva kärlek på samma djupa sätt som dina mer romantiska vänner.

Hmm... Genast börjar jag fundera på - vad är det för fel på mig eftersom jag inte tycker om romantik? Hela texten är skriven ur synvinkeln - du skall älska att vara romantisk! Dessutom är testet fånigt, det innehåller som vanligt inga av mina val. En romantisk date för mig skulle exempelvis bestå i av att fixa en ostbricka och spela brädspel till långt in på natten. Kanske ett kortspel också. Möjligtvis Gloom... Eller StarCraft-brädspelet? Kanske skriva ett äventyr tillsammans med min snusmumrik, som är mer än lovligt begåvad vad det gäller att uttrycka sig via text?

Jag ÄR inte romantisk i traditionell mening. Men jag fixar kaffe på morgonen när jag tvingar upp snusmumriken nästan redan innan han har gått och lagt sig (och bett mig väcka honom, mind you, jag sysslar inte med ofrivillig tortyr). Det är väl romantiskt? I alla fall enligt frågan i testet (har du gjort frukost på sängen till din partner?) och eftersom snusmumrikens frukost består av avkok av malda kaffebönor så bör det väl rymmas inom den sfären?

Äsch. Jag får sluta analysera min egen förmåga till kärlek... I alla fall med utgångspunkt i ett störtlöjligt test på SvD.

Intressant? ... det är nästan tragiskt att det här intresserar isf...

Andra bloggare om:
brädspel, dikt, kommunikation, Kärlek, kortspel, Personligt, reflektioner, relationer, snusmumriken,

Bäbisar överallt!

Andreas, en av min brors och min barndomsvän som jag har känt så länge jag kommer ihåg, nästan, skall ha barn med sin fru om lite drygt en vecka.

Hur fick jag reda på det? Genom Lars, en annan ungdomsbekantskap. Grattis Andreas. Nu är två av Döda Karaktärers Sällskap klonade. Eller så klonad man nu blir när man får barn. Bea har ju sin dotter Simone.

Allt det här drar naturligtvis upp minnen från den tiden då vi satt i Lars föräldrars källare och glodde på film med filtar och chips överallt, och lagom sunkig kompisatmosfär över alltihop som en tjock rök. Gud vad vi spelade rollspel på den tiden. Och var uppe hela nätterna. Och genade över Johannesberg. Gamla goa Mariestad... Saknar jag den tiden? Nja. Jag saknar att stå så nära andra människor, men jag saknar inte förvirringen, ångesten och kalabaliken som pågick under ytan. Staffan har också vuxenpoäng kom jag på. Han har ju varit i samma förhållande i 11 år nu. Jämlars. Måste nog maila honom och prata lite. Han skall ju vara tillbaka från sin semester vid det här laget =).

Herrejävlar... Ibland glömmer man de människor som har stått närmast. För de har hamnat så långt borta.... Dags för en kontaktrunda igen med andra ord.

Sammanbrott

Om man läste min oredigerade blog igår torde det ha framgått att jag drabbades av någon form av sammanbrott. Tyvärr har det varit på gång rätt länge nu. Men jag tänkte ge en bakgrund.

2006 flyttade jag från Finland till Sverige, ifrån ett jobb som mer eller mindre tagit död på min självkänsla. När jag jobbade med Habbo Islands hade jag oturen att arbeta med människor som inte uppskattade mina kunskaper och gjorde sitt bästa för att ta ner mig. Jag fick dagligen bråka med dem för att få fram mina åsikter, de körde konstant med härskartekniker på de möten jag sammankallade och jag fick under tiden jag arbetade höra kommentarer som "det enda vi hatar mer än speldesigners är QA människor", "du kan inte designa spel för du har ingen programmerarbakgrund" osv. När jag fick den "detaljen" åtgärdad valde personen som var mest aggressiv att istället angripa mig personligen. Han kommenterade mina matvanor, mitt hår, min klädsel, you name it. Och försvarade det med att han "bara skämtade". Två personer i Finland, Tuukka och Satu, räddade mig från totalt sammanbrott.

Samtidigt så blev min far sjuk, och även om vi inom familjen inte är så kommunikationsbenägna så fanns det perioder när jag var mycket orolig för honom, och kände mig helt isolerad i Finland. Det här sammanföll med en annan händelse som tog mycket hårt på mig, men som jag inte vill gå in på här. Min dåvarande pojkvän började också kräva allt mer stöd av mig, något som jag inte riktigt kände att jag kunde ge. Jag arbetade också intensivt på ett projekt till RiotMinds Götterdämmerung, som förvisso pushade mig att prestera bra texter, men som också åt nästan all min fritid.

I vilket fall så tog jag ett jobb som content manager på Terraplay. Jag hade aldrig arbetat som content manager tidigare, ingen erfarenhet av den typen av arbete, men jag sålde min själ för pengar och för att få komma tillbaka till Sverige igen. Det har hela tiden känts som att familjen inte var helt nöjda med min flytt, och efter två års motarbetande från mitt team kände jag att det var dags att komma tillbaka. Jobbet i sig var jag mycket osäker på. Jag visste inte om jag skulle klara av det eller inte. Sagt och gjort, åter i Sverige så började jag jobba på TP. För det första måste jag säga att jag trivdes mycket bra med människorna där, mina arbetskamrater gjorde all skillnad i världen. Men arbetet var otacksamt och i mina ögon ganska meningslöst. De första månaderna flöt förbi snabbt, för att jag hade mycket att lära, men ett halvår in i jobbet började jag känna mig allt mer uppgiven. Det här var inte vad jag ville ägna mig åt.

På våren åkte jag till GDC och fick tillbaka lusten för att göra spel, läsa, forska runt spelmekanik och känslor i spel. Det var en ögonöppnare och en tydlig signal till mig själv att jag inte mådde bra på TP. Och sanningen att säga hade jag saknat intelligenta konversationer som handlade om saker jag brann för så mycket. Att prata med Heather, Alessandro och Babsi (bland andra) var att återupptäcka något som jag trodde att jag var färdig med. Samtidigt var saker och ting mellan mig och den dåvarande pojkvännen inte alls bra. Vi levde i helt olika världar och jag var trött konstant, sliten och nästan aldrig glad. Pappas hälsa hade också farit upp och ner under hela den här tiden och jag tyckte inte att jag hade ägnat honom tillräckligt med uppmärksamhet.

I Maj gjorde jag slut med dåvarande pojkvännen, för att jag kände att situationen var ohållbar. Jag orkade inte hålla mig flytande själv, och att dessutom hålla en annan människa under armarna blev för mycket. Sommaren inleddes med ett känslomässigt magplask. Det tog hårt på mig, dels för att jag inte var helt "färdig" med mina känslor för honom, och dels för att jag visste hur hårt det skulle ta honom. Men jag hade inget val. Redan nu hade jag problem med sömn, koncentration, allt det där.

Det finns en ljuspunkt dock. Det fanns Stockholms Spelkonvents workshops och det fanns Avalanche.

Men det var inte det enda som hände. Utan vidare förklaring fick jag reda på att Götterdämmerungprojektet jag har slitit med i två år är taget ifrån mig. I ljuset av mitt riktigt dåliga självförtroende sedan Sulake så blev jag helt förstörd. Det må hända att det inte syntes utåt, jag försökte borsta av mig det, men det var ett hugg rakt i hjärtat. Som jag slet med Europa... Jag tog det mycket hårt och kände inte att jag var särskilt duktig, vare sig på speldesign eller att skriva, två områden som jag tidigare har satt som mina främsta styrkor. Svaret blir att jag kastar mig in i ytterligare projekt för att bevisa för mig själv att jag inte är helt värdelös.

Jag lastade på mig projekt efter projekt i förhoppningen om att någon skulle säga till mig att jag hade fel om min oförmåga att uttrycka mig, att jag visst kunde designa spel. Sprickorna började synas. Juni var en mycket dålig månad. Utåt höll jag hakan högt och sade mig vara lycklig på alla områden utom möjligtvis jobbet. Jag bytte också jobb från Terraplay till Avalanche, något som visade sig vara det bästa jag kunde gjort under omständigheterna, men att göra Sven besviken genom att säga upp mig var otroligt jobbigt. Att svika folk i allmänhet är jobbigt.

Juli. Arbetet med Stockholms Spelkonvent kommer igång. Jag fixar, donar, skriver och producerar som en galning, mest för att jag vill bli omtyckt. Inuti finns inte så mycket mer än tomhet. Så jag fixerar på att prestera istället. Semestern blir min räddning. Jag spenderar fyra veckor mer eller mindre i koma och behöver varje sekunds vila. Sprickorna är överspacklade när Augusti kommer, och jag känner mig nästan hel igen. Men jag tål inte mycket påfrestningar. Stockholms Spelkonvent i kombination med alla projekt jag glatt packat på mig gör mig helt slut. I Augusti träffar jag också en person som jag till en början ser som en potentiellt sett god vän, men han nästlar sig på något vis in, antagligen för att jag varit ensam ett längre tag och för att jag fortfarande känner mig svag och meningslös. Han får mig att inte känna mig svag och meningslös. Alltså börjar jag rampa upp antalet projekt jag ägnar mig åt, dels för att imponera, men även för att jag är så utsvulten på beröm. Juli, Augusti och början av September håller jag ihop hjälpligt. Men SSK är dåligt skött och det är många konflikter inom ledningsgruppen. Eftersom jag är den jag är kan jag inte hålla tyst, och det reflekteras i hur jag tas emot på möten och hur jag tror att andra ser på mig. Jag känner mig inte välkommen, och jag känner mig inte stöttad från mer än två håll. Tyvärr är det dock så att bägge stöttorna har egna problem. Samtidigt beter jag mig helt oförlåtligt mot min före detta pojkvän. Tröttheten har tagit över och jag är korthuggen och elak.

Paradoxalt nog är jobbet räddningen. Jag känner mig meningsfull och duktig, faktiskt riktigt duktig. För första gången på tre - fyra år, så får jag gehör för mina åsikter. Fantastiskt. Men det ändrar sig i början av oktober.

På SSK ramlar allt ner i huvudet på mig. Allt jag inte gjort, allt jag borde ha gjort och alla mina känslor blir ett hopkok som river bort allt spackel igen, och sprickorna vidgar sig. Ett par veckor efter SSK dör också min styvmormor, och det får mig att gå sönder ännu mer. Jag är en dålig människa som inte kan leva upp till andras krav på mig. Och det måste vara något fel på mig, eftersom mina känslor uppenbarligen inte är besvarade...

Men jag biter ihop. Och inser på jobbet att det jag arbetar med känns som en marginaliserad del av spelet. Och att jag inte har så mycket att bidra med. Alla gamla känslor av otillräcklighet kommer tillbaka och jag kan inte sova. Jag kan inte sova. Större delen av oktober ligger jag sömnlös på nätterna och tänker på hur dålig jag är.

Oktober är en enda virvel av paranoia och misstro. Jag kan inte ta åt mig av beröm jag får och jag tror inte att någon bryr sig, oavsett vad de säger. Jag hakar upp mig alldeles för mycket, och mitt humör är ostadigare än en båt på öppet hav i en orkan.

Igår gick jag sönder och allt var, all sjukdom och all orkeslöshet rann ur mig ner på den här blogen. Jag är i dåligt skick. Tove, Anders, Wille, Johan, jag borde ha sagt ifrån tidigare. Förlåt. Jag har svikit er genom att inte låta er se hur jag mår egentligen.

Jag bara hoppas att jag inte har bränt alla mina broar.

JELLY BELLY!

Jelly Belly gelébönor är ännu ett steg i det ... oändliga... program jag satt upp för mig själv i kampen jag för mot min egen hjärna.

Min hjärna tänker nämligen i banorna "shit, nu måste jag gå förbi Söderpalatset igen, helvete..." och "varför måste jag ta den här jävla tunnelbanestationen från Medis till Gamla Stan, jag går istället" och "meh! det där fiket, helvete! där satt vi ju..."

Om jag då - smart jag är - tar en jelly belly varje gång så... har jag förmodligen överdoserat på socker innan dagen är slut. Och jag kan meddela att datingsiter inte är något för mig. Jag är för okonventionell. Sug på den! Jag blir ihopparad med verkstadstekniker. Och läser de böcker? (Det gör de säkert... Men läser de Thomas Pynchon och blir lyriska? Neil Gaiman? R.A. MacAvoy? Marisha Pessl?) Men i min fluffiga fantasi handlade det ändå om att hitta någon att prata med. Man kanske inte SKA prata med varandra, bara föröka sig i någon slags frenetisk jakt på odödlighet.

Nu blev jag deppig igen. Shit. Nu får jag lyssna på "Heart's Filthy Lesson" för att snappa ur det. Men imorgon! Imorgon får jag "godkänt" eller "icke-godkänt" stämpel av läkarsverige. Jag längtar inte direkt dit, men samtidigt kanske jag får ett svar på mitt konstiga beteende. Och varför det ser ut som det gör.

Men Jonas! Hur kunde du!

Jag läste som vanligt nu på morgonen Jonas Thentes blogg. Till min stora fasa läser han Andrzej Sapkowskis "The Last Wish"... Och tycker OM den! Men huga! Boken är ju ett hån mot kvinnor världen över! Varenda ondskefull varelse (som verkligen är ondskefull mind you) är av det kvinnliga könet. Det finns förvisso manliga monster också, men de visar sig senare vara rätt hyggliga och faktiskt bara förvridna av sina flickvänner. Som är de riktiga monstrena. Vad ÄR det för upplägg egentligen? Och nu kommer det ett spel på eländet också. Vilket jag iofs förstår. Hela boken är skriven som en ändlös rad av quests med lite återhämtning här och där.

Så, näe Jonas... Det här är första gången jag har blivit besviken på ditt omdöme. Ack grymma värld.

I övrigt går mitt projekt om att bli en gladare människa framåt. Men jag saknar min samtalspartner. Det är förjävligt när man är beroende av intelligenta människor att prata med.

Annars får jag väl hitta en nätdejtingservice. Det borde funka. Mitt liv är textbaserat i vilket fall som helst. Vem behöver grafik när man har text? Jag är helt enkelt en MUD. Fast det lät lite äckligt när man tänker vidare. Multi user dungeon... Nääää... SUD blir bättre. Single User Dungeon. Fast... nä... NÄÄÄÄ... Inte nog med att jag har blivit beroende av intelligenta samtal, jag har även blivit korrumperad av dem! Satu anmärkte faktiskt på att jag hade blivit mindre "uptight" igår. Det kanske stämmer. Jag kanske håller på att släppa taget lite. Oh well... Off to find a dating service!

När man vill men inte vågar

Lunchen spenderade jag idag som vanligt mer eller mindre ensam med mina tankar, de är rätt många, så de kräver sin tid att beta av. Jag gick in på Skatteskrapans Galleria i hopp om att hitta något att äta, något att läsa och något att muntra upp mig med. Jag är inte så glad nuförtiden. Heller.

Det med inte så glad har lite med augusti, september och oktober att göra, och även med att den obligatoriska hälsoundersökningen jag genomgick idag tog upp kost- och sömnvanor. Det var inte bra. Påminn mig inte om att jag inte äter eller sover. Jag har nog med ångest för det ändå. Men blodtrycket var lågt och vilopulsen låg på 52. Nu vet jag inte hur man sätter det i ett sammanhang, men det var tydligen bra i vilket fall som helst. Tack yogan.

Åter till ämnet. Jag gick in på Akademibokhandeln och utövade en enorm självbehärskning tills dess att jag kom fram till DVD-hyllorna. Fram med Farbror Kort. Det blev för 400:- blandade filmer. Princess, Garden State och Enduring Love. Den sista har jag ingen aning om varför jag köpte. Så långt inga problem (förutom det faktum att jag handlade på mitt kreditkort - fy mig. Men jag orkade inte vara trist och tråkig mot mig själv idag igen.). Men sedan dök det upp diverse frågeställningar som jag inte kunde svara på, och som föranleder att jag nu sitter och bloggar.

Det finns en cool (nåja) t-shirtbutik i gallerian. I den t-shirtbutiken hittade jag en t-shirt (doh!), som hade passat PERFEKT på en av mina manliga bekanta. Men just som jag glatt plockade upp den för att köpa och slå in den så slogs jag av osäkerhet. Jag vågade inte köpa den. För jag var livrädd för hur det skulle uppfattas. Jag försöker i sammanhanget vara lite återhållsam, inte vara påträngande, inte... jag vet inte. Verka desperat. Och vad skriker desperation mer än att köpa en t-shirt? Förvisso var den egentligen rätt elak, en pik om något, men jag kunde inte. Och när blev det fel att visa sin uppskattning för en person genom att ge dem en t-shirt i mitt huvud? Jag fick helt enkelt lägga tillbaka den och se oberörd ut när jag med darrande ben gick därifrån, helt förvirrad. Så nu måste jag tänka på varför jag inte kunde ge honom en t-shirt. Jag vet inte hur många t-shirts jag har köpt åt folk åt höger och vänster tidigare. Utan att skämmas eller undra hur det kan tänkas se ut. Jag älskar att ge folk prylar. Det kan folk som råkat ut för mina små presenter säkerligen intyga. Men det är ju inget kul när jag känner mig totalt osäker på hur reaktionen blir. Så istället för att visa min uppskattning sitter jag här paralyserad av osäkerhet och gör ingenting. Fan.

Öppet brev till Riddaren i Skinande Rustning på den Vita Hästen

Hej Riddaren.

Vart tog du vägen? Jag har väntat nu i snart 25 år (ge mig tio år att växa upp på innan det börjar klagas på att jag minsann är 34) men du har fortfarande inte dykt upp. Jag har spanat längs med vägen, jag har suttit uppe en del nätter, jag har varit kysk och jag har kramat min nalle, men ingen Riddare.

Så nu börjar jag undra om du verkligen finns. Jag trodde att jag hade träffat dig ett par gånger, men det visade sig alltid att den skinande rustningen hade lite hål här och där, eller att ringbrynjan behövde lagas, och att den vita springaren var en rostig gammal volvo, subaru eller saab. Så när hade du tänkt hitta fram till mig?

Okej, jag har flyttat en del genom åren, men SÅ svårt är det inte att hitta till Helsinki eller Malmö - det är bara att följa skyltarna. Om du inte är analfabet förstås. Men en Riddare i Skinande Rustning som inte kan läsa är nog inte min riddare i alla fall.

Om du är rädd för för höga krav, så kan jag ju meddela att de har sänkts genom åren. Numera räcker det att du:
1. kan läsa/ skriva
2. tycker om musik - det har inte så stor betydelse vilken musik. Möjligtvis inte dansband... Eller Julio Iglesias...
3. läser böcker. Mer än Harry Potter och Jan Guillou
4. tycker om film
5. spelar spel
6. tycker om mig - men jag klarar mig på förakt också, bara jag framkallar någon sorts känsla hos dig

Jag trodde att jag hade hittat dig igen, men jag tog nog fel på dig och någon annan. Fast det är svårt att veta. Jag har ju ingen aning om hur du ser ut. Hör av dig i vilket fall. Jag väntar fortfarande.


Dagens musik är passande nog Björk & David Arnold - "Play Dead"
Darling, stop confusing me,
With your wishful thinking.
Hopeful embraces,
Don't you understand?
I have to go through this,
I belong to here where no-one cares,
And no-one loves.
No light no air to live in,
A place called hate,
The city of fear.

I play dead,
It stops the hurting.
I play dead,
And the hurting stops.

It's sometimes just like sleeping,
Curling up inside my private tortures.
I nestle into pain,
Hug suffering,
Caress every ache

I play dead, it stops the hurting.

No Milk Today

Fast Herman's Hermits kunde lika gärna ha sjungit "No Sleep Today", för det blir det ingen verkar det som. Helvetes jävla skithjärna, om språket ursäktas. Jag kan inte sova. Alls. Vad gör jag? Hoppar upp och ner tills jag somnar? Sätter mig och glor på film? Läser en bok? Fan vet.

Nu har jag för mycket att tänka på igen, och på ett sådant sätt att jag inte kan koncentrera mig alls.

Borde ta tag i det här, men jag orkar inte.

Apropå Facebook:
Kan det inte vara komplicerat med förhållanden utan att man är delaktig i ett? Eller är man by default singel då?

Jag kan fan inte bli mer singel eller mer komplicerad än vad jag redan är. Skit samma. Nu får jag vara komplicerad utan att egentligen vara i ett förhållande, för jag ÄR komplicerad. Eller omständigheterna är komplicerade. Om de nu egentligen är det... Det vet jag inte det heller. Nu skall jag glo på dålig fillm...

Tassa på gränsen

Jag inser att det jag skriver här är något inte bara jag eller min familj läser. Jag inser att jag borde vara lite mer självcensurerande, för tänk om jag skriver något som sårar någon. Tänk om jag råkar säga för mycket?

Men det är ju det som är det fina i kråksången. Det kvittar hur ofta du läser min blog, du lär aldrig lära känna mig mer än ytligt i vilket fall. Det kvittar att du vet att jag är pryd, att jag inte tycker om min kropp, att jag var på bio i förra veckan eller att jag har köpt en ny anteckningsbok från Ordning & Reda igen, rent tvångsmässigt, mind you. Du lär aldrig få reda på vad jag verkligen känner i vilket fall som helst.

Jag vet att jag har gnällt mycket på mina före detta förhållanden på senare tid. Det här beror delvis på att en före detta pojkvän dragit upp rätt mycket av det jag trodde var glömt, gömt och förlåtet för länge sedan. Så var uppenbarligen inte fallet. Det har tagit rätt hårt på mig. Jag har nämligen lojalitets"issues" och anser att jag - för att vara en "bra" flicka och inte till synes bjuda ut mig - inte bör fästa mig vid någon annan inom ett bra tag framöver. Jag såg faktiskt fram emot en period där jag inte blev påverkad av andra personers känslolägen eller behov.

Naturligtvis gick det åt skogen rätt omgående, även om jag inte är i något förhållande för tillfället. (Och du vet vem du är. Och ja, jag bryr mig mycket om dig och det vet du, även om jag inte skriver ditt namn i alla mina anteckningsblock vilket av någon underlig anledning verkar vara din standardbedömning av hur eftertraktad du är...)

I vilket fall som helst så har allt ältande av gammalt stuff och allt nytt stuff rört upp en hel del damm. Det dammet kommer inte att lägga sig på ett tag framöver. Så är det bara. Lev med det. Jag konstaterar det jag har upplevt. Nu, i efterhand, eftersom det inte funkade att göra det då. Det betyder inte att jag mår skitdåligt varje dag. Det betyder inte att jag går och drömmer om Mr. Anteckningsblock varje dag heller (tji fick du). Det betyder att jag med jämna mellanrum kommer att kräkas ur mig någon gammal hårboll som har legat för länge och som har tagit för mycket kraft ifrån mig, enbart i syftet att bli av med den.

Om det sårar... taskigt. Men jag tänker inte hålla käften i väntan på att resten av världen skall må bra längre. Jag är elak. Jag är sarkastisk, cynisk, förhärdad, uppgiven, lycklig, trött, glad, studsig, allvarlig och allt däremellan och nu tänker jag fanimej vara det oavsett om resten av världen kan tänkas må dåligt av det eller inte.

Om du som läser inte mår bra av att läsa min blog finns det en jättebra bot på det. Låt bli att läsa.

Nu skall jag - som den förhärdade brottsling jag är - hjälpa en kompis med ett projekt eftersom vi fortfarande inte planerat för nästa sprint.

Jag och min burk

Det här kommer att bli en något okaraktäristisk blogg, för den kommer att handla om sex. I alla fall perifert. De som känner mig vet att jag är rätt rejält pryd, så det är tur att det är mitt i natten, att jag är dödstrött och att jag inte kan sova om jag inte skriver ner det här. Att jag sedan väljer att göra det i en blog... Hmm.. Jag inbillar mig att ingen läser och låter bli att låtsas om att jag har skrivit det.

En person frågade mig varför jag var så pryd. Om jag ville vara så pryd som jag är. Det enda jag kan komma fram till är att det är någon slags vriden försvarsmekanism. Så här är det: jag har aldrig känt mig vacker. I hela mitt liv. Jag har aldrig känt mig åtråvärd. Jag har ständigt varit omgiven av flickor/ tjejer/ kvinnor som är långt mycket bättre på att vara just kvinnor än vad jag är. De lyser med sin närvaro. Jag vill helst försvinna.

Jag har fått höra från olika håll hur mina pojkvänner (de få, de modiga...) har gått emot rådande uppfattningar om mig för att vara tillsammans med mig. Bland annat har jag fått berättat för mig att en av dem blev tillsammans med mig TROTS att hans kompisar avrådde honom - för jag var ju så tjock, och en sådan flicka kan man ju inte vara tillsammans med, men att min personlighet på något sätt vägde upp det. Ett annat exempel är en av dem som berättar för mig att jag borde gå ner i vikt och snälla, kan jag inte raka benen, bara för hans skull? Ett tredje när jag precis blivit tillsammans med en av dem och skall på fest med honom för första gången, är osäker och darrig och frågar (ja, jag fiskade efter en komplimang) om han trodde att hans vänner skulle se mig som ett nedköp - och får svaret att "Ja, kanske, men det bryr jag mig inte om" eller något liknande. Hela tiden bekräftande att jag inte är vacker, jag är inte något att vara stolt över, kroppsligen.

Det är väl inte så konstigt att jag är pryd då? Att jag inte vill kännas vid att jag ens har en kropp? Den är ju ändå defekt, ful, i behov av omstrukturering... Till saken hör också att min kropp i stort sett är det enda jag aldrig någonsin har haft kontroll över och kunnat forma som jag vill. Så jag har gjort uppror mot skönhetsidealen, mest för att få något att luta mig emot, en sköld mot omvärldens hånande blickar. "Se på den, fy vad hon är ful". Då har jag kunnat rationalisera. Det säger de bara för att... jag har piercat mig, jag inte har rakat benen, jag inte har plockat ögonbrynen, jag inte har sminkat mig... allt det där jag inte gör för att min självkänsla inte skall dö bort helt.

Så det jag intalar mig är att jag inte behöver någon annan människa. Att jag inte behöver sex. Att jag inte finns, mer än som ett medvetande, i förhoppningen att det skall bli en självuppfyllande profetia. Allt annat är alldeles för smärtsamt att tänka på. Allt annat betyder att jag måste erkänna för mig själv att det finns ett område i mitt liv som jag faktiskt bryr mig om men som jag inte kan lyckas inom, hur jag än försöker, och vad jag än gör, för jag har inte förutsättningarna för det. Så mycket bättre för mig att skärma av det då. Att "inte bry mig".

De som känner mig vet att jag ibland säger att jag önskar att jag var vacker istället för vad det nu än är jag är. Det är ingen lögn. Ibland vill jag verkligen hellre vara snygg och passa in i någon slags mall än att vara den som är stark och står utanför. Så stark är jag inte. Jag är bara jävligt envis och väldigt, väldigt rädd att bli påkommen med min bluff, att jag inte bryr mig...

Sömnlös igen

Jag sitter uppe, kan inte sova. Har ont i magen. Magkatarr... Resultatet av huvudvärken som inte ger sig. Den har vandrat fram och tillbaka i skallen i snart fyra dagar, och jag vet inte varför den inte vill ge sig. Treo hjälper, men that's it. Och Treo har det blivit, till magens stora förtvivlan. Så nu har jag ont i magen.

World of Warcraft blev det istället för sova. Men nu har jag levlat Aline i alla fall. Jag tror jag tänker för mycket. Det kanske är därför sömnen inte vill komma. Tankarna spinner som väloljade hjul i huvudet. Och jag mår illa av magkatarren. Och jag är orolig över något som sades idag, fastän jag inte tror att jag behöver oroa mig så mycket egentligen, det är bara en reflex. Jag måste lära mig av med att andra människor inte reagerar på samma sätt som en annan närstående person om man är ärlig mot dem och berättar vad man tycker/ tänker.

Fast just nu känner jag mig mest misslyckad. Och fundersam. Varför kan jag aldrig göra rätt? Jag har aldrig haft en problemfri relation i hela mitt liv. Jag undrar om det är mig det är fel på?

1. var "otrogen" eller ville vara det och bekände. Jag lät vännerna pressa mig till att göra slut. Det var inget vackert avslut. Fast nu är han min bästa vän.
2. var sjuk. Bipolär. Och ville begå självmord med mig, samt behandlade mig riktigt illa på många olika sätt. Har jag ingen kontakt med idag.
3. mitt senaste. Och därför inget jag vill prata om än. Men det var heller inte helt smärtfritt. Och det var väl därför jag gjorde slut.

Så. Tre pojkvänner på ... 15 år. Varav 6 spenderades i ensamhet. 9 års relationer som på ett eller annat sätt inte har funkat. Och två personer som jag velat ha, men inte "fått". Kännetecknade av sin intelligens och sin otroliga humor. Det är kanske därför de valt att väja bort mig. För att de är smarta nog att inse att jag är... inte så bra. Jag har en känsla av att jag behöver coachas i konsten att skapa hälsosamma förhållanden.

En ny dag...

Måndagens besked har lagt sordin på allt jag gör. Det är svårt att inte sätta skrattet i halsen, att inte känna sig falsk när man ler.Men det har också fått mig att vilja ändra på mig. Det är alltid så när man upptäcker att något är försent. Det är först då man stannar till och tänker efter.

Jag har under väl valda delar av mitt liv försökt kommunicera med min familj på olika sätt. Under en tid skickade jag små anteckningsböcker fullklottrade av "vad jag gjorde idag" till väl valda delar av familjen, men jag fick aldrig någon respons, eller så kom responsen väldigt sällan, så jag slutade. Det här är ett annat sätt att hålla familjen uppdaterad på vad jag gör, men även här har jag svårt att se hur ofta de läser, om de ens läser.

Det händer mer ofta än sällan att jag blir anklagad för att inte höra av mig. Det kanske är sant, men kommunikation går åt båda hållen. Om jag då föredrar att prata med människor genom text, är det så hemskt? Jag uttrycker mig långt bättre när jag har fått suttit och gnagt på en penna ett tag än jag gör när någon ringer mig och jag måste prata med dem utan att se deras ansikten, utan att kunna väga mina ord, utan att kunna välja ett tillfälle som fungerar både för mig och för dem. När det gäller telefon så är det tillfället ofta "aldrig". Detsamma gäller för besök. Just nu kostar det mig 1500 att åka fram och tillbaka till mina föräldrars hem. Jag kan ju tillägga att jag dessutom inte tycker om att ha folk omkring mig, eller att sova hos andra människor (med vissa väl valda undantag), så är det så konstigt att jag vill bespara min familj en sur och tråkig Åsa som inte kan hantera att umgås allt för intensivt med i praktiskt taget vem som helst. (Näe, inte ens föremål för min avsevärda attraktion kan jag hantera hur länge som helst i samma rum/ hus/ byggnad - vilket har fått mig att allvarligt fundera på hur mitt sinne för revir och hemmakänsla egentligen funkar...) Jag vet att det är självklart för de flesta att det är KUL att ha folk omkring sig och man skall vara SOCIAL. Jag tycker inte det. Jag känner mig obehaglig till mods när jag vaknar kl 5 på morgonen i ett hus där jag inte hör hemma. Jag vill kunna gå upp, vill kunna börja arbeta, äta frukost.. whatever, när jag vaknar. Men det kan jag inte hos en främmande människa. Dels för att jag saknar verktyg att arbeta med, dels för att jag inte vill vara i vägen. Och det är väl den största grejen. Jag vill inte vara i vägen. Hemma är jag aldrig i vägen. Hemma är jag... hemma. Och hemma är jag ensam.

Det var väl det som slog mig hårdast i måndags kväll när jag fick dödsbudet. Att jag var helt ensam. Att det inte fanns någon som kunde ta hand om mig. Förutom att det i det här fallet faktiskt fanns det. Och att jag fick tröst, vilket jag är otroligt tacksam för. Så tack.

Men kontentan får ändå bli att jag är en ensam människa. En asocial person i en social värld. Får jag lov att vara det? Kan ni förstå mig när jag säger det? Finns det någon inlevelse? För hittills har jag inte upplevt det. Hittills säger de flesta "men kom på festen då! Fest är kul!" eller "Kom hem över jul så du slipper sitta ensam." Men för mig kan det vara himmelriket att få ett par dagar helt för mig själv när jag inte behöver öva mig på interaktion eller på att inte göra andra förbannade med mina åsikter.

Okej. Ibland slår det mig att jag inte har så många vänner. Men de jag räknar bland mina vänner är mina vänner. Det är människor som jag har släppt in innanför det skyddande höljet, som jag kan prata med om vad som helst. Just nu är det färre än tio personer. Och det kanske inte är så mycket att tjoa över med tanke på att jag har haft 34 år på mig att bygga något slags vänskapsnät. Men jag tycker det. För det här är personer som står mig själsligt mycket nära, som jag har en omedelbar koppling till och som jag alltid kan återvända till. Just nu saknar jag er enormt mycket, allihop. Så förvänta er kommunikation, Åsa-style. Ett välpräntat brev på posten.

Med ett ord...

...*argh*

Det går fasen inte att sova på nätterna längre, och jag har ingen aning om varför. Fem timmar inatt igen, plus två timmars halvdvala. Det här duger inte. Jag får plocka ur hjärnan lagom till läggdags ikväll. Det är onsdag. På fredag är det konvent. Jag hoppas att jag kommer att orka med allt ståhej runt det också.

Idag på morgonen satt jag och pysslade lite med hästarna och det går framåt, men i min desperation att få sova tänker jag börja spela WoW igen. Om jag vaknar mitt i natten kommer jag iaf ha något att göra. Och det skall bli skönt att få lite tid att kuta runt och fixa med min Priest utan att ha människor i hasorna.

Nu skall jag försöka få mig i ordning till jobbet. Det är lite att göra idag och jag vill inte halka efter, så idag blir det återigen gnujobb som gäller.

Jag skulle rent teoretiskt kunna återberätta alla diskussioner jag har haft fram och tillbaka runt mina relationer, men... näe, det är såpopera. Alltihop. Jag har insett att om det något som INTE är lätt i mitt liv så är det mina relationer med andra människor. I mitt nästa liv vill jag vara en myra. Då vet jag iaf var jag har mina artfränder.

För att parafrasera Povel Ramel "Det är onsdag morgon, och mitt huvud känns så tungt..."

Snart kryper jag ihop i en hög och ignorerar omvärlden tills den försvinner och jag kan sova.

När det går åt helvete...

... så gör det det i alla fall så att man märker det.

Igår var ingen rolig dag, den var instabil, det var Kaos, det var mer kaos, det blev inget gjort efter kl 12.00 på dagen och jag mådde mindre bra. Tills jag åkte hem och ägnade mig åt meditation på tåget. Jag var trött, eländig och ville bara sova, men istället åt jag middag, som jag inte gjort på ett par dagar, jag spelade Guitar Hero och röjde upp min lägenhet. Allt röjande är förresten mer ett tecken på att jag behöver städa hjärnan än att jag behöver städa lägenhetern. Jag märkte ingen skillnad mer än mentalt före och efter städningen. Så är det när man är pedant.

I vilket fall som helst så föll jag på plats under eftermiddagen. Nu är jag tillbaka. Låt oss se hur länge det håller.

Jag vaknade med känslan av att vara utsövd. Jag har inte vaknat en enda gång under natten och en hel natts oavbruten sömn för mig är... fantastiskt och händer kanske en gång per månad. Om jag har tur. Så utgångspunkten för dagen har varit bra. Yoga, lite Kaos, men hanterbart och trevligt, och sedan dusch och jobb. Idag känner jag mig till råga på allt rätt stark. Mindre fläsk och mera muskler. Det är det bästa med yogan. Att det faktiskt händer något med kroppen. Som inte är negativt.

Annars skall det pysslas med hemliga projekt, läggas upp material, och fixas med dokument som jag hoppas bli klar med under dagen. Jag har slackat alldeles för mycket på jobbet. Så nu jävlar.

Håll i er, jag kör så det ryker.

Och jag glömde! Idag går jag till blodbanken och lämnar blod! Yum för alla vampyrer. bara hoppas att mitt blodvärde inte är helt kasst. Och jag skall klistra upp affischer för SSK. To do listan är fullpackad!

Skrivintensiv helg

Jag har under helgen sammanställt tre recensioner och fixat med Stockholms Spelkonvent, i den utsträckningen att det finns EN sak kvar att göra för att jag skall kunna slappna av, och det är att packa och skicka äventyren som kommit in till scenariotävlingen, så att de kommer iväg till vår jury.

Den här helgen har varit lång, kort och lätt påfrestande. Jag har mailat, fixat texter, påmint folk, dragit folk i armen och varit allmänt projektledarmässig.

Nu vill jag bara sova. Det kanske är en bra plan. Skaffa en hög med godis, en hög med filmer och gå och lägga sig i soffan, somna om jag vill, snaska godis och glo på film. Synd bara att jag har hela Hemliga Projektet kvar att fixa med.

Och så låter jag mig påverkas av en person jag inte vill påverkas av i alla fall inte på det sättet, och jag vill ha tillbaka min handlingskraft och min soloflygförmåga, men tanken på sällskap är lockande. Problemet med att måla in sig i ett hörn är att man inte kommer ut därifrån om man vill. Inte förrän färgen har torkat. Jag skall hålla mig borta från Facebook, från MSN, från mail och från allt idag. Förhoppningsvis har jag coolat ner mig lagom till imorgon och har återigen grepp om min hjärna och mitt känsloliv. Slutet på veckan har varit förvirrande. Är det så här det skall vara? Jag ville ju bo i min fästning och inte låta något påverka mig på ett tag. Men det är inte lätt att vara hård på ytan och skör som glas inuti.

Jag har läst Changeling. Det är en mycket melankolisk bok, så det är kanske därför jag mår så konstigt. Den handlar om förlust och förändring, slaveri och frihet, balans mellan det vilda och det sanna.

Näe, nu tar jag hela mig och hela min förvirring och åker till stan.

I övrigt anser jag att Schulman bör få sparken.

Virtuella och verkliga beteenden

Igår var jag lite deppig på eftermiddagen, så jag lät mig övertalas av Wille att bjuda honom på en öl. Att han sedan aldrig LÄT mig bjuda honom på en öl är en helt annan sak. Jag tror personen som följde med honom hette Fredrik, men mitt minne sviker.

I vilket fall som helst så ringde jag Tove på väg till centralen och hon dök också upp och tröstade mig. Tack Tove. Det är skönt att ha klippor omkring sig när man ramlar omkull ibland.

Jag skall gottgöra genom att i afton skriva klart recensionen av Likstorm och Magic 10th Edition. Och ni som inte trodde att jag spelar Magic, HA! Ni bedrog er. Jag har faktiskt spelat rätt mycket Magic i mina dagar. Att jag inte låter mig påverkas av all kommersialism är en helt annan sak. Jag är i fel åldersgrupp för det. Jag skall också skriva en recension på Changeling om jag hinner, men det är bara för Toves skull. Ifall de behöver filler.

I vilket fall som helst slogs jag av det underliga i att inte bete sig som man gör online när man faktiskt träffar folk. Jag har (lite oskyldigt, bör tilläggas - Willes hjärta tillhör någon helt annan, och mitt hjärta tillhör mig själv) flirtat lite med Wille över MSN, mest för att han har varit deppig och för att jag tycker om att munhuggas.Men när jag träffar honom i verkligheten funkar inte det beteendet. Och det gäller inte bara för Wille, det gäller för alla jag pratar med. Av någon anledning kan jag ta mig friheter i den virtuella världen som jag inte tillåter mig själv att ta i den verkliga. Jag har ofta inga problem att berätta för folk vad jag känner och tycker om dem, men bara på MSN. Jag håller på att lära mig att vara lika rak i verkligheten dock, och övar på Hannes och Mange på jobbet. Jag brukar berätta för dem hur bra de är. Det är inte ofta man säger sådant, så jag försöker framhålla det närhelst jag kan. Men jag kan fortfarande inte flirta med folk i verkligheten.

Jag vet att jag hade en poäng med det här inlägget när jag började skriva, nu har jag dock tappat bort den, men jag är trött idag, för jag var vaken till midnatt och somnade vid halv ett samt gick upp igen vid kvart över fem. Och yogade.