I don't want to change myself to make others comfortable

Via Beyond Sizes hittar jag en fat acceptance-video som bara välter omkull mig. Mest för att jag - som är avsevärt mycket mindre än de glada och positiva tjejerna i videon - känner igen mig i dem.

Det är både skrämmande och upplyftande på samma gång. Skrämmande därför att det driver hem hur illa vi i vissa situationer blir behandlade, och skrämmande därför att jag har upplevt hur annnorlunda jag blir behandlad när jag är lättare, jämfört med när jag är tyngre. Att diskrimineringen finns är det inte tu tal om. Att diskrimineringen finns i samband där den inte borde finnas, som exempelvis inom sjukvården, det är nästan ännu värre.

fat body (in)visible from Margitte Kristjansson on Vimeo.

Keena säger i ett stycke, nästan helt i tårar, "I don't want to change myself to make others comfortable".

Det som är upplyftande är att här är två stora tjejer som inte är rädda för att vara stora. Som inte är rädda för att ha ett självförtroende och kärlek till sig själva, precis som de är. Jag hejar på dem, och hoppas att jag själv kommer att hamna i en liknande situation, där jag bara säger "fuck it" och låter mig vara den jag är utan att försöka förändra mig.

Det är något som knyter an lite till en annan bloggpost som jag hade tänkt skriva för länge sedan men aldrig kom mig för. Så betrakta det här som två bloggposter i en. Two for one helt enkelt.

Det var inte länge sedan jag gick på kurs i jobbet. En "nära-gubben-upplevelse", har jag valt att kalla det. Jag drabbades av den där i allra högsta grad förklarliga och oerhört obehagliga upplevelsen av att inte existera. Jag vet inte hur jag annars skall förklara det. Den iskalla känslan av att inte höra hemma blev så enormt påtaglig när jag som ensam kvinna steg in i ett rum totalt dominerat av män. På egen hand.

I sådana sammanhang är det alltid något som knäcks, bara lite till, som stukas bara ett snäpp och som jag är rädd att en gång kommer att ta livet av mig. Bildligt talat. Det var som att kliva in i en vägg av blickar, och sedan bli helt avfärdad som irrelvant. Jag var ju annorlunda. Men inte snygg. Eller i alla fall inte tillräckligt snygg. från noll, till hundra, tillbaka till noll. Jag önskar att jag kunde säga att det händer mig sällan, men det gör det inte. Jag önskar dessutom att jag kunde säga att mina frågor inte möttes av en vägg av mansplaining, men det gjorde de.

Jag önskar att jag kunde säga att seminariet var värt den totala upplevelsen av "othering" jag drabbades av, men det var det inte.

Det är könsrollsmönster i praktiken, det är känslan av att gå med huvudet före in i en betongvägg, det är den nagelgnagande vetskapen om att jag egentligen inte hör hemma och ändå tvånget att närvara.

Det är striden mot normen och mot känslan och att med intellektet kämpa för att intala mig att jag har lika stor rätt att vara här, precis lika mycket som gubbmaffian.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, gubbmaffian, fat acceptance, othering

Utan skyddsnät

Sedan jag flyttade tillsammans med min sambo har jag inte gått på en enda kurs. Förut kunde jag ta åtminstone en silversmideskurs och en glasblåsarkurs om året. Numera går de pengar till hyra, mat, öl och snus. Min sambo dricker öl och snusar, inte jag.

Min sambo har inget skyddsnät. Han står helt utanför alla stödåtgärder som finns, vilket har slitit enormt på min ekonomi nu när jag har varit arbetslös ett tag. Hur sambolagen - den där om att man inte är försörjningsskyldig för sin sambo - bara sträcker sig så långt som att man inte är försörjningsskyldig så länge sambon kan ta hand om sig själv, låter bli att skydda mig, en sambo som ensam får stå för den ekonomiska belastningen i hushållet, förstår jag inte. Om jag inte är försörjningsskyldig för min sambo borde jag heller inte behöva försörja min sambo. Men det måste jag, för socialen hjälper inte till - jag kan ju betala hyran och köpa mat.

Det är en sjuk situation att befinna sig i, särskilt nu när jag varit arbetslös. Jag har inga reserver någonstans. De har min a-kassa ätit upp. Eller kanske snarare bristen på a-kassa. Det är ju en rad karensdagar innan a-kassan börjar gälla. Jag har haft tur. November är den enda månaden då jag varit tvungen att låna för att klara mig. Nu när November närmar sig sitt slut ligger jag 6000:- back, pengar jag fått be om av vänner och släktingar. Utan dem hade jag inte kunnat betala hyran, och jag kan inte få något stöd någonstans ifrån. Jag har ju haft a-kassa och ett jobb. Att a-kassan inte räcker och att jobbet bara betalat ut en fjärdedels lön på grund av att jag efter två veckor fick ett nytt jobb här i Stockholm tar inte a-kassan hänsyn till. Den tar heller inte hänsyn till att jag kom in för sent på mitt nya jobb för att få någon lön i slutet på Oktober.

Det här får mig att undra över alla de som sitter fast i någon form av beroendeställning. Jag har tur, det är jag i familjen som har jobb, det är jag som kan klara mig på egen hand om vi skulle bryta upp, jag sitter inte alls i skiten på samma sätt som min sambo. Om jag lämnade honom skulle han inte kunna hyra en lägenhet ens, han har ingen inkomst, inget skyddsnät. Och ändå hade han det bättre ekonomiskt när han bodde ensam. Då hjälpte i alla fall socialen till med att betala hans hyra och han hade nog med pengar att handla för själv. Numera har han aldrig några pengar, för jag har aldrig några pengar.

Förut kunde jag gå på kurser. Det kan jag inte längre, och det beror enbart på att vårt samhälle är förjävla konstigt uppbyggt. Jag trodde vi hade skyddsnät i Sverige. Det visar sig, efter arbetslöshet och ekonomiska problem, att det skyddsnätet bara gäller dem som egentligen inte behöver någon hjälp alls.

EDIT: Vill poängtera att jag vet att jag är jääävligt priviligierad i sammanhanget, och att jag inte skyller ett dugg på min sambo. Det är inte hans fel att det ser ut så här.

Dissonans

“... is a wonderful person and colleague. She brought her vivid imagination to our team and took our mobile games to a whole new level. She is a mobile gaming pioneer and a great storyteller who can create fantastic imaginary worlds for others to enjoy.”

"som jag ju sade i det förra inlägget tycker jag att recensionen här i fråga är usel även ur det perspektiv där man accepterar recensionsformen sådan den nu är. Det brukar inte vara meningen att ens egna förutfattade meningar och orubbliga förhandsåsikter ska få avgöra bedömningen av något, svårare än så är det inte. "

“... is a multi-talented, dedicated and very ambitious game designer with many years of experience from games. She is a sharp, creative and smart person with artistic talents and a great sense of humor!”

"grundar sig i så fall på en väldigt cynisk och verklighetsfrånvänd syn på hur spelskapare fungerar i allmänhet."

“... is a positive and happy person who sees possibilities. She offers a different view in her branch and that is very much needed. ... thinks ahead and makes change where she's standing at the same time.”

"det vore lite slöseri, imo. Bättre om folk kan ta lite kritik då. Är det inte bara att vända andra kinden till?"

"Trots att denna debatt inte sägs handla om ... som person alls, utan baseras på en närläsning av vissa utvalda citat ur en recension, snarare än recensionen i sin helhet, vill jag bara slå fast en sak. Jag har fullt förtroende för .... Totalt. 100 procent. Hon har en bredare spelbakgrund än de allra flesta, är inte en enögd genrenörd och har en mycket skarp analysförmåga när det kommer till spelmekanik. Hon är ständigt öppen för nya intryck och idéer, kan bedöma speldesign, språk och formgivning. ... är därför, för mig som redaktör, ett givet val i alla sammanhang. Nämnde jag att hon har en sjuhelvetes integritet?"

“Jag är kluven till frågan. Jag vet inte om jag vill ha en dedikerat indiefrälst spelrecensent. Däremot skulle jag gärna vilja ha bildat folk som har en bred erfarenhet av olika spelstilar och designtraditioner."

Electra - Queen of the Robots

När jag var på nördfeministafton köpte jag en Electra-robot. Inte en robot som bestämmer sig för att bli kär i sin far och döda sin mor (även om jag i sanningens namn inte vet om den faktiskt gjort just det) utan en cool robot i lila och silver med en åskvigg i ena handen och tre spiraler på huvudet samt en kjol prydd av åskviggar och ett par bröst i metallicplåt.

Det är lustigt det där med hur vi bestämmer kön. Kjol och bröst - ahaa! En tjejrobot. Eller en transrobot? Kanske? Den är i övrigt könsneutral. Egentligen kanske brösten och kjolen också är könsneutrala, de sitter ju trots allt på en robot med en åskvigg i handen?

Jag har haft anledning att reflektera lite de senaste veckorna. Dels för att jag återigen har ett jobb (jippiii) vilket betyder att jag kan betala hyran och CSN i november (jippiiii) och dessutom kanske kan åka till IKEA och köpa ramar till mina vackra konstverk som hänger helt oskyddade på väggarna. Men det är en annan historia. Dels för att jag har ett jobb som tvingat mig - mer eller mindre - in i övertid. Och ett jobb där folk lyssnar på mig utan att ifrågasätta först. Men det kanske beror på att det är producentjobb, och inte designjobb jag ägnar mig åt, jag vet inte.

Det jag vet är att om jag ifrågasätter the powers that be, så som jag inbillar mig att min lila robot med metallicfärgade bröst och en åskvigg i handen gör, så blir jag bemött med...




Tystnad.





Det är rätt lustigt.
Inte lustigt på ett "ha ha"-sätt utan mer lustigt på ett "hmmm"-sätt. För kom igen, jag visste ju redan att jag inte skall sticka ut näsan och berätta vad jag tycker. Kom igen. Det får jag inte göra, då blir det insinuationer om inkompetens, förlöjligande och ifrågasättande på menyn. Egentligen borde jag kanske ge upp det där tyckandet. Det där åsiktandet. Jag kanske skall bli lika stum som Electra och istället fundera över hur jag kan få åskviggen i min hand att flyga, köpa mig en metallic-bh och en kjol med åskviggar. Och bara gå när någon annan säger åt mig att gå.

På östfronten intet nytt

Jag försöker komma på något vettigt att skriva på bloggen idag, men jag kan ju nöja mig med en kort redogörelse för arbetet igår kanske?

Det började med läsning, vilket det alltid gör på sådana här ställen. Läsa, läsa, läsa och sedan blev det möten. Många av dem dessutom. Flera på raken. Som ett pärlband av redovisning och klargöranden.

Jag har redan sett ett par potentiella områden där jag kan förbättra och det är ju alltid bra. Jag skall ta på mig stora strukturhatten och köpa en cattleprod. Men det var roligt. Jag skrattade mycket under dagen och det är alltid bra. Dagen rasslade iväg, kan jag ju säga, och att ha den här titeln som vi jobbar med i påsen - tja, det kan aldrig bli helt fel.

I spelhyllan står Demon's Souls och väntar på att bli spelad, Umläut och en hel radda andra spel väntar på att bli lästa och på programfronten väntar Unity och Game Maker på lite handpåläggning.

Ögat är slitet efter en plötslig stressattack igår och jag är trött, trött, trött på mitt dåliga samvete som aldrig kan lämna mig ifred, men gjort är gjort. Att vara självisk kostar mycket för mig. Min Klokbok får stå ut med en Luthergalen hög av rynkad panna och svullet öga i ett par dagar till - eller för den delen veckor - innan jag helt har kommit över mitt "enorma svek" som egentligen bara handlade om att göra vad som var bäst för mig.

Framtidsplaner

Jag har inte bloggat på ett tag här, min aktivitet har varit begränsad till Twitter och Facebook, men min plan (min fina plan, med stämplat på och allt) är att återuppta verksamheten på bloggen efterhand.

Ibland har jag inget att säga, varför bloggen blir lite tommare och ett sådant förhållningssätt måste få vara okej.

Mina planer för vintern är helt sonika att skriva färdigt min rollspelshandbok, börja om på Sidentrosor och magiska amuletter och att försöka engagera mig mer i mina bloggar än jag gjort tidigare. Det har varit ett svårt år, kan man väl säga, eller snarare två svåra år, ända sedan 2008 till nu. Mycket har hänt som har slitit på mig mentalt, men nu äntligen känner jag att jag har näsan över vattenytan igen, efter att nästan ha drunknat förra veckan. Det är bra. Det betyder mer kärlek åt bloggen och åt mina böcker och det betyder mer inspiration.

Dagens kattövning

Dagens kattövning har som så ofta annars bestått till största delen av att underhålla lilla fröken som ju är min katt. Stora fröken anser sig helt och hållet min sambos och är föga road av mig, utom när jag kammar henne då och då.

Lilla fröken har en tendens att om jag sitter i mitt rum:
1. Krafsa på dörren tills hon får komma in.
2. Äta på nålar när hon fått komma in till mattes stora förskräckelse
3. Hälla ut pärlor och annat "lekbart" och välsorterat ifrån mattes arbetsbord
4. Gnaga på böcker
5. Gnaga på sladdar
6. Jama ömkligt och helt övergivet om all uppmärksamhet inte är totalt inriktad på lilla fröken konstant.

För att ge er en god uppfattning om varför lilla fröken håller mig i ett sådant järngrepp tönkte jag posta den här bilden på lilla och stora fröken. Den förklarar allt.



Ja, jag är en lycklig kattägare. Lilla fröken är en exemplarisk katt. Hon kräver all min uppmärksamhet och hon låter mig aldrig jobba, precis som katter skall.

Att blåsa lite ånga

Jag känner, efter veckans händelser, ett visst behov av att blåsa lite ånga. Ta lasten av bröstkorgen, släppa de tunga stenarna och försöka gå vidare.

Jag har under två veckor jobbat på ett arbete där jag för halva tjänsten inte känt mig uppskattad. Det var två deltidsjobb, där ena deltiden skötte sig exemplariskt, och den andra var lite mindre aktiv, men ändå okej, så när som på en sak.

Löneförhandling i en restaurang.

Jag vet att många av er säkert tycker att det inte är något konstigt, men jag är inte riktigt van, blev tagen på sängen och fick dessutom en siffra som var 5k mindre än den enda siffra jag hört dittills. Resonemanget var, fick jag höra, att jag ju inte hade alla kunskaper jag behövde för jobbet och att jag därför skulle kunna använda de 5k som drogs av på lönen för att köpa in de tjänster jag inte klarade av.

Lektionen i det här är
1. restauranger är en dålig plats att löneförhandla i (det är för övrigt bilar också).
2. berätta aldrig för personen du anställer att du tycker att hen är dålig på något och därför förväntar dig att hen skall behöva köpa in konsulttjänster.

Ett caveat i sammanhanget är att jag är ärlig när det kommer till mina kunskaper, kanske för ärlig. Och jag är ärlig med mina funderingar runt ett nytt jobb. Det kanske gjorde att jag "förtjänade" en lönesänkning mot den diskuterade med 5k. Jag tycker inte det.

Psykologiskt sett var det här en enorm ångestframkallande mardröm för mig. Jag skulle alltså börja på ett jobb där de tyckte att jag var inkompetent redan från början. Hur håller jag mig entusiastisk inför ett sådant uppdrag? Som tur var var arbetsuppgifterna trevliga och utvecklande, så väl på plats var arbetet stimulerande. Det går att göra ett bra jobb, även om ågren gnager på ens ben, så jag försökte i så hög grad jag kunde att entusiasmera mig inför uppgiften.

Sedan fick jag helt oväntat ett erbjudande på hemorten som innebar att jag slapp bo på vandrarhem, jag slapp veckopendla för pengar jag inte hade, och jag fick en högre lön än den som erbjudits på andra orten efter sänkningen.

För en gångs skull har jag valt att vara självisk. Hade jag inte blivit utsatt för en vad jag upplever som lönesänkning för att jag inte var kompetent nog för jobbet hade jag fortfarande jobbat där.

Men jag har dåligt samvete. Min chef på andra orten svarar inte på mail eller i telefon (telefonen är iofs buggig och har varit ända sedan vi först pratade) men jag vet om, genom ombud, att meddelandet om min uppsägning har nått fram. Kort sagt känns det mindre bra, från ena halvan av anställningen. Den andra halvan har skött allt exemplariskt och med proffsig inställning. Idag fick jag ett telefonsamtal från någon som borde ha informerats om min uppsägning, och det känns mindre bra om det fortfarande finns människor som tror att jag skall börja.

Så på ena axeln sitter Luther och sticker mig i örat med dåligt samvete och på den andra sitter Luther och jublar, redo att hugga i för kung och fosterland och med siktet ställt på arbete. Känner mig, med andra ord, rätt kluven.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om arbete, konstigt, löneförhandling, jobbigt, Personligt

Going postal!

I "Falling Down" är det Michael Douglas som en dag får nog och helt sonika blir bindgalen på samhället.

I min egen saga är det jag som blir bindgalen på män som ständigt vill ha mest uppmärksamhet som blir knäpp och går postal. Alltså besinningslöst raseri.

Det har hänt oftare och oftare att jag i mitt stilla sinne satt tänderna i lämplig mansgris öra och slitit bort det, eller kanske plockat fram pappas hagelgevär och pumpat lämplig kommentator på Newsmill full med bly. En fiktiv kommentator, eftersom jag inte vet hur de ser ut.

Även om jag visste hur de ser ut skulle jag faktiskt aldrig gå över gränsen till vad som räknas som "murderous rage". Det har jag alldeles för många stoppklossar ivägen för, och eftersom jag inte nyttjar vare sig alkohol, droger eller andra medel som kan sänka omdömet på mig, så lär det heller aldrig ske i ett drogrus. Men jag kan fantisera. Och de fantasierna är faktiskt mycket befriande. Särskilt efter miljonte gången när en snubbe helt fräckt förväntar sig att han skall få tala först, fastän det var jag som hade ordet, när en snubbe helt fräckt förväntar sig att jag skall stå åt sidan för att han ville ha jobbet - trots min högre kompetens, och när en snubbe helt fräckt förväntar sig att allt som kommer ur min mun när det gäller honom är odelad beundran.

Jag är trött på att inte få lov att vara raljant i text, jag är trött på att jag inte får lov att vara lika lättsam som mina manliga motsvarigheter och jag är trött på att inte bli uppskattad för det jag kan i mitt arbete. Ett par år till av detta och jag blir ett spöke. Eller kanske en fet, rödhårig virvelvind som ingen kan stoppa, inte ens när det är bra för mig att säga "vänta lite nu".

Kort sagt? Jag är så jävla trött på systemet som håller mig fast på en plats jag inte vill vara på, och som - trots mina protester och min kamp - inte ger efter.

Twitteregon

I dagarna har jag sett ett ganska intressant fenomen på twitter. Jag väljer att kalla det twitteregon. Det tar sig formen av en eller flera personer som genom sina tweets är övertygade om att den syn de har på världen är den enda rätta och deras vinkling på diskussionen är den enda "sanna" och "värdiga" utgångspunkten.

Med det i åtanke går de ut hårt mot alla de stackare som inte förstår att deras egen synpunkt, deras egen utgångspunkt, är den absolut viktigaste. Den som räknas. Den som Hör Dit.

Det här leder så klart till en rad konflikter, eftersom det finns många som diskuterar ur en helt annan vinkling, och med en helt annan politik eller utgångspunkt i åtanke. Det här är väl och gott - diskussioner är alltid som mest intressanta när flera synvinklar får tillträde till diskussionen.

Men så kommer jag tillbaka till det där envisa hävdandet att deras berättelse, deras utgångspunkt, är den enda sanna - och twittrarnas tendens att inte lyssna, inte försöka förstå, utan istället förolämpa, håna och klappa de personer på huvudet vars åsikt skiljer sig från deras egen. Trots att de kanske inte ens talar om samma sak.

Det här är någon form av projicering at it's absolute worst, och det är också det som givit upphov till många av de obehagligare konfrontationerna jag sett på twitter.

Är du helt säker på att du har rätt? Är du helt säker på att din diskussionspartner pratar om samma saker som du gör? Är du ens säker på att din medtweetare är intresserad av det du pratar om? Det är läge att tänka efter på twitter. Reflektera, fundera på vad som driver dig i diskussionen - varför blir du arg, upprörd eller påstridig? Fundera sedan på om du, efter vad du läst i diskussionen, tror att din medtwittrare drivs av samma motivation. Om inte är det kanske läge att tagga ner lite.

Intressant?

Andra bloggare om:
Twitter, debatt, åsiktsskillnader

American Appalling

Precis när jag trodde att det där spåret med att objektifiera kvinnor hade tagit slut för veckan i mitt bloggeri så springer jag förbi Feminist Frequency, som har intervjuat Jennifer Berger från About Face om American Apparel.

Jag är GLAD över att en snubbe som Dov Charney förmodligen - förhoppningsvis - skulle sättas åt som fan i Sverige. Dov Charney är en man som enligt uppgift vill kontrollera sin personal så att den möter hans utseendestandard. Det, mina damer och herrar, är diskriminering.



Läs mer om American Apparel och deras porrreklam och diskriminerande attityd här och här.

American Appalling, imho. Men hey, jag är ju feminist! Och ful! Så det är klart att jag tycker det är vidrigt när kvinnor objektifieras för allt jag vill är ju att bli objektifierad själv. Eller hur var det nu? *ironisk*

Det enda jag egentligen är lite tveksam till är "tänk på barnen" attityden. Den är förvisso helt berättigad, men jag hade hellre sett en "tänk på hur unga kvinnor påverkas av den här idiotiska reklamen och de idiotiska kläderna, som inte bara får tjejer att tro att de måste vara porrsexiga utan även får tjejer att tro att allt de är är sina kroppar". Det kanske var inbakat i undermeningen, men jag hade ändå velat se det lite tydligare i videon.

Slutligen - bojkotta American Apparel. Om du har ens ett uns feminism (eller för den delen självkänsla och stolthet) i dig så ge inte Dov Charney dina pengar. Han förtjänar dem inte.


Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, Feminist frequency, kvinnosyn, objektifiering

Det är klart jag är ful

... jag är ju feminist.

Chloe Angyal från Feministing.com berättar i den här YouTubevideon om en undersökning som visar att det är lättare att få kvinnor att avstå från solariet med argument som att huden åldras, kan bli fläckig och rynkig, än risken för cancer.

Skönhetsjakten pågår. Det som är mest intressant i sammanhanget är något Yes means yes! sammanfattar med bravur. Är du feminist är du ful. Och du är bara feminist för att du ÄR ful.



Så är det. Jag är feminist och enligt rådande skönhetsideal är jag ju ful. Men jag mår bra ändå, tidvis. När jag inte mår bra beror det på det förakt som andra sprider omkring sig.

Intressant?


Andra bloggare om:
feminism, kvinnosyn, skönhetsideal, Chloe Angyal, Feministing, Yes means yes

Ph34r t3h ph3m1n157

Eller på mindre leetspråk - fear the feminist.

Jag har haft en "near-antifeminist"-upplevelse igen, som jag tyckte var mycket intressant, främst för att jag kände igen det för vad det var rätt tidigt i diskussionen.

Den första upplevelsen gällde den där äldre herren som tror att han vet allt och måste sätta en på plats. I synnerhet när det gäller kvinnor. De skall misstros rejält. Kompetens, pwah.

Överlag var det en övning i härskartekniker. När männen ville tala, talade männen. De avbröt mitt i ett resonemang för att framhålla sin egen förträfflighet, de talade ner till mig, skrattade på fel ställen och betedde sig "manligt". Jag fick känslan av att det här var en miljö där männen inte blir emotsagda.

Den andra upplevelsen gav en långt mer sugande känsla i maggropen och fick mig att nästan hoppa till av överraskning. Efter att ha blivit tillfrågad om drivkrafter påpekade jag att jag var feminist.

Reaktionen var omedelbar, både med kroppsspråk och attityd. Från att ha lutat sig emot, vände mannen nu nästan ryggen åt mig och talade till övriga personer i gruppen istället för att tala med mig. Han sade något i stil med att han inte förstod varför tjejer skulle få alla chanser. Eftersom det kom upp i samband med politiskt engagemang, frågade han också om jag var engagerad i F!, vilket jag inte är, i alla fall inte aktivt. Jag försökte förklara att min feminism handlar om en saklig feminism, jag tar det inte personligt, men jag försöker poängtera de områden där jag ser en orättvisa. Den informationen gick inte fram alls.

Efter det förminskades mitt engagemang genom att snubben ville bjuda på kaffe, och tyckte att han var snäll (underförstått - en feminist) som gjorde det.

Den reaktion jag fick, både kroppsligen och muntligen övertygade mig återigen om att feminism är något att frukta, ett dåligt ord, nästan synonymt med att säga att man är nynazist eller rasist eller liknande. Det var skrämmande.


Intressant?

Andra bloggare om:
feminism, stereotyper, reaktion

Oh yeah!

Surdegarna bakas och blir härliga bullar och limpor och grejer.

Det finns en distinkt fördel för min del att vara arbetslös. Nackdelarna behöver vi egentligen inte gå in på, de är så många och så uppmärksamhetskrävande att det är näst intill kvävande. Mindrevärdeskomplexet, hopplösheten och ångesten över att vara värdelös är bara en del av det. Samhällets syn på arbetslösa miffon som inte orkar ta sig ur soffan är en annan del.

Det positiva - för mig - är att jag har fått så mycket gjort som jag annars inte skulle ha haft tid eller ork med. Jag har under veckan klippt och lagt upp en rad föreläsningar. Jag har hunnit färdigt med ett kapitel till ett rollspel som jag suttit alldeles för länge med och jag har fått undan en massa arbete som låg och degade inför Stockholms spelkonvent. De stora kvarvarande bitarna som jag inte riktigt orkat med har smält undan under mina fingrar som smör i solsken. Nu har jag bara en deg kvar att baka ut, och den skall jag ta tag i imorgon. Det är inte bra att baka allt på en gång, åtmnstone inte för motivationen och energin.

Så, ja, det har sina fördelar att vara arbetslös. Om inte annat så har jag fått en rejäl viloperiod, något som jag verkligen har behövt. Från att ha varit centimeter ifrån väggen har jag nu åtminstone en halvmeter tillgodo.

Lyxen att inte behöva ta betalt

Nu när jag har blivit arbetslös har det plötsligt gått upp för mig hur mycket arbete jag gör gratis åt andra människor.

Jag ber inte om betalt för att hjälpa till med planering inför ett spelprojekt. Jag ber inte om betalt för feedback på mina kollegors speldesigndokument (jag har till och med tackat nej till pengar som erbjudits vid ett tillfälle), och jag ber inte om betalt för det material jag lägger upp med jämna mellanrum på discordia, sådant som egentligen har tagit flera dagar eller kanske veckor att sammanställa.

Jag ber inte om betalt när någon frågar mig om feedback på konst, litteratur och annat. Istället ser jag det som en ära att få hjälpa till att bedöma, hjälpa till med sådant som jag själv ibland behöver hjälp med.

Men nu är jag arbetslös, vilket innebär att den kunskap jag sitter inne med helt plötsligt är en vara. Något som borde vara mer värdefullt än gratis. Och jag har inte längre den oerhörda lyx det innebär att inte behöva ta betalt för mina tjänster, vilket innebär att jag förmodligen måste tacka nej till vissa uppdrag, eller kanske till och med be om pengar för att genomföra dem, av den enkla anledningen att jag måste betala min hyra och mina räkningar.

Jag var inte medveten om vilken lyx det är att låta bli att ta betalt, att hjälpa mina medmänniskor med det jag kan och det jag är bra på. När jag har ett jobb igen, och det dröjer förhoppningsvis inte så länge, så kanske jag kan gå tillbaka till min lyxtillvaro. Men tills dess kan jag inte låta vem som helst dra nytta av mig, som jag har gjort tidigare. Jag måste lära mig ta betalt.

Pride och moralisterna

Jag läste i DN att Magdalena Ribbing skall tala på årets Pride-parad, och blev glad, med tanke på hur vettig framtoning hon ofta har i sina etikettspalter.

Hur hårt tag normer har om oss är ganska uppenbart när jag läser spalten och hur svårt det är för folk att bryta dem framgår också ganska ofta.

Det som inte gläder särskilt mycket är de kommentarer som dyker upp som små äckliga klusterbomber i samband med artikeln.

homo (lika könade) äkenskap ska inte få adoptera enbart en man och en kvinna som inte kan få barn på naturlig väg ska få adoptera barn. När du/ni bestämmer er för att leva ihop med en homo ska ni också veta att ni inte kan få barn, inte egna eller adoptera barn. Barn ska växa upp med en mor och en far och allt annat är uteslutet.
Men ni får gärna leva lycklig som ett par men blanda inte in barn i erat ur evolutionens syn sjuka sätt att leva.

Låt dom göra vad dom vill privat, men parader och "pride" är propagande för en livstil som vi normala borde kunna slippa få oss pådyvlade, vilket jag hoppas Ribbing tar upp i sitt tal, men det är svårt att tro ;-)

Jaha,då är det snart dags för att gå i ide igen.
Orkar inte få homosexualitetens förträfflighet i facet igen.
Jag, liksom större delen av mänskligheten är hetro.Gilla läget någon gång!!!

Mmm, håll käften, visa oss inte att ni finns, PÅDYVLA oss inte er livsstil. Med tanke på att jag har ungefär lika många vänner som är homosexuella eller bisexuella som är heterosexuella, att det finns transexuella personer i min bekantskapskrets och annat så skulle jag vilja påstå att homo- bi- och transexuella är de minst sexualneurotiska människor som jag vet (ja, till och med inklusive den (ofta) ångest vissa utav mina transexuella vänner ger uttryck för). Det är i min vänkrets enbart heterosexuella och då framförallt män som har problem med andras sexualitet.

Jag vill också påpeka att de enda som pådyvlat sin sexualitet i sammanhanget är samma personer som oroar sig för "avvikande" sexuella läggningar. Övriga är både försiktiga och tystlåtna, förmodligen för att de är medvetna om vad en öppen uppvisning av deras kärlek - KÄRLEK - kan ge för resultat. En man och en kvinna som håller hand är helt okej. Till och med en man och en kvinna som pussas. Men en man och en man som håller hand? Näe, gudarna skall veta att det är att pådyvla sin sexualitet på hederliga människor som inte gjort någon något förnär och sedan blir djupt chockade - nej till och med kränkta - av att två personer håller handen.

Ibland önskar jag att jag hade ett ctrl+alt+open-your-fucking-mind kommando på mitt tangentbord.

Jag tror Magdalena Ribbing håller på att utveckla ett.

Heja Magdalena.

Biten av slöbuggen

Jaghar inte skrivit här på ett bra tag, inget "viktigt" i alla fall. Anledningen till det är ganska enkel. Discordia tar mer och mer av min bloggtid och jag har inte känt att jag har haft några direkta ämnen att skriva om.

Jag har också blivit arbetslös, och de tre första veckorna på arbetslösheten har gått åt till:
1. A-kassan och arbetsförmedlingen
2. Söka jobb
3. Springa på intervjuer (2 hittills, en väntar om två veckor)
4. Möten med Stockholms spelkonvent
5. Möten med Futuregames

Så det har varit full rulle trots min status som sans arbete.Dock måste jag säga att jag har känt mig otroligt slö, jag menar, jag har ju "bara" sökt jobb och "bara" startat ett par projekt, "bara" konsulterat i två speldesignprojekt och "bara" börjat lära mig spela gitarr. Det måste ju vara slött, eller hur?

Till saken hör ju så klart att i ett normalfall hade jag gjort allt det här OCH arbetat. Så man kan väl säga att jag har haft semester.

Fast inte egentligen, för i en semestersituation hade jag inte haft dåligt samvete för att jag har läst sju böcker sedan jag blev arbetslös.

Det är ett jävla ting, det här dåliga samvetet som jag släpar på. Det finns med mig överallt och jag vet att trots att jag är helt utmattad - och jag menar det verkligen - så måste jag ändå pusha på, hårdare, längre, snabbare. Jag vet att jag behöver vila, men jag kan inte vila.

Jag inbillar mig att när jag har ett jobb kan jag vila. Innan dess är det inte ens lönt att tänka på, men jag vet att när jag har ett jobb så kommer jag inte att vila. Life's a bitch.

Push för Roisin Murphy

... som gjorde det tidigare än Lady Gaga, och imho för den delen även bättre.



Moloko - Forever More

Moloko var ett band som enligt uppgift bildades när Murphy stötte på sin dåvarande blivande pojkvän med orden "Do you like my sweater? See how it fits my body."

Därifrån blev det en rad intressanta låtar, bland annat ovanstående, och den här som jag inte tyckte om till en början, men som definitivt växer.



Trip-hop at it's best.



Och så äntligen lite Roisin Murphy all on her own. Overpowered som är min absoluta favorit. Evvar.



Primitive, live



Och som avslutning - Movie star



Musikalisk kääärlek!

De arbetslösa och outbildade

Återigen sällar jag mig till skaran arbetslösa. Det är så tydligt hur samhället ser på oss, hur jag själv ser på mig, när jag inte längre har ett arbete. Förvisso är det knappast frivilligt, men finns det inte något skamligt där ändå? Något som säger att just jag i min brist på arbete är en parasit på samhällskroppen. Det har liksom ingen betydelse att jag under de tio år jag arbetat till större delen haft jobb, eller för den delen att jag vid de tillfällen jag måst byta jobb av någon anledning (arbetsbrist, för det mesta, konkurs ibland) blivit uppsnappad av ett nytt företag, ofta innan jag hunnit börja ta emot a-kassa.

Som jag betalat för i snart tio år, till samma fackförening.

Och ändå är jag en parasit på samhällskroppen.

Det blir särskilt tydligt när jag läser om Natalie och Chloe Shuterman som förvisso är helt harmlöst intresserade av mode. (För att vara sanningsenlig så skiter jag fullständigt i Natalies behandling av sin elvaåring, det är inte jag som i sämre tider måste förklara för henne att hon inte kan få de nya Jimmy Choo-skorna.)

Det som är besvärlig med Natalie Shuterman är så klart att hon ser på världen ur en meritokratisk synvinkel som blir vanligare och vanligare. Nu ifrågasätts det inte ens om vi arbetslösa eller de outbildade (som min sambo, som för övrigt har åtskilliga IQ-poäng mer än genomsnittssvensson, dock parade med ett något ohälsosamt (för honom) förakt för människor som säger åt honom vad han skall göra, baserat inte på erfarenhet eller kunskap utan på siffror på ett papper) har hamnat där de har hamnat på grund av yttre omständigheter. Vi är lata och okunniga, på grund av vår brist på arbete, eller vår brist på utbildning.

Men folk som inte känner en – deras åsikter kan man inte ta åt sig av. Det kan ju vara arbetslösa och outbildade – på nätet kan plötsligt vem som helst få en röst.

Förvisso håller jag med. Folk som inte känner en skall man inte bry sig om, om deras analys av situationen inte stämmer. Men att baka ihop "folk man inte känner" med "arbetslösa och outbildade" sticker i ögonen, inte minst för att det oskyldiga citatet av Schuterman visar på en jävligt elitistisk syn på världen. Hon känner minsann vare sig arbetslösa eller outbildade människor.

Att vara arbetslös likställs med att vara outbildad. Att vara outbildad likställs med att vara arbetslös och bägge likställs med ignorans och dumhet. En "skyll dig själv"-mentalitet som gör mig sjuk av oro över vår framtid som ett samhälle. För det är så klart inte bara Schuterman som bär på det giftet. Det finns snart sagt överallt.

Intressant?

Andra bloggare om:
Schuterman, arbetslöshet, utbildningar, debatt, Personligt

Machinima är en

Vids är en annan. Finns det fler subkulturella, uttalat tekniska uttryck som är stora bland tjejer? Har jag missat något?

Jag håller på att göra research, framförallt på machinima, eftersom det är tight kopplat till spel och speldesign (i alla fall i mina ögon, kallas emergent game play och ja, jag tycker att machinima ingår där) och vid det här laget har det väl knappt undgått någon att speldesign är min favoritsysselsättning, det och att läsa om speldesign.

Så i ett försök att vidga mina horisonter så gör jag just nu research på just machinima och vids. Och jag tänkte nyttja nätets möjligheter för att få hjälp med vilka trådar jag skall börja dra i.

Lämna gärna tips i kommentarerna :).

Intressant?

Andra bloggare om:
machinima, vids, subkultur

Ställ krav på omvärlden

Efter många år som bloggskribent har jag äntligen nått den punkt när jag låter bli att jama med och sätter ner foten.

Som person och som delaktig i kollektivet kvinna, men även som delaktig i kollektivet vit, medelklass och vilka andra indelningar man nu kan tänkas göra där jag har ett finger med i gruppen, så har jag i vissa sammanhang rätt att ställa krav på omvärlden, utan att för den skull känna mig skyldig för att jag gör det. Jag har också i vissa sammanhang en skyldighet att lyssna när andra som har rätt att ställa krav gör det, utan att för den delen känna mig skyldig över mina privilegier - med ett caveat, naturligtvis. Det är min skyldighet att lyssna på de opriviligierade och arbeta för att förändra situationen.

Det finns tillfällen då jag sitter i en priviligierad position gentemot andra. Är jag priviligierad i ett sammanhang så är det också min skyldighet att agera och reagera utifrån de mindre priviligierades omständigheter. Vad jag menar är att om jag som kvinna diskuterar barnomsorg så bör jag vara medveten om att män har en icke-priviligierad ställning i de sammanhangen och därför sätta mig in i hur män upplever situationen, utan att för den skull avsäga mig mina åsikter. Men jag bör respektera deras sätt att se på hur de blir behandlade utan att avfärda den upplevelsen.

På samma sätt jag har som icke-priviligierad en rätt att uttala mig om de situationer när jag upplever en orättvisa eller ett särbehandlande av mig som tillhörande en grupp med lägre status. Som exempelvis i IT-frågor, där jag råkar vara underdog.

I bägge fallen tillkommer en problematik som finns överallt men som blir extra tydlig på internet. Problematiken handlar om "experterna" som tillerkänner sig själva rätt att berätta för oss andra - som i förlängningen inte är experter eftersom vi inte tycker som "experterna" - vad vi tycker, tänker och känner.

I vanliga fall hade jag avstått från att skriva den här posten som en direkt reaktion på kommentarerna i förra blogginlägget, dels för att jag inte är särskilt förtjust i troll, men även för att jag indoktrinerats med den där "provocera inte"-attityden. Och den där "men alla har rätt att säga vad de tycker"-grejen som brukar finnas där flest troll och självutnämnda experter håller till. Censur kommer alltid upp på tapeten när jag börjar moderera.

Det jag egentligen menar med den här långa och något okarakteristiska blogginlägget är att jag har slutat lyssna på självutnämnda experter som dessutom erkänner att de inte är insatta i det de pratar om - med undantaget av att de är priviligierade.

Det finns ingen anledning för mig att försöka förklara hur jag tänker, hur jag har analyserat och så vidare, för personer som ändå inte orkar ta till sig källmaterialet. Du som debatterar - ställ krav på dina motdebattörer. Åtminstone sådana grundläggande krav som att materialet faktiskt lästs igenom, setts på eller upplevts. Det är bara i ytterst sällsynta fall som en person som inte läst/ sett/ upplevt ett material kan uttala sig om det, och i de fallen så slipper motdebattören ofta personliga påhopp och osakligheter. Det märks med andra ord om motdebattören är insatt. Och det märks i ännu högre grad när motdebattören är intresserad av att diskutera och inte bara av att pådyvla en åsikt eller köra över motdebattören med personliga och icke-relevanta argument.

Och var inte rädd för att moderera kommentarer. I just det här fallet - min blogg - har jag rätt att ta bort de kommentarer jag inte tycker om. Utan att motivera det med mer än att jag inte tyckte om dem. Det här kommer så klart att drabba de självutnämnda experterna i allra högsta grad. Särskilt de av dem som berättar för mig vad jag tänker, känner och tycker. Jag får väl även påpeka att jag är en snäll moderator. Det mesta får vara med, trots allt. Men om du har skrivit något überpuckat så finns det stor risk att det 1. inte får vara kvar och att det 2. om det får vara kvar går förbi obesvarat.

Intressant?

Andra bloggare om:
krav, debatt, Trollish

Steal this film gör mig förbannad

Men det är inte på grund av de värderingar - som jag till viss del delar, till andra delar inte delar - som framförs i filmen.

Det jag blir förbannad på är den totala bristen på kvinnor i "expertpositioner" i filmen. Det finns med fyra tjejer all in all, om man inte räknar berättarrösten. De fyra tjejerna är intervjuoffer man har hittat på stan. De står fnissande och berättar att de piratkopierar.

Nu går inte "Steal this film" att embedda (HAH!) från Babelgum - där jag såg den, så jag länkar istället.

Vad fan är det för jävla film? Är det inte meningen att den skall belysa nya sätt att kommunicera på, en ny empowerment-attityd till gemene (HAH!) man? Hur kommer det sig då att kreativitet och produktivitet, kunskap och passion förmedlas som ett uteslutande manligt område? Experterna är män. Producenterna är män. Kvinnorna är konsumenter. Känns det igen?

Jag blir så jävla förbannad över den här totala bristen på respekt för att tjejer också kan vara en del av ett kreativt internetlandskap. Näe, säger ni med filmen. Tjejer är konsumenter, passiva och glada över att låta sig matas med vad som än faller från männens honungsdroppande fingrar. Kvinnor, säger filmen, är bara med som support. Kvinnor är egentligen inte intresserade och kan absolut inget om fildelning. Vet ni vad den säger utöver det? På internet finns bara män, och det är bara män som får ta del av informationsrevolutionen.

Ta del av det här: Steal this film är en skitfilm. Inte på grund av det explicita meddelandet, utan på grund av det implicita meddelandet den skickar.

Moral Kombat som jag såg tidigare idag på Babelgum är inte särskilt mycket bättre den. Förutom att den har två kvinnor med i expertroller. Slutsatsen är att vi inte finns. Well. Jag postar om en slashvid här för att ni (män) skall fatta hur det där med remix verkligen skall gå till.



Av t. jonesy och killa som vad jag vet är brudar bägge två. Eller så kan man läsa den här artikeln.

*grr*

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om kreativitet, steal this film, kvinnosyn, feminism

Stream of consciousness

Det här skrev jag på väg hem från jobbet en dag.

Buga dig för pöbeln, den ohejdbara massans vrålande ursinne. Du kan inte fly den och ditt liv som du levt i din egen kammare är för evigt försvunnet i den våg av vrålande varelser som i vredesmod kastar sig över dig och sliter, sliter, river dig i stycken som en illa sydd trasdocka.

Den vällande horden som berättar för dig "så här skall du se ut", "det här är dina ord", "det här är din lott, ditt liv, kliv inte utanför de strikt dragna gränserna. Vi äter dig levande, vi äter ditt hjärta, ditt brinnande hjärta. Offrar det på normalitetens altare. Vi bryr oss inte om din unika natur, nej, det är just din unika natur vi vill abortera. Vi bryr oss inte om ditt brinnande hjärta. Nej, ditt brinnande hjärta är den eld som måste släckas, den flamma vi avundas och vill släcka, som en våreld i piskande regn. Vi ångar av avund när vi kastar oss mot dig. Vi ångar av avund och stiger som dimma i det korta ögonblick vi fick kontakt, burna av ditt raseri."

Och du värjer dig, du brinner hetare men ditt ord är bara så starkt, som din flamma, och för varje våg, varje anstormning förlorar du en del av ditt jag. Tills den sista vågen. Den sista anstormningen, när du tagit din plats i massan. När du blivit en av dem.

Buga dig för pöbeln.

Okej det där med försynt förkylning...

... glöm att jag sade något. Det blev en giganorm totaldäckande förkylning istället. Jag var på fötterna först igår.

Skräp.

Jag har inte råd att vara sjuk.

Verkligen inte råd att vara sjuk. Det finns liksom inga marginaler för det i ekonomin. Come to think of it, det finns inga marginaler för något inom min ekonomi :P.

Curses.

Små försynta tantförkylningar

Det finns ett släkte förkylningar som jag allt som oftast drabbas av. Det är de där små försynta förkylningarna som försiktigt knackar på dörren, bjuder lymfkörtlarna på kakor och hötter med paraplyet mot t-cellerna.

Ni vet, de där förkylningarna som liksom kommer på besök, kittlar lite i halsen, får näsan att börja rinna, och sedan aldrig går sin väg. Eller i alla fall inte förrän den sedan länge har missförstått hintarna om att:

1. Kaffet är slut


2. Ja, jag har på mig morgonrock och pyamas. Jag tänkte sova nu.


3. Ja, jag fick se bilderna på barnbarnen


4. förra gången också


5. Nej, jag har inget kaffe alls kvar


6. Jo, kakorna var goda, men jag orkar inte mer, jag lovar


7. Teet är också slut


8. Snälla du, jag måste duscha och gå till jobbet


9. Nej, det finns fortfarande inget kaffe


10. ... och affären öppnar inte förrän tio

Det är en sådan försynt liten tantförkylning jag har haft på besök sedan i fredags eftermiddag. Den började lite försiktigt med hosta. Sedan lade den på en snorig näsa. Nu är den ute och kittlar i halsen, förmodligen spelar den boule med t-cellerna och har lurat lymfocyterna att lära sig sticka.

Och kaffet har sedan länge tagit slut.

Linda Skugge och Malin Wollin fatsplainar...

... så det står härliga till.

Malin Wollin - aka fotbollsfrun (redan där får jag hindra mina inre fördomskryp från att komma fram och hojta "hur kan man vara gift med en fotboll!?) skriver i en krönika i aftonbladet i relation till den anmälan som kommit in till reklamombudsmannen gällande B'Chics reklam för större storlekar. Till saken hör så klart att B'Chic är en klädeskedja som vänder sig till personer som drar storlek 42 - 52. Det är liiite svårt att visa de kläderna med storlek 0 modeller. Som är den vanliga uppsättningen catwalkers.

Det här ser alltså Malin Wollin, ivrigt påhejad av Linda Skugge (hej Linda, Vulkan funkar fortfarande inte på ett bra sätt för oss som vill publicera), som en anledning att ta bladet från munnen och säga att "vi skall sluta dalta med överviktiga personer". Aha. Det är alltså det det handlar om när överviktiga får sämre sjukvård - för att de väger för mycket? Det är det det handlar om när flygbolagen inför tvång på att köpa två flygbiljetter istället för en när en person inte kan klämma sig ner i en flygstol med armstödet nedfällt? Det är det det handlar om när folk fnyser åt mig på tunnelbanan, värderar mig med blicken och låter mig veta att jag inte duger att jag borde skämmas.

Jag tror inte att någon som är fet vill vara fet.
Inuti varje tjock kvinna finns en normalviktig tjej som vill komma ut.

Vet du vad, Wollin? Det är sura tanter som du som värderar mig med blicken, som får mig att må dåligt, som får mig att helst vilja försvinna från jordens yta. Men det beror inte på att jag mår dåligt som överviktig. Jag yogar, jag promenerar - tidigare tränade jag fem dagar i veckan, cyklade hur långt som helst varje dag - men går inte ner i storlek nämnvärt för det. Min sambo å andra sidan måste gå på en rejält stadig diet för att överhuvudtaget öka ett gram, och om han gör det så rinner det lika fort av honom om han exempelvis skulle råka röra på sig.

Det är personer som du som får mig att må dåligt. Det är dina insiktslösa kommentarer, ditt fatsplaining, som gör att jag mår dåligt. Du och Skugge.

Tack gode gud för Julia Skott, Hälsa är mer än en siffra och The Nostalchic.

Intressant?

Andra bloggare om:
Linda Skugge, Malin Wollin, fatsplaining

Vids, Ose och Slash

Jag har varit medveten om en strömning i medialandskapet som utnyttjar redan skriva rollpersoner från populära TV-serier för att exempelvis kasta ihop dem i romantiska sammanhang.

Vidsen är vad jag förstår unika, eftersom det är en företeelse och konstform, får man väl säga, som i första hand utövas av kvinnor. Jag skall läsa in mig lite mer på det här, för det är ett spännande sätt att framhålla hur olika företeelser framställs i rörliga media som TV och film.

Det som triggade mitt intresse var i första hand den här videon:



och även den här som jag postat på discordia.



Hur hamnade jag på Slash-fiction via vids?

Den här videon...



som vid första påseende nästan är lite plågsam. Mycket välgjord dock.

Intressant?

Andra bloggare om video, vids, Ose, slash

Buffy vs Edward

Den börjar bli lite gammal nu, men den här remixen av Buffy vs Edward säger en hel del, inte minst om kriget mellan könsrollerna.

Heja Buffy! Heja Buffy!

Inga illusioner

Det är dags att sluta hysa illusionen om att det "bara är mitt eget fel" när jag enligt uppgift tycker fel saker.

Haters finns det överallt, men ingenstans är de så många som på diskussioner som kombinerar det "alla tycker" med en person som inte alls tycker som alla (andra). Anledningen till att jag äntligen, äntligen fått upp ögonen för det här är en spelrecension som skrivits av en kvinna, och som inte håller med det "alla tycker". Mönstren jag ser i det hon utsätts för liknar de mönster som jag själv mött runtom på nätet (och för all del face to face också). I det här fallet vet jag att personen i fråga har en bred kompetens och att hon vet vad hon pratar om. Det är mycket svårare att säga det om sig själv. Jag har i vilket fall som helst mycket svårare att säga det om mig själv. Men nu har jag på något sätt fått det konstaterat att det är allmänt förekommande, inte enbart när det gäller mig och mina kunskaper och åsikter.

Det har hänt ett flertal gånger att jag har velat ge upp. Det händer fortfarande att jag vill ge upp. Men så krackelerar ytan och upp väller den oresonliga ilskan över att jag inte kan få uttrycka mig som jag vill, att jag inte får lov att vara den jag är utan att bli ifrågasatt eller utpekad. Jag får inte göra det jag vill utan att hamna i en särställning.



Man skulle kunna säga att jag är lite som en vulkan i det avseendet. Inte i det att jag hamnar i särställning, vilket iofs en vulkan också kan tänkas göra, men för att jag exploderar, titt som tätt.

Jag borde vara tacksam över att jag är arg, det är något som ger energi, åtminstone för stunden. Samtidigt är de här konstanta konflikterna med "etablissemanget" (i brist på annat) en total energitjuv, som med jämna mellanrum får mig att bara vilja krypa ihop i en hög och sova tills jag dör.

Jag föredrar att vara glad och lycklig. Tyvärr är jag dessutom en sådan där principfast person som tycker att regler och lagar är till för att följas. Det brukar också få mig att råka illa ut. Lyckligtvis kan jag - med en medveten ansträngning - bortse från andras regelbrott. Vilket är en jävla tur, eftersom det förekommer mängder med piratkopiering, nedladdning och spridning av upphovsrättsskyddat material i min närhet. Jag brukar säga att jag skiter i vad andra gör, men själv följer jag mitt samvete. Mitt samvete säger "betala, donera och se till att dela med dig om du har lånat något från CC". Jag plankar inte i kollektivtrafiken heller.

bleh.

Idag är det Internationella Kvinnodagen

Det betyder att kvinnors situation över hela världen uppmärksammas. Det betyder att det förekommer symboliska artiklar i nyhetstidningar som berättar om hur eländigt kvinnor har det.

Det betyder att kvinnor får uttala sig om sin situation, hur de mår, hur långt de har kommit och vad de önskar sig inför framtiden.

Det betyder att imorgon, imorgon så har vi "gjort det där med kvinnor" i år igen. Vi har kommit ihåg, vi har suckat över ojämställdhet och lägre löner, våldtäkter och relationsvåld, krig, trafficking och andra hemskheter, som den missfallslagstiftning som införts i Utah, där kvinnor kan komma att hållas ansvariga för missfall som framkallats genom oaktsamhet, vad det nu innebär.

Imorgon kan vi glömma bort det igen. Vi kan låtsas att Sverige är världens mest jämställda land, trots att vi just nu upplever en backlash. Vi kan luta oss tillbaka och hoppas att de konservativa kommentatorerna på nyhetssiter Sverige runt har drabbats av total utmattning och att de bloggare som låtsas att de handlar om feministisk kritik - men som egentligen bara är drabbade av en outsäglig rädsla för det de inte känner till eller vill ta del av - har fått slut på idéer för ett par dagar.

Den stämning som möter en feminist inom bloggosfären är högst blandad. För alla feministiska bloggare finns det två som tycker att genus är strunt. För alla artiklar som skrivs om kvinnor och feminism och jämställdhet och sexuella trakasserier finns det tjugo kommentatorer som tycker att feminism är strunt och förlegat och att kvinnor skall vara hemma, sluta slåss eftersom, hey, vi har ju kommit så långt redan! Och dessutom är ju feminister bara manshatande, feta och fula kossor som inte fått ligga på ett tag ändå, eller hur?

Jag tror inte vi har kommit så långt. Inte om man tittar på det medvetande som i och med kommunikationsrevolutionen har krupit fram från under en sten och numera högljutt - och ofta anonymt - förkastar allt som har med feminism och jämställdhet att göra. Jag undrar hur många gånger Solanas kommer på tal i feministsammanhang. Dagligen? Det tas på något sätt för givet att Solanas är den ultimata feministen och att alla vi andra aspirerande feminister egentligen, egentligen tycker precis som hon. Alla män ska dö! Alla män är svin! Solanas (och för den delen andra feministers extrema uttalanden) blir på något underligt vis det frikort som behövs för att kunna baktala, nedvärdera och ignorera vilken feminist som helst.

Imorgon är det inte längre internationella kvinnodagen. Då kan vi glömma den igen. Åtminstone i ett år.



Intressant?

Andra bloggare om:
Internationella kvinnodagen, kvinnosyn, feminism

Hej, jag är din resurs!

Nackdelen med att alltid ställa upp, alltid vara där, alltid ha svar på frågor, är att "folk" förr eller senare ser mig (enbart?) som en resurs.

Hur många gånger jag har blivit kallad uppslagsverk vet jag inte. Och nej, egentligen har jag inget emot att bli frågad vad jag tror och tycker, särskilt inte om det handlar om människor som känner mig, det är liksom helt okej. Men när folk jag ALDRIG pratar med i vanliga fall skickar MSN eller mail och frågar "hur gör man för att...", "har du några kontakter inom...", "kan du ge mig dokumentmallar på..." och så vidare så förväntas det på något sätt att jag skall vara där och bara kräkas ur mig svar och material som det har tagit mig åtskilliga timmar att kompilera på egen hand. Eller ännu mer irriterande - kommer att ta flera timmar att sätta ihop till den här personen som tar mig till nåder och pratar med mig under fem minuter, frågar hur jag mår, vad jag gör och sedan släpper "kravbomben" på mig.

Jag vet, det låter oerhört gnälligt. Visst borde jag uppskatta att bli tillfrågad? Visst borde jag tycka att det är kul att någon vill ha mina råd i sammanhanget?

Det vore det kanske, om det var en tvåvägskommunikation. Men i många fall handlar det bara om vad andra vill ha av mig, inte vilket utbyte vi kan ha av varandra.

Söndagsgnäll? You bet.

Intressant?

Futuregames infokväll

FUTUREGAMES ACADEMY inbjuder till informationskväll 17 mars kl 18 på Berghs
Datorspelsproduktion: speldesign eller 3d-grafik
Kvalificerad Yrkesutbildning (KY 90 poäng)
Start: september 2010

Utbildningen genomförs i nära samarbete med några av de största svenska
spelföretagen; Dice, Avalanche, Jadestone m fl.
Utbildningsanordnare är Changemaker och NeoHouse AB i samarbete med
Berghs School of Communication och utbildningen genomförs i Berghs lokaler på Sveavägen 34, Stockholm.
Läs mer: Futuregames

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om futuregames, spelutbildning, information

What the f**k?!

Jag hittade genom facebook, denna allgenomsyrande sociala klisterhink, det här inlägget om en ny lag som antagits i Utah.

Lagen gör en gravid kvinna ansvarig för sina missfall. Japp.

"This creates a law that makes any pregnant woman who has a miscarriage potentially criminally liable for murder," says Missy Bird, executive director of Planned Parenthood Action Fund of Utah. Bird says there are no exemptions in the bill for victims of domestic violence or for those who are substance abusers. The standard is so broad, Bird says, "there nothing in the bill to exempt a woman for not wearing her seatbelt who got into a car accident."

Such a standard could even make falling down stairs a prosecutable event, such as the recent case in Iowa where a pregnant woman who fell down the stairs at her home was arrested under the suspicion she was trying to terminate her pregnancy.

"This statute and the standards chosen leave a large number of pregnant women vulnerable to arrest even though they have no intention of ending a pregnancy," Paltrow said. "Whether or not the legislature intended this bill to become a tool for policing and punishing all pregnant women, if enacted this law would permit prosecution of a pregnant woman who stayed with her abusive husband because she was unable to leave. Not leaving would, under the 'reckless' standard, constitute conduct that consciously disregarded a substantial risk," Paltrow explained.

Yeargh! Påminn mig om att aldrig, aldrig, aldrig åka till Utah, ens som ogravid. Den här tendensen att ta kontroll över kvinnors kroppar, genom att reglera dem genom deras graviditet gör mig helt mörkrädd. Det är definitivt ett gigantiskt steg bakåt.

Ursäkta mig, medan jag sitter i ett hörn och skakar en stund.

Kom å köp

Eller kolla i alla fall. Jag har lagt upp tre av mina alster (dvs grafiska), på Café Press. Det finns t-shirts, anteckningsböcker och annat mumsigt att beställa där om andan faller på. Ett par exempel:



En smakfull "Reclaim the Game" tisha kanske? Finns i svart och vitt och många olika modeller.



Eller kanske en mugg med samma motiv?



Discordia-boten, på en tisha? Eller varför inte på ett anteckningsblock?



Djävulskattungen finns också tillgänglig, på tishor, hoodies och ett par väskor.





Intressant

Jag - en nörd

Jag tillhör två nördklubbar i det här inlägget.

Den första nördklubben är historienördklubben. Man har nämligen gjort DNA-tester på Tutankhamon, Howard Carters och George Herbert Carnavons spektakulära upptäckt. DNA testet visar bland annat att Tutankhamon inte dog på grund av mordiskt uppsåt, utan istället på grund av att han var resultatet av en incestuös förbindelse mellan sin far Echnaton (ja, jag vet! visst är det häftigt att det numera nästan är bekräftat att Echnaton var Tutankhamons far!) och hans ännu okända syster, som förmodligen inte var Echnatons huvudgemål, Nefertite. Det och den dödliga variant av malaria den unge kungen hade.

Drottning Nefertite

Tutankhamon hade också klubbfot med nekrotisk vävnad, och han hade fått benet brutet. Man har dessutom kunnat identifiera drottning Tiye, som jag fotograferade på Egyptiska Museet i Berlin. Ljuvligt.

Och för de som undrar så var det vanligt att bröder och systrar inom de kungliga familjerna gifte sig och sedan fick barn. Man trodde länge att anledningen till att Echnaton såg så mysko ut på alla bilder och alla statyer berodde på att han var inavlad. Det visar DNA-testerna att han inte alls var. Numera tror man att han framställdes som en "kvinnlig man" på grund av att han ville sända ut ett politiskt och religiöst budskap. Nog om det.

Nästa nördklubb är Jabba-klubben.

Jabbatårta!

Extrem skönhet?

...eller kanske bara extremt?

Phillip Toledano har fotograferat ett antal människor som har plastikopererat sig på olika extrema sätt.

Det är nästan överjordiskt, sättet de ser ut på.

Frågan är om det är könsöverskridande, om det är utseendefixerat, eller tvärtom. Bilderna är för mig nästan lite motbjudande, och frågan är om det inte är för att jag inte kan se vad som är man och vad som är kvinna, eller för att de är så overkliga att jag har svårt att behandla dem i min hjärna. De vanliga stereotyp-fixpunkterna fungerar inte. Toledano har verkligen fått mig att tänka genom sina porträtt, både på mina egna förutfattade meningar och på vad det innebär att vara vacker.

Reclaim the game - logo

På jakt efter det genius som flytt

En konversation med en mycket god vän fick mig att börja fundera lite över existentiella frågor. Det gör jag ganska ofta, men sällan i textform. Därför skulle jag vilja tipsa om ett alldeles utmärkt föredrag - som jag möjligtvis redan har tipsat om - där Elizabeth Gilbert pratar om Genius.

Hon diskuterar den kreativa människans ansvar - och hur underbart det vore om lite av det ansvaret kunde avskrivas på en gudomlig gnista, en överjordisk inspiration.

Ljuvligt föredrag.



Se det och njut av hennes fantastiska framförande, som både är roligt och allvarsamt. Och som berättar lite om hur jag också ser på världen.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Elizabeth Gilbert, genius, skrivande

Spel är konst

... men inte riktigt än.

Med anledning av Tanja Suhininas inlägg, där hon får spel på både tidningar och speljournalister och de förutsägbara spår som BioShock knatar på i, och det faktum att jag i stort håller med henne, känns det på något sätt angeläget att förklara vidare vad min beef med "spel är konst" egentligen handlar om.

Så här skrev jag i kommentaren:

Äntligen någon som har fattat galoppen! Jag jobbar med spel, och jag har precis samma reservationer inför att kalla ett spel konst som du har. Dessutom - vill jag påpeka - är Ayn Rand-referenserna i Bioshock knappast särskilt "rättrogna" Rands egen filosofi. Möjligtvis är det en kommentar på hur ett Randskt samhälle är dömt att misslyckas, men jag tvivlar på att spelskaparna ens hade läst något av Rand när de började designa spelet.

Vad det gäller om spelskaparna hade läst Rand visar det sig att jag har fel. De HAR läst Ayn Rand. Jag har dock inte hittat några intervjuer om just det - men jag har å andra sidan inte letat, jag litar på övriga kommentatorer på Suhininas blogg.

I övrigt står jag fast vid det jag skrivit i kommentaren. Varför?

För att de flesta speldesigners jag har arbetat med:
1) inte reflekterar över det innehåll de stoppar i spelen
2) ofta - väldigt ofta - styr så långt ifrån moraliskt och etiskt ansvar de bara kan
3) ofta låter bli att fråga sig hur spelet kommer att påverka spelaren, annat än i syfte att skapa "något coolt"
4) försvarar våldsamt och misogynistiskt innehåll i spel med "det är ju bara ett spel".

Jag har precis som Suhinina svårt att se hur ett spel som till stora delar går ut till största delen av att skjuta sig fram, lösa konflikter med våld - och ett ganska enkelt pipe-spel som representerar hacking - är konst.

Om spelet faktiskt hade ställt mig inför några egentliga val hade jag haft lättare att se det som konst. Om spelet hade - istället för att leda mig genom det på räls - låtit mig ta viktiga beslut hade jag kanske kunnat se det som konst. Men min biff är egentligen inte med BioShock.

Min biff är med hela spelbranschen som har så svårt att ta ansvar för designbeslut att det mest kontroversiella innehållet förklaras bort med att "det är bara ett spel". Min biff ligger just där. Om det bara är ett spel, hur kan det då vara konst? Och om innehållet lutar åt samma sorts spelmekanik, samma sorts grafik, samma sorts konfliktlösningsmetoder - hur kan det då berättiga att man ser det som konst?

För vad är konst?

Konst är att ställa frågor
Konst är att få dig att tänka
Konst är att få dig att reagera
Konst är också att skapa något med stor skicklighet
Konst har en avsändare
Avsändaren tar ansvar för innehållet

Men konst - i mina ögon - är inte att bygga ett spel som ser ut ungefär som alla andra spel. Konst är inte att använda spelmekanik som fungerar ungefär på samma sätt som all annan spelmekanik.

Luddigt, eller hur?

För övrigt räknas framgången i Dragon Age: Origins efter hur många olika varelser du har slagit ihjäl. Kallas för heroic achievement.

I mina ögon hade det varit långt mycket mer intressant att se hur mitt spelande, mina val i spelet, min känsla för diplomati, påverkar spelet.

Jag hade velat ha heroic achievements som gick ut på hur många diplomatiska uppdrag jag lyckas rädda. Jag vill ha heroic achievements som går ut på hur många gånger jag lyckas undvika att döda. Hmm... Fluminlägg. Jag hoppas i vilket fall att lite har gått fram genom all förvirring.

Läs även andra bloggares åsikter om BioShock, speldesign, konst

Vart får du allt ifrån?

Jag har postat en liknande post på Sidentrosor, men den rör sig främst om min bok om rollspel och kvinnor. Här tänkte jag, som tips till mina medsystrar, posta all info jag har om kvinnor och spel med ett datorspelsperspektiv.

Ambjörnsson, Ronny - Mansmyter: Liten guide till manlighetens paradoxer, Fischer 1990
Butler, J. - Gender Trouble: Feminism and the Subversion of Identity. Routledge, New York, NY, 1990
Cassell, Justine, Jenkins, Henry (red) - From Barbie to Mortal Combat
Chess, Shira - A 36-24-36 Cerebrum: Gendering Video Game Play through Advertising, Journal of Critical Studies in Media Communication
Cornut-Gentille D’Arcy, Chantal - Wicked Witches Were Invented by Frightened Men (PDF), University of Zaragoza, 1998
Duchenaut, N., Moore, R. J., Nickell, E. - Designing for Sociability in Massively Multiplayer Games: an Examination of the ‘Third Places’ of SWG. In Conference Proceedings for Other Players, Center for Computer Games Research, IT University of Copenhagen, DK, 2004.
Flanagan, M. - (2000). navigable narratives: gender + narrative spatiality in virtual worlds. Art Journal. Vol. 59 no. 3 (Fall 2000)
Fron, Janine, Fullerton, Tracy, Ford Morie, Jaquelyn, Pearce, Celia - The Hegemony of Play, Proceedings DIGRA: Situated Play, 2007
Fullerton, Tracy, Ford Morie, Jaquelyn, Pearce, Celia - A Game of One's Own: Towards a New Gendered Poetics of Digital Space
Gemzöe, Lena - Feminism, Bilda Förlag 2005
Graner- Ray, Sheri - Gender Inclusive Game Design, Charles River Media 2003
Hirdman, Yvonne - Genus: Om det stabilas föränderliga former, Liber 2001
Huntemann, N.B. - Beyond Ms. Pac-Man: Gender in Contemporary Video Games, The 5th Annual Critical Issues in Communication Series, 2007
Huntemann, N.B. - Play Like a Man: Understanding Video Game Violence, Lectures on Media Literacy
Karlsson, Pernilla - Jag kanske är lite nörd men jag är ändå ganska snygg... och tjej... och jag bor inte i källaren: En uppsats om spel, genus och identitet (PDF), Södertörns Högskola, 2007
Linderoth, Jonas (red.) - Datorspelandets Dynamik: Lekar och roller i en digital kultur, Studentlitteratur 2007
Nylander, Johanna - ActionMegaPower: Att inkludera tjejer i marknadsföring av actionspel (PDF), Högskolan i Skövde, 2008
Pena, Jorge, Hancock, Jeffrey T., Merola, Nicholas A. - The Priming Effects of Avatars in Virtual Settings, Communication Reaearch 2009
Pearce, C. - Playing Ethnography: A Study of Emergent Behaviour in Online Games and Virtual Worlds. Ph.D. Thesis, Central Saint Martins College of Art and Design, University of the Arts, London, 2006.
Schott, G. R., Horrell, K. R.- Girl Gamers and Their Relationship with the Gaming Culture, Convergence 6, 4 (2000)
Sprenger, James & Kramer, Heinrich (övers. Montague Summers) - Malleus Maleficarum, Bracken Books 1996
Taylor, T.L.- Multiple Pleasures: Women and Online Gaming, Convergence 9, 1 (2003)
Waern, Yvonne (red.) - Bild och föreställning: Om visuell retorik, Studentlitteratur 2004

Nu lägger jag fan ner

... orkar inte med den här skiten längre.

Kroppar i gamingsverige

Det är ett aber och det gör mig rent förtvivlad att prata om hur kvinnor marknadsför sig själva i spelsammanhang.

Å ena sidan är det helt upp till var och en, man eller kvinna, att göra det de själva anser acceptabelt. Något som är acceptabelt för mig, är inte acceptabelt för dig, och tvärtom.

Å andra sidan kan reklam med sex som drivmedel sluta spelhobbyn ännu mer och tydligt visa på att "it's a mans world", eftersom "alla vet" att sex säljer, men det "alla" inte vet är att sex inte säljer till alla, utan till en viss publik och att den publiken är manlig.

Det finns en teori, framförd av Laura Mulvey som handlar om "the male gaze".

In feminist theory, the Male Gaze expresses an asymmetric (unequal) power relationship, between viewer and viewed, gazer and gazed, i.e. man imposes his unwanted (objectifying) gaze upon woman. Second Wave feminists argue that whether or not women welcome the gaze, they might merely be conforming to the hegemonic norms established to benefit the interests of men — thus underscoring the power of the male gaze to reduce a person (man or woman) to an object.

(wikipedia)

Inte bara det. Det har även kommit en undersökning från University of Conneticut om hur kvinnor reagerar på att bli objektifierade.*

The study, published this month in the journal Psychological Science, explains that our culture has so taught women that they're judged on appearance that they've come to evaluate themselves that way, ultimately self-objectifying.

(Windsor Star)

Ariez skriver om Mousesports damlag som har gjort reklam för Razers gamingmöss. I fotoalbumet hittar jag bland annat de här bilderna:






Det är uppenbart, i alla fall i mina ögon, att den här typen av reklam riktar sig mot en manlig publik. Eftersom stora delar av datorspelsbranschen är ett enda härke av manschauvinism** som promotar en syn på kvinnan som hypersexualiserad och objektifierad, så blir jag så otroligt ledsen när jag ser att tjejer som gamear spär på den synen på kvinnor. Ja, jag vet. Det är deras kroppar. De borde få göra vilken sorts reklam som helst för sig och för andra. Men det förstärker den syn på kvinnor som redan finns i branschen och det gör murarna mellan "vanliga"-gamers och "hardcore"-gamers ännu större.***

För vad påminner Mousesports damlag om?



Ivy från Soul Calibur. Med undantag för jättetuttarna då. Som faktiskt har vuxit enormt mycket sedan första installationen av SC. På DC-versionen har hon ungefär en C-kupa. Jag vill inte ens drista mig till att fundera på hur stora hennes bröst är på den här bilden.

Desto mer ledsamt blir det då att bli uppmärksammad på Fit4Fights "reklamdrive" som enligt pressmeddelandet syftar på att "främja spelandet för alla". Lite om reklamen hittar jag på rakaka:

Istället var det lagets "spelansvarige" [...] som var på plats iklädd en T-Shirt med trycket "Vill du veta mer om mig?". Surfar man in på föreningens hemsida möts man av bilden ovan. För att komma åt denna film måste man självklart bli medlem. F4F lockar alltså med en halvnaken tjej och rekryterar medlemmar på löpande band.

(rakaka)

Notera att för att kunna se videon krävs det att man registrerar sig och loggar in. När jag försökte regga mig runt halv nio på onsdags morgon gick det inte att komma åt f4f.nus registreringssida. Jag har alltså inte sett videon, bara läst pressmeddelandet från f4f.nu.

Nu måste jag också poängtera att mitt syfte med den här bloggposten INTE är att dissa vare sig f4fs spelansvarige eller tjejerna i Mousesport. Det jag totaldissar är den attityd som gör att den här typen av reklam är "okej". Att den ses som "normal", att tjejer och kvinnor blir bedömda på sitt utseende snarare än att de är vassa på att fragga eller att de är schyssta co-opspelare.

I pressmeddelandet från f4f kan jag läsa att föreningen enligt uppgift tar avstånd från kvinnoförtryck och förespråkar ett jämlikt samhälle. Trots det har man alltså använt sig av sexistisk reklam. Skälet till att reklamen är sexistisk är:

Men sanning är att i dagens samhälle hör en halvnaken kvinna inte till ovanligheterna, om detta är rätt eller fel är det upp till var och en att bedöma. I dagliga medier, såsom Aftonbladet och Expressen, förekommer dagligen artiklar som intimt behandlar ämnet sex, bilder på halvnakna kvinnor hör knappast till ovanligheten. Sanningen är att sex säljer.

Sanningen i det här fallet är att sex säljer till den målgrupp f4f vill locka till sin förening. Det säljer till unga grabbar och män. I fallet unga tjejer och kvinnor skulle jag vilja påstå att det är i det närmaste avtändande och avskräckande. Det som händer med den här typen av reklam är att kvinnorna i den blir objekt, snarare än subjekt. De blir en sexuell fantasi.

F4F har säkert behjärtansvärda avsikter, men jag tvivlar på att den typen av reklam för föreningen som görs i och med den här videon är förenligt med den påstådda jämställdhet som Sverok har inskriven i sina stadgar.

6§ Förbundet verkar i enlighet med demokratiska principer.
3 Angående §6: Sverok anser att jämställdhet och jämlikhet ingår i begreppet demokratiska principer.

Frågan är om Sverok som riksförbund kommer att reagera på det här utspelet från f4f, och hur den reaktionen isf kommer att se ut. Det är nämligen ett ämne som berör ALLA inom spelhobbyn, inte bara tjejer, inte bara f4f, inte bara de tjejer som ställer upp på de här premisserna. Hur kommer hobbyn att se ut ur ett jämlikhetsperspektiv framöver?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om objektifiering, sverok, spel, spelbranschen
_____________________________________
* Consequences of Objectification
The consequences of objectification are not easy to measure. There is no way to link dangerous behaviors such as eating disorders or crimes such as rape directly to media objectification-- and it would be irresponsible and inaccurate to do so. However, we live in a world filled with the objectification of women, and this objectification contributes to social problems. These problems include:
• Sexual violence and other violence against women. When women are portrayed as objects without subjectivity, it may be easier for some to justify violence against them. If a woman is just a thing to be looked at, her feelings and concerns might seem less important.
• Eating disorders and negative self image. The enormous pressure that young girls and women feel to live up to an unrealistic image is fueled by images that suggest the importance of being a beautiful object.
• Backlash. As theorists such as Jean Kilbourne [1] and Susan Faludi [2] have argued, the influx of objectified images of women have occurred at the same time that women have gained other kinds of power in society, serving as a backlash to keep women from becoming too powerful
• Pressure on teens and young women to dress and behave more sexually.
In conclusion, imagine a table. A table is a collection of molecules-- truly an object. It does not care if you look at it, compare it negatively to other tables, pick it up, or even damage it. a woman, however, is both an object and a subject. Like a table, she is a collection of molecules that can be looked at or damaged-- but unlike a table, she cares. When society reduces human beings to the status of tables, the humans are bound to get hurt.
(källa)

** Ja, jag tycker det. Till och med de mest fantastiska och underbara medarbetare jag haft genom åren har visat sig oförstående inför varför tjejer inte spelar. Säger jag 1, hypersexualisering 2, passiva kvinnor eller 3, inga kvinnor har jag mötts av ett uppradande av ett eller två spel som ovanstående INTE stämmer på. Tyvärr är det så att det stämmer på merparten av spelen.

*** Fron, Fullerton, Morie och Pearce har skrivit en alldeles utmärkt uppsats om spelhegemonin. Spelhegemonin består av en i första hand vit, i andra hand asiatisk, mansdominerad företags- och kreativ elit som representerar en stor grupp globala förläggare som samarbetar med en rad distributionskedjor. Den här hegemoniska eliten bestämmer vilka teknologier som skall användas, vilka spel som skall göras och för vem spelen skall göras. (Källa)

Nintendo har tagit ett steg åt sidan i och med sin Wii, men det finns problem med hur Wii marknadsförs mot "vanliga"-gamers också, eftersom till och med den reklamen (som riktar sig mot kvinnor) spelar på könsrollskonservativa sätt att se på kvinnor och deras tid. (Källa)