Monday, November 28, 2011
Djävulskattungen flyttar
Djävulskattungen flyttar till devilkitten.nu. Alla poster och kommentarer är på plats under kategorin djävulskattungen.
Jag kommer att ta bort den här bloggen om ett par dagar.
Sunday, May 29, 2011
Sunitha Krishnan berättar
På TED hittar jag ett tal av Sunitha Krishnan, en person som ägnat hela sitt vuxna liv åt att bekämpa trafficking av kvinnor och barn, blivit misshandlad fjorton gånger och gruppvåldtagen av åtta män. Det som driver henne, säger hon, är inte ett offerskap, utan en våldsam ilska.
Talet är mycket känslosamt, och mycket modigt. Lyssna på henne och sprid hennes ord vidare.
I was 15 when I was gang-raped by eight men. I don't remember the rape part of it so much as much as the anger part of it. Yes, there were eight men who defiled me, raped me, but that didn't go into my consciousness. I never felt like a victim, then or now. But what lingered from then till now -- I am 40 today -- is this huge outrageous anger.
Talet är mycket känslosamt, och mycket modigt. Lyssna på henne och sprid hennes ord vidare.
Saturday, May 28, 2011
Friday, May 27, 2011
Piercing
Det finns något tröttande i att ständigt behöva försvara sig ur ett underläge, att bevisa, både för sig själv och andra att de öronbedövande rösterna som berättar att "du duger inte" har fel. Det värsta är att jag ofta håller med dem.
Jag har under en mycket lång period av mitt liv känt att jag inte är bra nog, oavsett vad jag gör. Så jag har utvecklat en skyddsstrategi. Delar av den innebär att jag håller mig för mig själv. Delar av den innebär att jag inte rättar mig efter rådande skönhetsnormer. Delar av den innebär att jag tar avstånd från mig själv.
Jag köpte nyss piercingsmycken. Jag vill berätta om mina piercings, för de är en del av min skyddsstrategi. När jag bodde i Malmö var jag tillsammans med en man som gjorde mig mycket illa. Mycket mycket illa, till och med. Han misshandlade mig psykiskt i två år, utsatte mig för sexuella övergrepp och i det närmaste våldtog mig. Jag tror inte att han var medveten om det själv. Jag var knappt medveten om det, sade mig att det var så här kärlek såg ut. Att det var okej att göra saker med mig jag inte ville, att säga åt mig, du är inte god nog för något bättre.. Det resulterade i sex års celibat och sex års långsam återhämtning. En del av den återhämtningen bestod i mina piercings. Jag har alltid haft många hål i öronen. Nu började jag göra hål i ögonbrynet, näsvingen och så vidare. Jag har dem kvar. En labrét, en septum och en i tungan. Näsvingen och ögonbrynet läkte dåligt och jag tog ur dem. De övriga har aldrig varit något problem.
De är mitt kamouflage. Min skyddsfärg, tillsammans med mina håriga ben, enorma tröjor och slafsigt uppsatta hår. De är vad jag skyddar mig med.
Blicken fylld av avsmak inför min personliga uppenbarelse som allt som oftast drabbar mig, på tunnelbanan, på pågatåget, på bussar eller på promenad, i butiker och andra ställen, kan jag deflektera. Jag kan säga till mig själv att det är mina yttre attribut som framkallar avsmak och inte det som jag lever med och som jag över åren fått berättat för mig på olika sätt - att min kropp är ful och motbjudande.
Det är en process som alltid funnits där. De bekymrade blickarna hemifrån. Familjen som suckar lite över min stora kroppshydda. Den tillintetgörande kommentaren om att mina bröst behövde plastikkirurgi när jag var i tonåren och min kropp växte ohejdat. Min farmor som konstant berömde min bror, men aldrig sade ett ord om mig. Att jag, genom att vara yngst, också alltid förutsattes vara dum. Skratten när jag gjorde fel, och de nedlåtande kommentarerna om att jag nog inte förstod vad jag pratade om från de vuxna runtomkring.
Det hela späddes på med min första pojkvän som bekände att hans vänner inte ville att han skulle vara med mig, för jag var så tjock. Min Malmöpojkvän som sade att ingen annan någonsin skulle vilja vara ihop med mig, att jag var för tjock, att jag borde gå ner i vikt, att jag inte dög som jag var, som utsatte mig för förhör för att ge mig dåligt självförtoende.
Allt det kunde jag deflektera med mina piercings, mina orakade ben och min slafsiga frisyr. När jag gjorde min första piercing tyckte jag nämligen att piercings var fula. Numera gör jag det inte, men då var de ett straff, både smärtsamt och förfulande. Jag förtjänade att vara lika ful som jag kände mig, och tro mig när jag säger att den känslan var gränslös. Är gränslös.
Jag har fortfarande svårt för beröring. Jag intalar mig att jag känns äcklig att ta på. Jag tycker illa om att bli smekt någonstans utom på huvudet, där är jag i alla fall inte fet.
Den här avsmaken för min egen kropp är jobbig att leva med. Skräcken och paniken när kläderna jag slitit ut fullständigt går sönder och jag måste köpa nya är obeskrivlig. Obehaget över att behöva gå till doktorn. Skulden, skammen och avsmaken är total. Jag ser mig aldrig i spegeln. Jag hatar att vara med på kort. Jag är ett monster inombords. Men det syns inte utanpå, utom i mina piercings, som ibland känns som det enda som är sant med mig.
Jag har under en mycket lång period av mitt liv känt att jag inte är bra nog, oavsett vad jag gör. Så jag har utvecklat en skyddsstrategi. Delar av den innebär att jag håller mig för mig själv. Delar av den innebär att jag inte rättar mig efter rådande skönhetsnormer. Delar av den innebär att jag tar avstånd från mig själv.
Jag köpte nyss piercingsmycken. Jag vill berätta om mina piercings, för de är en del av min skyddsstrategi. När jag bodde i Malmö var jag tillsammans med en man som gjorde mig mycket illa. Mycket mycket illa, till och med. Han misshandlade mig psykiskt i två år, utsatte mig för sexuella övergrepp och i det närmaste våldtog mig. Jag tror inte att han var medveten om det själv. Jag var knappt medveten om det, sade mig att det var så här kärlek såg ut. Att det var okej att göra saker med mig jag inte ville, att säga åt mig, du är inte god nog för något bättre.. Det resulterade i sex års celibat och sex års långsam återhämtning. En del av den återhämtningen bestod i mina piercings. Jag har alltid haft många hål i öronen. Nu började jag göra hål i ögonbrynet, näsvingen och så vidare. Jag har dem kvar. En labrét, en septum och en i tungan. Näsvingen och ögonbrynet läkte dåligt och jag tog ur dem. De övriga har aldrig varit något problem.
De är mitt kamouflage. Min skyddsfärg, tillsammans med mina håriga ben, enorma tröjor och slafsigt uppsatta hår. De är vad jag skyddar mig med.
Blicken fylld av avsmak inför min personliga uppenbarelse som allt som oftast drabbar mig, på tunnelbanan, på pågatåget, på bussar eller på promenad, i butiker och andra ställen, kan jag deflektera. Jag kan säga till mig själv att det är mina yttre attribut som framkallar avsmak och inte det som jag lever med och som jag över åren fått berättat för mig på olika sätt - att min kropp är ful och motbjudande.
Det är en process som alltid funnits där. De bekymrade blickarna hemifrån. Familjen som suckar lite över min stora kroppshydda. Den tillintetgörande kommentaren om att mina bröst behövde plastikkirurgi när jag var i tonåren och min kropp växte ohejdat. Min farmor som konstant berömde min bror, men aldrig sade ett ord om mig. Att jag, genom att vara yngst, också alltid förutsattes vara dum. Skratten när jag gjorde fel, och de nedlåtande kommentarerna om att jag nog inte förstod vad jag pratade om från de vuxna runtomkring.
Det hela späddes på med min första pojkvän som bekände att hans vänner inte ville att han skulle vara med mig, för jag var så tjock. Min Malmöpojkvän som sade att ingen annan någonsin skulle vilja vara ihop med mig, att jag var för tjock, att jag borde gå ner i vikt, att jag inte dög som jag var, som utsatte mig för förhör för att ge mig dåligt självförtoende.
Allt det kunde jag deflektera med mina piercings, mina orakade ben och min slafsiga frisyr. När jag gjorde min första piercing tyckte jag nämligen att piercings var fula. Numera gör jag det inte, men då var de ett straff, både smärtsamt och förfulande. Jag förtjänade att vara lika ful som jag kände mig, och tro mig när jag säger att den känslan var gränslös. Är gränslös.
Jag har fortfarande svårt för beröring. Jag intalar mig att jag känns äcklig att ta på. Jag tycker illa om att bli smekt någonstans utom på huvudet, där är jag i alla fall inte fet.
Den här avsmaken för min egen kropp är jobbig att leva med. Skräcken och paniken när kläderna jag slitit ut fullständigt går sönder och jag måste köpa nya är obeskrivlig. Obehaget över att behöva gå till doktorn. Skulden, skammen och avsmaken är total. Jag ser mig aldrig i spegeln. Jag hatar att vara med på kort. Jag är ett monster inombords. Men det syns inte utanpå, utom i mina piercings, som ibland känns som det enda som är sant med mig.
Pär Ströms nya bok gör mig skeptisk
Jag undrar om det är en reflektion av att vi kvinnor enligt uppgift skall känna mer än män? Jag vet inte. Som en motpol till Pär Ströms tveksamma försök att sticka hål på myter med fakta som redan från början är vinklade efter hans egen smak - eller vad sägs om det här blogginlägget på GenusNytt? - som består av dels en rad artiklar och dels av något suspekta undersökningar som exempelvis Simon Baron-Cohens The Essential Differences, som undersökt skillnaden mellan "manliga" och "kvinnliga" hjärnors förmåga till empati, så vill jag lyfta fram Cordelia Fine.
Enligt Cordelia Fine, som skrivit boken Delusions of Gender, använde sig Baron-Cohen i undersökningen ovan av ett frågeformulär där den egna empatiska förmågan skulle uppmätas. Den här rapporten har bemötts av en rad olika journalister (hey, Pär Ström kan använda artiklar som referenser, då kan jag också göra det) och två psykologer som i sin bedömning kommit fram till att skillnaderna mellan mäns och kvinnors empatiförmåga minskar radikalt - om försöksobjekten inte vet om att det är det som mäts.Vilket de då gjorde i Baron-Cohens undersökning. Jag citerar ur Delusions of Gender:
Cordelia Fines bok är mycket välresearchad, och as it happens, tar upp många av de källor som Pär Ström tar upp i Sex feministiska myter. Hon fortsätter sedan med att ifrågasätta dem, en efter en. Det roligaste exemplet är den debunking som hon gjorde på Allan och Barbara Pease Why Men Don't Listen and Women Can't Read Maps. Just den här boken finns inte med i Pär Ströms källförteckning, så det kan ju vara ett retoriskt knep instigerat av det genusindustriella komplexet (och mig) att ta upp den. Jag tar upp den ändå, för den visar på hur många aktivt letar efter källor som stämmer med deras egen uppfattning. Och att det är lätt att vrida källor efter sitt eget tycke. Jag säger inte att Pär Ström har gjort det, men av blogginlägget där han ber om feministpunkterande källor att döma är det en teori jag underhåller. Så att säga.
Why Men Don't Listen and Women Can't Read Maps kommer till slutsatsen att män kan stänga av sina känslor när de argumenterar och därför är mer logiska än kvinnor, som hela tiden är genomströmmade av känslor. (Har vi hört det här förut? Ja just det, det var ju vad Philius sade också*. För så där 1000 år sedan, eller något. Inga nya idéer under solen, med andra ord...)
Just den boken säger sig ha källor som undersöker placering och aktivering av känslor i män och kvinnor med fMRI (functional Magnetic Resonance Imaging - man tar bilder av hjärnan medan den används, med andra ord), och det gick till genom att visa känslomässigt laddade bilder för de som deltog i studien. Säger paret Pease. Av de sex källor som används var det bara två som använde sig av fMRI. Ingen av dem handlade om känslomappning. Jag citerar Cordelia Fine igen, för hon är så rolig:
Det jag vill ha sagt med det här blogginlägget är inte att Cordelia Fine automatiskt trumfar Pär Ström, bara för att hon råkar ha ett humoristiskt sätt att skriva om ämnet, utan att Fine i exempel efter exempel drar fram tveksam forskning som är starkt påverkad av frågeställarnas egen bias och att de undersökningar vi KAN göra på hjärnaktivitet än så länge är så begränsad och helt enkelt oprecis att vi egentligen inte kan utläsa något av dem. Återigen ur Cordelia Fines bok:
Vi som människor har en enormt svår uppgift framför oss om vi med våra egna medvetanden skall försöka läsa av och analysera våra egna medvetanden. Vi kan aldrig komma ifrån vår kultur, vi kan aldrig komma ifrån att vi lever mitt i röran vi försöker reda ut. Vi kan heller aldrig komma ifrån att vi är partiska, och att våra emotionellt laddade åsikter är de som vi har svårast att ändra på. Oavsett om vi är män och rationella eller kvinnor och irrationella. Eller för den delen kvinnor och rationella och män och irrationella. Det finns alla sorter.
Jag tycker inte att Pär Ström är trovärdig. jag är övertygad om att Pär Ström inte tycker att jag är trovärdig heller. För alla er som läser Pär Ströms bok (länk till PDF) vill jag dock rekommendera även Cordelia Fines bok, som ett komplement och som en motpol till de påståenden som Ström kommer med.
__________________________________________________________________
* ”Det manliga är mer komplett och mer dominant än det kvinnliga, närmare besläktat med verklig handling ty det kvinnliga är ofärdigt och i underordning och tillhör den passiva kategorin snarare än den aktiva. Så är också fallet med de två ingredienser som konstituerar vår livsprincip – det rationella och det irrationella. Det rationella som tillhör själen och förståndet är maskulint, det irrationella, känslans område feminint, liksom mannen gentemot kvinnan.”
Philius från Alexandria ca 1000 e. kr.
Enligt Cordelia Fine, som skrivit boken Delusions of Gender, använde sig Baron-Cohen i undersökningen ovan av ett frågeformulär där den egna empatiska förmågan skulle uppmätas. Den här rapporten har bemötts av en rad olika journalister (hey, Pär Ström kan använda artiklar som referenser, då kan jag också göra det) och två psykologer som i sin bedömning kommit fram till att skillnaderna mellan mäns och kvinnors empatiförmåga minskar radikalt - om försöksobjekten inte vet om att det är det som mäts.Vilket de då gjorde i Baron-Cohens undersökning. Jag citerar ur Delusions of Gender:
In an important review of gender differences in affective empathy, psychologists Nancy Eisenberg and Randy Lennon found that the female empathic advantage becomes vanishingly smaller as it becomes less and less obvious that it is something to do with empathy that is being assessed. (So gender differences were greatest on tests in which it was very clear what was being measured, that is, on self-report scales. Smaller differences were seen when the purpose of the testing wass less obvious, and no gender difference was found for studies using unobtrusive physiological or facial/ gestural measures as an index of empathy.)
Cordelia Fines bok är mycket välresearchad, och as it happens, tar upp många av de källor som Pär Ström tar upp i Sex feministiska myter. Hon fortsätter sedan med att ifrågasätta dem, en efter en. Det roligaste exemplet är den debunking som hon gjorde på Allan och Barbara Pease Why Men Don't Listen and Women Can't Read Maps. Just den här boken finns inte med i Pär Ströms källförteckning, så det kan ju vara ett retoriskt knep instigerat av det genusindustriella komplexet (och mig) att ta upp den. Jag tar upp den ändå, för den visar på hur många aktivt letar efter källor som stämmer med deras egen uppfattning. Och att det är lätt att vrida källor efter sitt eget tycke. Jag säger inte att Pär Ström har gjort det, men av blogginlägget där han ber om feministpunkterande källor att döma är det en teori jag underhåller. Så att säga.
Why Men Don't Listen and Women Can't Read Maps kommer till slutsatsen att män kan stänga av sina känslor när de argumenterar och därför är mer logiska än kvinnor, som hela tiden är genomströmmade av känslor. (Har vi hört det här förut? Ja just det, det var ju vad Philius sade också*. För så där 1000 år sedan, eller något. Inga nya idéer under solen, med andra ord...)
Just den boken säger sig ha källor som undersöker placering och aktivering av känslor i män och kvinnor med fMRI (functional Magnetic Resonance Imaging - man tar bilder av hjärnan medan den används, med andra ord), och det gick till genom att visa känslomässigt laddade bilder för de som deltog i studien. Säger paret Pease. Av de sex källor som används var det bara två som använde sig av fMRI. Ingen av dem handlade om känslomappning. Jag citerar Cordelia Fine igen, för hon är så rolig:
One study did not involve brain research (it is a survey of handedness in gay men and women). The other is a comparison of Corpus Callosum size in right- and mixed-handed people. It might also be worth mentioning that it was a post mortem study. Possibly Sandra Witelson really did present her samples of dead brain tissue with emotionally charged images - but if she did, it's not mentioned in the published report.
Det jag vill ha sagt med det här blogginlägget är inte att Cordelia Fine automatiskt trumfar Pär Ström, bara för att hon råkar ha ett humoristiskt sätt att skriva om ämnet, utan att Fine i exempel efter exempel drar fram tveksam forskning som är starkt påverkad av frågeställarnas egen bias och att de undersökningar vi KAN göra på hjärnaktivitet än så länge är så begränsad och helt enkelt oprecis att vi egentligen inte kan utläsa något av dem. Återigen ur Cordelia Fines bok:
When looking for changes in blood flow (vilket är en metod som används för fMRI, min anm) between two conditions, researchers search in thousands of tiny sections of the brain (called voxels), and many reaearchers are now arguing that the threshold commonly set for declaring that a difference is "significant" just isn't high enough. To illustrate this point, researchers recently scanned an Atlantic salmon while showing it emotionally charged photographs. The salmon - which, by the way, "was not alive at the time of scanning" - was "asked to determine what emotion the individual on the photo must have been experiencing". Using standard statistical procedures, they found significant brain activity in one small region of the dead fish's brain while it performed the empathizing task, compared with brain activity during "rest". The researchers conclude not that this particular region of the brain is involved in piscine empathizing, but that the kind of statistical thresholds commonly used in neuroimaging studies [...] are inadequate because they allow too many spurious results through the net.
Vi som människor har en enormt svår uppgift framför oss om vi med våra egna medvetanden skall försöka läsa av och analysera våra egna medvetanden. Vi kan aldrig komma ifrån vår kultur, vi kan aldrig komma ifrån att vi lever mitt i röran vi försöker reda ut. Vi kan heller aldrig komma ifrån att vi är partiska, och att våra emotionellt laddade åsikter är de som vi har svårast att ändra på. Oavsett om vi är män och rationella eller kvinnor och irrationella. Eller för den delen kvinnor och rationella och män och irrationella. Det finns alla sorter.
Jag tycker inte att Pär Ström är trovärdig. jag är övertygad om att Pär Ström inte tycker att jag är trovärdig heller. För alla er som läser Pär Ströms bok (länk till PDF) vill jag dock rekommendera även Cordelia Fines bok, som ett komplement och som en motpol till de påståenden som Ström kommer med.
__________________________________________________________________
* ”Det manliga är mer komplett och mer dominant än det kvinnliga, närmare besläktat med verklig handling ty det kvinnliga är ofärdigt och i underordning och tillhör den passiva kategorin snarare än den aktiva. Så är också fallet med de två ingredienser som konstituerar vår livsprincip – det rationella och det irrationella. Det rationella som tillhör själen och förståndet är maskulint, det irrationella, känslans område feminint, liksom mannen gentemot kvinnan.”
Philius från Alexandria ca 1000 e. kr.
Wednesday, May 11, 2011
Arkadij Vaksberg är död
... och mitt hjärta sörjer verkligen förlusten av denna skickliga journalist och författare.
Jag läser om hans frånfälle på SvD. Det är en stor förlust.
Hans senast utgivna bok heter Giftlaboratoriet, som jag recenserade på djävulskt beläst.
Vila i frid.
Jag läser om hans frånfälle på SvD. Det är en stor förlust.
Hans senast utgivna bok heter Giftlaboratoriet, som jag recenserade på djävulskt beläst.
Vila i frid.
Wednesday, May 4, 2011
Parasiter
För länge sedan var jag en person som skrev många blogginlägg, det är jag inte längre, kanske för att jag på något vis tappade den där lättsamma tonen jag har haft. Jag skall - med en heroisk ansträngning - försöka ta mig tillbaka till det där stället jag var på 2007 när jag startade den här bloggen.
Idag är i och för sig en dålig dag, med tanke på att jag sitter med en hals som känns som taggtråd. Fast jag lägger det åt sidan ett tag. Just nu sitter jag och tittar på Fringe, en helt galen serie som allt som oftast får mig att må lite illa.det är inte helt sällan det handlar om sjukdom eller äckliga parasiter. Jag och sambon ser ofta på TV när vi äter och att få en läskig parasit förevisad för sig när man äter är en effektiv bantningsmetod. Inte för att jag förespråkar bantande, snarare tvärtom.
Men parasiter då. En läskig förekomst som är läskig just på grund av att de invaderar kroppen och tar över den. Vi har ju bakterier och virus med oss hela tiden (hej min misstänkta halsfluss), men saker man faktiskt kan SE! Det ger ett helt annat perspektiv på saken. Hur många av er har inte suttit och kollat på kvalser och tänkt YUK! Det bor ju miljontals PÅ oss. I våra lakan! I kuddarna! YUK!
Jag misstänker att parasitperspektivet är anledningen till att Alien och Aliens är så bra filmer. De skrämmer skiten ur en. Bokstavligt talat. En främmande kropp som invaderar ens egen och sedan sliter sig loss med dödande kraft.
Nu skall jag sluta filosofera. Jag är dödstrött och har ont på hela vänstra sida av huvudet. Jag är invaderad av ett virus. Jag hoppas att mina t-celler inte ger upp, dock.
Idag är i och för sig en dålig dag, med tanke på att jag sitter med en hals som känns som taggtråd. Fast jag lägger det åt sidan ett tag. Just nu sitter jag och tittar på Fringe, en helt galen serie som allt som oftast får mig att må lite illa.det är inte helt sällan det handlar om sjukdom eller äckliga parasiter. Jag och sambon ser ofta på TV när vi äter och att få en läskig parasit förevisad för sig när man äter är en effektiv bantningsmetod. Inte för att jag förespråkar bantande, snarare tvärtom.
Men parasiter då. En läskig förekomst som är läskig just på grund av att de invaderar kroppen och tar över den. Vi har ju bakterier och virus med oss hela tiden (hej min misstänkta halsfluss), men saker man faktiskt kan SE! Det ger ett helt annat perspektiv på saken. Hur många av er har inte suttit och kollat på kvalser och tänkt YUK! Det bor ju miljontals PÅ oss. I våra lakan! I kuddarna! YUK!
Jag misstänker att parasitperspektivet är anledningen till att Alien och Aliens är så bra filmer. De skrämmer skiten ur en. Bokstavligt talat. En främmande kropp som invaderar ens egen och sedan sliter sig loss med dödande kraft.
Nu skall jag sluta filosofera. Jag är dödstrött och har ont på hela vänstra sida av huvudet. Jag är invaderad av ett virus. Jag hoppas att mina t-celler inte ger upp, dock.
Friday, April 22, 2011
Katie Makkai dekonstruerar "pretty"
Lyssna, lyssna igen och lyssna en gång till. Jävlar vilken tour de force.
Intressant?
Andra bloggare om: Katie Makkai, Pretty, Poetry Slam
This, this is about my own some-day daughter. When you approach me, already stung-stayed with insecurity, begging, “Mom, will I be pretty? Will I be pretty?” I will wipe that question from your mouth like cheap lipstick and answer, “No! The word pretty is unworthy of everything you will be, and no child of mine will be contained in five letters.
“You will be pretty intelligent, pretty creative, pretty amazing. But you, will never be merely ‘pretty’.”
Intressant?
Andra bloggare om: Katie Makkai, Pretty, Poetry Slam
Friday, March 18, 2011
Fatshaming på SvD
Jag gick - något tveksam - in på brännpunkt på SvD för att läsa om "dejtingsajten" (ryser över försvenskningen. Näe, jag skriver inte mejl heller, jag skriver e-post) som enligt uppgift lockar till otrohet.
På ett sätt kan jag förstå Helena Sotos reaktion. Visst är det cyniskt och ganska kallsinnigt att upplåta en hemsida för det explicita syftet att låta människor i förhållanden bedra varandra, men å andra sidan håller jag inte med henne i hennes bedömning om att vi måste skyddas från oss själva. Vad vi däremot behöver är kritiskt tänkande och kanske lite mera ryggrad för att kunna stå för ett liv som både är etiskt och moraliskt försvarbart. Med det menar jag inte att jag fördömer polyamori. Det kan vara minst lika etiskt och moraliskt försvarbart som monogami, heterosexualitet, homosexualitet osv. Det jag menar är att vi som människor skall kunna få friheten att ta ansvar för våra egna handlingar. Jag vet inte riktigt hur jag skall förklara det, för självklart behövs sociala normer också, men gränsen... gränsen kliver jag över själv, och förhoppningsvis är jag medveten om vad jag gör när jag gör det.
Svår etisk fråga det här. Vad som däremot inte slår mig som särskilt sympatiskt eller ens i närheten av samhällets ansvar är det Helena Soto skriver därnäst.
FATSHAMING! Så in i helvete. Här har vi en person som med hull och hår sväljer det "faktum" att är man fet så har man ätit sig till fetman. Åh GUD, då kan vi ju inte låta det fortsätta för då är vi omoraliska så istället skall vi berätta för en annan människa vad hon skall stoppa i sig. För att undvika att hon tar kål på sig.
Där tappade Soto hela min respekt. Snyggt jobbat. Förutom det faktum att Soto tar upp det allerstädes närvarande argumentet "tänk på barnen" och "om det var din egen dotter" (märker ni trenden?).
Sanning och världsbild. "Sanningen" är alltså att feta människor äter ihjäl sig. Otrogna människor bör vara trogna. Och vi som samhälle bör ta ställning både mot fetton och otrogna människor.
Sotos call to arms faller för döva öron. I alla fall om det innebär att jag skall bli tillsagd vad jag får och inte får äta och utskämd över att jag är överviktig. Det har jag redan tillräckligt av i mitt vardagliga liv, från alla som omger mig, konstant. Jag behöver inte en stat som övervakar mitt näringsintag. Jag har tusentals blickar varje dag på tunnelbanan. Jag har kassörskans förakt i hennes ansikte när jag köper ett paket smör. Jag har mina släktingars påpekanden om bantning. Jag har snart sagt en hel värld som redan påpekar för mig att hur jag ser ut och vad jag äter är fel, oavsett hur lite eller mycket jag äter, vad jag äter eller när jag äter. Det räcker så.
Intressant?
Andra bloggare om fetma, fatsplaining, fat acceptance, SvD
På ett sätt kan jag förstå Helena Sotos reaktion. Visst är det cyniskt och ganska kallsinnigt att upplåta en hemsida för det explicita syftet att låta människor i förhållanden bedra varandra, men å andra sidan håller jag inte med henne i hennes bedömning om att vi måste skyddas från oss själva. Vad vi däremot behöver är kritiskt tänkande och kanske lite mera ryggrad för att kunna stå för ett liv som både är etiskt och moraliskt försvarbart. Med det menar jag inte att jag fördömer polyamori. Det kan vara minst lika etiskt och moraliskt försvarbart som monogami, heterosexualitet, homosexualitet osv. Det jag menar är att vi som människor skall kunna få friheten att ta ansvar för våra egna handlingar. Jag vet inte riktigt hur jag skall förklara det, för självklart behövs sociala normer också, men gränsen... gränsen kliver jag över själv, och förhoppningsvis är jag medveten om vad jag gör när jag gör det.
Svår etisk fråga det här. Vad som däremot inte slår mig som särskilt sympatiskt eller ens i närheten av samhällets ansvar är det Helena Soto skriver därnäst.
Mitt hjärta och mitt intellekt förfäras när jag inser att affärsidén för denna dejtingsajt är den logiska konsekvensen av en lika delar humanistisk, darwinistisk och liberal människosyn, där människans ego och frihet står i centrum. En värdegrund som endast bygger på människan själv, på hennes lust och egennytta, är dömd att misslyckas. En liknelse kan hjälpa oss att förstå paradoxen: Man kan inte säga till en överviktig människa att äta det hon själv känner för så länge hon inte medvetet skadar andra – det är då mycket troligt att hon kommer att äta för mycket och ta kål på sig själv (och endast en hjärtlös och amoralisk person skulle förbli likgiltig inför detta). Inte heller kan man säga till en sjuk värld och en vilsen människa att göra det hon själv känner för – hon kommer då obevekligen förr eller senare att gå fel.
FATSHAMING! Så in i helvete. Här har vi en person som med hull och hår sväljer det "faktum" att är man fet så har man ätit sig till fetman. Åh GUD, då kan vi ju inte låta det fortsätta för då är vi omoraliska så istället skall vi berätta för en annan människa vad hon skall stoppa i sig. För att undvika att hon tar kål på sig.
Där tappade Soto hela min respekt. Snyggt jobbat. Förutom det faktum att Soto tar upp det allerstädes närvarande argumentet "tänk på barnen" och "om det var din egen dotter" (märker ni trenden?).
Vi behöver samlas och föra en levande debatt om sanning, om vår världsbild och människosyn och detta behöver ske innan vi helt tappar kontakten med oss själva, med våra hjärtan och med vår gudagivna moral och etik.
Sanning och världsbild. "Sanningen" är alltså att feta människor äter ihjäl sig. Otrogna människor bör vara trogna. Och vi som samhälle bör ta ställning både mot fetton och otrogna människor.
Sotos call to arms faller för döva öron. I alla fall om det innebär att jag skall bli tillsagd vad jag får och inte får äta och utskämd över att jag är överviktig. Det har jag redan tillräckligt av i mitt vardagliga liv, från alla som omger mig, konstant. Jag behöver inte en stat som övervakar mitt näringsintag. Jag har tusentals blickar varje dag på tunnelbanan. Jag har kassörskans förakt i hennes ansikte när jag köper ett paket smör. Jag har mina släktingars påpekanden om bantning. Jag har snart sagt en hel värld som redan påpekar för mig att hur jag ser ut och vad jag äter är fel, oavsett hur lite eller mycket jag äter, vad jag äter eller när jag äter. Det räcker så.
Intressant?
Andra bloggare om fetma, fatsplaining, fat acceptance, SvD
Monday, March 7, 2011
Digital hemsökelse
Igår fick jag en påminnelse om en död väns födelsedag. Han gick bort för längesedan, åtminstone om vi mäter ur en digital tideräkning. För mig känns det om igår.
Hans spöke finns fortfarande kvar. En digital viskning som påminner oss levande om att inget aldrig egentligen försvinner. "Vi" är kvar därute, bevarade i ett slags elektronisk stasis som med jämna mellanrum sträcker ut en hand som rör vid oss. Och den handen kan vara en fjäderlätt beröring av ett gammalt sår, eller en slägga som slår undan benen på oss i vardagslivet och tvingar oss att sakta ner, reflektera eller kanske bryta ihop.
Födelsedagspåminnelser och gamla bloggar blir ett memento mori, ett ögonblick fruset i tiden som en dödsmask bestående av ord och information. I sig helt själlös, men i sammanhanget fylld av m innen, och därför meningsfull.
Det är en förbannelse och det är en välsignelse, och ju mer tiden går, desto fler spöken samlas vid min portal mot världen, och desto fler viskningar når mig. "Tänk på döden" står det på en kyrkogård vid Stampen i Göteborg. Dåtidens påminnelse om alltings förgänglighet för flanörerna i vårsolen.
Idag tänker jag på döden, och jag tänker på dem som lämnat något av sig själva kvar, fastän de inte längre är med oss. Jag tänker på hur en digital kultur blir motsvarigheten till den begravningskultur vi hade fram till 1800-talet efter vilken vi inte längre vill låta sådant som döden egentligen beröra oss, och hur vår digitala signaturblir en dödsmask som vi kan se på, röra vid och uppleva, men som aldrig mer kan se tillbaka på oss, svara på våra frågor eller röra vid oss.
Igår blev jag vidrörd av en viskning och jag mindes mannen som rösten tillhört, och hur tacksam jag är över de minnen jag har av honom och hur glad jag ändå är över att ha fått lära känna honom och arbeta med honom.
Syftet med att tänka på döden är trots allt att leva. Imorgon kan du vara borta.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om döden, Memento mori, begravning, digital dödskultur
Hans spöke finns fortfarande kvar. En digital viskning som påminner oss levande om att inget aldrig egentligen försvinner. "Vi" är kvar därute, bevarade i ett slags elektronisk stasis som med jämna mellanrum sträcker ut en hand som rör vid oss. Och den handen kan vara en fjäderlätt beröring av ett gammalt sår, eller en slägga som slår undan benen på oss i vardagslivet och tvingar oss att sakta ner, reflektera eller kanske bryta ihop.
Födelsedagspåminnelser och gamla bloggar blir ett memento mori, ett ögonblick fruset i tiden som en dödsmask bestående av ord och information. I sig helt själlös, men i sammanhanget fylld av m innen, och därför meningsfull.
Det är en förbannelse och det är en välsignelse, och ju mer tiden går, desto fler spöken samlas vid min portal mot världen, och desto fler viskningar når mig. "Tänk på döden" står det på en kyrkogård vid Stampen i Göteborg. Dåtidens påminnelse om alltings förgänglighet för flanörerna i vårsolen.
Idag tänker jag på döden, och jag tänker på dem som lämnat något av sig själva kvar, fastän de inte längre är med oss. Jag tänker på hur en digital kultur blir motsvarigheten till den begravningskultur vi hade fram till 1800-talet efter vilken vi inte längre vill låta sådant som döden egentligen beröra oss, och hur vår digitala signaturblir en dödsmask som vi kan se på, röra vid och uppleva, men som aldrig mer kan se tillbaka på oss, svara på våra frågor eller röra vid oss.
Igår blev jag vidrörd av en viskning och jag mindes mannen som rösten tillhört, och hur tacksam jag är över de minnen jag har av honom och hur glad jag ändå är över att ha fått lära känna honom och arbeta med honom.
Syftet med att tänka på döden är trots allt att leva. Imorgon kan du vara borta.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om döden, Memento mori, begravning, digital dödskultur
Wednesday, January 5, 2011
Evoke some empathy
Jag funderade lite på det här på vägen till jobbet idag. Hur musiken påverkar mig och hur musiken i filmer och TV-serier påverkar mig. Jag blev lite intresserad av sambandet mellan musikvalet i TV-serierna och hur mycket jag tycker om dem.
Jag älskar exempelvis Battlestar Galactica, inte enbart för musikvalet så klart, men jag har ett ögonblick i serien som jag aldrig kommer att glömma. Det är kanske trivialt. Det är scenen när Helo och Starbuck kommer ner i Starbucks gamla lägenhet på Caprica. Hon slår på sin "bandspelare".
Philip Glass - Metamorphosis One framförd av Branca Parlic (Framförd. Det är så passande, för det är verkligen att styra ett stycke musik hon gör.)
En annan musikalisk upplevelse som jag faktiskt minns i samband med en TV-serie och utan tvekan kastade mig på iTunes för att tanka hem är Everywhere I Go av Lissie, en artist jag i övrigt inte direkt är i sync med, förutom att hon har den där fantastiska rösten som är både stark och lite trasig på samma gång.
Den här låten hörde jag i Dollshouse sista avsnittet i andra säsongen, Epitaph II: Return. Den spelas under slutmontaget. SPOILER EFTER YOUTUBEKLIPPET!
ALIAS är tragiskt nog ännu en serie som jag ser på för att musikvalet ligger så nära mina egna preferenser, i alla fall då och då. I pikoten, under Dannys begravning, spelas den här låten.
Peter Gabriels Here Comes the Flood
Som en dubbelwhammy mot min stackars musiksmak följer de upp piloten med andra episoden - So it begins - och stoppar in Kate Bushs This Woman's Work i den. Jävligt orättvist, med tanke på hur enormt utför den serien går runt... säsong 2.
Som en motsats till de TV-serier jag verkligen älskar kan jag dra upp en jag verkligen hatar, men som jag ändå har en säsong av och ser på, mest för att kunna vara arg på den och kasta popcorn på TV:n. Supernatural. Misogynins högborg.
I Supernatural råkar det vara så att de spelar en hel del klassisk metal. Musik jag bara AVSKYR. AC/DC får mig att gnissla tänder, och de flesta av sångarna i band som Iron Maiden, Black Sabbath och liknande låter i mina öron (och framkallar samma reaktion) som om någon drar naglarna över en krittavla. Det är som att tugga på stanniolpapper. Det bara isar i hela huvudet. Nu vet jag inte hur mycket det egentligen bevisar, men jag tycker verkligen inte om Supernatural, och en del av det - är jag övertygad om - handlar om musiken.
Apropå det så postar jag den här en gång till. Som en kommentar på misogynin.
Det vore intressant att se någon form av undersökning på hur musk används i TV-serier, vad de letar efter och hur "hippt" det måste vara. Både Peter Gabriel och Kate Bush är ju lite off the beaten track för publikmålgruppen (eller den målgrupp jag i alla fall inbillar mig att Alias har), för att inte tala om Philip Glass.
Bobby McFerrin pratar om hur vi föräntar oss att musik skall funka. Och hackar våra hjärnor. Det här är en liten del av World Science Festivals Neurons & Notes.
Evelyn Glennie visar på hur vi kan lyssna, inte bara med huvudet utan med hela kroppen.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om musik, TV-serier, impact
Jag älskar exempelvis Battlestar Galactica, inte enbart för musikvalet så klart, men jag har ett ögonblick i serien som jag aldrig kommer att glömma. Det är kanske trivialt. Det är scenen när Helo och Starbuck kommer ner i Starbucks gamla lägenhet på Caprica. Hon slår på sin "bandspelare".
Philip Glass - Metamorphosis One framförd av Branca Parlic (Framförd. Det är så passande, för det är verkligen att styra ett stycke musik hon gör.)
En annan musikalisk upplevelse som jag faktiskt minns i samband med en TV-serie och utan tvekan kastade mig på iTunes för att tanka hem är Everywhere I Go av Lissie, en artist jag i övrigt inte direkt är i sync med, förutom att hon har den där fantastiska rösten som är både stark och lite trasig på samma gång.
Den här låten hörde jag i Dollshouse sista avsnittet i andra säsongen, Epitaph II: Return. Den spelas under slutmontaget. SPOILER EFTER YOUTUBEKLIPPET!
ALIAS är tragiskt nog ännu en serie som jag ser på för att musikvalet ligger så nära mina egna preferenser, i alla fall då och då. I pikoten, under Dannys begravning, spelas den här låten.
Peter Gabriels Here Comes the Flood
Som en dubbelwhammy mot min stackars musiksmak följer de upp piloten med andra episoden - So it begins - och stoppar in Kate Bushs This Woman's Work i den. Jävligt orättvist, med tanke på hur enormt utför den serien går runt... säsong 2.
Som en motsats till de TV-serier jag verkligen älskar kan jag dra upp en jag verkligen hatar, men som jag ändå har en säsong av och ser på, mest för att kunna vara arg på den och kasta popcorn på TV:n. Supernatural. Misogynins högborg.
I Supernatural råkar det vara så att de spelar en hel del klassisk metal. Musik jag bara AVSKYR. AC/DC får mig att gnissla tänder, och de flesta av sångarna i band som Iron Maiden, Black Sabbath och liknande låter i mina öron (och framkallar samma reaktion) som om någon drar naglarna över en krittavla. Det är som att tugga på stanniolpapper. Det bara isar i hela huvudet. Nu vet jag inte hur mycket det egentligen bevisar, men jag tycker verkligen inte om Supernatural, och en del av det - är jag övertygad om - handlar om musiken.
Apropå det så postar jag den här en gång till. Som en kommentar på misogynin.
Det vore intressant att se någon form av undersökning på hur musk används i TV-serier, vad de letar efter och hur "hippt" det måste vara. Både Peter Gabriel och Kate Bush är ju lite off the beaten track för publikmålgruppen (eller den målgrupp jag i alla fall inbillar mig att Alias har), för att inte tala om Philip Glass.
Bobby McFerrin pratar om hur vi föräntar oss att musik skall funka. Och hackar våra hjärnor. Det här är en liten del av World Science Festivals Neurons & Notes.
Evelyn Glennie visar på hur vi kan lyssna, inte bara med huvudet utan med hela kroppen.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om musik, TV-serier, impact
Thursday, December 16, 2010
I don't want to change myself to make others comfortable
Via Beyond Sizes hittar jag en fat acceptance-video som bara välter omkull mig. Mest för att jag - som är avsevärt mycket mindre än de glada och positiva tjejerna i videon - känner igen mig i dem.
Det är både skrämmande och upplyftande på samma gång. Skrämmande därför att det driver hem hur illa vi i vissa situationer blir behandlade, och skrämmande därför att jag har upplevt hur annnorlunda jag blir behandlad när jag är lättare, jämfört med när jag är tyngre. Att diskrimineringen finns är det inte tu tal om. Att diskrimineringen finns i samband där den inte borde finnas, som exempelvis inom sjukvården, det är nästan ännu värre.
Keena säger i ett stycke, nästan helt i tårar, "I don't want to change myself to make others comfortable".
Det som är upplyftande är att här är två stora tjejer som inte är rädda för att vara stora. Som inte är rädda för att ha ett självförtroende och kärlek till sig själva, precis som de är. Jag hejar på dem, och hoppas att jag själv kommer att hamna i en liknande situation, där jag bara säger "fuck it" och låter mig vara den jag är utan att försöka förändra mig.
Det är något som knyter an lite till en annan bloggpost som jag hade tänkt skriva för länge sedan men aldrig kom mig för. Så betrakta det här som två bloggposter i en. Two for one helt enkelt.
Det var inte länge sedan jag gick på kurs i jobbet. En "nära-gubben-upplevelse", har jag valt att kalla det. Jag drabbades av den där i allra högsta grad förklarliga och oerhört obehagliga upplevelsen av att inte existera. Jag vet inte hur jag annars skall förklara det. Den iskalla känslan av att inte höra hemma blev så enormt påtaglig när jag som ensam kvinna steg in i ett rum totalt dominerat av män. På egen hand.
I sådana sammanhang är det alltid något som knäcks, bara lite till, som stukas bara ett snäpp och som jag är rädd att en gång kommer att ta livet av mig. Bildligt talat. Det var som att kliva in i en vägg av blickar, och sedan bli helt avfärdad som irrelvant. Jag var ju annorlunda. Men inte snygg. Eller i alla fall inte tillräckligt snygg. från noll, till hundra, tillbaka till noll. Jag önskar att jag kunde säga att det händer mig sällan, men det gör det inte. Jag önskar dessutom att jag kunde säga att mina frågor inte möttes av en vägg av mansplaining, men det gjorde de.
Jag önskar att jag kunde säga att seminariet var värt den totala upplevelsen av "othering" jag drabbades av, men det var det inte.
Det är könsrollsmönster i praktiken, det är känslan av att gå med huvudet före in i en betongvägg, det är den nagelgnagande vetskapen om att jag egentligen inte hör hemma och ändå tvånget att närvara.
Det är striden mot normen och mot känslan och att med intellektet kämpa för att intala mig att jag har lika stor rätt att vara här, precis lika mycket som gubbmaffian.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, gubbmaffian, fat acceptance, othering
Det är både skrämmande och upplyftande på samma gång. Skrämmande därför att det driver hem hur illa vi i vissa situationer blir behandlade, och skrämmande därför att jag har upplevt hur annnorlunda jag blir behandlad när jag är lättare, jämfört med när jag är tyngre. Att diskrimineringen finns är det inte tu tal om. Att diskrimineringen finns i samband där den inte borde finnas, som exempelvis inom sjukvården, det är nästan ännu värre.
fat body (in)visible from Margitte Kristjansson on Vimeo.
Keena säger i ett stycke, nästan helt i tårar, "I don't want to change myself to make others comfortable".
Det som är upplyftande är att här är två stora tjejer som inte är rädda för att vara stora. Som inte är rädda för att ha ett självförtroende och kärlek till sig själva, precis som de är. Jag hejar på dem, och hoppas att jag själv kommer att hamna i en liknande situation, där jag bara säger "fuck it" och låter mig vara den jag är utan att försöka förändra mig.
Det är något som knyter an lite till en annan bloggpost som jag hade tänkt skriva för länge sedan men aldrig kom mig för. Så betrakta det här som två bloggposter i en. Two for one helt enkelt.
Det var inte länge sedan jag gick på kurs i jobbet. En "nära-gubben-upplevelse", har jag valt att kalla det. Jag drabbades av den där i allra högsta grad förklarliga och oerhört obehagliga upplevelsen av att inte existera. Jag vet inte hur jag annars skall förklara det. Den iskalla känslan av att inte höra hemma blev så enormt påtaglig när jag som ensam kvinna steg in i ett rum totalt dominerat av män. På egen hand.
I sådana sammanhang är det alltid något som knäcks, bara lite till, som stukas bara ett snäpp och som jag är rädd att en gång kommer att ta livet av mig. Bildligt talat. Det var som att kliva in i en vägg av blickar, och sedan bli helt avfärdad som irrelvant. Jag var ju annorlunda. Men inte snygg. Eller i alla fall inte tillräckligt snygg. från noll, till hundra, tillbaka till noll. Jag önskar att jag kunde säga att det händer mig sällan, men det gör det inte. Jag önskar dessutom att jag kunde säga att mina frågor inte möttes av en vägg av mansplaining, men det gjorde de.
Jag önskar att jag kunde säga att seminariet var värt den totala upplevelsen av "othering" jag drabbades av, men det var det inte.
Det är könsrollsmönster i praktiken, det är känslan av att gå med huvudet före in i en betongvägg, det är den nagelgnagande vetskapen om att jag egentligen inte hör hemma och ändå tvånget att närvara.
Det är striden mot normen och mot känslan och att med intellektet kämpa för att intala mig att jag har lika stor rätt att vara här, precis lika mycket som gubbmaffian.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, gubbmaffian, fat acceptance, othering
Tuesday, November 16, 2010
Utan skyddsnät
Sedan jag flyttade tillsammans med min sambo har jag inte gått på en enda kurs. Förut kunde jag ta åtminstone en silversmideskurs och en glasblåsarkurs om året. Numera går de pengar till hyra, mat, öl och snus. Min sambo dricker öl och snusar, inte jag.
Min sambo har inget skyddsnät. Han står helt utanför alla stödåtgärder som finns, vilket har slitit enormt på min ekonomi nu när jag har varit arbetslös ett tag. Hur sambolagen - den där om att man inte är försörjningsskyldig för sin sambo - bara sträcker sig så långt som att man inte är försörjningsskyldig så länge sambon kan ta hand om sig själv, låter bli att skydda mig, en sambo som ensam får stå för den ekonomiska belastningen i hushållet, förstår jag inte. Om jag inte är försörjningsskyldig för min sambo borde jag heller inte behöva försörja min sambo. Men det måste jag, för socialen hjälper inte till - jag kan ju betala hyran och köpa mat.
Det är en sjuk situation att befinna sig i, särskilt nu när jag varit arbetslös. Jag har inga reserver någonstans. De har min a-kassa ätit upp. Eller kanske snarare bristen på a-kassa. Det är ju en rad karensdagar innan a-kassan börjar gälla. Jag har haft tur. November är den enda månaden då jag varit tvungen att låna för att klara mig. Nu när November närmar sig sitt slut ligger jag 6000:- back, pengar jag fått be om av vänner och släktingar. Utan dem hade jag inte kunnat betala hyran, och jag kan inte få något stöd någonstans ifrån. Jag har ju haft a-kassa och ett jobb. Att a-kassan inte räcker och att jobbet bara betalat ut en fjärdedels lön på grund av att jag efter två veckor fick ett nytt jobb här i Stockholm tar inte a-kassan hänsyn till. Den tar heller inte hänsyn till att jag kom in för sent på mitt nya jobb för att få någon lön i slutet på Oktober.
Det här får mig att undra över alla de som sitter fast i någon form av beroendeställning. Jag har tur, det är jag i familjen som har jobb, det är jag som kan klara mig på egen hand om vi skulle bryta upp, jag sitter inte alls i skiten på samma sätt som min sambo. Om jag lämnade honom skulle han inte kunna hyra en lägenhet ens, han har ingen inkomst, inget skyddsnät. Och ändå hade han det bättre ekonomiskt när han bodde ensam. Då hjälpte i alla fall socialen till med att betala hans hyra och han hade nog med pengar att handla för själv. Numera har han aldrig några pengar, för jag har aldrig några pengar.
Förut kunde jag gå på kurser. Det kan jag inte längre, och det beror enbart på att vårt samhälle är förjävla konstigt uppbyggt. Jag trodde vi hade skyddsnät i Sverige. Det visar sig, efter arbetslöshet och ekonomiska problem, att det skyddsnätet bara gäller dem som egentligen inte behöver någon hjälp alls.
EDIT: Vill poängtera att jag vet att jag är jääävligt priviligierad i sammanhanget, och att jag inte skyller ett dugg på min sambo. Det är inte hans fel att det ser ut så här.
Min sambo har inget skyddsnät. Han står helt utanför alla stödåtgärder som finns, vilket har slitit enormt på min ekonomi nu när jag har varit arbetslös ett tag. Hur sambolagen - den där om att man inte är försörjningsskyldig för sin sambo - bara sträcker sig så långt som att man inte är försörjningsskyldig så länge sambon kan ta hand om sig själv, låter bli att skydda mig, en sambo som ensam får stå för den ekonomiska belastningen i hushållet, förstår jag inte. Om jag inte är försörjningsskyldig för min sambo borde jag heller inte behöva försörja min sambo. Men det måste jag, för socialen hjälper inte till - jag kan ju betala hyran och köpa mat.
Det är en sjuk situation att befinna sig i, särskilt nu när jag varit arbetslös. Jag har inga reserver någonstans. De har min a-kassa ätit upp. Eller kanske snarare bristen på a-kassa. Det är ju en rad karensdagar innan a-kassan börjar gälla. Jag har haft tur. November är den enda månaden då jag varit tvungen att låna för att klara mig. Nu när November närmar sig sitt slut ligger jag 6000:- back, pengar jag fått be om av vänner och släktingar. Utan dem hade jag inte kunnat betala hyran, och jag kan inte få något stöd någonstans ifrån. Jag har ju haft a-kassa och ett jobb. Att a-kassan inte räcker och att jobbet bara betalat ut en fjärdedels lön på grund av att jag efter två veckor fick ett nytt jobb här i Stockholm tar inte a-kassan hänsyn till. Den tar heller inte hänsyn till att jag kom in för sent på mitt nya jobb för att få någon lön i slutet på Oktober.
Det här får mig att undra över alla de som sitter fast i någon form av beroendeställning. Jag har tur, det är jag i familjen som har jobb, det är jag som kan klara mig på egen hand om vi skulle bryta upp, jag sitter inte alls i skiten på samma sätt som min sambo. Om jag lämnade honom skulle han inte kunna hyra en lägenhet ens, han har ingen inkomst, inget skyddsnät. Och ändå hade han det bättre ekonomiskt när han bodde ensam. Då hjälpte i alla fall socialen till med att betala hans hyra och han hade nog med pengar att handla för själv. Numera har han aldrig några pengar, för jag har aldrig några pengar.
Förut kunde jag gå på kurser. Det kan jag inte längre, och det beror enbart på att vårt samhälle är förjävla konstigt uppbyggt. Jag trodde vi hade skyddsnät i Sverige. Det visar sig, efter arbetslöshet och ekonomiska problem, att det skyddsnätet bara gäller dem som egentligen inte behöver någon hjälp alls.
EDIT: Vill poängtera att jag vet att jag är jääävligt priviligierad i sammanhanget, och att jag inte skyller ett dugg på min sambo. Det är inte hans fel att det ser ut så här.
Monday, November 15, 2010
Dissonans
“... is a wonderful person and colleague. She brought her vivid imagination to our team and took our mobile games to a whole new level. She is a mobile gaming pioneer and a great storyteller who can create fantastic imaginary worlds for others to enjoy.”
"som jag ju sade i det förra inlägget tycker jag att recensionen här i fråga är usel även ur det perspektiv där man accepterar recensionsformen sådan den nu är. Det brukar inte vara meningen att ens egna förutfattade meningar och orubbliga förhandsåsikter ska få avgöra bedömningen av något, svårare än så är det inte. "
“... is a multi-talented, dedicated and very ambitious game designer with many years of experience from games. She is a sharp, creative and smart person with artistic talents and a great sense of humor!”
"grundar sig i så fall på en väldigt cynisk och verklighetsfrånvänd syn på hur spelskapare fungerar i allmänhet."
“... is a positive and happy person who sees possibilities. She offers a different view in her branch and that is very much needed. ... thinks ahead and makes change where she's standing at the same time.”
"det vore lite slöseri, imo. Bättre om folk kan ta lite kritik då. Är det inte bara att vända andra kinden till?"
"Trots att denna debatt inte sägs handla om ... som person alls, utan baseras på en närläsning av vissa utvalda citat ur en recension, snarare än recensionen i sin helhet, vill jag bara slå fast en sak. Jag har fullt förtroende för .... Totalt. 100 procent. Hon har en bredare spelbakgrund än de allra flesta, är inte en enögd genrenörd och har en mycket skarp analysförmåga när det kommer till spelmekanik. Hon är ständigt öppen för nya intryck och idéer, kan bedöma speldesign, språk och formgivning. ... är därför, för mig som redaktör, ett givet val i alla sammanhang. Nämnde jag att hon har en sjuhelvetes integritet?"
“Jag är kluven till frågan. Jag vet inte om jag vill ha en dedikerat indiefrälst spelrecensent. Däremot skulle jag gärna vilja ha bildat folk som har en bred erfarenhet av olika spelstilar och designtraditioner."
Electra - Queen of the Robots
När jag var på nördfeministafton köpte jag en Electra-robot. Inte en robot som bestämmer sig för att bli kär i sin far och döda sin mor (även om jag i sanningens namn inte vet om den faktiskt gjort just det) utan en cool robot i lila och silver med en åskvigg i ena handen och tre spiraler på huvudet samt en kjol prydd av åskviggar och ett par bröst i metallicplåt.
Det är lustigt det där med hur vi bestämmer kön. Kjol och bröst - ahaa! En tjejrobot. Eller en transrobot? Kanske? Den är i övrigt könsneutral. Egentligen kanske brösten och kjolen också är könsneutrala, de sitter ju trots allt på en robot med en åskvigg i handen?
Jag har haft anledning att reflektera lite de senaste veckorna. Dels för att jag återigen har ett jobb (jippiii) vilket betyder att jag kan betala hyran och CSN i november (jippiiii) och dessutom kanske kan åka till IKEA och köpa ramar till mina vackra konstverk som hänger helt oskyddade på väggarna. Men det är en annan historia. Dels för att jag har ett jobb som tvingat mig - mer eller mindre - in i övertid. Och ett jobb där folk lyssnar på mig utan att ifrågasätta först. Men det kanske beror på att det är producentjobb, och inte designjobb jag ägnar mig åt, jag vet inte.
Det jag vet är att om jag ifrågasätter the powers that be, så som jag inbillar mig att min lila robot med metallicfärgade bröst och en åskvigg i handen gör, så blir jag bemött med...
Tystnad.
Det är rätt lustigt.
Inte lustigt på ett "ha ha"-sätt utan mer lustigt på ett "hmmm"-sätt. För kom igen, jag visste ju redan att jag inte skall sticka ut näsan och berätta vad jag tycker. Kom igen. Det får jag inte göra, då blir det insinuationer om inkompetens, förlöjligande och ifrågasättande på menyn. Egentligen borde jag kanske ge upp det där tyckandet. Det där åsiktandet. Jag kanske skall bli lika stum som Electra och istället fundera över hur jag kan få åskviggen i min hand att flyga, köpa mig en metallic-bh och en kjol med åskviggar. Och bara gå när någon annan säger åt mig att gå.
Det är lustigt det där med hur vi bestämmer kön. Kjol och bröst - ahaa! En tjejrobot. Eller en transrobot? Kanske? Den är i övrigt könsneutral. Egentligen kanske brösten och kjolen också är könsneutrala, de sitter ju trots allt på en robot med en åskvigg i handen?
Jag har haft anledning att reflektera lite de senaste veckorna. Dels för att jag återigen har ett jobb (jippiii) vilket betyder att jag kan betala hyran och CSN i november (jippiiii) och dessutom kanske kan åka till IKEA och köpa ramar till mina vackra konstverk som hänger helt oskyddade på väggarna. Men det är en annan historia. Dels för att jag har ett jobb som tvingat mig - mer eller mindre - in i övertid. Och ett jobb där folk lyssnar på mig utan att ifrågasätta först. Men det kanske beror på att det är producentjobb, och inte designjobb jag ägnar mig åt, jag vet inte.
Det jag vet är att om jag ifrågasätter the powers that be, så som jag inbillar mig att min lila robot med metallicfärgade bröst och en åskvigg i handen gör, så blir jag bemött med...
Tystnad.
Det är rätt lustigt.
Inte lustigt på ett "ha ha"-sätt utan mer lustigt på ett "hmmm"-sätt. För kom igen, jag visste ju redan att jag inte skall sticka ut näsan och berätta vad jag tycker. Kom igen. Det får jag inte göra, då blir det insinuationer om inkompetens, förlöjligande och ifrågasättande på menyn. Egentligen borde jag kanske ge upp det där tyckandet. Det där åsiktandet. Jag kanske skall bli lika stum som Electra och istället fundera över hur jag kan få åskviggen i min hand att flyga, köpa mig en metallic-bh och en kjol med åskviggar. Och bara gå när någon annan säger åt mig att gå.
Tuesday, October 19, 2010
På östfronten intet nytt
Jag försöker komma på något vettigt att skriva på bloggen idag, men jag kan ju nöja mig med en kort redogörelse för arbetet igår kanske?
Det började med läsning, vilket det alltid gör på sådana här ställen. Läsa, läsa, läsa och sedan blev det möten. Många av dem dessutom. Flera på raken. Som ett pärlband av redovisning och klargöranden.
Jag har redan sett ett par potentiella områden där jag kan förbättra och det är ju alltid bra. Jag skall ta på mig stora strukturhatten och köpa en cattleprod. Men det var roligt. Jag skrattade mycket under dagen och det är alltid bra. Dagen rasslade iväg, kan jag ju säga, och att ha den här titeln som vi jobbar med i påsen - tja, det kan aldrig bli helt fel.
I spelhyllan står Demon's Souls och väntar på att bli spelad, Umläut och en hel radda andra spel väntar på att bli lästa och på programfronten väntar Unity och Game Maker på lite handpåläggning.
Ögat är slitet efter en plötslig stressattack igår och jag är trött, trött, trött på mitt dåliga samvete som aldrig kan lämna mig ifred, men gjort är gjort. Att vara självisk kostar mycket för mig. Min Klokbok får stå ut med en Luthergalen hög av rynkad panna och svullet öga i ett par dagar till - eller för den delen veckor - innan jag helt har kommit över mitt "enorma svek" som egentligen bara handlade om att göra vad som var bäst för mig.
Det började med läsning, vilket det alltid gör på sådana här ställen. Läsa, läsa, läsa och sedan blev det möten. Många av dem dessutom. Flera på raken. Som ett pärlband av redovisning och klargöranden.
Jag har redan sett ett par potentiella områden där jag kan förbättra och det är ju alltid bra. Jag skall ta på mig stora strukturhatten och köpa en cattleprod. Men det var roligt. Jag skrattade mycket under dagen och det är alltid bra. Dagen rasslade iväg, kan jag ju säga, och att ha den här titeln som vi jobbar med i påsen - tja, det kan aldrig bli helt fel.
I spelhyllan står Demon's Souls och väntar på att bli spelad, Umläut och en hel radda andra spel väntar på att bli lästa och på programfronten väntar Unity och Game Maker på lite handpåläggning.
Ögat är slitet efter en plötslig stressattack igår och jag är trött, trött, trött på mitt dåliga samvete som aldrig kan lämna mig ifred, men gjort är gjort. Att vara självisk kostar mycket för mig. Min Klokbok får stå ut med en Luthergalen hög av rynkad panna och svullet öga i ett par dagar till - eller för den delen veckor - innan jag helt har kommit över mitt "enorma svek" som egentligen bara handlade om att göra vad som var bäst för mig.
Monday, October 18, 2010
Framtidsplaner
Jag har inte bloggat på ett tag här, min aktivitet har varit begränsad till Twitter och Facebook, men min plan (min fina plan, med stämplat på och allt) är att återuppta verksamheten på bloggen efterhand.
Ibland har jag inget att säga, varför bloggen blir lite tommare och ett sådant förhållningssätt måste få vara okej.
Mina planer för vintern är helt sonika att skriva färdigt min rollspelshandbok, börja om på Sidentrosor och magiska amuletter och att försöka engagera mig mer i mina bloggar än jag gjort tidigare. Det har varit ett svårt år, kan man väl säga, eller snarare två svåra år, ända sedan 2008 till nu. Mycket har hänt som har slitit på mig mentalt, men nu äntligen känner jag att jag har näsan över vattenytan igen, efter att nästan ha drunknat förra veckan. Det är bra. Det betyder mer kärlek åt bloggen och åt mina böcker och det betyder mer inspiration.
Ibland har jag inget att säga, varför bloggen blir lite tommare och ett sådant förhållningssätt måste få vara okej.
Mina planer för vintern är helt sonika att skriva färdigt min rollspelshandbok, börja om på Sidentrosor och magiska amuletter och att försöka engagera mig mer i mina bloggar än jag gjort tidigare. Det har varit ett svårt år, kan man väl säga, eller snarare två svåra år, ända sedan 2008 till nu. Mycket har hänt som har slitit på mig mentalt, men nu äntligen känner jag att jag har näsan över vattenytan igen, efter att nästan ha drunknat förra veckan. Det är bra. Det betyder mer kärlek åt bloggen och åt mina böcker och det betyder mer inspiration.
Friday, October 15, 2010
Dagens kattövning
Dagens kattövning har som så ofta annars bestått till största delen av att underhålla lilla fröken som ju är min katt. Stora fröken anser sig helt och hållet min sambos och är föga road av mig, utom när jag kammar henne då och då.
Lilla fröken har en tendens att om jag sitter i mitt rum:
1. Krafsa på dörren tills hon får komma in.
2. Äta på nålar när hon fått komma in till mattes stora förskräckelse
3. Hälla ut pärlor och annat "lekbart" och välsorterat ifrån mattes arbetsbord
4. Gnaga på böcker
5. Gnaga på sladdar
6. Jama ömkligt och helt övergivet om all uppmärksamhet inte är totalt inriktad på lilla fröken konstant.
För att ge er en god uppfattning om varför lilla fröken håller mig i ett sådant järngrepp tönkte jag posta den här bilden på lilla och stora fröken. Den förklarar allt.
Ja, jag är en lycklig kattägare. Lilla fröken är en exemplarisk katt. Hon kräver all min uppmärksamhet och hon låter mig aldrig jobba, precis som katter skall.
Lilla fröken har en tendens att om jag sitter i mitt rum:
1. Krafsa på dörren tills hon får komma in.
2. Äta på nålar när hon fått komma in till mattes stora förskräckelse
3. Hälla ut pärlor och annat "lekbart" och välsorterat ifrån mattes arbetsbord
4. Gnaga på böcker
5. Gnaga på sladdar
6. Jama ömkligt och helt övergivet om all uppmärksamhet inte är totalt inriktad på lilla fröken konstant.
För att ge er en god uppfattning om varför lilla fröken håller mig i ett sådant järngrepp tönkte jag posta den här bilden på lilla och stora fröken. Den förklarar allt.
Ja, jag är en lycklig kattägare. Lilla fröken är en exemplarisk katt. Hon kräver all min uppmärksamhet och hon låter mig aldrig jobba, precis som katter skall.
Att blåsa lite ånga
Jag känner, efter veckans händelser, ett visst behov av att blåsa lite ånga. Ta lasten av bröstkorgen, släppa de tunga stenarna och försöka gå vidare.
Jag har under två veckor jobbat på ett arbete där jag för halva tjänsten inte känt mig uppskattad. Det var två deltidsjobb, där ena deltiden skötte sig exemplariskt, och den andra var lite mindre aktiv, men ändå okej, så när som på en sak.
Löneförhandling i en restaurang.
Jag vet att många av er säkert tycker att det inte är något konstigt, men jag är inte riktigt van, blev tagen på sängen och fick dessutom en siffra som var 5k mindre än den enda siffra jag hört dittills. Resonemanget var, fick jag höra, att jag ju inte hade alla kunskaper jag behövde för jobbet och att jag därför skulle kunna använda de 5k som drogs av på lönen för att köpa in de tjänster jag inte klarade av.
Lektionen i det här är
1. restauranger är en dålig plats att löneförhandla i (det är för övrigt bilar också).
2. berätta aldrig för personen du anställer att du tycker att hen är dålig på något och därför förväntar dig att hen skall behöva köpa in konsulttjänster.
Ett caveat i sammanhanget är att jag är ärlig när det kommer till mina kunskaper, kanske för ärlig. Och jag är ärlig med mina funderingar runt ett nytt jobb. Det kanske gjorde att jag "förtjänade" en lönesänkning mot den diskuterade med 5k. Jag tycker inte det.
Psykologiskt sett var det här en enorm ångestframkallande mardröm för mig. Jag skulle alltså börja på ett jobb där de tyckte att jag var inkompetent redan från början. Hur håller jag mig entusiastisk inför ett sådant uppdrag? Som tur var var arbetsuppgifterna trevliga och utvecklande, så väl på plats var arbetet stimulerande. Det går att göra ett bra jobb, även om ågren gnager på ens ben, så jag försökte i så hög grad jag kunde att entusiasmera mig inför uppgiften.
Sedan fick jag helt oväntat ett erbjudande på hemorten som innebar att jag slapp bo på vandrarhem, jag slapp veckopendla för pengar jag inte hade, och jag fick en högre lön än den som erbjudits på andra orten efter sänkningen.
För en gångs skull har jag valt att vara självisk. Hade jag inte blivit utsatt för en vad jag upplever som lönesänkning för att jag inte var kompetent nog för jobbet hade jag fortfarande jobbat där.
Men jag har dåligt samvete. Min chef på andra orten svarar inte på mail eller i telefon (telefonen är iofs buggig och har varit ända sedan vi först pratade) men jag vet om, genom ombud, att meddelandet om min uppsägning har nått fram. Kort sagt känns det mindre bra, från ena halvan av anställningen. Den andra halvan har skött allt exemplariskt och med proffsig inställning. Idag fick jag ett telefonsamtal från någon som borde ha informerats om min uppsägning, och det känns mindre bra om det fortfarande finns människor som tror att jag skall börja.
Så på ena axeln sitter Luther och sticker mig i örat med dåligt samvete och på den andra sitter Luther och jublar, redo att hugga i för kung och fosterland och med siktet ställt på arbete. Känner mig, med andra ord, rätt kluven.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om arbete, konstigt, löneförhandling, jobbigt, Personligt
Jag har under två veckor jobbat på ett arbete där jag för halva tjänsten inte känt mig uppskattad. Det var två deltidsjobb, där ena deltiden skötte sig exemplariskt, och den andra var lite mindre aktiv, men ändå okej, så när som på en sak.
Löneförhandling i en restaurang.
Jag vet att många av er säkert tycker att det inte är något konstigt, men jag är inte riktigt van, blev tagen på sängen och fick dessutom en siffra som var 5k mindre än den enda siffra jag hört dittills. Resonemanget var, fick jag höra, att jag ju inte hade alla kunskaper jag behövde för jobbet och att jag därför skulle kunna använda de 5k som drogs av på lönen för att köpa in de tjänster jag inte klarade av.
Lektionen i det här är
1. restauranger är en dålig plats att löneförhandla i (det är för övrigt bilar också).
2. berätta aldrig för personen du anställer att du tycker att hen är dålig på något och därför förväntar dig att hen skall behöva köpa in konsulttjänster.
Ett caveat i sammanhanget är att jag är ärlig när det kommer till mina kunskaper, kanske för ärlig. Och jag är ärlig med mina funderingar runt ett nytt jobb. Det kanske gjorde att jag "förtjänade" en lönesänkning mot den diskuterade med 5k. Jag tycker inte det.
Psykologiskt sett var det här en enorm ångestframkallande mardröm för mig. Jag skulle alltså börja på ett jobb där de tyckte att jag var inkompetent redan från början. Hur håller jag mig entusiastisk inför ett sådant uppdrag? Som tur var var arbetsuppgifterna trevliga och utvecklande, så väl på plats var arbetet stimulerande. Det går att göra ett bra jobb, även om ågren gnager på ens ben, så jag försökte i så hög grad jag kunde att entusiasmera mig inför uppgiften.
Sedan fick jag helt oväntat ett erbjudande på hemorten som innebar att jag slapp bo på vandrarhem, jag slapp veckopendla för pengar jag inte hade, och jag fick en högre lön än den som erbjudits på andra orten efter sänkningen.
För en gångs skull har jag valt att vara självisk. Hade jag inte blivit utsatt för en vad jag upplever som lönesänkning för att jag inte var kompetent nog för jobbet hade jag fortfarande jobbat där.
Men jag har dåligt samvete. Min chef på andra orten svarar inte på mail eller i telefon (telefonen är iofs buggig och har varit ända sedan vi först pratade) men jag vet om, genom ombud, att meddelandet om min uppsägning har nått fram. Kort sagt känns det mindre bra, från ena halvan av anställningen. Den andra halvan har skött allt exemplariskt och med proffsig inställning. Idag fick jag ett telefonsamtal från någon som borde ha informerats om min uppsägning, och det känns mindre bra om det fortfarande finns människor som tror att jag skall börja.
Så på ena axeln sitter Luther och sticker mig i örat med dåligt samvete och på den andra sitter Luther och jublar, redo att hugga i för kung och fosterland och med siktet ställt på arbete. Känner mig, med andra ord, rätt kluven.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om arbete, konstigt, löneförhandling, jobbigt, Personligt
Sunday, September 5, 2010
Going postal!
I "Falling Down" är det Michael Douglas som en dag får nog och helt sonika blir bindgalen på samhället.
I min egen saga är det jag som blir bindgalen på män som ständigt vill ha mest uppmärksamhet som blir knäpp och går postal. Alltså besinningslöst raseri.
Det har hänt oftare och oftare att jag i mitt stilla sinne satt tänderna i lämplig mansgris öra och slitit bort det, eller kanske plockat fram pappas hagelgevär och pumpat lämplig kommentator på Newsmill full med bly. En fiktiv kommentator, eftersom jag inte vet hur de ser ut.
Även om jag visste hur de ser ut skulle jag faktiskt aldrig gå över gränsen till vad som räknas som "murderous rage". Det har jag alldeles för många stoppklossar ivägen för, och eftersom jag inte nyttjar vare sig alkohol, droger eller andra medel som kan sänka omdömet på mig, så lär det heller aldrig ske i ett drogrus. Men jag kan fantisera. Och de fantasierna är faktiskt mycket befriande. Särskilt efter miljonte gången när en snubbe helt fräckt förväntar sig att han skall få tala först, fastän det var jag som hade ordet, när en snubbe helt fräckt förväntar sig att jag skall stå åt sidan för att han ville ha jobbet - trots min högre kompetens, och när en snubbe helt fräckt förväntar sig att allt som kommer ur min mun när det gäller honom är odelad beundran.
Jag är trött på att inte få lov att vara raljant i text, jag är trött på att jag inte får lov att vara lika lättsam som mina manliga motsvarigheter och jag är trött på att inte bli uppskattad för det jag kan i mitt arbete. Ett par år till av detta och jag blir ett spöke. Eller kanske en fet, rödhårig virvelvind som ingen kan stoppa, inte ens när det är bra för mig att säga "vänta lite nu".
Kort sagt? Jag är så jävla trött på systemet som håller mig fast på en plats jag inte vill vara på, och som - trots mina protester och min kamp - inte ger efter.
I min egen saga är det jag som blir bindgalen på män som ständigt vill ha mest uppmärksamhet som blir knäpp och går postal. Alltså besinningslöst raseri.
Det har hänt oftare och oftare att jag i mitt stilla sinne satt tänderna i lämplig mansgris öra och slitit bort det, eller kanske plockat fram pappas hagelgevär och pumpat lämplig kommentator på Newsmill full med bly. En fiktiv kommentator, eftersom jag inte vet hur de ser ut.
Även om jag visste hur de ser ut skulle jag faktiskt aldrig gå över gränsen till vad som räknas som "murderous rage". Det har jag alldeles för många stoppklossar ivägen för, och eftersom jag inte nyttjar vare sig alkohol, droger eller andra medel som kan sänka omdömet på mig, så lär det heller aldrig ske i ett drogrus. Men jag kan fantisera. Och de fantasierna är faktiskt mycket befriande. Särskilt efter miljonte gången när en snubbe helt fräckt förväntar sig att han skall få tala först, fastän det var jag som hade ordet, när en snubbe helt fräckt förväntar sig att jag skall stå åt sidan för att han ville ha jobbet - trots min högre kompetens, och när en snubbe helt fräckt förväntar sig att allt som kommer ur min mun när det gäller honom är odelad beundran.
Jag är trött på att inte få lov att vara raljant i text, jag är trött på att jag inte får lov att vara lika lättsam som mina manliga motsvarigheter och jag är trött på att inte bli uppskattad för det jag kan i mitt arbete. Ett par år till av detta och jag blir ett spöke. Eller kanske en fet, rödhårig virvelvind som ingen kan stoppa, inte ens när det är bra för mig att säga "vänta lite nu".
Kort sagt? Jag är så jävla trött på systemet som håller mig fast på en plats jag inte vill vara på, och som - trots mina protester och min kamp - inte ger efter.
Subscribe to:
Posts (Atom)
