Diss på nätet

Jag läser en krönika av Karin Thunberg som dels handlar om det personliga ansvaret för att utelämna en annan människa, och dels om en ung kvinna som har en fasasnfull berättelse att berätta om sin far och mor.

Det som skrämmer mig mest är dock kommentarerna på krönikan.

Ska vi tro på en människa bara för att hon är kvinna?
Bevis, tack

.

Det är viktigt att belysa sådana här problem så att de som verkligen har varit i en sådan situation kan få hjälp och upprättelse, om möjligt. Det går inte om en massa individer och feministgrupper missbrukar det för politiska och andra mål.

Tyvärr (eller kanske tacksamt?) är berättelserna numera sällan sanningsenliga. Det har gått samma väg som med våldtäktsberättelserna. Nästan 90% verkar numera ha blivit endast sätt att få uppmärksamhet, hämnd för något helt annat, pengar, mm.

Det fanns en gång för inte så länge sedean när man kunde varit ganska säker på att en sådan här berättelse var sann. Tyvärr har feminismen, och dess brist på moral och etik, gjort slut på detta. Nu berättar de flesta den här typen av story för att hämnas, för att få medlidande, bli känd, få pengar

Nu är det bara ett fåtal som har kommenterat, men tittar jag vidare på exempelvis Newsmill finns det knappt en kommentar som inte innehåller något liknande om det handlar om våldtäkt, feminism eller familjesituationer. Eller för den delen Anna Odell.

Det här knyter tillbaka lite till mitt inlägg om tone of voice. I det fallet handlade det om Piratpartiet. Men problematiken verkar generell och enligt min högst ovetenskapliga uppfattning ser tendenserna ut att öka, snarare än minska. Feminismen är den ideologi som oftast får stå med hundhuvudet, men toleransen mot konst och humanistiska ämnen online verkar också minska markant.

Attityden är skrämmande. Eftersom en person eller rörelse "gjort bort sig" i elittyckarnas ögon (dvs de som har tid, ork och lust att sitta och konstant kommentera) så är det helt plötsligt okej att bete sig hur som helst och skriva vad som helst om den personen eller rörelsen? Enligt lag är det i vilket fall tillåtet, åtminstone till en viss gräns. Olaga hot och förtal får inte förekomma. Inte heller hets mot folkgrupp.

Frågan är hur långt förtalet kan gå innan någon reagerar?

Ofta sägs det att offentliga personer får tåla mer än privatpersoner. Men när är man en offentlig person? Är Anna Odell en offentlig person? Har hon, eftersom hon genomförde ett konstprojekt som sedemera läcktes till pressen av David Eberhardt som var överläkare, förverkat sin rätt att få lov att vara privat?

Det är många som påstår att Odell i egenskap av konstnär har uppnått det hon ville, dvs en jävla massa (för det mesta negativ) uppmärksamhet. Odell själv säger rätt ofta att det har varit en nackdel att hon uppmärksammats. Så vem skall man tro på? Åsiktsmaskinerna eller Odell själv?

Nåväl det var en sidonot.

Det som oroar mig är inte bara dissarna, utan den totala ansvarslösheten som går att uppnå genom anonymiteten. Inte nog med att den du talar till är anonym och empatin för den personen förmodligen är ganska låg, om den ens finns, du själv kan vara anonym och bete dig hur jävla illa som helst, för på nätet är det inte nödvändigtvis så att de som är som mest rabiata behöver stå till svars för vare sig sina uttalanden eller de "fakta" de sprider vidare om andra människor. Det här leder till en progressivt mer polariserad och mer aggressiv debatt, som innehåller färre och färre sakdiskussioner och fler och fler personpåhopp. Är det ett internet vi vill ha?

Är flashback det ultimata debattforumet? Vad händer med de som inte tål det klimatet?

Intressant?

Andra bloggare om:
debatt, kommunikation, feminism, Anna Odell

Konstfack

Konstfack går vidare i sin bedömning av de två konstverk som skapat upprördhet inom främst psykvården, men även runtom i bloggosfären. Det rektor Ivar Björkman säger är att regelverket inte varit tillräckligt tydligt, och att Konstfack har ett ansvar mot sina elever och mot sina handledare att tillhandahålla klara riktlinjer, särskilt i fall som kan anses skakiga ur en etisk synvinkel.

Huruvida Konstfack gjorde fel juridiskt skall utredas i en separat process.

Det Ivar Björkman gör, och som också står tydligt i artikeln, är att ta ansvar för vad som hänt i fallet Anna Odell, men inte i graffittifallet. Som för övrigt inte hade stöttats av några handledare.

Utredningen konstaterar att om en students verksamhet ”utgör en godkänd eller påbjuden del av ett utbildningsmoment” kan ett ansvar för Konstfack finnas. Men aktiviteter som studenter genomför utan en lärares eller handledares kännedom kan Konstfack inte ansvara för. Lite förenklat: Vårt juridiska ansvar för studenternas aktiviteter begränsar sig till det vi känner till och lagligen kan påverka.

I det första fallet kände handledarna till vad studenten planerade att genomföra. Projektet har utförligt planerats och redovisats för handledarna och accepterats av dessa. Självklart betyder det inte att handledarna har haft detaljkunskap om genomförandet eller behövt godkänna enskildheter i projektet. Men både studenten och handledarna är överens om att de ställt krav på att ingen del av genomförandet får strida mot lagen. Handledarna har bedömt studentprojektet som en intressant frågeställning att arbeta med samt förenlig med kvalitetskrav och kursplan. Handledarna har konsulterat lärarkollegiet i frågan och också följt institutionen för konsts etiska regelverk, så som det samfällt har tolkats av institutionens lärare.

Konstfackseleverna är oroade, och det är också Måns Wrange, rektor på Kungliga Konsthögskolan.

- Om man hårdreglerar på konstskolor, och i samhället, kan man förhindra både brott och skandaler. Men det blir till ett ganska högt pris, i form av övervakning och disiplinering, säger Måns Wrange.


Rent konkret oroar han sig för att utvecklingen kan leda till krav på att konsthögskolorna måste kontrollera sina sökande mer noggrannt, det kan exempelvis handla om ifall eleverna har grafittibakgrund.


- Jag förstår att folk blir upprörda. Jag blir själv ofta irriterad av konst som jag tycker är effektsökeri. Men det leder inte till att jag vill censurera den, säger Måns Wrange.

Konstfack har alltså brustit i sin handledning av Anna Odell. För min del innebär det här fortfarande att både Konstfack (nu) och Anna Odell visar på stort ansvarstagande och kritikkänslighet. De vet med sig att de har ansvar för sina egna handlingar. Det är beundransvärt och något jag önskar fler kunde bli medvetna om.

EDIT: Men det tycker inte FP:s politiker... Hmm... Konstfack är alltså en viktig skola som skall ta fullt ansvar även för vad deras studenter gör utan deras vetskap? Är det så att Konstfack är någon slags ansvarig utgivare och ansvarar för sina elever dygnet runt? Eller skall man införa någon slags tidsbegränsning?

Ansvarsfrågan ÄR viktig.

Ytterligare artiklar i SvD:
Konstfack har inte gjort fel - Magnus Bärtås, professor på Konstfack uttalar sig och ber allmänheten att vänta tills verket kan bedömas i sin helhet.
Nej, Konstfack, det räcker inte - där SL-bas och FP-politiker tycker att Konstfack borde ta större ansvar i frågan och krypa till korset.
Konstfack har inte gjort fel - ännu en artikel om rektor Ivar Björkmans uttalanden runt utredningen de lagt fram.

Sorry politikerna. I det här fallet är jag helt på Konstfacks sida. Och jag betalar skatt, så jag får vara det.

Intressant?

Andra bloggare om:
konstfack, Anna Odell, kritik, ansvar

Konstfack ställer upp på sina studenter

Inte helt oväntat så drar konstfacks lärare samma slutsatser som jag har gjort i fallet som handlar om Anna Odells upprörande beteende (upprörande, som i att det upprörde en hel del människor när det hände) när hon lät sig omhändertas av psykvården för ett par veckor sedan som en del i ett pågående konstverk.

Det går att diskutera det här från många olika vinklar, och precis som många andra så ifrågasätter jag om det är etiskt riktigt att lura psykvårdare på det här sättet, samtidigt som jag förstår att Anna Odell måste få lov att slutföra sitt konstverk innan det går att utvärdera det på en god grund. Det är först när Odell har sitt färdiga resultat att presentera för omvärlden som vi verkligen vet om det var ett grepp hon var berättigad att ta till i sitt konstutövande.

Därför ser jag det som mycket positivt att Konstfacks lärare ställer upp för Odell nu när det blåser omkring henne, och jag hoppas - både för Konstfacks och Odells skull att Odells konstverk håller måttet, något som även artikeln i DN påpekar.

Personligen är jag inte lika redo att uttala mig om konstlärarnas eventuella "fnoskighet" som andra bloggare tenderar att göra. Det är tyvärr en av nackdelarna med att arbeta med konstnärliga ämnen. Det är lätt att utmåla de som gör det som fnoskiga pretton som är världsfrånvända och går på bidrag eftersom de inte kan skaffa sig ett riktigt jobb.

Tyvärr är det få som inser att även konst kräver ett visst mått av skicklighet, konsekvens, kunskap och vetenskap för att faktiskt nå fram till betraktaren. Men konst är inte riktigt lika accepterat av omvärlden som affärer. Förutsatt att man inte tjänar multum förstås. "Lyckas".Då blir man å andra sidan inte accepterad inom konstvärlden. Se på Bengt Elde. Han har lyckats tjäna pengar på det han gör. Då är det inte bra längre. Det är en fin linje att hålla sig mellan kommersialism och konst. Men det här är ett sidetrack.

Låt Odell vara i fred. Låt henne göra färdigt sitt konstverk. Gör en bedämning EFTER att hon har presenterat det, och sluta uttala er om hennes eventuella fnoskighet eller oetiska beteende tills dess. Om det hon gör är dåligt - well, knock yourselves out...

Intressant?

Andra bloggare om:
Konstfack, konst, Anna Odell, moralister